bolemacke

  

  Semester är för mig lata dagar, halv elva-fika, göra vad man vill och någonting gott före en god midddag.
  Är det semester när man sliter från morgon till kväll med arbete på tomt och i hus. Möjligen ledighet, men inte semester.

 Men snart...
  Till midsommar får jag träffa Maja och Ebba igen. Och de kommer att lägga sig tidigt och sova länge på morgonen. Till tio sådär.
  Sedan ska jag lära den allt viktigt i livet. Om fotboll, 60-talspop och olika sätt att fika.

  Troligen blir det något helt annat. Det är helt OK det också.

   
Maj månad i Lögdö och Tranviken

   

  Tåget från Borlänge var bara 40 minuter försenat. Jag missade X2000 i Gävle och fick vänta en timme på nästa tåg. Helt OK. Lugnt och behärskat.

  Det var annat än besöket på strutsfarmen i Borlänge. Där fick Maja, Ebba, Johanna och jag vara med om både det ena och det andra. Mest det andra.
  Tillverkningen av nya små strutsar gick på högvarv inför våra ögon och det var inte bara strutshalsarna gick runt som propellrar.

  Söndagens cykelutflykt till Mellstaparken var dock lugna gatan och fikat hos Kristin och Pyppe likaså.

  Medan Maja och Ebbas pappa Björn sprang Jukolakavlen vikarierade jag som lekmorfar några dagar. Louise lekte med sina "tjej"-kompisar på sin årliga husmorssemester. Denna gång på Öland. Det är visst 30:e året de semestrar på detta sätt.

  En dag kvar att jobba och jag har redan tjuvstartat med sommarfrisyren. Nu kan solen få komma.

     

   

 

  Placera rumpan på en plåtbänk med ett 17 år gammalt diskbråck strax ovanför. Sitt där i nästan tre timmar och fladdra lite med armarna.
  Det är studiedag á la Böle skola med paddling på Ljustorpsån. Och hur läckert som helst.

  Birgitta hade begärt lov för delar av personalen för kanotpaddling och fiske, för att vi skulle smälta intrycken av arbetet med Lgr11. Det blev en helt fantastisk tur på den slingrande ån.
  Åtta tappra Hiawathas och Månstrålar mötte lika många fiskare och livsnjutare vid målet i Stavre, där Björn och Per visar sig dugliga nog att med fluga lura några vilsna harrar.

  I den del av Ljustorpsån där Carolina och Rebecca kantrade vågar sig inga fiskar mer.
 
   

   

   

   

  Efter 9:an var jag och min klasskompis Ove Kjellqvist på språkkurs i Weymouth på engelska sydkusten. Jag kommer inte ihåg att jag badade någon gång men jag gick ner fem kilo under tre veckor. Maten var inte av bästa märke.

  Det var sommaren 1966 och min värdfamilj tog med mig till Blackburn där sonen i familjen skulle delta i en friidrottstävling. Vi åkte via Bath, med sina romerska badanläggningar och Stratford-upon-Avon, Shakespears födelsestad. Familjen ville tydligen visa mig något men mina minnen därifrån är mycket diffusa. Jag måste ha varit måttligt intresserad, 16 år, kontra gamla ruiner och gamla kåkar.
  Vi övernattade hos släktingar i utkanten av Manchester.

  8. Jag har vaga minnen av idrottevenemanget, men på vägen dit bar jag familjens transistorradio. Ur radion "springer" plötsligt "With a girl like you", Troggs efterföljare till "Wild thing".
  Jag kan än idag se mig själv gåendes på gatorna mot friidrottsanläggningen med radion på ena armen, helt fascinerad av låten. Och när jag hör den idag är jag där igen, i Blackburn på väg till tävlingarna.
 
  Vistelsen i England avslutades med tre dagar i London. Av någon anledning (?) blev några av oss erbjudna att se öppningsmatchen i VM i fotboll, England-Uruguay på Wembley.
  Jag föredrog av någon orsak att bli kvar på hotellet för att "spela kort". Det kan också ha varit någon som hette Anne Joasuu, kurskamrat från Enköping, som drog mera.

  England-Uruguay 0-0.
 

 

  På avslutningsdagen 10 juni 2011 träffar jag i värmen några föräldrar till en elev jag hade för många år sedan. Han är väl ca 35 år idag.
  Vi hade arbetat med olika yrken i klassrummet och diskuterat vilka olika jobb föräldrarna hade o s v.

  Vid skollunchen frågar han mig vad jag hade för jobb...

  Mikael Sellbom fick efter denna enkla fråga en given plats i mitt hjärta. Tänk vad synd att man inte skrev dagbok eller bloggade tidigare. Vilka händelser, vilka kommentarer man kunde ha noterat under sina 36 år i skolans värld.

  Och i värmen träffar jag precis som i fjol en av mina fotbollstränare, skyttekungen Sune Hammarström.
  Det är tydligen på "fester", typ skolavslutningar som man träffar gamla polare.

   

  När frun och jag äter ute handlar det mest om "klassiska köttbullar" på IKEA för 16 kronor. Och kranvatten. Och gratis "Familykaffe".
  Härom kvällen firade vi av en god vän som nyss fyllt 60 på uteterrassen på restaurang Mezojo i Sundsvall.

  Vi sitter ute till halv elva. Vilket fantastiskt väder, vilket fantastiskt käk. Och vilka trevliga vänner, alla golfare. Handikappade.
  Men äta kunde de.

  Vi blev förevigade av en fotograf från tidningen "Gourmet". Och han blev fotad av oss. Haha!

   

   

   

    

  I flera veckor har jag kollat in väderprognoserna. Går det att hålla skolavslutningen utomhus månntro? 
  När det är dags lyser solen från en klarblå himmel och man kan pusta ut. Yes!

  Ända tills man sitter där i den stekande solen och svettdropparna rinner innanför skjortan och solstrålarna gör den känsliga huden på huvudet röd.
  Det är sommarens hittills varmaste dag. Och kanske den varmaste dagen på hela sommaren.

  Det är som det brukar, "Idas sommarvisa" och "Den blomstertid". Trots professionell ljudanläggning hörs inte de äldre barnen. Några rör i alla fall lite på munnen.
  Några 4:or tycker det är kul att sjunga. En "Ebba" låter som en ung Frida Öhrn ("Release me"). Vad månde bliva. Man får gåshud.

  60-plussare borde få sitta i skuggan. Visst?

   

  Jag gillar inte när andra talar om för mig hur jag ska göra, andra, som inte arbetat på samma stadium, i stora grupper med alla de problem som finns samlade där.
  Lika lite kan jag ge mig in i en diskussion om läsinlärning.

  Vi som gick på mellanstadielinjen på Lärarhögskolan fick aldrig lära oss något om läsinlärningens hemligheter. Det jobbet skulle andra sköta om. Men som "lärare 2" kunde man ändå inte undgå diskussionerna, t ex om Lundberg eller LTG.

  Men jag har alltid undrat varför man släpper vidare elever som inte kan läsa.

  Ena dagen läser jag på DN:s ledarsida om den s k "Matteuseffekten", där den som redan har, han ska få, och det i överflöd. Och den som inte har, från honom ska tas också det han har. Skribenten drar paralleller med dyslexi och lässvårigheter.

  "Barn som tidigt upptäcker meningen bakom bokstäverna blir med tiden allt snabbare läsare. Och ju lättare det blir att avkoda texten, desto mer kraft blir över för att analysera innehållet.
  Barn med lässvårigheter riskerar att aldrig komma in i denna positiva spiral. Läsningen blir med tiden istället något alltmer obehagligt."
  Och en dålig självbild kommer som ett brev på posten. Det är därför viktigt att skolan snabbt upptäcker problemen och gör något åt dem."

  Ju längre tid det dröjer innan barnet läser, desto fler förståelseår går förlorade.

  Dagen efter på insändarplats har en lågstadielärare en lösning på hela problematiken.
  Gud, så skönt.

  När Louise har gömt min kamera, det är då det händer.
  En ambulanshelikopter tvärlandar på ängen nedanför hallonhäcken. Ett grannbarn förs så småningom till KS inför undrande helgfirare.
  Det kunde ha blivit en häftig bild när helikoptern hovrar rakt ovanför oss.

  Men det är oftast så. De bästa bilderna blir aldrig tagna. De har man kvar innanför ögonlocken.

 
  Det kunde ha sett ut så här. En riktig sommardag med klarblå himmel och 26 grader i luften. Lommarens badvatten visade på 22 grader. Nu börjar det likna något.

 

  När väl sommarledigheten kommer brukar man vara så utarbetad att man sjunker ihop som en påse och blir inte människa på fjorton dagar.
  Men i år är det perfekt. Fjorton dagar innan ledigheten får man fem dagars inskolning. Fem dagar att träna på avkoppling. Att träna sommar.

  Jag somnar i "Lill-Stugan" på landet i Sundsta, en mil väster om Norrtälje, efter att ha slagit ihjäl fem surrande myggor. På strandpromenaden vid Lommaren trängs sniglarna om utrymmet, såväl svarta som de "äckliga bruna". Den snörika vintern har ju varit hygglig mot allehanda kryp.
  Första getingboet är sönderklämt i vedbon. Inte stort och med en enda invånare.

  Nu är gräsytorna klippta och jag intar "halv elva-fika" i solställning på altanen.
  Det är vad jag kallar sommarträning.

   

  Musik har alltid betytt mycket för mig och det var på vippen att jag sökt till Adolf Fredriks musikskola efter årskurs 3. Tre klasskamrater från Vällingbyskolan gjorde det.
  Trots att jag i hög ålder har svårt att memorera dagens musik och artister kan minnena från 60-talet framkalla både värme och kalla kårar.

  När jag läste i tidningen nyligen att John Walker (John Maus) från favvobandet Walker Brothers avlidit 67 år gammal i levercancer gick hjärnan igång igen. Och när skolorkestern i Timrå hade sitt årliga tut på Böle skola kom andra minnen rullande.

  7. Året var 1962, tror jag. Jag var påläggskalv i Vällingby skolas blåsorkester. Något år tidigare hade jag, 10 år gammal, slutat spela dragspel, innan jag knappt hunnit börja. Nu ville jag lära mig spela saxofon. Det såg läckert ut. Eller trumpet som Gunilla, syrran. Besviken fick jag börja spela klarinett.

  Medan jag skulle utbildas på "negerbenet" fick jag spela bastrumma och cymbal i skolorkestern. Relativt framgångsrikt. Jag kunde tydligen hålla takten.
  Vi uppträdde ganska flitigt och vid ett tillfälle spelade vi på Hötorget och gjorde reklam för filmen "Music man". I Stadshuset och Blå Hallen skulle vi bl a spela "Violetta", Ray Adamslåten. Då skulle jag med cymbal ensam slå till när orkestern gjorde en paus inför avslutningstonen. Jag missade och det blev ett enda stort tomrum. Publiken märkte säkert ingenting men ...
  Om det var den missen eller ögonen på musikläraren kommer jag inte ihåg, men såväl klarinettkarriären som cymbalerna och baskaggen las på hyllan strax därefter.

  Det kan också ha berott på att kompisarna och fotbollssparkeriet med Ängby SK och Hässelby SK hade blivit för kul. Ibland måste man ju välja.
  "Hear my song Violetta". 

 

  Maj månad brukar alltid innebära mängder av aktiviteter. Läsåret ska sammanfattas med bl a utvecklingssamtal och orienteringssäsongen kör igång. Det börjar växa i trädgården men helst vill man vara på landet eller på golfbanan. Kvällarna är ljusa och man vill helst inte vara inomhus. Det blir mindre TV och datortid.

  Massor av sånt som ligger på blir inte gjort, som träning, underhåll och PIM. Trots att det händer så mycket och att diskussionerna kring skolan i media går höga blir det inget bloggande heller. Maj har hittills blivit ett vitt blad.

  Nu måste jag skärpa mig. Det är ju ändå på sätt och vis min dagbok. Är det kanske så att jag haft min bloggsemester för i år?

   

  Ska man bli en framgångsrik bloggare ska man bubbla om mode. Det är inte riktigt min grej. Jag klär mig själv som den gubbe jag är.
  Däremot kan jag uppskatta andras utstyrsel. Nu senast har ju Ebba von Sydow skrivit en bok om en rad prominenta kungligheter. Deras apanage räcker dessutom till en räcka stiliga outfits.

  Nu är jag ju ingen ungdomlig spjuver eller medelålders stortittare. Antagligen bara lite gubbsjuk.
  Men visst är prinsessan Mary av Danmark riktigt fin, för att inte tala om Kate Middleton, som ska gifta sig med prins William på fredag.

  Min favoritfinska, Johanna Koljonen, skriver i DN om bröllopet men nämner inte med ett enda ord någonting om läckerheten Kate. Det skulle jag ha gjort, med bilder på flera uppslag.

     

  Man kan  förstås också blogga om fotboll, världens bästa sport. Men det gör så många andra. Framförallt efter skandalmatchen mellan Syrianska och AIK, där en domare riskerar en hörselskada p g a ett kastat knallskott från AIK-klacken. Och en bollpojke fick brännskador på benen.

  Mina fotbollskunniga favoriter Johan Esk och Erik Niva vill liksom jag straffa gärningsmannan, ha hårdare lagstiftning, ett bättre övervakningssystem och en förbättrad uppföljning. Men straffa inte klubbarna med böter, poängavdrag och spel inför tomma läktare.

  Det ingen säger är att gärningsmannen inte står ensam på läktaren. Några måste vara vittnen till brottet. Därför borde hela sektionen som står i närheten åtalas för skyddande av brottsling.
  Det är mitt förslag, trots att jag är AIK-are.

  Men jag gillar fotboll mera.

   

  Det står i DN att det varit en gynnsam vinter för mygg, mördarsniglar och fästingar.
  Inte för att jag sett några mygg eller mördarsniglar än, men tre fästingar har jag fått nypa bort. Detta trots att det fortfarande bara är april.
  Vad månde bliva... Tre stycken brukar det bli på hela sommaren.

  Det har varit en bra vinter för skidåkning också. Och golfbanorna verkar ha klarat sig hyfsat. Ingen isbränna på greenerna.
  Sundstabanan i Norrtälje öppnar visst till helgen men då har vi åkt hem. Kanske lika bra det.
  Spelet på 9-hålsbanan har inte övertygat. Bara vårlöksängen vid utslaget på sjunde hålet har imponerat.

   

  Är det som med flygtimmar och älgjakt att man måste vara aktiv ett antal timmar, och eventuellt klara vissa tester för att vara certifierad?
  I så fall har Björn klarat sina timmar med motorsåg och röjsåg. Och jag och mina kamrater klarat risdragningscertifikatet.

  Efter tre dagar från morgon till kväll har vi rensat tomten från busk- och slyvegetation. Man känner knappt igen den.
  Nu anar man grannkåkarna men när träden får sina blad är vi nog avskärmade igen. Blåsippor, vitsippor och vårlök regerar och björkarna har fått sina blad, som musöron.

  Men oj, vad tomt det plötsligt blev när alla for iväg. Barn och barnbarn åkte hem till Borlänge. Nu skulle vi återhämta oss efter avverkningen.
  Men det blev vedhuggning och städning av källaren. Norrtäljebesök och krattning av Nyponstigen. Golfspel och rosklippning. Ansning av äppelträden och hallonsnåren.

  Det finns hela tiden någonting att sätta händerna i. Och snart är det imorgon.
  Undrar hur mycket vila det blir då?

     

   

  Visst är det skillnad på att jobba och att vara ledig. Jag vet inte om jag är unik men jag tycker det är trevligare att vara ledig.

  Min svärfar lärde mig många saker. En av de viktigaste var att komma ihåg "halv elva-kaffet". Det är skitenkelt på vardagarna när man jobbar för då "ringer" det för rast. På ledigheter är det svårare att hålla tiden. Men jag jobbar på det.

  Det är påskledighet och idag på långfredagen blev det "halv elva-kaffe". Och Maja och Ebba var med. I solen på altanen på Sundsta, efter en förmiddag med hårt arbete på tomten.

    

  Snart är det sommar. Då jäklar ska det bli fika av. "Halv elva-fika". 

 

  Åke Dahlbäck hörde av sig för en månad sedan och berättade att han pratat med Ray Davies och att han lyckats få hit "Kinks" till Härnösand 24 juli.
  24 juli fyller svärmor 90 år och 5-dagars startar. 

  Kinks får därför tyvärr lira utan mig. Men tanken på 60-talspop får mig att fortsätta bläddra i mina musikminnen från förr.
  Jag skrev 5 mars om mina två första s k minnen, "Bona sera" och "You really got me". Här kommer några till.

  3.  Min andra LP. "Around and around" med Rolling Stones. Ett tyskpressat album med en blundande Mick Jagger på konvolutet. Alla i stiliga kavajer.
  Den är nästan sönderspelad, främst "Hungry heart", men skivan innehåller också hitsinglar som "Around and around" och "It´s all over now".
  Mick Jagger förlåter jag aldrig, för jag har fått för mig att det var han som drog ner min tjej, söta Marianne Faithfull, i knarkträsket.

  4. Min första popkonsert. Platsen är Kungliga Tennishallen i Stockholm. "Hollies" på scenen och än idag tycker jag att deras  "I´m alive" är prototypen för en helskön popdänga á la 60-talet.

  5. "Make it easy on yourself". Titellåten från Walker Brothers första LP, 1965. Jag var fast. Jag blev t o m medlem i deras engelska fanclub under några år. Det var Scott Engels röst, en yngre "Frank Sinatra-variant" med brittisk accent som fashinerade mig.
  Jag var 15 år och slukade engelska popskrifter som New Musical Express, Melody Maker, Rave och Fabulous.

  6. "A sad boy". En av de första låtar jag lärde mig på gitarr. Jag hade fått en Bjärton-gitarr i julklapp och knölade på själv med några enkla ackord, som Tages "Sleep little girl" och "I should be glad". Men det var Mascots-låten "A sad boy" som fungerade bäst.
  Mascots träffade jag på Gotlandsbåten på en skolresa 1965. Träffade också kusin "Seger" på samma båt, han också på skolresa. Han minns t o m vad färjan hette. Han nämnde det idag. Jag hade inte en susning och jag har redan glömt bort det igen.
  Tänk vad olika saker som fastnar innanför pannbenet.

  Tänk om man ändå skrivit dagbok som ung. Det hade varit kul att läsa idag.
  Men det hjälper förstås inte mig. Jag missar "Kinks" i Härnösand 24 juli ändå.

   

   

  Vintern har inte riktigt släppt sitt grepp om Roslagen. Källaren är översvämmad precis som de senaste åren och 9-hålsbanan var för vattensjuk för att tillåta golfspel. Men so what, det var ju vårstädning som gällde.
  Morgonpromenaden kring delar av 18-hålsbanan gav ett facit på 75 bollar och därmed var resan betald. Älgskiten på tomten fick berika komposten och nu väntar vi bara på potatisen.

  

   

  Det regnar och skidåkningen har lagts på hyllan för säsongen. Visserligen är det över en halv meter snö på skidspåret vid Ishallen men den är smutsig och porös.
  Sista turen togs i lördags 2 april på golfbanan där glidet inte var det allra bästa. Nu vill vi ha vår.

  Men mitt i regnet och den skitiga snön är det inte utan att man saknar de där riktiga vinterdagarna.
  En liten tröst är ändå att det bara är sju månader kvar till november. Knappt.