Dalaregn och Moasurr . . . 17
För att få lite omväxling i regnandet i Roslagen åkte vi till Moa i Djurmo i Dalarna i fyra dagar och fick uppleva regnet där. Innan dess var Moa i Norrtälje hos oss i tio dagar. Hon åt oss inte direkt ur huset men maken till matlust får man leta efter.
Allt som liknar frukt måste man gömma. Ser hon jordgubbar går hon i spinn. Det enda som kan slå jordgubbar är mamma Kristin.
Louise och jag passade Moa medan Andreas och morfar Calle bytte några fönster. Under leken knallade Moa runt och pratade oavbrutet.
Jag undrar bara vad hon sa?
Men farsan!
Åska, regn och hagel . . . 30 juni 2015
Ha ha! Det regnade inte på midsommarafton!
Med en presenning under filten var det inga problem att fika efter dansen runt stången. Stången som Moa, Maja och Ebba i vanlig ordning varit med om att klä.
Men sommarvädret har inte börjat så bra. Dag 11 sedan vi kom till stugan var första gången T-shirten åkte av och solstolen intogs.
Visserligen hade Maja och Ebba redan badat i Lommaren men tempen i vattnet på 20 grader är alldeles för dålig för en pensionär.
I brist på sol och bad har det mesta handlat om diska, handla och tömma dass. Efter två veckor med 9-10 personer i hushållet är vi helt plötsligt bara 6. Känns tomt och konstigt.
Men vädret har hela tiden varit med. Åska, regn, sol, blåst, moln och häromdagen t o m hagel. Ibland undrar man om det bara är en nedisning som kvarstår.
Något att skylla på . . . 30 juni 2015
Jag har problem med min IT-utrustning. Det är i och för sig ingenting nytt. Det har jag alltid haft. Vi kommer inte riktigt överens.
Men nya datorn och min kamera synkar inget vidare. Jag kan inte få in bilderna i datorn. Nu måste jag ta bilder med min telefon och skicka dessa till min epost och sedan ändra dessa. Det är helt OK men vad gör jag för fel?
Detta var ett försök att skylla på något för att jag inte bloggat på ett tag. Man måste ju hitta andra syndabockar när man själv inte räcker till. Det gör ju andra också.
Föräldrar skyller på skolan, skolan skyller på föräldrarna och politikerna, spelarna skyller på tränaren och en del skyller på vädret. Eller bollen, eller underlaget.
Ikväll spelar Sverige final mot Portugal i U21-EM. Om vi får stryk kan vi skylla på domaren, tränaren, vädret, underlaget, ett bättre motstånd eller kanske bara otur.
Men om vi vinner? Vad ska vi skylla på då?
Majas matbeställning från Andreas
Där nere vid pilen . . . 15 juni 2015
Skulle jag gå, eller skulle jag inte? Jag hade nog tänkt att låta bli. Jag hade ju slutat. Och 39 skolavslutningar, de flesta i stekande sol var i färskt minne.
Men så var det ju det där med tårtan. Eller tårtorna. Och skulle jag likväl dit för tårtans skull kunde jag lika gärna kika på avslutningen också.
Jag stod under trädet uppe vid matsalen. Perfekt utsikt, lite skuggigt lutande mot räcket och lite avskilt.
Så skulle rektorn hålla sitt tal. Jäklar, tänkte jag. Nu vill hon väl att de fem pensionärerna ska komma fram...
Då gömmer jag mig bakom räcket. Men om hon redan sett mig då?
Ing-Britt höll ett kort tal och nämnde aldrig några gamlingar så jag behövde aldrig bli svettig. Men tårtan var god, och Karin likaså. Hon blev avtackad som förste pensionär då hon inte hade tid att båtluffa på fredagen.
Tänk om Ing-Britt upptäckt mig där jag stod och körtränad som hon är sjungit loss som Magnus Uggla:
"Därnere vid pilen har jag ......"
Jag har fått "Guldbollen" . . . 14 juni 2015
Jag gick på Vällingby folkskola på låg- och mellanstadiet. En 6-parallellig skola med över 1 000 elever och egen tandläkarmottagning med två tandläkare.
När jag gick i årskurs 5 läsåret 1961/62 fick jag en utmärkelse för att jag varit bussig, ett gott föredöme. Nu, 53 år senare, får jag en gratifikation i samma genre.
"Flickornas pris", det finaste pris en manlig lärare kan få på Böle skola. Och det lär bara delas ut en gång. Juryn bestående av Monica och Helena delade ut priset, en folieinlindad bubbelflaska av märket "Charmant".
Som mottagare av "Flickornas pris" är jag oerhört hedrad men får samtidigt dåligt samvete då ingen av de nuvarande kvinnliga pedagogerna på skolan någonsin erhöll "Pojkarnas pris".
"Pojkarnas pris" bestod av en folieinlindad starkölsburk. Priset som delades ut under en längre period fick dock upphöra för ett antal år sedan av olika anledningar.
Som mottagare av "Flickornas pris" har jag nått så långt man kan som pedagog. Karriärens höjdpunkt är nådd.
Jag har fått "Guldbollen".
Tack för oss, Böle skola . . . 14 juni 2015
Vi tänker oss att fem rutinerade pedagoger går i pension efter ca 40 år. 40 gånger 5 är 200. Backar vi 200 år hamnar vi på år 1815. Det är nästan 30 år före Folkskolans införande i Sverige 1842. Då kanske ni förstår vilket tapp det innebär för Böle skola. Eller ...
Nästan hela Böle skola firade sommar och pensionärer på fredagskvällen med en båttur med "Medvind" runt Alnön. Ing-Britt bjöd på båt och mat och Helena bjussade på sig själv och talade varmt och innerligt om sina "gamla" kollegor.
Fem kulturbärare försvinner och nya får ta vid. Helena visade ikväll att hon inte bara är en duktig pedagog, engagerad och snygg, hon är också en uppmärksam iakttagare, som i text och bild sammanfattade sina år med pensionärerna. Hon fick med det mesta.
Efter nästan 40 år på samma skola kan jag konstatera att Böle skola varit en arbetsplats som alltid försökt få nya personer att smälta in. Och överföra skolkulturen.
Själv fick jag en hel termins utbildning i M5, utbildningens termin 5 av 6, på Böle skola 1974, och präglades av giganter som bl a Inga-Lill Pettersson, Gunnar Larsson, Staffan Svensson, Ann Fredbäck, Asta Meijer, Roland Persson och Rune Lund.
Vid avtackningen, där jag fick vibbar av "Polarpriset" och guldbaggar tog jag tillfället i akt att tacka alla som bidragit till att vi blivit kvar så många år. Alla trevliga elever och alla fantastiska kollegor.
Ibland undrar man hur många som kommer att orka kämpa med lärarjobbet lika länge som oss, för jag vet vilket svårt arbete ni har. Och det har inte blivit ett dugg lättare med åren.
Men Böle skola kommer att fortsätta vara en populär skola för de flesta. Räknar man i antalet inbrott, fem förra sommaren, och ett redan kl 17.10 avslutningsdagen i år, är skolan populär även utanför skoldagen.
Är det månne Anders och mina lektionsplaneringar de är ute efter?
Nostalgipromenad i Härnösand . . . 8 juni 2015
För 42 år sedan, på gräsmattan, på skolgården, på Lärarhögskolan, på Kastellgatan i Härnösand släcktes mina förhoppningar på en längdskidkarriär. Det hade kanske gått bra om det inte funnits en liten snövall längs skidspåret.
Vi hade vinterutbildning i längdskidåkning och jag hade fått låna ett par träskidor av Thomas farfar. Jag hade bakhalt och kom inte över en liten plogvall. Kön bakom mig, närmast med superåkarna Anita och Monica, väntade tålmodigt på att jag skulle hasa mig över kanten.
Jag blev trots allt godkänd men har sedan dess bara blivit aningen skickligare. Det kan jag nog tacka utrustningen för.
Brännaborg Triangeln Gådeåvägen
Jag passade på att ta några nostalgipromenader när jag ändå befann mig i Härnösand och inte fick checka in på hotellet. T ex passerade jag Brännaborg, onsdagsdansstället och Triangeln, buffématstället där vi under första terminen av snålhet nästan åt oss medvetslösa.
Jag skådade fönstret till mitt första hyresrum hos en tant på Gådeåvägen, där jag hade en plastpåse hängande utanför fönstret med smör och mjukost.
Trots förändringar på hus och vägdragningar lyckades jag lokalisera husen på Seminariegatan, Jensenvägen och Hästskogatan.
Seminariegatan Hästskogatan Jensenvägen
Jensenvägen passerade jag på söndagsmorgonen i samband med att jag stannade till hos Inga-Lill, Sten och Malte på Hässjevägen på Bondsjöhöjden. Inga-Lill var min handledare på Böle skola höstterminen 1974 och har lärt mig allt jag kan.
P g a hög ålder blev inte firandet så häftigt, i alla fall inte så tufft som 1721 när ryssarna brände ner stan. Så man lär nog känna igen sig vid 50-årsjubileet om tio år.
Det var ju faktiskt pingstafton 2015
Snart Midsommar, och fullsatt . . . 7 juni 2015
Som nybliven pensionär kände jag mig manad att åka till stugan i Norrtälje för att klippa gräs och kupa potatisen. Och spela lite golf. Men det var lite tomt.
Annat var det för några veckor sedan. Då var tjejerna Maja, Ebba och Moa där. Ebba och Moa firade sina födelsedagar och vi lekte sardinburken trots dåligt väder.
Nu är det bara två veckor till Midsommar. Då blir det full rulle igen. Vore kul om det kunde likna lite värme då.
Det är inte vårt fel, tror jag . . . 6 juni 2015
Jag vaknade kallsvettig härom natten. Det var fyra dagar kvar att jobba.
Jag brukar sällan komma ihåg vad jag drömt men det handlade om skolan och avslutningar.
Det var säkert något som måste ut. Alla ng-ljud, algoritmer, glosor, lag- och rättlektioner och naturrutor skulle bara bort. Det var som ett behov att knyta ihop säcken eller kanske tömma den efter mina 40 år i katedern.
När jag träffar mina gamla kurskamrater från Lärarhögskolan i Härnösand går vi alla igång när utvecklingen av den svenska skolan kommer på tal. "Mängdlära, ändrad handstil, onödiga nationella prov, luddiga och höga betygskriterier, ungdomars uppgivenhet eller flathet, konstiga skolprojekt, försämrad lärarutbildning" och på senaste tiden "betyg från 4:an och Välskött skola (??)" Det fanns hur mycket som helst att spy galla över.
Men när jag vaknar morgonen efter för att skriva ner våra eminenta lösningar och skicka till Skolverket är minnet alldeles blankt. Var har nattens fina formuleringar tagit vägen?
Karin Nilsson på "Samhällsnyttan" skriver en uppmärksammad artikel om dagens föräldrar som serviceinrättning för sina barn och PISA-rapportens påpekade brister i den svenska skolan. Det handlar om brist på respekt för auktoriteter, oförmåga att hålla tider, ovilja att lära sig saker och skylla ifrån sitt dåliga resultat på allt annat än sig själv.
Enligt artikeln handlar kritiken om vårt sätt att uppfostra våra barn redan före förskoleåldern. "Vill dom inte så slipper dom".
Vi som satt på Vangstagatan 34 vet att lösningen handlar om en kombination av förändringsarbete i skolan och tidig uppfostran i hemmet. För att det inte ska bli problem senare i livet måste barn få uppleva att ha tråkigt och tidigt lära sig att sitta still.
Härom dagen tvättade jag bilen och det var tråkigt. Sedan satt jag still och fikade. Och det gick ju bra.
Som från ingenstans kommer plötsligt tanken att det kanske är vi som sitter där i soffan och mästrar, som under våra 40 år som pedagoger bidragit till att dra ner den svenska skolan i smutsen. Det kanske var det den hemska drömmen handlade om.
Pensionärens dag 1 . . . 2 juni 2015
Min första vardag som pensionär var inte särskilt upphetsande. Men det var ändå den första, och starten på något nytt.
Jag såg ungar på väg till skolan i Fagervik men jag kände inget pedagogiskt sug. Inte ens när jag tömde skolryggsäcken.
Golfrundan med grannarna fick avbrytas efter nio hål på grund av regn och tre förlorade bollar. Bilen reparerades för 3 500 kr efter oljeläckage i oljetråg och oljesticka, och städades invändigt inför tisdagens besiktning.
Vid eftermiddagens promenad fick vi småspringa på hemvägen då himlen plötsligt färgades mörkgrå och regnet började skvala.
Men så dök Gerd och Peter upp med en flaska bubbel för att fira min pension. På en måndag! Då kändes det lite speciellt.
40 år som lärare . . . 31 maj 2015
Det var kvällen när Måns vann schlager-EM med "Heroes". Samma dag firade 16 andra hjältar 40-årsjubileum sedan lärarexamen i Härnösand 1975. Sexton hjältar som vigt sitt liv åt pedagogiken och den svenska skolan. Vissa fortfarande aktiva, andra pensionärer och jag som bara hade 5 arbetsdagar kvar.
Vi träffades vid lunchtid på torget. Skulle vi känna igen varandra? Skulle halva gänget komma med rollator?
Nä, vi behövde inte vara oroliga. Många av oss har ju träffats flera gånger under årens lopp och sex var kollegor i Härnösand. Så efter lite mingel på torget kändes det precis som för 40 år sedan.
Musikklassen representerades av Åke, Lena (Härnösand) och Per (Gnesta). Från vår idrottsklass kom Peder (Vännäs), Yngve (Övik), Monica (Bjärtrå), Liza (Östersund), Ana (Sundsvall), Birran (Junsele), Elisabeth (Fagersta), Ulla och Janne (Docksta), jag (Timrå) och härnösandsborna Lena, Thomas, Anita och Claes.
Det blev långlunch på Kanalkaféet och eftermiddagsfika på Vangstagatan 34 innan vi äntrade buffébåten Ådalen III. Fullproppade med lax och sill såg vi Höga Kusten-bron från fördäck. Peder och jag med mössa och vantar i kylan men Åke i kortärmad skjorta.
Kvällen avslutades med "After ski" hos Thomas och Lena där vi kunde konstatera att Måns på TV blev bäst i klassen. Precis som vi var för 40 år sedan.
Om tio år firar vi 50 år som lärare. Undrar hur den svenska skolan ser ut då? Och vi?
Så blev man då pensionär . . . 30 maj 2015
Nu är det färdigjobbat. I fredags gjorde jag min sista arbetsdag. Nu är jag "friherre " på riktigt.
Jag har forskat och fått många tips hur jag ska hantera mitt nya liv som pensionär. Det vore inte så dumt att motionera och få undan lite småpyssel under veckorna så helgen bara är ledig. Görs det något arbete under helgen blir det bara en bonus så man kan slappa mera under den kommande veckan.
Den första lediga dagen, lördagen 30 maj, klippte jag gräset och satte potatis. Detta innebär med mitt nya resonemang att jag utan dåligt samvete kan slappa till veckan.
En nära granne som blivit lite av ett pensionärsproffs berättade hur han hanterade sin första tid efter pensioneringen.
"De första två veckorna satt jag bara i hammocken. Men tredje veckan började jag gunga lite."
På måndag kl 08.30 ska jag i alla fall spela golf med några pensionärer. På dagtid, en vardag! De ni!!
40 år och 20 kycklingar . . . 19 april 2015
Under mina 40 lärarår, varav 39 på Böle skola är det bara en klasslärare jag känner till som gått ända in i kaklet, alltså ha klass till 65-årsstrecket. Antingen har personerna erbjudits att gå i förtid, eller också har de fått arbeta i mindre grupper de sista åren.
Min kamp för detta har pågått i flera år och jag hade turen då någon måste vara pedagogiskt ansvarig för ett antal grundsärskoleelever som av olika anledningar blev kvar på sin grundskola. Det blev två fantastiska år utöver de 38 fantastiska jag redan haft som klasslärare på mellanstadiet. Det har blivit ett sätt för mig att "tagga ner" samtidigt som det inneburit nya utmaningar.
Min sista (?) termin har jag nu varvat arbete på grundsärskolan i Bergeforsen (åk 3-6) och Arenaskolan (åk 7-9). Som tur är har jag där mött fantastiska personer som nästan kompenserat saknaden efter kollegorna på Böle skola.
På särskolan får man vara med om både det ena och det andra. Nu har Jennys äggkläckningsmaskin sett till att "vi" fått över 20 kycklingar efter tre veckors otålig väntan.
Får man månne elevpeng för dessa? De är ju t o m födda i klassrummet.
65, och sen då? . . . 12 april 2015
Man undrar hur det ska bli?
31 arbetsdagar återstår innan en efterlängtad tid som "friherre".
Tron på att få göra som jag vill, när jag vill. Inte kliva upp på morgonen, inga måsten, inga listor. Men blir det så?
Många lärare som gått i pension upplever känslan på söndagskvällen som det allra bästa. Ingen planering, inga förberedelser, inga lektioner.
Å andra sidan sägs att många som gått i pension aldrig har någon tid över. De är alltid upptagna. Det låter skrämmande.
Jag ska i alla fall inte ta på mig för mycket. I planerna finns att en ny brevlåda ska upp i början på juni. Efter det blir det semester i juni, juli och augusti. Kanske jag kan hitta på något nytt i augusti.
Men vilken dag räknar man som första pensionsdagen. Är det dagen man fyller 65? Är det första lediga måndagen? Eller är det när man inte längre får den gamla lönen? Och hur firar man detta i så fall.
En bekant ville manifestera sin första pensionsdag med att göra något han gjorde förr. En nostalgigrej, typ.
Han fyllde vätskebältet och sprang hemifrån Sörberge upp på Södra Berget i Sundsvall. Återfyllde vätskebältet och sprang hem igen. En sträcka på 4,5 mil (!).
Jag skulle kunna göra om samma grej. Utan vätska, men med bil.
The same procedure ... . . . 29 mars 2015
Elever mår ofta bra av ordning och struktur. Det gäller även 65+.
Skidåkning i Björnen och skidåkning i Bydalen. Killevippen från Törners konditori i Östersund och lunch i Bergstugan i Fröå, nu skogssvampssoppa med krutonger och varmt hembakat bröd.
Pajer på onsdagskvällen och dagligt After Ski . Ärtsoppa och pannkakstårta på torsdagen och kycklingwok på murrikka på fredagen. Täljstensstekt biff och rösti på lördagen och grillad korv i vindskyddet på söndagen. "The same procedure as last year".
(Kretsloppshuset i Mörsil, myrstack och Zlatans kåk vid Copper Hill)
Lika år från år, det känns tryggt. Och tänk att vi fortfarande kan gå i trappor, äta själva och dricka vin utan sugrör.
Louise och Carl-Erik Thörn . . . 16 mars 2015
Klockan 03.00 natten mot tisdag
Längdåkning är livsfarligt. Det är numera bevisat. Och det på distriktets mest lättåkta elljusspår,
vid E.On-arena i Timrå.
Efter att ha bevistat VM i skiatlon i Falun och några dagars gruppskidåkning i Åre/Björnen och Bydalen/Höglekardalen hände det grejer på hemmaplan. Louise minns inte riktigt hur det gick till men
hon fick i alla fall hjärnskakning och är gipsad för ett misstänkt båtbensbrott i högernäven.
Sedan strip-klubben i Mörsil slog igen är nog Kretsloppshuset ortens tyngsta turistmål. Där käkar man nytttigt och köper allehanda hälsokost och hokus pokus. Här lunchar vi en dag efter härlig skidåkning i milspåret i Björnen.
Dagarna före hade vi lunchat i Bergstugan i Fröå gruva och tagit en traditionell varm choklad med vispgrädde och en kanelbulle i Dromstugan i Bydalen.
Väl hemma hos Jan och Helena i Mattmar vankas daglig After Ski. Detta år med nostalgilåten "Jag vill dansa med dig" av Carl-Erik Thörn från 60-talet. En uppladdning inför hans kommande besök på Bygdegården i Mattmar 26 mars.
Louise är i gott sällskap. Carl-Erik Thörn blev medvetslös efter en halkolycka 1965, men smörsångaren från Norrbotten kunde senare återuppta sin karriär. Det lär nog Louise också göra. Efter en knapp vecka hemma klättrar hon på väggarna.
Kändistrångt i Östersund . . . 15 mars 2015
Tänk att Vickan, Soffan och jag valt att besöka Östersund en och samma dag.
Louise och jag är på väg till Mattmar och vinterns kamratträff. Samtidigt besöker kronprinsessan och hennes Daniel Östersund. Och i Vinterparken firades Östersunds hjältar från skid-VM i Falun, Sofia Bleckur, Ida Ingmarsdotter, Daniel Rickardsson och Anders Södergren.
Vid lunchbuffén på Cuprum finns det små tavlor med citat under ett antal lampetter. Av någon anledning fastnar våra blickar på tavlan närmast utgången, där Britney Spears yttrar sig om fisk och Japan.
"Jag gillar de flesta platser jag varit på, men jag har aldrig riktigt velat åka till Japan.
Helt enkelt för att jag inte tycker om att äta fisk, och jag vet att det är väldigt påpulärt där i Afrika".
Bilder i huvudet . . . 7 februari 2015
En kollega och jag pratade i veckan om hur svårt en del elever har att skapa bilder i huvudet.
De senaste åren har lusten att följa debatten om skolan avtagit. Kanske all negativ kritik i media bidragit till att mina reflektioner och egna idéer om skolans framtid minskat. Men av någon underlig anledning börjar jag plötsligt hitta tillbaka till intresset för skolans vardag.
Det kan bero på ökad tid för reflektion och en ointressant TV-tablå. Men det kan också bero på den stundande pensioneringen. Sista chansen liksom, en sista insats för att kunna göra skillnad. Krisen är djup nog nu. Nu finns bara en väg att gå, till det bättre.
Sundsvalls Tidning publicerar en insändare från en driftig lärare som ändå ser sig tvungen att söka nytt jobb. Han eller hon har en enkel idé som kan lösa mycket av problemet i den svenska skolan. Och den är dessuton helt gratis.
- Den går ut på att låta föräldrarna vara föräldrar och lärarna vara lärare.
Insändaren vädjar till föräldrarna om gränssättning, lära sina barn ta hänsyn och visa respekt för andra människor. Att dela med sig, att turas om, att lyssna på andra och att kompromissa är viktiga bitar i livet som barn måste få träna på hemma.
Då kan läraren bli lärare igen. Och tillsammans med föräldrarna under arbetsro stötta eleverna med kunskaper och erfarenheter så de kan skapa de bilder i sitt inre som är så viktiga för ett rikt liv.
Världsrekordhållare x 2 . . . 6 januari 2015
Det är inte alla som "slagit" två världsrekord under ett och samma år. Men det har jag.
Ibland kan det te sig hur enkelt som helst. Ibland kan det vara tufft, och man inser vilka insatser och umbäranden personer måste utsätta sig för när de vill bli bäst.
När vi i december skulle bilda en ljuskedja på den nya Sundsvallsbron fick vi köa i flera timmar utan att det hände någonting. Väl på bron är vi så nedkylda att alla nästan springer över. Och vi som sett fram emot ett minnesvärt evenemang att berätta om för barnbarnen. Kanske 15 000 personer kan ha gjort som oss och det gamla rekordet på 3 400 personer från Jakarta på Indonesien måste ha slagits med råge.
I augusti sprang vi orientering på delar av den nya E4:an i Nolby och i november provgick vi Sundsvallsbron för första gången. Första bilturen över bron skedde på väg till Sälen före jul. Från 1 februari kostar det att passera. Nio kronor! Så nu gäller det att spara pengar så vi kan åka till stugan i påsk.
Årets första världsrekord deltog vi i när vi snaskade på världens största chokladboll i Norrtälje i somras. Visserligen bara några delar på 80 gram av den drygt 1 ton tunga godiskakan. Men man får offra sig för att bli historisk.
Snörik jul i Sälen . . . 5 januari 2015
Det kom en tomte i år också. Ända upp till Sälen. Tomtar måste vara sjuhelsikes välinformerade om var alla snälla barn befinner sig på julen.
Julveckan i Sälen bjöd på en halv meter snö, 10 grader kallt och en blå himmel i Hemfjällstangen . Nere i Transtrand och i Sälens by var det nästan snöfritt och stundtals 20-25 grader.
Maja och Ebba åkte skidor både på längden och på tvären medan Moa nöjde sig med att sova i sin pulka medan pappa Andreas drog sig varm.
Vi skidade till Hemfjällstugan och åt våfflor och drack varm choklad vid flera tillfällen och njöt av det vackra landskapet, förvissade om att det inte såg likadant ut hemmavid. Inte ens nere i Sälen.
Nästa år får vi se om tomten hittar oss igen. Var vi nu befinner oss.
