Bada, äta, Atlantis . . . 7 december 2019
Många människor åker till Dubai bara för att bada och sola. Med en temperatur i luften på 30 grader och ca 27 grader i det salta vattnet i november, så förstår man hur de tänker.
Efter en god lunch på Catch 22 på strandpromenaden tar ett foto i en automat. Sedan tar vi en långpromenad från badstranden Marina Beach, enligt de flesta den bästa stranden i Dubai. Vi hittar till slut avfarten till Palm Jumeitah, världens största konstgjorda ö.
Helst skulle man väl vilja se skapelsen från luften men nu fick vi nöja oss med synen från spårvägen, Palm Monorail, som vi inte visste fanns.
Vi hamnar på strandpromenaden vid lyxhotellet Atlantis.
Hotellet är ett av Dubais mest karakteristiska landmärken. En skyhög rosa koloss ordnad runt en gigantisk valvbåge i arabisk stil.
Här ser vi solen gå ner och vi förundras också hur man fraktat hit alla dessa stenblock som skyddar hela kuststräckan mot vågorna. Ett antal arbetare, förmodligen gästarbetare, hänger i linor på hotellet. Om de kikar efter lättklädda damer genom hotellfönstren eller rengör fasaden kan man spekulera om.
Ökensafari med köpa köpa . . . 6 december 2019
En resa till Dubai och Förenade Arabemiraten är inte komplett utan ett besök i öknen. Hotellets variant visar sig ganska dyr så Willy fixar en annan arrangör. Vi ska ju varken övernatta eller köra själva.
Vi blir hämtade på hotellet med en fyrhjulsdriven bil. Innan vi åker in i ökensanden lättades det på trycket i däcken. Vi kör en runda i sanden mot Universal Camp, en av många provisoriska "oaser" uppbyggda för turisterna.
Vi köper VIP-platser för 50 dubaipengar för att med ålderns rätt slippa sitta på kuddar på marken. Vi väljer bekväma soffor på en liten läktare.
Louise och Willy rider 2 minuter på en kamel och tjejerna mannekängar i traditionella arabiska kläder. Louise råkar prova en kaftan som kostade pengar att prova men den ansvarige araben hann inte med.
Vi serverades svagt odrickbart kaffe och när Louise skulle hämta mer nescafé fick hon inte bära pulvret utan det skulle vår uppassare göra. Mina kamrater blir hennamålade, tjejerna gratis men Willy lyckades charma konstnärinnan till den grad att han också fick några streck på näven. Troligen ville hon bara bli av med den tjatiga gubben.
Efter tre timmar med ständiga erbjudanden att köpa det ena krimskramset efter det andra får vi en fantastisk arabisk buffé, med tre grillspett med olika ris och röror. Och så mycket Cola vi ville.
Vi var 500 personer på plats, mest japaner, som fick se magdans och en eldslukare. Sedan åkte vi hem i ökennatten och vad jag fattar var det bara vi fyra som bodde i Sörberge.
Världens högsta, förstås . . . 3 december 2019
Burj Khalifa är med sina 828 m den högsta byggnaden i världen och en symbol för Dubais omåttliga ambitioner.
Huvuddelen av tornet är bostäder med ett lyxhotell i den nedre delen. Utsiktsplatser finns på våning 124 och 148. Vi tänkte inte betala 500 AED (1 500 kr) för att kika ner . Vi bodde ju själva på våning 21 på "Four points Sheraton" med poolen på våning 43 och det räckte för oss.
Burj Khalifa blir snart passerat av "Jeddah Tower" som är under byggnation i Saudiarabien. Den exakta höjden hålls ännu hemlig men ska slå Burj Khalifa med ca 200 m när den står klar under 2020.
Något oväntat planerar Irak en skyskrapa i Basra på 1,1 km höjd, "Bride of the Gulf". Det som skiljer denna från de andra två är att "The Bride" blir en "vertikal stad" medan de övriga förminskas till superhöga torn.
Vi travar igenom Dubai Mall på väg till fontänshowen vid Burj Khalifa Lake. De belysta dansande kaskaderna, som skickas upp till 150 m bildar ett gigantiskt vattenfyrverkeri framför ett blinkande Burj Khalifa.
Kvällstid är det show varje halvtimme. Fontänspelet är koordinerat med olika musik, från klassiskt till modernt och arabisk dansmusik.
Fontänen är 250 m lång och det mäktiga vattenspelet är förstås världens största koreograferade vattenshow. Och det är riktigt magnifikt där vi sitter och äter vår panpizza.
Promenera var ingen höjdare . . . 26 november 2019
När vi är på resor är vi vana att promenera och första dagen ville vi bilda oss en uppfattning om var vi hade hamnat. Att parlören sa att, i Dubai åker man tunnelbana eller billig taxi, tog vi inte så allvarligt.
Efter att ha kollat metron, tunnelbanestationen "Financial Centre" nära vårt hotell tog vi oss fotledes till Burj Khalifa och Dubai Mall.
Visserligen fanns det trottoarer men det var bara vi som gick på dem. Och avstånden var som till fjälls. De stora husen var längre bort än det såg ut. Och man fick gå långa omvägar för att komma över de stundtals 7-filiga, kraftigt trafikerade vägarna. 30 grader varmt och sol, och ont under fötterna.
Dagen efter började vårt nya liv, med strumpor, joggingskor och tunnelbana.
Willy 70, metro och vatten . . . 24 november 2019
Vi måste se bra gamla ut.
När vi åker med Metron i Dubai är det alltid någon som reser sig och erbjuder sin plats. Inte bara till Louise och Gunnel.
Metron är helautomatisk och förarlös. Den invigdes 2009 och består mest av en högbana ovan jord, som länge går parallellt med vår hotellgata Sheijk Zajed Road. Den har stora stationer och fräscha luftkonditionerade vagnar. Man kan åka förstaklassvagn för dubbla priset och män får inte åka i den vagn avsedd bara för kvinnor. Kvinnor får däremot åka i vilken vagn som helst.
Metron har en turtäthet i högtrafik på 3-4 minuter och är då smockfulla. Mest av gästarbetare, många från Indien och Pakistan.
Willy fyllde 70 och visst ville vi fira med honom. Men till ett arabland med lite tveksamma uppfattningar om saker och ting? Och där 80-90 % av befolkningen var gästarbetare. Hur skulle det vara?
Men Willy hade ju läst koranen och ville väl kolla upp allting på plats.
Förväntningarna var få och frågorna många. Men som vanligt hade vi (mest Louise), förberett oss genom att läsa reseparlörer, talat med vänner som varit där och googlat på internet.
Att hitta på något att sysselsätta sig med under en vecka verkade ju inte vara något problem. Men det måste ju göras. Av oss.
Efter 6,5 timmars flygning landade vi på Dubais flygplats, världens största räknat efter antalet internationella passagerare.
I Dubai har man ett enormt fokus på att vara störst. Man har inte bara världens högsta byggnad utan en massa andra rekordanläggningar.
Flygplatsen lär ha världens bästa taxfree-shopping om man ser till utbud och service. Men prismässigt ligger man sämre till. Det hade jag kollat med personal redan på Arlanda. Så det blev att handla redan i Sverige.
Det visade sig vara rätt beslut. Man ville ju inte bara dricka vatten en hel vecka.
"Right, is the right side . . . 16 augusti 2019
En kortvecka i Dublin blir ganska späckad och mycket som man vill
hinns inte med. Vi orkade inte dricka öl på alla pubar i Temple Bar vi
planerat. Inte heller fylla på med Irish Stew så ofta.
Kulturupplevelserna blev väl få, då vi inte besökte vissa muséer vi
tänkt och det blev för lite irländsk live musik. Lite statykoll på berömda
Dublinbor räknas inte, såsom Molly Malone och Oscar Wilde.
Vi var en vecka för tidiga för att kunna se riverdance live.
Och Guinness låter nog gott, men tacka vet jag en hederlig lager.
Det enda jag köpte var en irländsk tin-pipe och en CD med irländsk
folkmusik.
Ett par månader efter besöket inser man att googlandet före
avresan inte var så dumt. I efterhand vet man att förboka måste-besöket
på Kilmainham Gaol, det historiskt intressanta fängelset. Och man får
inte missa Guinness Storehouse.
Inte heller irländsk live-musik på pub, olika pubbesök, bl a "The Brazen
Head", landets äldsta. Och inte missa Irish Stew. Irish coffee kan man
dricka hemma.
Men framför allt köpa ett smart busskort, ett som tar dig ända ut till
Howth och kusten. På många av stadsbussarna kan man t o m
ladda sig mobil.
Efter fyra dagar trodde vi att vi kunde bussarna. Men när vi på
söndagen skulle ta buss 4 till Pearse Station för att ansluta till
Airlink-bussen mot flygplatsen, då visar displayen 53 minuter till
nästa buss. Vi måste ta en taxi.
Taxin, liksom alla andra fordon har ratten till höger. Och de kör på
fel sida gatan. Vi tyckte det var tokigt men taxichauffören påstod att
"right is the right side"!
Kilmainham gaol . . . 15 augusti 2019
Nordiska vikingar härjade på Irland från 800-talet och anlade egna riken
i bl a Dublin. Vikingarnas makt krossades av kung Brian 1014. Sedan 1172
styrde England i 700 år innan kampen för frihet startade med påskupproret
1916. Upproret slogs ner efter sex dagar.
Med 1 600 upprorsmän mot 20 000 engelska soldater var protesten dömd
att misslyckas. Upprorsledarna fängslades och arkebuserades i fängelset
"Kilmainham Gaol".
Vi hade inte förbokat vårt besök i det gamla fängelset men efter några dagar
lyckades vi få några restplatser på lördagen. En stressad guide rabblade fakta
i en timme.
Fängelset byggdes 1796 och stängdes 1924. Det stod tillbommat tills det
renoverades och gjordes om till museum på 1960-talet.
Förmiddagen tillbringades i Tempel Bar med förmiddagskaffe på Costa Coffée
och besök på matmarknaden. Lunchen på puben "The Norsman" bestående
av grönsakssoppa och öl ackompanjerades av irländsk live-misik av bästa märke.
Från fängelset tar vi en proppfull spårvagn "Luas" till centrum. Besökets enda
"fish´n chips" avåts, och dracks, på "The Bad Ass Café" med live-musik. Men
det är inte utan att man längtar efter en Irish stew istället.
Var är gin-glassen? . . . 14 augusti 2019
När jag före resan googlade påstod någon att man måste smaka
gin-glassen som serverades på Murphy´s på Wicklow Street.
Handgjord glass från Dingle.
Vi hittade till slut en oansenlig skylt vid en liten lokal där det visade sig
att de slutat med gin-smaken. Vi fick nöja oss med två minikulor av
smaken Irish Cream. Det var dyrt och smått, och bättre hemma.
Men vi var i alla fall där.
Vi fick istället trösta oss med ett besök på Irlands äldsta pub "The Brazen Head",
med anor från 1198. Det var fredag eftermiddag och smockat med folk i den
stora pubens olika avdelningar. Andreas råkade i villervallan beställa en
cider istället för öl, men den gick också ner.
Vi äter ännu en "Irish Stew". Den här gången på "Internationel Bar" på
Wicklow Street i Tempel Bar-området. Även denna gång klart god och
mättande. Eller beror det på ölen?
Pubarna i Tempel Bar är smockfulla på fredagseftermiddagen och det
är ett otroligt drag där det spelas live-musik.
På hemvägen promenerar vi längs "Grand Canal" där vi ser slussar och
passerar en flodbåt.
Innan jag somnar funderar jag på varför de slutat tillverka gin-glassen,
eller var den bara slut? Finns det kanske en glass med Guinness-smak?
Blää!
Tjäna pengar i Dublin och Molly . . . 13 augusti 2019
Man kan tjäna mycket pengar i Dublin. De historiska stora katedralerna
ligger tätt. Genom att undvika att betala entré och nöja oss med att beundra
dem utifrån sparar vi mycket pengar.
Christ Church 10 euro
St Patricks Church 8 euro
Dublin Castle 12 euro
Efter att ha tjänat 30 euro var kunde vi unna oss en tomatsoppa och några
öl på "The Bad Ass Café" i Tempel bar-området. Jag hade läst på nätet att
stället var prisvärt och trevligt.
Nu blev det lageröl, Rockshore och Harp, för att slippa Guinness "svarta
soppa".
St Michans Church med sina mumier vi tänkte besöka var stängd och
vi passerar Molly Malone-statyn på Grafton Street. Molly var en ung
fiskförsäljerska i Dublin, som dog ung i feber på 1700-talet. Visan om henne
har blivit Dublins inofficiella sång och sjungs bl a av irländska rugbysupporters
på matcherna.
Dagligen passerar vi "The Spire of Dublin", som är ett 120 m högt monument
på O´Donnell Street. Den ersatte 2003 den Lord Nelson-staty som 1966
sprängdes av IRA. "The Spire" är en symbol för det moderna Dublin.
Andreas plockar ånyo åt sig ett antal plagg på "Pennyes". Han hinner inte
prova hälften innan han hals över huvud behöver fly till en toalett i angränsande
Tervis galleria. Kvar blir jag med kläderna i famnen.
Konstigt att en så stor butik inte har en kundtoa. Ska man göra sina behov i
provhytterna månne?
A Guinness a day .... . . . 12 augusti 2019
Efter en snabblunch på Big Burger på O´Connell Street tar vi buss 123 från
D´Olier Street mot Guinness Storehouse. Besöket var nog vårt mest önskade.
Man påstår att Guinness är synonymt med Irland och inget besök i Dublin är
komplett utan ett besök på Guinness Storehouse.
Över 1 miljon människor besöker "Öl-templet" årligen, som är ett påkostat
museum i sju våningar, med egen skybar med 360 graders utsikt över Dublin.
Guinness är ett irländskt öl av typen stout. Guinness logotyp föreställer en harpa
som i sig är identisk med Irlands statsvapen men vänd åt motsatt håll.
Bryggeriet startade redan 1759 i St James Gate uranför Dublin. I Guinness
Storehouse får vi följa Guinness historia från starten och tillverkningen av
"det svarta ölet", som sägs passa till det mesta.
Vi får en pint i skybaren efter visningen stående bland massor av öldrickare.
Det var omöjligt att att ta sig fram till panoramafönstren för att njuta ordentligt
av utsikten över Dublin.
Innan vi tar oss hem från stan tar vi en kaffe och donut på O´Donnell Street.
Demonstrationer på gatorna gör att ingen busstrafik fungerar. Vi får gå i
duggregnet till hotellet. Inga problem.
Våra mobiler visar att vi gått ca 1,5 mil varje dag.
Ballbridge och Howth . . . 11 augusti 2019
Första frukosten på Ballbridge hotel var riklig - men nästan som en nära
döden upplevelse, för det skulle smakas på allt.
Bacon - äggröra - stekt potatis - vita bönor - grillad tomat - champinjoner
Black pudding, som smakade blodpudding
White pudding, som smakade pölsa
Juice, fruktyoghurt, irish yoghurt med mysli, frukttallrik
Kaffe, smörgås med dubbla pepparsalami och två små wienerbröd
Hotellet har 400 rum och vårt 458 på våning 4 har en utsikt bestående av ett
skitigt tak med smutsiga ventilationstrummor.
Vi tar buss 31 till Howth, på en halvö 14 km öster om Dublin. På dit-och hemvägen
ser vi effekterna av tidvattnet, liksom vi gjorde i stan och floden Liffy.
Vi promenerar längs den branta kusten några timmar i sol och blå himmel över
Irländska sjön. Vi kikar ner på fyren på Howth Head. Det var här Leopold Bloom
friade till Molly Bloom i James Joyce roman "Ulysses". Och Molly sa ja sju gånger.
Kanske ska man läsa boken nu.
Andra berömda författare från Dublin är bl a George Bernhard Shaw (Nobelpris
1925), Jonathan Swift med "Gullivers resor" (1726), Oscar Wilde och Samuel Beckett
med "I väntan på Godot" (Nobelpris 1969).
Statyn av Oscar Wilde i Merrion Square Park såg vi från bussen flera gånger om
dagen. Delar av parken var dock under renovering så det gick inte att ta sig fram
och lägga sig bredvid.
Irish stew - bästa kalopsen 10 augusti 2019
Kommer man till en ny plats tar det ett tag innan man hittar. Hur ska man åka?
Var ska man äta? Vad är värt att kika på? Och var har de ölen vi längtat efter i 18 år?
När Andreas var tonåring lovade jag tydligen vid ett tillfälle att vi skule åka till
Dublin och dricka öl när han fyllde 18 år. Det tog dubbla tiden, 18 år ytterligare.
Han hann bli 36 år innan redan blev av.
Vi hade båda gjort önskelistor på vad vi hoppades få uppleva. Och det blev många
steg och många bussar.
"Irish stew" stod på äta-listan och vi ramlar in på den lilla puben "O´Malleys" på Aston Quay i Tempel bar. En skylt utanför rekommenderar Irish Stew och vi ser chansen att omedelbart pricka av något på vår göra-lista.
Vi trodde innan resan att det nog bara skulle smakas på, men vi rensade tallriken ren.
Fantastiskt smakligt med vår första Guinness därtill. En bra början på resan.
Vi besöker varuhuset "Pennies", som heter Primark i London, och ett antal turistbyråer
för kartor och information om bussar och andra hemligheter. Vi köper lite skaffning på
Tesco på Pembroke Road innan vi återvänder till hotellet och fotboll på TV.
Andreas fungerade väl som ledsagare, såväl med karta som mobil. Tur var nog det.
Annars hade jag nog stått kvar än på Terminal 1 på Dublins flygplats.
Hos Jesus i Santa Cruz . . . 9 april 2019
Att åka lokalbuss på Madeira är ett äventyr. Bara att ta sig med buss från Funchal till Santa Cruz vid flygplatsen var med livet som insats. Väl i Santa Cruz vandrade vi längs en vacker folktom strandpromenad.
Inte förrän vi besökte en liten köpgalleria lossnade allt. Börje och jag skulle ta en "traditionell poncha" för 1,5 euro.
Vi såg hur bartendern tillverkade vår poncha. Först pressade han en citron och en apelsin. Sedan satte han till ett lika stort glas vit rom. Och en skvätt till. Sedan ett par dl flytande honung. Med den manuella trävispen blandade han allt i en tillbringare innan han själv avsmakade drycken.
Han satte en mössa på tillbringaren sedan han hällt upp i våra glas. Agneta kunde inte motstå en likadan. Och så bjöd han upp till dans i saluhallen.
Vi köpte en ponchavisp och lite vit rom. Frågan är om det går att framkalla samma stämning med en poncha här hemma. Tror inte det. Men man kan väl försöka.
Vid ett besök i den gotiska 1400-talskyrkan "fick" jag delta i en måltid med Jesus och apostlarna.
Nunnornas dal . . . 8 april 2019
Vi tog lokalbuss 81 från Funchal mot norr. Den sista biten till Eira do Serrado var smal och krokig. Resan påminde om Kalle Ankas husvagnssemester med Musse Pigg och Långben på julafton. Agneta bad för sitt liv.
Väl i Eira do Serrado och utsiktsplatsen Miradouro på 1100 meters höjd ångrade man ingenting. Vyn ner mot Curral das Freiras var magnifik, riktigt mäktig.
Stigen ner mot byn var stenlagd och hade 52 krökar.
Curral das Freiras, nunnornas tillflyktsord, är den gömda dal dit Convento de Santa Claras nunnor flydde när sjörövarna anföll ön.
Pirater var ett allvarligt hot i början av Madeiras historia. Det är därför Funchal har inte mindre än tre stora fästningar. Det värsta anfallet var 1566 när en fransk pirat med tusen man plundrade alla stadens kyrkor och palats på två veckor.
Jag äter grillade sardiner igen men öppnar med en krämig kastanjesoppa och rostade salta kastanjer.
När vi väntade på bussen hem stannade en taxi och ville ta med oss för samma pris som bussen tog. Agneta jublade och vi följde med. Hemfärden gick genom en tunnel, inte alls samma branta slingerväg som vi kom.
Monte, linbana och släde . . . 7 april 2019
Ett måste på Madeira och Funchal är att ta linbanan upp till Monte och åka släde nedför. Vi skippade den botaniska trädgården. Det räckte helt klart med den offentliga parken, gratis är gott.
Efter en jobbig kortare vandring i byn blev det en god "Poncha" med magnifik utsikt.
Louise och jag tog en släde de första två kilometrarna nedför mot Funchal. Släden kördes av tjusigt klädda slädförare, carreiros. Stundtals fördes släden i sidled och efter halva resan vallade förarna medarna med vax.
Monte växte i slutet av 1700-talet fram som en hälsosam tillflyktsort från värmen, lukten och bullret nere i Funchal.
När man firar jungru Marias Himmelsfärd 15 augusti kryper pilgrimerna på knä uppför trappan till Montes kyrka.
Den siste kejsaren av Österrike-Ungern dog i landsflykt på Madeira 1922 och är begravd i Monte.
Levadavandring i Rabacal . . . 6 april 2019
Vandringar och blomprakt var orsakerna till att Louise länge velat besöka Madeira. Besvikelsen var stor när hon inte kom iväg i november med Christina och Gerd. Nu tog hon med sig ett annat gäng i april.
Louise hade nog helst gått på levadavandringar varje dag men efter utflykten till Rabacal blev sällskapet lite tveksamma. Bussen klättrade mot norr och när den släppte av oss regnade det, blåste och var 5 grader. Alla kläder på.
Det blev blött och lite jobbigt med alla smala gångvägar och trappor.
Först två kilometer slingrig asfaltsväg kantad av ginst och ljung till en skogsstuga, där Börje och jag tog en kaffe. Därefter vidare längs en terrass och levada till "25 källor", en kittelliknande damm. Där åt vi matsäcken före återfärden.
Den trevliga engelskspråkiga guiden berättade varför vattnet blev kvar i bergen och pekade på lagerbladsträd och eucalyptus. Dessa var importerade från Australien och växte 3 meter per år. Virket exporterade till Portugal.
Lagerbladsoljan var jättedyr men tog man en matsked i 9 dagar botade det alla ens krämpor och problem, utom kärlekstrubbel.
Bilberry, en typ av europeiska blåbär, växte i bergen. De ansågs vara bra för synen. Napoleon gav dem till sina soldater för att de skulle se och sikta bättre.
Vid buss- och kisspausen i Calheta, efter en hel dags vandring, drack jag min första poncha. Då hade vi med ficklampor avslutat vandringen med en 800 m lång tunnel.
Camara de Lobos . . . 5 april 2019
Efter en och en halv dags inledande regn spricker det upp. Vi tar en långpromenad längs kusten från Funchal (Lido) till fiskebyn Camara de Lobos. En tunnel har rasat efter vägen och vi får ta en längre omväg.
"Lobos" betyder vargar och namnet syftar på de munksälar som förr brukade ligga och värma sig i solgasset på stenstranden. Nu används stranden som ett slags utomhusvarv.
Vi äter grillade sardiner i hamnen och njuter i parken ovanför byn. På hemvägen badar vi fötterna i den svarta vulkansanden.
Vi kollar in lokala bananodlingar. Ofta med blå plastsäckar kring bananstockarna för bättre tillväxt och skydd för skadliga insekter.
Bananerna här är så små att de inte får säljas i EU. De äts bara på Madeira och i Portugal. Bananplantorna importerades historiskt från Nordafrika.
Madeira och fula fiskar . . . 4 april 2019
Madeira har ca 260 000 invånare med 110 000 i huvudstaden Funchal.
Ön har 160 tunnlar med en sammanlagd längd på 85 kilometer. Några skojar om att ön kommer att sjunka för den har så många hål.
Madeira är en ö med stora kontraster. Storstaden kontra den vilda skogen med klippor och raviner. Blomsterprakt i parker kontra karga vulkantoppar. Det stilla porlandet i öns levador kontra havets dånande vågor mot öns klippiga kust.
Av platserrna i turistbokens Topp 10-lista besökte vi Funchals katedral, bondmarknaden Mercado dos Lavradores, Monte med sin linbana och slädfärd och Nunnornas dal. Mycket hann vi inte med och en del valde vi bort.
Madeiravin fick vi vid nästan varje restaurangbesök och ett flertal Poncha traditional visade på olikheter här också. Lokala ölet "Coral" var helt OK.
Espada, dolkfisken, testade jag stekt såväl som på spett, espetata. Fisken är något av en nationalrätt på Madeira. Den lever på ett djup mellan 200 och 1 700 m men vandrar under natten upp mot ytan för att äta.
Efterson dolkfisken är byggd för ett liv djupt under vattenytan, där trycket är högt, närmast exploderar den när den kommer upp över vattenytan. Bl a sprängs ögonen.
Grillade sardiner åt jag flera gånger.
Maten var allmänt dåligt kryddad, precis som jag tyckte om maten i Lissabon. Avsaknaden av sås gjorde att jag ibland hade svårt att svälja. Salladerna var fina medan sopporna ibland kunde vara blaskiga eller tjockmixade.
Bästa grejen var nog kakorna, pastej de Nata. De köpte vi på byn och vissa frukostar smusslade vi med oss ett antal i fickorna.
Funchal och CR7 . . . 3 april 2019
Hotellet Alto Lido, ca 45 minuters promenad från Funchals centrum var fint på alla sätt. Bra rum, god frukost, underhållning varje kväll och pooler såväl inomhus som utomhus. Vi simmade före frukost varje morgon.
Funchal betyder fänkål och fick sitt namn från den vilda fänkål som de första invånarna fann så mycket av i trakten. Stan grundades 1425 och trots att den är över 500 år gammal finns många av de finaste historiska husen kvar i ursprungligt skick, trots eld, pirater och jordskalv.
Agneta lurade in oss på en körkonsert i katedralen. Dock övergick den fantastiska konserten i högmässa och nattvard, så vi fick smyga ut efter någon timme då prästen aldrig ville sluta och håvarna dök upp.
Katedralen höll på att byggas då Columbus inför sin sista resa besökte Madeira 1498. 20 år tidigare var han också här, men då för att handla socker. En kopia av hans skepp "Santa Maria" ligger i hamnen.
Bondmarknaden, Mercado dos Lavradores, i Funchal var en fantastisk syn med frukter i alla möjliga färger och former. Och på Rue de Santa Maria var varje dörr fantastiska konstverk.
Förutom oss, Louise, jag, Börje, Agneta och Columbus har förstås andra berömdheter besökt ön. Bl a Margaret Thatcher, som firade sin smekmånad här 1951, Winston Churchill skrev 4:e delen av sina memoarer här 1949, James Cook anlöpte med sitt skepp "Endeavour" 1768 och en besegrad Napoleon köpte vin i Funchal på väg till exilen på Saint Helena.
Men mest berömd är nog Cristiano Ronaldo. Född i Funchal där han har ett eget museum, CR7.
Fjällhumlor och Killevippen . . . 26 mars 2019
Att man ska behöva åka till Jämtland för att få sig lite riktig kultur till livs. "Fjällhumlorna" bjöd på en bejublad föreställning på Mattmars bygdegård. Fjällhumlorna är ett gäng lokala skådisar från ett LSS-boende.
Snön kom med vind i slutet av veckan. Dessförinnan hade vi kryssat oss fram på myren i två dagar. Några av våra tokmotionärer ägnade en förmiddag till djupsnöspårning på närmaste lägdan innan de gav upp och vi promenerade till Agnes café för lunch.
Riktig fin skidåkning fick vi på lördagen i Björnen, Åre med bl a svampsoppa i en fullsatt Bergstuga i Fröå.
Renkött i ugn och på murrikka, täljstensbiff, ärtsoppa och varm punch, pajer, torsk, risgrötsplättar och Killevippen stoppade vi i oss. Detta hade inte varit möjligt utan floder av vin, öl och allsång på vårt dagliga After Ski.
Nu laddar vi för Mattmar 2020.
