bolemacke

   

  När ni åker taxi, brukar chaufförerna ofta ta fram sitt tjocka familjealbum och visa er? Eller ber er välja er favoritmusik under färden? Och dessutom ge er var sitt fotografi han själv tagit? Sedan krama damerna innan han tar nästa körning?

  Att han ville ha fyrdubbelt betalt för att köra oss hem tog vi med en klackspark. Ingen annan ville nämligen köra oss. Och vi förstod inte varför. I efterhand fick vi reda på att det antagligen berodde på att körningen var för kort och gav för liten inkomst. Å andra sidan kostade den ca 10 kilometer långa hemresan 80 kronor för fyra personer. Ditresan 25 kronor, för fyra. Tokbilligt alltså.
 
  Att det skulle prutas i butikerna det visste vi om, men att det skulle till mutor för att få åka taxi, det var en nyhet.

  Annars var tunnelbanan det perfekta färdmedlet. Gott om linjer och billigt. En enkelresa, 2 yuan (2 kronor). Och vilken tunnelbara sen. Hur fräsch som helst med information på engelska såväl i rullande text som i högtalarna. På en digital tavla i vagnen blinkade en lampa för den station som närmade sig. Mycket enkelt att förstå. Där ligger såväl Stockholm, London som New York i lä.

  

  Det största antal taxibilar jag sett samtidigt måste vara vid Centralstationen i Rom. Nästa lika många cykeltaxis, riksha, såg jag i Beijing. Med en sådan for vi runt i en av stadens många vackra hutonger, Pekings gamla historiska bebyggelse med smala gränder.

  Jag skulle dock aldrig vilja dra ut med en riksha i den vanliga biltrafiken, i det toktrafikerade Beijing, med ibland 7-filiga vägar för sina fem miljoner bilar.

  Inte undra på att många kineser bar andningsskydd och att vi aldrig, trots värmen, såg solen riktigt klart.  
  Å andra sidan ser vi sällan solen här hemma heller. Var sjutton håller sommaren hus?