bolemacke

   

  De senaste vintrarna har vi vallat fästet med tejp. Det har fungerat helt perfekt. Och tejpen har klarat hela säsongen. Från mars till mars.
  Ända tills i år. Lika lätt som det var att preparera skidorna, lika snabbt försvann tejpen i år.

  Orsaken var fyra timmars färd på knöliga isiga skoterspår i Mattmarsterrängen. Isen skrapade av den tejp som bara hade suttit i en vecka. Synd. Men ...

  Överarmarna som jag inte trodde fanns gjorde sig plötsligt kända.  Men oron att de inte skulle gå att stoppa in i skjortan vid hemfärden visade sig vara obefogad. Det kallades visst bara träningsvärk.

  Men allt slit var värt mödan. För väl framme vid Jans vindskydd var alla på plats. Brasan var klar och Janne stod  och grillade korven. Kaffet och ölen stod på bordet.

  Jag är så nöjd att jag slapp åka snöskoter. Hur skulle jag annars ha fått uppleva att det finns savann, inte bara i Afrika utan, även i Mattmar i Jämtland.

        

  Jämtlands f d presidenter Yngve Gamlin och Moltas Eriksson, och den nuvarande Ewert Ljusberg pryder med sina bilder en ljus lager, "President", från Jämtlands bryggeri.
  När den serveras lagom kyld i Bergstugan i Fröå efter en lagom lång skidfärd i lagom takt, är skidåkningen världens bästa motion.
  En "Pilgrim", en mörkare ale från samma bryggeri i Pilgrimstad, sätter inte igång samma känslor och har inte samma sköna effekt på smaklökarna.
 
  Men en sak fyllde mina tankar under återfärden från Fröå. Är det så att ljust öl tar en snabbare väg genom kroppen än mörkt?
  Är mörkt öl mera som fast föda, som kött, som måste brytas ned av diverse enzymer och "kompostkvarnar"?

  Då förstår jag varför jag föredrar ljus öl framför mörk. Vem vill släcka törsten med "dillkött"...

  Att äta är ett äventyr och förenat med livsfara. Både att äta hemmavid, i stugan, och att gå på lokal.

  "Lilla Tyrolen" hämtar sina matgäster med bil. Ja, inte bil riktigt utan ett mellanting mellan minibuss, "militärvalp" och plåtburk.
  Med plats för åtta passagerare klämmer vi in tolv. Rekord enligt chauffören och vi är inga små personer heller några av oss. Tre stycken måste ligga tvärs över resten.
  På lägsta växel och med snökedjor klättrar vi de sista 200 metrarna på lodrät isgata, till den mysiga timmerstugan längst upp i Förbergsbacken, ett snöbollskast nedanför det nya lyxhotellet Copper Hill.
  Taxiresan påminner mig om bilder på fullsatta bussar i Indien och den gamla historien om hur man får in si och så många biafraner i en Folka.

           

  Hemfärden sker vanligtvis på stjärtlapp utför slalombacken. En också nog så äventyrlig färd i den mörka natten. Denna gång hade flera p g a hög ålder tillåtelse att vandra den långa omvägen.

  Vid torsdagskvällens hemmamiddag löste propparna ut när kabeln till rumslampan brann av och lampskärmen gick i tusen bitar. Bara för att tjejerna ville göra lite myspys och leka Tarzan under dukningen.

  Väl framme i restaurangen med livet i behåll får vi lön för mödan. Maten är ljuvlig. Jag äter en förrätt vid namn "Kärlknul", en komposition med tunt älgkött, kantareller, lingon och lök.
  Sedan en rödingstallrik med vitvin, pepparrot, rotselleri och rom. Som dessert, rullrån med hjortron, getost och choklad. Allting supergott, trots att chokladen såg ut som en mördarsnigel.

        

  Hemmakvällens middag som Louise dukade fram var inte mycket sämre. En kryddig fruktsallad, Böles västerbottenslax med pressad mattmarspotatis och chokladmousse.

        

  Och så lite att skölja ned härligheten med. Och sedan lite till.
  Nu blir det fil och flingor i ett helt år. Sen ...... 

  Jag har varit på kurs i Åre. Och tänk så mycket man får lära sig. Kanske kan man försöka få komptid åtminstone för tiden på After Ski.
  Vår årliga Jämtlandsvecka spirade av erfarenhetsutbyte och livskunskap, som bara 60-plussare kan bistå med. Och vi har tolv personer. Tolv gånger 60 blir mycken visdom men också en hel del nonsens.

  I tjejernas stuga diskuterades säkert stickbeskrivningar, matrecept och TV-såpor. Medan vi grabbar dissikerade väsentliga ämnen som promillehalter, lammkött och Champions League.

  Monikas uppgift att äldre kvinnor bör dricka öl för att stimulera östrogenproduktionen mottogs med skepsis. Om män reagerar på samma sätt förväntas en del av oss killar snart få flytta in i tjejkåken p g a gott ölsinne. Ett annat tecken på manlig reaktion kan vara att män med ölmage kanske kan betraktas som skengravida.

  Jan påstod att omoderna skidglasögon bör sättas på redan hemma innan åkningen börjar. Och inte tas av på hela dagen för att undvika imbildning.
  Detta togs fasta på. Och Lasse och Hasse sov med skidglasögonen på. Som två E.T.-kopior. Jag tror det i alla fall. Kanske har jag drömt.

  Tänk i alla fall så mycken visdom som föds under After Ski.

       

  Att åka skidor en härlig vinterdag i Björnen i Åre är riktigt läckert. Mycket snö, ren vit snö. Och bara njuta. Stanna när man vill. Eller sträcka ut. Och glida ...
  Men vad kan det bero på att man åker när det blåser småspik och duggregnar.

  Kan det vara starkölen, den mustiga köttfärssoppan och det fantastiska nybakade matbrödet i Bergstugan vid Fröå gruva?
  Ja, kanske. Men framför allt beror det på trevligt sällskap. En social samvaro som gör att det inte spelar någon roll att kilometertiderna ibland närmar sig 30 minuter. Med ideliga stopp för branta backar, klädbyten och apelsinklyfteutfodring.

  Man kommer fram i alla fall. Och det är så mycket att se fram emot. Lunch, fika, after ski, middag och en morgondag.
  Kanske med starköl, en mustig köttfärssoppa och fantastiska nybakade matbröd i Bergstugan vid Fröå gruva.
Igen.

  Om man har tur.

 

 

  Kanske är det sex. Alltså sex år sedan vi började med avancerad äggkokning. Stora härliga jumboägg till frukost, tillverkade av frispringande hönor från landsorten.
  Sex killar med näsan i ångan ovanför äggkastrullen med kronometern i handen. Alla med egna favorittider på äggen. Då vitan förhoppningsvis precis koagulerat medan gulan fortfarande är lös. Alla utom en av oss som plockar upp sitt ägg när vattnet kokat bort och övriga befinner sig ute i skidspåret. Det verkar som vi alla kan se genom skalet.

  Dag två brukar vi korrigera koktiden med några tiondelar för att uppnå perfektion. Ibland har vi missat att ta hänsyn till  vattnets utökade koktid på hög höjd, så på tredje dagen smakar äggen som vore tillredda av kockarnas kock.

  Äggkokningen är den viktigaste uppgiften under Årevistelsen i killarnas stuga. Övrig tid fyller vi med skidåkning och allehanda utflykter, mat, dryck och erfarenhetsutbyten. 
  När sista ägget är kokt är vi alla vinnare. Utom möjligtvis den nyss gravida hönan som fått sin avkomma omhändertagen. Och för att inte tala om torsken som kramats på sin rom till kaviaren.   

  

  Efter 300 meter på den upplogade skridskoslingan på Lommarens is är det kört. Både Louise och jag går igenom det översta islagret och hamnar pladask på magen i blötan. Dyngvåta stapplar vi tillbaka de 25 metrarna i issörjan innan vi får fast is under skenorna igen.
  Vi hade tänkt ta oss en tur mot Norrtälje efter förmiddagens skottande.

  Måndagens uppgift var annars att skotta fram sommarstället i Sundsta. Snön består på toppen av 20 cm ny kallsnö och 50 cm ihoppressade lager, betongsnö.
  Vi skottar oss fram från bilen. Vi hittar lillstugan, friggeboden och vedbon. Befriar skorstenen från snö. Rådjur och älg har vandrat mellan husen. Nyponstigen är oplogad som vanligt.
  Solen från en klarblå himmel. Det droppar från taken. Altanen görs snöfri. Förmiddagsfika i solen.

  Här skulle man kunna vila sitt blodtryck, långt från planeringar, matriser och individuella utvecklingsplaner.
  Det är nu man skulle vilja vara med. På plats. När det vänder. När dagstemperaturen blir dräglig. När det droppar från taken och snön blir kornig och sjunker ihop.
  När rabatten blir bar vid väggen och snödroppar och krokus vräker sig upp ur jorden.

  Storstugan värms upp av vedspisen i köket, öppna spisen, elradioatorerna, konvektorelementen och värmeljus. Här ska ju sovas inatt.

  Under värsta köldperioden i Timrå försökte Louise köpa ett konvektorelement i Birsta. Inte en chans. Slut överallt. Då kan man snacka kyla.
  Det blev fleecefiltar och värmeljus som gällde framför TV:n i gillestugan i källaren.

  Imorgon drar vi mot Timrå igen och håller tummarna för att taken inte ska rämna under snömassorna. 

        

  Trafiken står stilla på E18. I alla tjugo korsningarna vid Rinkebykorset. Köerna är kilometerlånga. Snövallarna är bruna av salt, sand och avgaser.
  Oändligt många bilar. En person i varje. Förare, halvt desperata, byter filer mitt i korsningarna. Det finns fyra filer åt varje håll så det är många att välja på.
  Klockan är 08.30 och det kallas rusningstrafik.

  På P4 är det lika mycket trafikinformation som musik mellan 07 och 09. Och förresten hela dagen. Brinnande bilar, bussar som kanat av vägen, stillastående bilar i Södertunneln, kollisioner här och var och överallt. Stockholm är en storstad och många människor har körkort. 

  Inte ser det ut så här när jag går till jobbet på måndagsmorgonen. I Sörberge.
  Jo, ibland måste jag släppa förbi en bil vid övergångsstället vid ICA Anderssons och tappar tio sekunder.

  Det frestar på.

  Sportlovet är en vecka för vila och avkoppling. Nu blir det på en vecka Sörberge-Borlänge-Vällingby-Norrtälje-Sörberge-Åre-Mattmar-Sörberge.

  Redan på fredagskvällen blev jag lite skraj, när jag såg Marit Björgens överarmar i "Skavlan" på TV. Och så visste jag att Maja börjat på Friskis & Svettis.
  Om man vägrar läsa saga kanske man åker på en propp.

            

        

  Lidingö, Saltsjöbaden, Djursholm. Platser i Stockholmstrakten som luktar klass. Och nu har jag varit där. I Saltsjöbaden. Fina villor, fantastisk natur vid havet, som man kunde ana trots att det var mörkt och massor med snö.

  Vi var på 60-årskalas i Saltsjöbaden. Louise barndomskompis Kerstin fyllde år och firade i Grunewaldvillan. En inte helt vanlig kåk. Inte bara för att konstnären Isaac Grunewald ägt huset.
  Högst upp i tornrummet hade man en magnifik utsikt över Baggensfjärden och Grand Hotell. Det kändes spännande att vistas i tornet där SÄPO brukade hyra in sig för att därifrån bevaka viktiga gäster på hotellet.

  En av gratulanterna berättade att han under sin skoltid skulle klippa gräset vid Grunewaldvillan under "Operation Dagsverke". Då villans "handjagare" till klippningsapparat var så trög valde han att ta tåget hem där han hämtade pappans motorgräsklippare. Han tog den fram och åter på tåget några stationer längs Saltsjöbanan.

  Det var första gången jag åkte Saltsjöbanan. En järnväg som drevs av familjen Wallenberg sedan slutet av 1800-talet.

  Flera av födelsedagsgästerna var gamla skolkamrater från gymnasiet i Blackeberg på 60-talet. Hur fräscha som helst. Men jag var nog den enda debutanten på Saltsjöbanan denna kväll.

 
  
   - Om du är djurgårdare ska du fan inte ha någon kaka!

  Torbjörn Elverheim, Sundsvalls Tidnings timråbevakare besökte skolan när eleverna invigde sitt eget OS. När han skulle fika i personalrummet fick han syn på Tonys DIF-mugg och log igenkännande.
  Han berättade att han var AIK-are från början, i fjorton dagar. När hans mamma tvättade hans AIK-tröja revs den ner från tvättlinan och åts upp av geten.
  Torbjörn bodde i Arlandatrakten och var en trogen gäst på Råsunda. Av olika anledningar blev det "pyamasjackorna" som fick hans sympatier efter getens pojkstreck.

  Någonting sa mig att jag läst eller sett något tidigare där någon skyllde på en get. Att den hade förstört något. Jag frågade förståndiga människor till råds men inte ens rutinerade specialpedagoger och lågstadielärare kunde hjälpa mig. I ett dygn kunde jag inte tänka på annat.
  Då kom jag på att det kanske inte var en get, utan något annat, t ex en åsna eller en bock. En bock!

  Och där, helt plötsligt, i samma lokal som Torbjörn Elverheim satt dagen före kom jag på det. Det var en bock.
  Det var Humle och Dumle från 1959. I avsnittet där kapten Bäckdahl förhör dem på läxan. Rättstavning, räkning och skafferigeografi. Dumle kan inte räkna upp siffrorna från 1-20 och orsaken är att bocken ätit upp räkneboken.

  Kolla själv. Vilken nostalgikick. I blyerts. Lugnt och behärskat. Så här bra barnprogram görs inte idag.

  

  Så invigdes då äntligen OS på riktigt. På fredagskvällen, med personalen på Böleplan och en OS-kommitté bestående av Helena, Jessica, Björn och Erik. Och det behövdes en riktigt brasa för kvällen var polarlik.
  Efter att ha minglat och sjungit nationalsången rusade vi iväg som brunstiga hingstar, mest Jocke, i första grenen nattorientering i Mörka skogen. Tio kändisar skulle kännas igen vid en reflexbricka i ficklampsljus.
  Utan glasögon såg alla likadana ut. Och den enda kändis jag känner igen utan glasögon är Jennifer Aniston, men hon fanns inte med.

  Curlingturneringen kunde genomföras sedan Björn plockat fram "sina stenar". De isstenar hans elever gömde i sin snökoja under elevernas OS på torsdagen.
  Under kvällens after-ski var vi alla vinnare. Jag som bara varit på ett riktigt after-ski på de senaste 30 åren hade glömt själva dresskoden. Självklart skulle man ha klätt sig i ett par säckiga långkalsongar av militärtyp eller något liknande. Men alla släpptes in och kvällen kryddades med "allskrän" och OS-TV. Vi såg lite Sverige slå Vitryssland i ishockey. Men framför allt Anna Haag ta ett OS-silver i skiathlon.

  Snacka om kämpatag. Och plötsligt får jag lite dåligt samvete för att Victoria och jag gav upp i nattorienteringen och struntade i att leta den tionde kändisbilden.
  För tänk om det kanske var Jennifer Aniston? Eller Shania Twain?

  Äh. Det är bara fyra åt till nästa OS.

    

  Jag hör en del som börjar ledsna på snön och vintern.
  Men hur vacker får en vacker vinterdag i Sverige egentligen vara. Sol från en klarblå himmel, några minusgrader och massor av vit ren snö. Och på det, en skidutflykt. Och en ryggsäck, med fika.

  Det har varit några sådana dagar i vinter och med vårvintern som återstår kommer det säkert flera. Ännu skönare. Men får man göra skidutflykten med Maja spelar vädret mindre roll.

  Vi gjorde Borlänge i helgen och hann åka på tur både mot fäboden i Halla på lördagen och Gyllbergen på söndagen.

        

  Men ska sannaingen fram så föredrar jag nog snö i smält form. I så där en +25 grader. Sol och sommar. Och ledigt. Varje dag.
  Och det gör nog Maja också.

  

   

  Visst är det härligt med olikheter. Killar och tjejer menar jag. Att vi är olika. Och tur är väl det.

  Vi skulle starta en studiecirkel i matematik, "Matematikverkstad", Helena och några kamrater till henne.
  Flera av tjejerna hade höga förväntningar på cirkeln och undrade var virket var och var lådorna var vi skulle förvara materialet i. Grabbarna, som inte längre riktigt trodde på tomten, hoppades på gott fika och lite lektionstips.

  Men det var inte det, utan det var när vi skulle enas om vilka datum vi skulle träffas, det inträffade.
  Samtliga tjejer plockade fram sina kalendrar, kontrollerade och noterade. Ingen av killarna hade någon kalender. Och bara satt där. Fånigt leende och undrade vad som pågick.
  Och frågan är: Har killar ett vansinnigt bra kom-ihåg eller gör de som vanligt? Frågar frugan ... 

  När vi gjorde en liten övning med magiska kvadrater var grabbarna mer intresserade av var kapsylerna vi använde kom ifrån för flaska, än själva problemlösningen. Anna-Karin, vår vikarierande cirkelledare var dock nöjd med arbetet och tyckte att vi var den bästa grupp hon någonsin haft. Tror jag?

  Till nästa tillfälle kommer Helena tillbaka. Då gäller det att skärpa till sig. Kanske skulle vi bli smartare om vi kallade oss för typ, Erik "Arkimedes" Söderström, Birgitta "Fibonacci" Lindholm, Anders "Einstein" Skommar,  
Björn "Newton" Jonsson, Rebecca "Euklides" Backlund etc.
  Det finns många namn lediga, t ex Pythagoras, Gauss, Pascal, Kepler och varför inte några svenska tunga namn som Dunkels, Unenge, Undvall, Kilborn, Hultman, Rockström, Malmer eller andra tråkiga läroboksförfattare.

  Själv tar jag tillnamnet "Wigforss", Lars "Wigforss" Maxén, efter en bok i matematikmetodik från 1950. Boken fick jag av Märta Wikner, "superpedagog", speciallärare och speciell person på Böle och Bergeforsens skola en gång när det begav sig. 

  - Vad anser du "Fibonacci"? Sitt inte och mumla "Einstein"! "Newton", låt "Pythagoras" vara ifred!

  Den 4 mars är det dags igen. Kanske med kalender. Och snickarbyxor. 

  Tänk vad lätt det är att komma ifrån sina rutiner. Så lätt det är att falla tillbaka i ett bekvämt beteende.

  Promenerar man alltid till jobbet, spelar det ingen roll om det spöregnar eller är 28 grader kallt. Det fungerar och blir en vana. En god vana.
  Men börjar man ta bilen dröjer det inte många dagar förrän latmasken i en tar befälet. Och man gruvar sig för att börja promenera igen.
  Åker man skidor varje dag och blir tvungen att avstå några dagar eller någon vecka, p g a kyla eller tidsbrist, är det svårt att komma igång igen. Man vet knappt vilka kläder man ska ha på sig.

  Bloggen kom på avvägar i början av februari. Jag tyckte inte att någonting hände, eller inbillade mig att jag hade för mycket att göra. "Vi" renoverade ju toaletten t ex.

  Om det finns någonting som heter "bloggsemester" så är det det jag har tagit. I två veckor. Men jag är säkert inte den förste.

  Nu försöker jag igen. Startar lite lugnt efter bloggsemestern. Och vi får väl se om det händer något.
  Va! Har OS börjat?

  Det står i tidningen att Fillanverket vill elda skit för att förse 55 villor med elström och värme. Det är inget nytt. Jag har också eldat skit. Åtminstone försökt.

  Jag jobbade förr mycket med dagstidningen som utgångspunkt i undervisningen. Vid ett tillfälle, på 80- eller 90-talet, uppmärksammade vi något som hänt i Indien.
  På den tiden var det lätt att få material från ambassader och turistbyråer. Jag var ute efter en större bild, modell affisch, på Indira Gandhi. Ambassaden hade tyvärr ingen med erbjöd oss att få låna en målning, ett porträtt.
  Jag tackade nej. Efter några dagar kom ett fotografi av tavlan med posten. Snacka om att bjuda till.



  Vi arbetade med Indien ur olika vinklar, bl a fascinerades eleverna av de heliga korna på gatorna vi såg på film
och vi bestämde oss för att göra som indierna. Vi skulle ordna en häftig indisk brasa. Elda är kul.
 Några killar i klassen cyklade till kohagarna i Vivstavarv och återvände med tre proppfulla plastkassar med torra komockor.

  Vi samlades mitt ute på fotbollsplanen, travade komockorna på scoutvis och tände på. En säkerhetszon med ca två meters radie ritades i sanden. Ingenting hände, så vi hällde på tändvätska. Rikligt. När tändvätskan brunnit ut låg koskiten kvar precis som vi staplat den. Det var lögn i helsike att få den att brinna.

  Vi lärde oss massor om Indien och koskit. Att värmen är en annan och att kossor i Indien och Sverige producerar olika restprodukter.

  Klass 4B deltar i projektet "Post Pals". Nästa vecka ska vi skriva brev till våra brevvänner i just Indien. Undrar om jag ska be dem skicka med lite riktig koskit. Brännbar.
  Det vore något att visa upp. 

 

 Ovärderliga litterära verk återfunna. Våra dikthäften från slutet av 60-talet hade hamnat på fel ställe.
 Jag är inte bra på att leta och givetvis var det inte jag som hittade dem i fel bokhylla. Samma problem har jag på skolan. Jag vet att jag har det. Men var ligger det?

  Klas Suneström, Olle Jansson, Nills Lundberg och Di Funke? Känns namnen igen? Nä, jag kunde väl tänka det.
  Det var Oves, Benets, min och Öhmans pseudonymer när vi producerade tidens poesi, dyngpoem blandat med romantik.

  Häftena skrevs bara i fyra exemplar med skrivmaskin och karbonpapper. Oves illustrationer var geniala liksom några av dikterna. Över 40 år senare imponeras man av den romantiska ådra som grundlades redan under gymnasietiden.
  Om det var lärarna i Blackeberg eller bara ett överskott på testosteron som gjorde att tankarna måste ut, vet jag inte. Men kul att ha häftena kvar är det i alla fall. 
  Vad sägs om följande "mästerverk":

KVÄLL
Den sena kvällen är vacker och varm
där går flickan och pojken arm i arm
Orörd är naturen 
men inte hon och han.

DU, JAG OCH LJUSET 
Satt ensam kvar vid det lilla köksbordet,
med dikten du gav mig. Ingen skulle längre
kunna säga, att jag inte läst den många
gånger. Man kunde knappt se blyertsbokstäverna
längre på det nötta papperet. Jag har alltid
burit den på mig.
  Ljuslågan speglade sig i den smälta
stearinen. När man andades lite försiktigt
på lågan, vred och böjde den på sig, som en flicka,
som provar en ny klänning framför spegeln. Jag
blåste flera gånger, säkert flera än flickor
provar nya klänningar. Men lika vackert var det.
Stirrade på den livsglada och uppåtsträvande
lågan och tänkte på dig. På hur vi brukade
samtala och kyssa varandra, medan ljuslågan
vinkade fram och tillbaka.
  Men nu var jag ensam kvar och låtsades
att lågan var du. Jag viskade, "Jag älskar dig",
och lågan, som var du, nickade.

   Jag undrar vad alla andra har för dumheter gömda i sina byrålådor? 

  Tänk om det vore så, rent generellt, att varje människa som föds utrustas med ett antal hjärtslag per liv till sitt förfogande. Lika för alla. Någon påstår det.
  Sedan är det upp till varje person att utnyttja dessa på bästa sätt. Alltså planera för hur långt liv man vill ha.

  Rent taktiskt, för att leva så länge som möjligt, vore det kanske smartast att ligga ner hela livet. Kroppen går ju då på sparlåga med ständig vilopuls. Då räcker slagen länge.
  Personer som tränar hårt får hjärtat att pumpa för kung och fosterland, ibland nära maxpuls. Då borde ju hjärtslagen ta slut tidigare.
  Å andra sidan får en person med ett tränat hjärta lägre vilopuls och återhämtar sig fortare. Så kanske tjänar den som tränar ändå tid i slutändan. Livet kan ju ses som ganska långt och innehåller ju mest vila i alla fall.

  Nu är det ju antagligen inte så här enkelt. Sjukdomar, gener, olyckor och miljö påverkar oss i hög grad. Men visst är tanken svindlande. Att man skulle kunna planera sin livslängd, och bortgång.
  Även om man inte tänkt i de här banorna är de flesta människor införstådda med att lagom träning förlänger livet, eller åtminstone gör det liv man har lite sundare och lättare att stå ut med.

  Upplevelser av olika art kan också vara en livshöjare och pulspåverkare. Sålunda ökar ju hjärtats takt när man ser "rara" flickor. Och ser man många ... 
  Helt plötsligt ligger man jäkligt risigt till.

  Jag har tidigare nämnt att Louise och hennes gamla vänner är duktiga på att hålla kontakten. Varför de flesta killar inte har samma engagemang och behov vet jag inte.
  Efter 25 års radiotystnad hittade Ove och jag varandra igen. Ett litet brev och vips visste vi att vi mådde bra, våra snart 60 år till trots. En 25-årig sammanfattning utväxlades och allt var som om vi setts gång på gång under de senaste åren.

  Har man gått i samma klass i sex år och i samma skola i tolv, har livet gett många beröringspunkter. Samma musikintresse, samma idrottsintresse och spel i samma lag.
  Förutom bevarade foton från fritid och skola har vi många minnen av kamrater och händelser. Vi köpte begagnade LP-skivor på Skivbörsen på Kungsholmen och precis som tjejer pratade vi i telefon med varandra. Oavbrutet. Telefonapparaten fanns faktiskt redan på 60-talet.

 Jag hade 37 84 71 och Ove hade 37 48 96. Det är mer än 40 år sedan men siffrorna sitter kvar, och får sorteras in under rubriken onödigt vetande. Man måste ha slagit numren otaliga gånger på den ljusgröna kobran, telefonen med sifferskivan på undersidan.
  Idag behöver man inte lära sig telefonnumren. De har man ju lagt in på kontaktlistan på mobilen.

  Vi pratade så länge att den ena fick vänta i luren medan den andre gick på toaletten. När vi inte hade något mer att säga kunde vi svälja luft och rapa högt i luren och sedan skratta lika ljudligt.

  Så roligt hade man på 60-talet när man var 12-årsåldern. Hur gör man idag för att rapa i ett sms?

  Jag är väldigt vanlig. Ganska traditionell.
  På fredagar äter jag gärna grekisk sallad. Varje fredag. Och egentligen är det ganska skönt. Det är gott och man slipper efter arbetsveckan att fundera på vad man ska äta. Det är klart liksom.

  Vi har varit i Grekland några gånger. Som så många andra. Aten, Kos, Kreta och Zakynthos. Att äta grekisk sallad på plats är grymt. Jag skulle kunna äta den tre gånger om dagen. Som filen hemma. Och att dricka Ouzu på hemmaplan framkallar tankar på sol, semester och varma kvällar.

  Timrå och Modo spelade match i torsdags. En vänlig grannfamilj tyckte vi kunde titta på matchen på deras stora platta TV. Och i samband med detta föreslog Peter en grekisk nostalgikväll. Inte så mycket äta utan, en Ouzu för varje timråmål. Louise, Gerd och jag var inte svårövertalade.

  Resultatet 4-3 till Timrå var OK men då timråmålen dröjde i andra perioden tog vi några glas för Modo också. De kommer i alla fall från länet. Då Modo i tredje perioden inte heller lyckades prestera något nätrassel tog vi några glas för utvisningar och stolpskott.

  Att Ouzo kan smaka så olika var spännande att uppleva. Det första märket smakade finfint medan det tredje lätt kunde förväxlas med klorin. Men så där dags var det ändå intressant.
  Louise tog bara en liten för hela matchen.

  4-3 i all ära men nästa gång funderar vi på att se en handbollsmatch. Eller varför inte en basketmatch.
  Skål för idrotten.