bolemacke

   

  Tack vare att Frank, den allvetande guiden, tog oss med till typiska kinesiska matställen på luncher och middagar i fyra dagar fick vi verkligen äta kinesiskt. Med pinnar förstås. Och pinnarna har ju den fördelen att det inte går så himla fort att äta. Därför blir man behagligt mätt.
  Oftast åt vi vid ett runt bord för 8-10 personer med en mängd olika nyttiga rätter på en roterande glasskiva. Vissa rätter var förstås godare än andra, och maten på olika matställen varierade också i smak. Men det var mycket grönsaker och självklart besökte vi en specialrestaurang för Pekinganka, i flera våningar. Alltså matstället.

  
  I en "Hot Pot"-restaurang fick var och en fondua i en egen kokande apparat framför sig. Lite kul faktiskt.

  

  De två sista kvällarna åt vi exklusivt på restauranger i ett naturskönt område, Honhai Area Bars, vid Qianhai Lake, Di´ Anmen West Street. Och om man blundade kunde man lika gärna tro att man befann sig i Aten eller Rom.
  Där bjöd de skyldiga till valet av resmål, våra 60-åringar Gunnel, Christina och Peter, på 180-årskalas med flamberad biff. En skön omväxling från all lokal mat vi tryckt i oss hittills.

  Förundrad blev man när det alltid ställdes fram en kanna varmt vatten att dricka till maten. Men mest besviken blev jag på sopporna.
  Jag som älskar den kryddstarka Pekingsoppan på våra svenska kinakrogar fick aldrig smaka på någon som ens var i närheten av den. Sopporna smakade bara vatten och såg oftast ut som vattnet i diskhon efter en stordisk.

  Innan vi åkte blev vi varnade för att inte äta någonting som vi inte visste vad det var. Men hur sjutton ska man veta var köttet kom ifrån. 
  Dock såg jag väldigt få levande hundar. Och så många kineser som det finns är det omöjligt att veta om någon saknades.