bolemacke

  Idag har vi tvättat fönstren. 7 november är kanske lite sent på året men graderna befinner sig på rätt sida av nollan. Visst är det skönt att att göra något som syns och som består en tid. Som att stryka skjortor, mangla lakan, vaxa bilen, måla, tapetsera, klippa gräset ...
  Att göra något och sedan lägga det till handlingarna för en längre tid skapar tillfredsställelse och ger tid för andra utmaningar.

  Motsatsen, att aldrig få en sak ur världen, skapar frustration och otillfredsställelse.

  I onsdags hade vi arbetskväll och diskuterade IUP och skriftliga omdömen. Det var definitivt inte första tillfället. Förslag skrivs och förkastas. Nya förslag förkastas. Ingenting är till slut bra nog. Och det sägs ska utmynna i ett kommunlikt dokument. Det låter.
  Några tycker något förslag är bra, passar dem. Andra känner sig fortfarande vilsna.

  Eftersom nästan ingenting duger vore det kanske bäst om någon som har facit gör jobbet. Det borde vara de som skrivit styrdokumenten. Men vem är det som tolkar dessa bäst? Skolverket? Skolledarna? Skolpolitikerna? Steve?
  Ja, inte är det då pedagogerna som gång på gång tvingas göra om och göra om. Ibland kan man få känslan att man är dum i huvudet som inte kan skriva så skolledningen blir nöjd.
  "Processen" måste ta tid , säger man. Och det gör den sannerligen. Och är det för brukarnas skull man producerar det ena "luddverket" efter det andra?

  Låt vara att planeringarna ska baseras på strävansmålen men föräldrar och elever vill nog veta lite mer konkret, tydligt och enkelt, hur läget ligger och vad exakt de kan stötta sina barn med.

  En bekymrad Gert Fylking kommenterade besöket på grabbens utvecklingssamtal:
  "De förstår djävligt bra, men kan ingenting"!