bolemacke

  Jag är stolt. Stolt över mina svenska lärarkollegor. Att de "sticker upp snaggen".
  Låt vara att det i det här fallet handlar om självförsvar. Vi går äntligen i försvarsställning.

  Visst hade det varit mycket bättre att vi för länge sedan gått ut och sagt det självklara. Men när vet man att det självklara kommer att ifrågasättas.
  I skoldebatten har det mest handlat om politiska utspel inför valen. Röstraggningar med satsningar som aldrig blir genomförda. Och hela tiden går vi på det. 

  Jag skrev en skoluppsats i gymnasiet på temat "Engagemang eller likgiltighet? Ett mänskligt dilemma". Jag avslutar med en liten historia som säger lite grand om oss oinsatta svenskar, som inte orkar bry oss.
  Den handlar om den norrländske bonden, ensam röstande på centern i sin kommun. Han svarade på frågan om varför han just röstade på det partiet:
  - Jo, jag har röstat på centern i sju år och jag har aldrig haft det så bra.

  Skrivglada skolledare och skolansvariga går också i polemik med kommunpolitiker. Man bråkar om friskola, för lite idrott och för dåliga mattekunskaper. Och vissa anklagar skolan för att inte lära barnen etik och moral, cykla i trafiken, äta mat, ja vanligt hyfs.

  Vi pedagoger har i de flesta fall varit tysta. Dels för att vi inte vill bemöta dumheter, dels för att tiden inte räckt för såväl arbete, som ett liv och att vara insändarskribent.

  Det är hoten om en förändring av arbetstiden som irriterar.
  Och nu går t o m Lärarförbundet i Timrå ut i en skrivelse till Barn- och Utbildningsnämnden och varnar för konsekvenserna av en nedbantad budget.

  Det finns faktiskt en del duktiga tänkare inom skolan, även idag. Trots att de inte kan lära eleverna att räkna längre.
  Nu skriver vanliga pedagoger, både i dagstidningar och fackpress, och ger exempel på hur lärarnas arbetsdagar ser ut. Det är bra gjort.
  Jag skulle inte orka.