bolemacke

 

  I Lärartidningen läser jag om en lärarutbildare i Kalmar som i 15 år följt ett 90-tal lärare som gick ut 1993.

  De utbildades för en 1-7-skola som inte fanns och fick därmed som klasslärare undervisa i ämnen de inte fått med sig från utbildningen.
  Och det blev ett svettigt jobb.

  Utmaningen att kunna individualisera. ha gedigna ämneskunskaper och att kunna hjälpa elever som behövde stöd var också stor. Och jobbet blev inte lättare.

  Att samtidigt hantera konflikter och disciplinproblem ...  Nu blev det tungt, och här konstaterar de flesta att grundutbildningen borde haft mer att erbjuda för möjligheten att bli en framgångsrik ledare.
  Jobbet blev övermäktigt.

  Men hon påstår också med bestämdhet att det är allt som tillhör kategorin "icke undervisning" som tar kål på läraren. De som valde läraryrket för att de verkligen ville göra skillnad för eleverna, idealisterna, superpedagogerna, därför inte orkar vara kvar i yrket. 

  Hon är ändå optimistisk och tror på legitimationen, introduktionsåret och högre löner som statushöjare. Nu hoppas hon att fortsatta studier av materialet, bl a också ska ge besked om vad det är som gör att somliga jobbar kvar i sin klasslärartjänst i 20 år och tycks trivas med det?
  Är de något i personligheten eller i omgivningen?

  Undrar om någon vill undersöka vad det är för fel på de klasslärare som snart knegat på i 40 år ...

  Att bara presentera 2 av 3 sätt att stava ng-ljudet, skippa division och bara lära ut presens i engelska, kan det fungera som protest för dåliga löner?
  Kanske inte, men en ganska intressant idé. 

   

  Ingen saknade Björns säckiga malajlångkalsonger från fjolåret. Men osäkert funderade man på hur riktig "After Ski"-klädsel ska vara. Ska man trippa runt i understället á la Nurejev eller svettas ihjäl? Här fanns utrymme för alla modeller, men det gällde att hålla sig varm inför Henriks krävande intellektuella tävlingar senare på kvällen.
  "After Ski" är en konst i sig och vi verkar börja behärska den.

  Vi skålade för väl uträttat skidarbete med lite mouserande och lite musicerande innan de närande matransonerna anlände. Klockan var halv nio och jag skulle få vara uppe en stund till.

  Ledighet och avkoppling har stor påverkan på hur maten smakar. Den smakar bäst när stämningen är bra. Det vet alla som varit utomlands eller fått äta i vänkretsen. En grekisk sallad i Grekland eller en lasagne i Italien blir sällan fel.
  Min första kebabrulle på flera år smakade jättebra. Alltså måste stämningen och sällskapet varit helt perfekt. Men när jag äter upp en hel kebabrulle kan man undra om kebabrullarna blivit mindre med åren eller var jag helt enkelt utsvulten efter mina saftiga 2,5 km i stundtals promenadtakt.

  I Henriks välregisserade 5-kamp imponerar de flesta. Ballonger, spaghetti, pingisbollar, gummisnoddar och sugrör är avancerade instrument som vi visade oss behärska till fullo. Några dock bättre än andra.

  Allsången var lika vass. Hoppas hesheten går över tills på måndag. Eller åtminstone till nästa "After Ski". Det är ju bara ett år kvar till nästa. Vi längtar. 

   

   

  Man kan inte vara bäst på allt. Vi kanske inte är svenska mästare i matristillverkning, men "After Ski", det är våran grej.

  Frågorna var många. Skulle det gå att arrangera ett "After Ski" under perfekta förhållanden? Vi är ju vana att jobba i motvind. Förra året var det 25 minusgrader och inte var det mildare 2010.

   

  16 "fästesugna" skidfantaster varav 13 med skidor på fötterna fanns vid startlinjen vid Korpstugan. Trots att chefen för vätskekontrollen befann sig på husmorssemester i främmande land klarade deltagarna hela det tuffa 2,5 km varvet glänsande. Vikarierande "saftchef" Ingela, med Anna B och Andreas skötte utspisningen som om de inte gjort något annat.
  Skidåkarna å sin sida verkade ha skött sina förberedelser med den äran. Dock körde Carina så bindningen gick sönder, Per sträcker ut som aldrig förr på lånat material, Thomas kommer i fartdräkt och Henrik i sprillans utrustning i "Kalla"-klass.

  Varvtiderna i år måste ha slagits med hästlängder. En blyg 60-plussare och kökarl höll på att få hjärtstillestånd efter Eriks tjurrusning i starten. Den stoppades som tur var upp efter 300 meter. Orsaken var antagligen att snabbt få upp värmen efter gruppfotograferingen, eller för att framkallad svett skulle få understället att fästa bättre på överkroppen, för bättre passform.

  Choklad och punch efter 2 000 meter gjorde att vi mäktade de sista 500 metrarna.

  På altantrappan hos Appelby-Stridh på Renvägen lyste lyktor och marschaller. Sedvanliga geléhallon och stora kastrullen med glywein tömdes i torra, trötta strupar. Stadigast på handen, Rebecca, fick servera.

  Vilken suverän start på ett efterlängtat "After Ski".

   

  Efter att ha varit lärarhandledare i snart 30 år har jag tagit en "kandidatpaus" i några år. Blev något utbränd eller snarare bränd efter några riktiga "stolpskott" och behövde vila för att bl a fundera över vad jag och lärarutbildningen höll på med.
  Höstterminen 2011 sjösattes en ny lärarutbildning som förhoppningsvis ställer lite högre krav vid antagning.

  Utan att jag direkt satt mig in i alla utbildningsturer de senaste 20 åren verkar det som om det mesta skett på distans. Man har visst knappt behövt vara på plats mer än någon vecka då och då. De kunskaper och metodik som många studenter haft med sig till praktiken har ibland varit lika med noll. 
  De flesta av oss har vetat att lärarutbildningen de senaste åren varit en "räddningsplanka", den enda möjligheten, för många studenter som inte haft betyg nog för att komma in någon annanstans.

  Min lärarutbildning 1972-1975 bestod av lärarledda lektioner från 8 till 16.30 i såväl ämneskunskap, som pedagogik och metodik. Varje dag! Och en hel praktiktermin där de flesta av oss minnsann lärde oss att bli både lärare och ledare.

  Min förhoppning med den nya lärarutbildningen är att det inte ska gå att välja bort kunskapen att lära eleverna att läsa, skriva och räkna. Och att det blir lärarledda lektioner och inte bara "hemläxor". Då kan handledarna koncentrera sig på att förfina lärarkompetensen i praktiken.

  Höstterminen 2013 inför utbildningen lämplighetsprov vid antagningen. Det är nog bra med tanke på den senaste debatten om att ledarskapet kanske är en av de vikligaste bristerna i den svenska skolan.

  Ingalill, min handledare på Böle skola, lärde mig vad läreri var för något. Flera timmar varje eftermiddag satt vi, planerade och reflekterade. Fortfarande efter 38 år ringer hon och kollar upp mig, lusläser min blogg och håller oftast med mig. Konstigt vore det väl annars eftersom det är hon som lärt upp mig.

  Frun, Louise,  är också lärare. Hennes handledare i början på 70-talet, Hasse i Upplands-Bro, han ringer aldrig.

 

   

  Nu verkar julfriden vara över. Tidningarna har en tid i stort sett varit befriade från debattinlägg och insändare om lärarnas försämrade status, dåliga lön och höga arbetsbelastning.
  Men inför avtalsrörelsen för lärarna fyller Lärarförbundets ordförande en debattsida i DN med oro. Oro för att ingen längre vill bli lärare p g a lön och stressiga arbetsvillkor. Oro för att duktiga lärare hoppar av och oro för att tusentals elever till följd av detta ska lämnas i sticket.
  Liknande åsikter har vi läst förut, bl a i varenda valrörelse. "Nu måste vi satsa på skolan och lärarna". Jo hej du.

  Allt verkar upplagt för en riktig depparblogg. Vi har ju dessutom det eviga regnandet och den färska hockeyförlusten mot Modo. Allvarligt är också att personalen på Böle skola inte kommer igång med skidträningen inför sitt "After ski".

  Då vinner Småkronorna JVM-guld i ishockey i Kanada och gårdagens snömängd och minusgrader räcker alldeles lagom för att göra hyfsade skidspår.
  Elof Höglund hade preparerat alla slingor på Skönviksberget och det kryllade av skidsugna människor i spåren. Så nu har jag gjort säsongsdebut i vackra omgivningar och i klarblå himmel.

  Hoppas snön ligger kvar till imorgon. Kanske t o m pölarna på Ishallsspåret i torsdags täckts av eftermiddagens nysnö.

   

   

  Fullt med folk under jul- och nyårshelgerna. Tolv dagar med mat och samvaro med barn, barnbarn och vänner. Och man tror att det bara blir skönt när alla åker till sitt, men ack vad tomt det blir.
  Inget läsa Pinoböcker. Inget klä på Barbie. Inget spela spel och bygga Lego.

  Inte heller väder för skidåkning. Bara på TV. Det går att promenera trots allt. Med broddar efter gårdagens spöregn.

  Då får frun för sig att det skulle göras gympa, när vi ändå var uppvärmda. Och jag fick onda aningar om fjolårets "Core"-pass på 45 minuter framför DVD-n med värkande rygg och kordinationsproblem.
  Tack och lov har hon hittat en annan modell, "Crossfit", i MåBra-tidningen, superträning på en kvart.

  Man ska köra hela serien av övningar så fort man kan. Utan att fuska.
  Det var där det blev fel för mig. När jag rest mig efter mina 21 knäböj var frun redan på situp nummer fem. Så var det mellan varje övning.

  Nu måste jag visst fuska mig igenom tre pass i veckan. Vi får se hur det går. Jag får väl göra som många elever inför sina föräldrar när de kommer hem. Säga att man redan gjort läxan.

      

 

   2012 inleddes med en stor finne vid högra näsroten. Varför den satt sig just i mitt nylle har jag inte en susning om. Frun säger att det har att göra med min stora förbrukning av choklad. Jag brukar kontra med för mycket grönsaker. 
  Men med tanke på alla sjukdomar som passerat revy i Borlänge i julas och hos några av våra nyårsdeltagare ska man inte klaga.

  Jag slapp i alla fall kasta in handduken och kunde i sedvanlig ordning äta god mat och skåla in det nya året. Mellan maträtterna gick lekarna i "Sinnenas tecken" men några nyårslöften blev aldrig sagda. Lika bra det då jag behöver skärpa till mig på de flesta områden.

  Nu hoppas vi på ett nytt friskt år med mycket träna, mycket läsa och mycket trevlig samvaro. Och att den där finnen vid min högra näsrot ska hitta någon annanstans att leka.

  

   Det finns inte mycket att säga.
  Ena dagen snö och pulka, andra dagen barmark och hulka.

   

  

Maja och Ebba vill fortfarande inte att tomten ska komma in. Men han får gärna lämna julklapparna. Det var likadant ifjol. Julen har i stort sett gått över och massor av mat har inte orkats ätas upp. Det har varit väldigt lite vara ute p g a halkan och plusgraderna. Snön håller på att försvinna här i Borlänge och förkylningarna måste väl vara på upphällningen.

   

   

  Lärare ger sig alltför sällan in i debatten om skolan. Det är knappast beroende på
ointresse. Snarare på tidsbrist eller oro för att kritik över den egna verksamheten
ska medföra försämrad löneutveckling.

  Skönt då att en vikarie i en DN-insändare den 10 december säger det som många
lärare velat framhålla men inte vågat säga.

  Efter att ha konstaterat att resultaten i den svenska skolan i rapport efter rapport
blir sämre och sämre fokuserar han på det verkliga problemet: "Elevernas egna
studievilja".
  Han hävdar att studienivån, d v s pluggandet, i Sverige är bland den lägsta i
världen.

  Han berättar att han gav en diagnos till en klass som läst spanska i tre år. Av 17
elever var det bara tre som kunde skriva "Jag är" på spanska.

  Eleverna får lära sig att det inte hänger på dem själva utan på skolan och att de har
rätt till stöd. Och skolan tvingas sänka kraven och höja betygen. Den skollag som
skapades för 40 år sedan förvandlade skolan till en plats för trygghet, där studie-
resultaten inte var länkade till någon påföljd.
  Konsekvensen var oundviklig, eleverna slutade studera, kraven var ju så låga.

  De starka gick förstås vidare. De andra, majoriteten, gick också vidare. Fast på
kryckor.

  Ansvaret kan inte helt läggas på skolan. Den kan bara "teach", endast eleven kan
"learn", och motivationen infinner sig inte förrän eleven inser att han har huvud-
ansvaret för sin egen framtid.

  Många elever verkar gå till skolan för att träffa varandra och umgås. Fråga dem
vad som finns i "den vita mössan".
  - Vad heter Tysklands huvudstad?
  - Räkna i huvudet 13 x 15?
  - Vilket är Sveriges styrelseskick?

  Sjung om studentens lyckliga dar ...

  Kanske är det så enkelt att eleverna i alla nationer som är framgångsrikare i
skolan än de Sverige helt enkelt "pluggar" mer!
  Pratar man mer väl om skolan vid frukostborden i Finland?

  Vinterstudion i SvT är för en sportnörd som en riktig julafton med lugna behärskade programledare. Sporthelgerna med TV4 med sina otaliga reklampauser gör mig irriterad. Antagligen är jag för gammal eller för stressad för ett sånt upplägg.
  Som tur är kan jag zappa över till Eurosport i hopp om att de inte har reklamavbrott samtidigt. Skönt dock att slippa Peter Jidhe och Patrik Ekwall.

  Plötsligt slår det mig tanken att man kanske skulle införa reklampauser i skolan.

  Om alla klassrum utrustades med typ "Smartboard" kunde varje kvart avbrytas med 5 minuters reklam. Läraren kunde gå ut och hämta andan och planera för nästa kvart medan eleverna indoktrinerades av något suspekt företag som vill lura dem på deras veckopeng.
  Samtidigt drar kommunen och skolan in reklampengar för att hålla verksamheten igång. Sanslöst modernt med reklamfinansierad skola.

  Kom ihåg att det var jag som var den som kom på idén.

  På tre år förvandlades Nossebro skola från näst sämst i Sverige till bäst. Förändringen kostade inga pengar och ingen extratid för lärarna. 2010 var 100% av niorna behöriga till gymnasiet.
  Receptet var att arbeta i enlighet med vad forsknigen säger. Alla elever skulle vara kvar i klassrummet vilka problem de än hade och målet var individkoll på alla elever. Skulle en elev bli underkänd var det skolan som misslyckats.

  Även jag förundrades när jag i fackpressen läste om miraklet i Nossebro. Fanns det månne några idéer att stjäla. Ambitionen var fantastisk och DN berättar att 220 kommuner av 290 vallfärdade dit.

  Nu visar det sig att fler än varannan elev i Nossebro skola fick högre slutbetyg än vad eleverna hade presterat på nationella provet i matematik 2010. I svenska fick var tredje elev "överbetyg" och i engelska 15%.
  Det ska nu sägas att även andra skolor inte använder det nationella provet som det är tänkt, "Att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygsättning".

  Men det är lite oroväckande och orättvist om vissa skolor låter de nationella proven helt och hållet vara vägledande medan vissa skolor av "någon anledning" gör som de vill.
  Friskolorna är enligt tidningen kraftigt överrepresenterade i sammanhanget.

  Tallbackens friskola i Ljusdal leder DN:s tabell (1 322 undersökta skolor) över skolor som gav högst andel överbetyg jämfört med de nationella proven 2010.
  Deras 80% är en hyfsad siffra.

  Undra var Timråskolorna hamnat?
  Gud så skönt att man slipper sätta betyg
  Än så länge. 

  

  Tänk att det skulle dröja nästan två år innan vi tog tag i vår fina tradition, "Böleklassikern", på allvar. Att tillsammans med minst en kollega, som åskådare bevista fyra matcher i fyra olika sporter inom ett och samma år.

  Thomas och Arne visade vägen i oktober med succématchen mellan Giffarna och Ängelholm och flera kunniga pedagoger gick nu för att analysera matchen Timrå-Linköping i Elitserien.

  Att några av oss bara behövde ca 15 minuter av 60 på åskådarplats, resten i puben, säger en del om den säkerhet och snabba analysförmåga flera av oss besitter.
  Nu väntar Selånger Bandy, Sundsvall Dragons och Giffarna på vårt besök, under devisen "Huvudsaken är inte att deltaga och frysa, utan att titta, fika och mysa".

  För oss sportnördar finns alltså mycket att längta efter. Sedan får vi se matcher också.
  Åtminstone en stund.

  I början av 2000-talet läste jag "Handledning och reflektion" på Mitthögskolan, första delen av en Mastersutbildning för pedagoger. Det fanns andra delar av utbildningen som var intressanta men när del två visade sig vara "Forskningsmetodik" tackade jag för mig. Rätt eller fel, men jag ville fortsätta att jobba med elever och handleda lärarstudenter.

  Att jobba 100% i dagens skola och dessutom plugga? Nej tack! Det funkar inte för mig då någonting måste bli lidande.

  Dessutom har man numera förstått att en förbättring av lönen bara är något det pratas om.

  Finns det då någon anledning att dubbeljobba? För trots att karriärvägar som exempelvis möjligheten att utbilda sig till speciallärare finns, står många av utbildningsplatserna tomma.

  Kan det ha att göra med att lönen sällan blir bättre? För visst önskar många pedagoger i dagens skola att få undervisa i mindre grupper.
  Jag med.

  När man slölyssnar på radion hajar man ibland till när man tror sig höra något som handlar om ens egen situation.

  "Om du har personal som gör det, fast de inte vill, så blir det mycket dålig kvalitet för de inblandade. Det är viktigt att det är människor som känner att det känns bra, som gör det".

  Jag blir tvungen att lyssna på det igen. Då inser jag att det är Mats Odell, kristdemokraten, som vill ändra reglerna så att vårdpersonal kan säga nej till att utföra abort.
  "Ingen bör utföra moment som de känner ovilja inför".

  Visst är det skillnad på abort och lärarnas ökade dokumentationskrav. Men det hade kunnat röra sig om kommentarer kring den ökade arbetsbelastningen. Fackpressen dräller av nya "konster och möjligheter". Ofta jämförs pedagogerna med läkarna, där man vill att kommunernas bästa lärare ska sluta undervisa och börja forska. Som läkarna liksom. 
 
  Det enda man inte jämför är lönen. 

  En annan sak att fira denna "tisdagsfredag" är att Timrå kommun lämnat sistaplatsen (290) i Föräldraalliansens grundskoleindex för år 2011. Vi har hämtat igen åtta placeringar (+8) sedan ifjol. Nu ligger vi på plats 282. Sundsvall är 271:a (+12) och Ånge är 94:a (+81).

  Föräldraalliansen Sveriges kommunala grundskoleindex är ett kvalitetsindex som utgår från ett föräldraperspektiv. Fyra kvalitetsområden beräknas, viktas och läggs samman till ett sammanlagt kvalitetsindex för grundskolan i respektive kommun.
  Kommunerna rangordnas sedan från 1 till 290.

  De kvalitetsområden som används är
#  Måluppfyllelse
#  Pedagogisk personal
#  Övriga hälso- och studiefrämjande resurser
#  Fritidshemmen

  Beräkningarna har hållit på i sex år och ser man genomsnittligt på det hela ligger Timrå på plats 289. Vi håller fortfarande en kommun bakom oss, Knivsta.

  Undrar om Knivsta har någonting att fira? De ligger år 2011 på 280:e plats efter att ha tappat 14 placeringar sedan ifjol. 

  Rugbyspelare är inte bara några av världens absolut tuffaste idrottare, de besitter också ett tålamod utöver alla gränser.
  Nya Zeeland vann häromdagen VM på hemmaplan efter en holmgång mot Frankrike. Jag såg lite grand i början av turneringen. På storbild vid frukostbordet på ett Hilton Hotell i London för en månad sedan.

  Johan Croneman i Dagens Nyheter undrar "hur många av oss som under 80 minuter skulle stå ut med att få så mycket smällar, ta emot så många tjyvnyp, utsättas för så många brutala (men sjysta) tacklingar utan att bli helt vansinnigt förbannad? Vem som helst, i vilken annan sport som helst, hade börjat veva hysteriskt efter bara den första lilla sammanstötningen."

  "En lite knuff vid sargen och vilken hockeyspelare som helst börjar gruffa och larva sig. Det pinkas revir i vartenda byte. Det slängs glåpord, klubborna används som tillhyggen och TV-repriserna i slowmotion av de farliga tacklingarna mot huvudet har duggat tätt i höst."

   "I ishockey har man alltid gjort till en dygd att "spela på gränsen". Jag tror hockeyvåldet  speglar en samhällstrend, hänsynslöshet."

  Att visa hänsyn är förlegat och Croneman ger en bild av stockholmstrafiken där det inte behöver ta många sekunder innan man är inblandad i en incident med tutande, gapande, skrikande, frustrerade människor.

  "Nu går vi ut och kör över dom jävlarna!" Det är inget ovanligt eko från omklädningsrummen. Små killar kan det innan de är fyllda åtta.

  Utanför rugbyarenorna är det allmän folkfest. Och någon har myntat:
  "Vad är då skillnaden mellan fotboll och rugby? Jo, fotboll spelas av gentlemän, publiken består av huliganer. Rugby spelas däremot av huliganerna, på läktarna finns bara gentlemän"

  Det har som sagt varit lite bloggtystnad ett tag. Jag har som flera kollegor den senaste tiden liksom gått lite in i väggen, eller halvväggen, sargen så att säga.

  Det handlar nog om arbetsbördan på jobbet. Kanske inte det jag gör och gjort utan allt jag förväntas göra. De nya arbetsuppgifter och synpunkter som travas ovanpå de redan "fulla hyllorna".

  Nu är det PIM-uppgifter, stundande utvecklingssamtal och teman som ska kilas in i dagliga verksamheten. Tester och bryderier hur en vettig, tydlig och ej för omfattande information ska ske till elever och föräldrar om elevernas pågående kunskapsutveckling. IUP, bedömningsmatriser och skriftliga omdömen ska nyproduceras då inga facit finns.
  Lägg därtill arbetet kring de nya styrdokumenten där allt det "gamla" måste anpassas till de nya kursplanerna med sitt nya och påstått tydliga betygs- och matrissystem. Jo hej du!
  Om det känns tufft? Jo, kanske.

  Sedan får vi höra att eleverna mår dåligt av alla överkrav och att lärarna inte lyssnar och ler. Vem är det egentligen som mest lider av överkraven?
  Att sedan det lokala facket i en undersökning funnit att kommunens äldre lärare lönediskrimineras, anses ha för höga löner helt enkelt. Det har vi redan förstått. När personer som kämpat i kommunens färger i över 35 år de senaste åren knappt kompenserats för inflationen känns det inte riktigt kul. Lätt att hålla sig för skratt är det i alla fall.

  Lägg därtill svälten i Somalia, kattjakten i Kramfors och allt annat elände. Då är det inte undra på att man känner sig som hockeyspelaren som får en våldsam tackling mot huvudet, alternativt att ständigt bära en tegelsten på hjässan. En present från staten och arbetsgivaren.
  Och så ska man hålla fantastiska lektioner också.

  Jag vet att alla vill så väl. Eller ...  Och kanske har jag missuppfattat alltihop.

  Jag brukar alltid påstå att det står så mycket intressant i tidningen. Så mycket som kittlar mig och är värt att le åt eller bli förbannad över.
  När jag går in i en bloggtorka av någon anledning, jag vet varför, är ingenting i media intressant. Ingenting sticker ut, det finns ingenting att kommentera. Ingenting.
 
  Men helt plötsligt är det massor som blir intressant. Helt plötsligt ser man vinklingarna, detaljerna, godbitarna. Det är konstigt och man kan undra varför.
  Jag är ju samma person som dagen före. Men någonting, någon liten förändring har skett. Jag anar varför.
  Ett enda litet ord från någon kan förändra ens syn på livet och vardagen. En liten klapp på axeln, lite medhåll eller ett stöttande ord. Då vänder det. Åtminstone en smula.

  Ibland vänder det utan att man fattar varför. Det vet i alla fall alla som sysslar med golf.