bolemacke

   

  Hur utvecklar svensk fotboll sina talanger? Föreningen Svensk Fotboll vill veta hur klubbarna tänker och gör.
  Man har kartlagt vad föreningarna har för mål med ungdomsverksamheten från 8-19 år och om man får fram några duktiga spelare.

  Många klubbar lägger ner stora resurser på ungdomsverksamheten men får inte fram en enda elitspelare. Vissa klubbar lyckas bättre.

  Brommapojkarna är landets framgångsrikaste talangfabrik följt av Malmö FF, Helsingborg och AIK.
  Jag spelade i BP när jag var 14 till 19 år. Jag tillhör dock inte de 52 aktiva spelare BP fostrat som idag spelar i "Superettan" eller högre.

  Målet med undersökningen är inte att leta misslyckanden utan att vidareutveckla vissa klubbar - att kvalitetssäkra verksamheten.

  "Man kan ha massor med pärmar och material, men det viktiga är kvalitén i mötet mellan spelare och tränare i den dagliga verksamheten".
  Orden är Hans Carells, ungdomsansvarig i Helsingborg.

  Kvalitetssäkring är en term i tiden. För skolans del reser Skolinspektionen runt och sneglar på delar av verksamheten. Och citatet skulle lika gärna ha formulerats av två ökända 60+pedagoger på Böle skola.

  Det är inte dokumenten som ger eleverna bättre kunskaper. Det är engagemanget och en inre motivation.

  Och snart är det måndag...

  

  "Maja" betyder färgen rosa. Solklart! I alla fall för Ebba, 1 år och 5 månader. 
  För Maja älskar rosa och Ebba både säger och tecknar Maja/rosa. Och vi tycker det är skojigt.

  Så skönt att göra "lata helgen" i Borlänge hos Maja och Ebba. Inte ens behöva köra bil själva. Fint väder, äppelkaka på altan och käk ur "Linas" matkasse. Lite försterputs, "Friskis och Svettis" och skogsutflykt med en stunds lingon- och tranbärsplockning.

  Maja och Ebba gympar på "Fläskbaletten" med mormor, fikar i lingonskogen och provar "Halloween"-utstyrseln från London.

  Undrar om Ebba tecknar snarka när hon menar morfar?

 

     

 

   

  Vi tog en bussåkarkväll för att se på stan "by night". Tänkte promenera över Themsen, se Big Ben och Parlamentet.

  Men bussarna denna helg har inte varit att leka med. De har levt sitt eget liv.
  Vid Westminster Abbey reser vi oss för att gå av vid Parlamentet. Två kilometer senare stannar bussen i en bilkö. I 20 minuter sitter vi kvar i bussen innan vi kan gå av. Den har hoppat över ett antal hållplatser p g a vägarbeten.

  Och buss 24 från Camden slutade helt plötsligt köra efter halva resan och alla fick gå av och söka sig nya bussmöjligheter bäst man kunde.
  Tur att man är ledig och inte har några tider att passa.

  Det mest spännande som hänt var när Åsa var tvungen att "planka in" på kvällsbussen. Föraren kom på henne men efter några konstigheter håller hon en riktig biljett i sin hand. Men inte hennes egen. Den har Börje i sin ficka i en annan buss.

  Har man inte giltig biljett i tunnelbanan får man böta 50 pund. Det får man många goda öl för.

   

   

   

  Nu är det färdigshoppat. Lite skor på Lillywhites vid Piccadilly Circus, T-shirts och strumpor på Primark på Oxford Street. Men det blev inget krims krams köpt på marknaderna vare sig i Camdon Town eller Covent Garden.

  Snart är det också färdigätet. Det har inte varit det lättaste när nio personer ska enas om matställe. Men härligt käk har vi fått. Idag en fantastisk lasagne på en italiensk krog i Soho. Och Kerstin bjöd på 90-årsmiddagen.

  Men luncher och middagar i alla ära. Frukosten på hotellet slår ut allting.

   

   

   

   

  Det finns en engelsk bok som heter "The 39 steps". Hyfsat många, men vi fick gå 193 trappsteg för att ta oss ner till T-baneperrongen vid Covent Garden. OK, det fanns hiss. Men vi är ju fortfarande pigga i benen. Åtminstone utför.

  Nästan lika många trappssteg var det upp till balkongen på Lyseum Theatre där vi såg musikalen "Lion King". Så klättrat har vi gjort. Även uppför. Kerstin (90) tyckte det var i mesta laget.

  Så visst har vi gjort London. Till fots, i buss och i tunnelbana. Och provat på hotellets alla faciliteter.
  Morgonens simtur i den fantastiska hotellpoolen klockan 06.20 var uppfriskande.

  Nu har jag kollat överallt tycker jag. Men var sjutton är Paris Hilton?

   

   

  Mattefortbildning i Luleå, 1 x 3 veckor. Någon gång i slutet av 80-talet. Olika veckor, olika hotell. Stadt, SAS och Max Hotell.

 Det jag mest kommer ihåg var frukortbuffe'n på Stadt. Jag var ju inte direkt bortskämd med typ bacon-wienerbrödsmodellen, sa jag åt. Och åt. Och åt.

  Den magsjuka jag drabbades av efter första dagen medförde att det blev te och skorpor resten av veckan.
  Om det berodde på frukorsten vet jag inte.

  Men vad jag nu vet är att frukosten i Luleå var blaha blaha.

  Jag säger bara Hilton London Metropole. Obeskrivligt. De steker en egenkomponerad omelett medan man väntar. Och vilka mängder, vilka sorter. Det sinar aldrig på faten trots hotellets 1 600 gäster.

  På onsdag blir det Bollnäsfil igen. Det känns ändå tryggt att veta.

   

   

  Vi lämnade Arlanda i sol och klarblå himmel. I London var tanken att vi skulle utnyttja vårt "travelcard" och åka lite dubbeldäckare och kika på stan. Andreas hade ju aldrig varit här.
  Regnet kommer dock i skurar på eftermiddagen och gör bussarnas rutor immiga. Så värst mycket ser man alltså inte.

  Vi hinner dock rusa runt en del. Och pricka av från "måste-listan".

  Fish'n chips intas på en mysig pub. Maten var ingen höjdare och dessutom fick jag kramp i magmunnen. Fick äta en halvkall mat en halvtimme efter de andra.

  Efter en promenad på Tower Bridge kunde jag också pricka av ett besök på "Starbuck''s". Samma goda dubbla espresso och Granulat Bar.
  Det har går ju som på räls.


   

   

   

  Det känns ungefär som om jag ena stunden är en vanlig grundskollärare, och andra stunden blivit lektor. Helt plötsligt blivit väldigt betydande, uppgraderad liksom.

  Mattias är en s k diamantmedlem på Hilton till följd av alla sina resor, privat och i jobbet. Eftersom han bokat för oss alla nio har några av oss "uppgraderats" till nå'nting och några till nå'nting. Fråga mig inte hur.
  Men det innebär att han kan släpa in hela gänget på "Executive Lounge". Det är likt en privat klubb där man kan koppla av, äta och dricka när och hur mycket man vill.

  Igår kväll åt vi kvällsmat där. Lite smårätter, bl a en suverän tomatsoppa. Ett par GT satt heller inte fel. Ännu godare eftersom det var GRATIS.

  Det är inte alla som får tillhöra "Diamond League". Även om det bara är för några dagar.

   

  London har ett väl utbyggt tunnelbanenät. För att riktigt förstå detta är det bästa sättet att åka på det. Det har vi gjort. Ordentligt.
  Det är bara det att det förekommer en hel del förbättringsarbeten, framförallt under helgerna.
  Från Heathrow fick vi kliva av tunnelbanan av någon anledning och klämma in oss i nästa tåg. Vissa stationer körs förbi och vissa sträckor är helt avstängda.

  På väg hem fick vi massutrymma ett tåg och blev ensamma kvar på perrongen. Vi fick lirka oss runt på olika linjer för att slutligen nå var destination, Edgware Road.

  Det är tur att det finns folk att fråga. De flesta av dem kan av någon anledning engelska.

  "Mind the gap between the train and the platform".

   

 

  Fem gånger måste vi visa passet innan vi sitter på flygplanet mot London, en Boeing 737. Och varje gång påminns jag om Willy och Gunnels "gamla" pass när vi åkte till New York.
  Louise har sovit dåligt. Och om sanningen ska fram har jag ocksa legat lite på aga, trots två väckarklockor. Man vill ju inte missa flyget. Men det heter ju bara "Rest and fly" och inte "Sleep ..."
  Agneta gillar inte att flyga. När hon kliver på flygplanet  måste hon alltid kika på piloterna för att se att de ser förtroendeingivande ut. Själv kikar jag gärna på flygvärdinnorna. Men inte så mycket denna resa.

  Det jag mest oroar mig för är om det kommer en kostymklädd kille med röd hatt och vill bära min väska eller öppna rumsdörren. Vad gör jag om han räcker fram handen?
  Ger jag honom 20 pund? Handhälsar jag? Eller gör jag "High 5"?
  Hur beter man sig på ett Hiltonhotell? 

  Det är svårt att upprepa en succé. Senaste besöket i London 2008 infriade alla mina förväntningar. I kubik. Låt vara att jag oftast ligger ganska lågt för att inte bli besviken.

  Får jag nu bara besöka några pubar, äta fish´n chips, se en musical och njuta av en dubbel espresso på Starbuck´s på Regent Street är jag nöjd.
  En GT i baren på Hilton Hotell, lite bussåkning och sightseeing blir det säkert också.

  Men först ska det sovas på "Rest and Fly" på Arlanda. I fyrkupé. Nog så intressant.
  Undrar om de andra kan sova? 

   

  Nu har jag klarat av matklassikern inom ett år. Eller ...

 Julskinkan i december, äggen i påskas, sillen i midsomras, surströmmingen i augusti och nu var det kräftornas tur.

  Jag antar att det här är de viktigaste matnedslagen eller borde raggmunk och kålsoppa vara med?
Kräftorna var sista russinet i kakan och det klarades galant av inne hos generösa vänner, iklädda töntiga hattar och haklapp.
 
  Jag älskar strömming, stekt eller inlagd, klargravad. Även sur. Men surströmming kan faktiskt räcka att äta en gång om året. Det blir liksom festligare då.
  Oftast blir det Oscars, Tynderös stolthet. I år fick vi även stifta bekantskap med Borkbo-suringen från Enånger hemma hos mandelpotatiskokarexperterna på Färjvägen.

  Lite kul att smaka "Borkaburken" då frun och jag firade vår 31:a bröllopsdag på restaurangen vid Borka brygga 26 juli i år. Då med stekt strömming förstås.

   

   

  Vila och miljöombyte efter två veckors jobb, varav en vecka med eleverna.
  Elever, som många av dem kanske inte sett en siffra eller en text på två månader.
  Nu ska vi räkna, läsa och skriva varenda dag.
  Tufft.

  Vi upplever några soliga dagar på landet i Sundsta, en mil väster om Norrtälje. Plockar upp potatisen. Klipper gräset kanske för sista gången i sommar. Äter fajitas i pergolan och grillar laxspett. Golfar med Peter och Gerd
på Sundstabanan.

  Under ett par tropiska augustikvällar sitter vi ute länge. På lördagskvällen spelar vi Yatsy till halv elva i kolmörker med ficklampa.

 

   

  Första skoldagen. Regn.
  Efter en sommar då all sol och allt regn gjort naturen i norr prunkande grön. Det har växt riktigt ordentligt.

  Undrar om eleverna gjort detsamma. Undrar om de utnyttjat dagarna ordentligt. Badat, spelat boll, gjort upptäckter i skogen, läst böcker, spelat sällskapsspel med kompisar och föräldrar. Träffat mormor och farfar. Kanske haft turen att få resa iväg några veckor.

  På två månader hinner det hända mycket när man är liten, eller ...
  På två månader skaffar man sig många nya erfarenheter, eller ...
  Efter två månader börjar man sakna plugget, eller ...  Kanske klasskompisarna i alla fall.

  Och jag laddade upp med kompisgolf med några av kollegorna fredagen innan eleverna stormade in.

  

  Man skulle nog ha blivit sjöman.

  Vi har haft terminsupptakt. Åkte med "M/s Medvind" en härlig sväng runt Sundsvallsfjärden en fantastisk sensommarkväll. Åt skärgårdsbuffé och kikade på medelpadskusten från sjösidan. Den inlagda strömmingen var jättegod.

  Frun har varit på studiedag med en professor från Umeå som påpekade att man ska ha roligt på jobbet. Inte bara på rasterna.
  Första veckan har varit riktigt bra.

  På måndag kommer visst eleverna.

   

   

   

  Taktiken är solklar.
  Erfarenheten har visat att inaktivitet i solskenet framkallar rastlöshet. Och rastlösheten är den bästa indikationen på att det är dags att avsluta sommarledigheten. Och då kommer också känslan av att vilja sätta tänderna i nya arbetsuppgifter. Och de finns.

  Den nya läroplanen ligger och väntar liksom PIM-uppgifterna och fikarasterna.

  Målet för sommaren är också uppnått. Golfhandikappet är sänkt från 31 till 29.
  Det tog sin tid för jag slår fortfarande snett, stundtals mycket snett.

 

  Det blev ingen "sista minuten" i år heller. Kanske lika bra för sommaren har varit kanonfin här i Roslagen. Först igår kom efterlängtade 22 mm regn.

  Vi tog dock en dagsutflykt till främmande land. Tog bilen 30 minuter till Kapellskär och det tog färjan Rosella två timmar att föra oss till Åland. Sedan sex timmar i tjusiga Mariehamn. Efter buffén på båten rullade vi hem igen. Vin och öl fanns i tappkranar.

   

  
 
  Vi hann också med ett besök vid vårt favoritbad "Stenbrottet" i Riala, med härligt klart varmt vatten. Så nu kan vi avrunda sommaren. Det börjar bli hemskt mörkt på kvällarna och badtempen i Lommaren är nu nere på hemska 22 grader. Tveksamt att bada då.

 

   

  Jag är inte typen för festivalbesökare. Inte heller har jag prioriterat konserter och spelningar.
  I min ungdom såg jag dock Hollies i Kungliga Tennishallen och Manfred Mann på Timrå Isstadion. Som "gubbe" Kiss i Madison Square Garden.
  Och klart att en del andra artister råkat uppträda där jag befunnit mig, men som inte direkt satt något avtryck.

  I veckan gjorde vi oss för och tog två färjor för att se och höra "Real Group" på Blidö Bio.
  Att gruppen liksom ifjol spelade på lilla "Blidö Bio" kan ha berott på att två av medlemmarna har sina sommarvisten i närheten.

  Det är ändå någonting visst att se världsartister "live". Det tyckte såväl jag, som vi och 200 andra i Stockholms Norra Skärgård.

  Några av stämmorna liknade ibland snarkljud. Sådana är jag också fena på.

   

  Jag får så god mat att jag sällan har behov av att uppsöka andra matställen, inte ens på sommaren. Vid vår skärgårdstripp var vi dock tvungna att fylla skrovet vid ett tillfälle.

  Det blev Blidö Värdshus, men jag grundade för säkerhets skull med en wrap med rökt lax, pepparrotskeso och grönsaker, som blivit över efter vår medtagna lunch på Svartlöga.

  "After Beach"-menyn erbjöd endast enklare rätter så det blev BBQ-ribs med pommes frites och coleslaw. Och jag ångrade plötsligt att jag grundat med en macka en stund tidigare.
  Att grunda lite före restaurangbesök har jag lärt mig av kusin Seger, som vid ett tillfälle käkade pannkaka före ett besök på Stekhuset i Sundsvall.

  En duo spelade irländsk musik. Tjejen Ann-Sofie Johnsson var från Gagnef, precis som Kristin. Trots att kommunen bara har 10 000 invånare kände de inte varandra.
  Att alla känner alla på en liten ort är alltså inte sant numera. Världen är inte så liten som det sägs.

 

   

  Furusund var Louise sommarviste för över 30 år sedan. Det första lilla huset de hyrde är borta nu, en liten stuga intill Herrgårdsvillan. Herrgårdsvillan, med fyra lägenheter, som de för 32 år sedan blev erbjudna att köpa för 200 000 kronor.

  Båtfärden med "Sjöbris" tog ca en timme, Furusund-Yxlan-Blidö-Norröra-Söderöra- Svartlöga. Vid Norröra klev många av, ön där "Saltkråkan" spelades in. Louise brukar skryta med att hon var skolkamrat i Södra Ängby med den mörka tjejen som spelade "Freddy". Eller var det "Teddy"?

  Det är mycket kul man får se när man är ute och reser. Semaforen t ex, som man måste fälla ut när skärgårdsbåten ska hämta dig på bryggan. Och underliga saker, som att måla filten (?) på berget så att den inte blåser bort.
  Skärgårdsbor är påhittiga.

  Vi åt medhavd lunch på klipporna på Svartlöga ute i havsbandet och avundades alla 08:or som hade stugor på öar utan affärer och biltrafik. Speciellt synd var det säkert också om de som måste ligga i hamn med dessa lyxbåtar i miljonklassen.
  Tacka vet jag "Söderman".