bolemacke

  Jag visste att stark kyla och hård vind kunde vara farlig. Men inte att den skulle drabba mig. Hemma. Mitt i Sörberge.
  Det var kallt i början av året. Riktigt kallt. 25 minusgrader. Och det blåste. Ordentligt.

  En dag när jag gick hem från jobbet i motvinden frös jag riktigt ordentligt om nosen. Jag försökte värma kinder och näsa med händerna utan framgång. Näsan är efter två veckor fortfarande röd och den har flagnat flera gånger.
  Men jag är i gott sällskap. Michael Jackson hade också problem med sin näsa. Och Jimmy Durante borde ha haft det. Liksom många A-lagare har det. Av olika anledningar.

  Hörde på radion om några tanter som bildade en syjunta under andra världskriget och fortfarande träffades. Numera träffas de bara och fikar och pratar. Synen är för dålig för att sy. De stickade till våra svenska soldater som vaktade den svenska gränsen. Bl a gjorde de näsvärmare eller nässkydd.

  Jag googlade en stund för att få se hur sådana tingestar såg ut och för att se om det var någonting för mig. Jag var inne på ett 30-tal sidor. De flesta undrade som jag hur de såg ut. Efterlyste beskrivningar eller var man kunde köpa dessa näsvärmare. Ingen hade sett någon. Någon efterlyste en med snoruppfångare. 
  Till slut hittade jag en bild på en bloggsida. Men inte den stickade variant jag trodde mig finna. Den här verkade vara lite mer till fest.



  Undrar om personen på bilden köpt rätt storlek. Jag funderar i alla fall om det längre är värt att lägga näsan i blöt.

  Raggare, knuttar och spättor. Sunar och mods. Brats och stekare. Och säkert en hel del människotyper däremellan. Vi har under olika tider fått olika benämningar beroende på mode, utseende och verksamhet.
  Vad sjutton är man egentligen själv? Om sex år är man i alla fall pensionär.

  Jag var nog nästan mods en gång. Men bara nästan. Sedan blev kanske "popdåre" och"sportfåne" det närmaste som andra betraktade en. Och nu försöker jag bli en "glidare".
  Det handlar inte om att glida omkring och vara läcker och undvika att engagera sig. Utan att glida lite längre på varje stavtag. Skidåkning.
  Jag springer nästan på skidorna och har nästan dubbel frekvens mot Louise. Och nog vill jag lära mig att vila lite på varje steg. Men det är det här med balansen. Skidorna är så smala.

  Skavlan hade Jens Lapidus som en av sina gäster i fredags. "Snabba cash" hade just haft premiär på biograferna och författaren beskrev vad en brat och en stekare var.
  För oss "lantisar" har det inget med korv att göra.
  Men nog föredrar jag att umgås en kväll med en bratvurst och en stekpanna än Lapidus tveksamma figurer i sina böcker.

  Men vore jag gjord av pengar skulle jag kanske stå ut med att en kväll vara en "stekare" och spruta dyr champagne på prinsessan Madeleine på någon dyr klubb på Stureplan. Hej och hå så kul? Eller ...
 
  Nej, jag tar hellre en fika på personalrummet. Och när kaffemaskinen mullrar låtsas jag att jag är i sorlet på  Cafe Opera eller klubben på Stureplan, med bakåtslickat hår, sprutar champagne och ser lite läcker ut.
  Sedan slutar maskinen att låta. Jag tar lomhörd min kopp och hoppas av Nina köpt hem något torrt litet kex från Lidl att tugga på.
  Sån´t är livet. På riktigt. 

  Jag har många gånger undrat var författare, musiker och konstnärer av alla de slag fått sina idéer ifrån. Idéer till böcker, låtar och tavlor. Nu vet jag. Och det behövs inte mycket.

  På en personalfest i höstas föddes tanken hos några på skolan att åka Wasastafetten på skidor i mars. Anders och Carina är ju nästan födda på skidor så där fanns inga tveksamheter. Det behövdes bara köras bort lite ringrost. Övriga tänkta deltagare önskade nog att de hade varit födda med samma teknik och jävlaranamma. Men med ett leende och lite känsla går det säkert lika bra.  

  Efter bara en klunk öl i första pausen i matchen på E.on-arena mellan Timrå och Rögle tycker ett annat Bölegäng att det nog är dags för en "klassiker" år 2010. Alltså inte köra den själva förstås. Så förståndiga är vi. Utan göra den som åskådare.
  Se en hockeymatch, en fotbollsmatch, en basketmatch och en bandymatch under ett och samma år. Och som sällskap självklart minst en kollega. Helst fler.
  Och gärna kombinera besöket med lite mys av något slag. Det inslaget kanske är det allra viktigaste.

  Hockeybesöket är nu avklarat för vissa. Återstår resten. Undra hur det kommer att sluta. Hur många får vi från skolan som klarar "Klassikern 2010"?
  Lena har lovat att fixa friplåtar åt oss till en Ljustorpsmatch om vi inte har möjlighet att se Giffarna. Och Söråkers bandy får duga om vi missar bussen till Gärde och en toppmatch med Selånger.

  Det gäller nu bara att få tag på en gammal läderportfölj och en rutig gammal plåttermos inför stundande bandymatch.

  "Huvudsaken är inte att deltaga och frysa, utan att titta, fika och mysa"

  Jag kan som sagt inte kasta saker. Eller rättare sagt jag har väldigt svårt att göra mig av med grejer. Ibland bär jag ut grejer, mest papper, i garaget på väg mot soptunnan, återvinningen eller Erikshjälpen.
  Sedan bär jag in det igen. För att läsa en "sista" gång.

  T ex boken från sommar-OS i Melbourne 1956. Den är alldeles sönderläst, och en riktig nostalgitripp. Vi hade ingen TV 1956 och inte kunde jag väl läsa heller. Eller var kanske OS-boken den första skrift jag ljudade mig igenom. Knappast.

  Läsningen om tävlingarna är en tröst när alla våra stora svenska friidrottare antingen lagt av eller är skadade.

  Tävlingarna blev en hyllning för Ungern med Ungernrevolten i färskt minne. Tre länder vägrade ställa upp och tävla mot invasionslandet Sovjetunionen. Spanien, Schweiz och Holland uteblev.
  Det blev diskussion om att vi skickade för många "blåbär" denna långa väg. Det var illa nog att tävlingarna gick i månadsskiftet november-december. Inte den bästa tiden för svenska idrottsmän.
  Man ifrågasatte också det rätta i att en 10-kampare bara kunde få ett guld medan en frigymnast kunde ta åtta guld(!)

  Våra friidrottare blev för första gången utan medalj på ett OS. Det hade aldrig hänt förut.
  Inte ens när den ensamme svensken Henrik Sjöberg reste till de första Olympiska Spelen i Aten 1896 blev han alldeles lottlös. Efter att ha blivit utslagen i hastighetslöpning, som det hette då, blev han nämligen trea i höjdsprång.
 
  Men förlora inte hoppet. Det kan ju alltid gå sämre.

  Jag är 50-talist. Och i Sundsvalls Tidning läser jag att min generation är den sista som säger neger utan att skämmas. För vi växte upp i ett homogent samhälle med bara etniska svenskar, och det är svårt att lära gamla hundar o s v.
  Vi gillade kola som hette "negerkyssar", vi gjorde "negerbollar" och flickorna hade "negerdockor".  I tobaksaffären på Blackebergs torg köpte vi på högstadiet negerbollar från frysboxen som vi gnagde på håltimmarna. Jättegott!

  I mina kära OS-böcker läser man från 1952 att de längdhoppande amerikanska negrerna Biffle och Gourdine var i särklass. 1956 skrivs om negergiganternas mångkampsduell. 1960 imponeras man av den 20-åriga negerflickan Wilma Rudolph.
  Men en begreppsförändring var på gång, för 1956 använder Glokar Well också orden "de färgade amerikanerna" i samma artikel.

  På 80-talet sjöng vi "I niggerland" ur sångboken "Nu ska vi sjunga" när Johanna skulle sova. Boken var tryckt 1973.
  Louise hittade en lärobok från samma år med samtalsbilder för lekisgrupper. Man tränar orden hög och låg:
  "Mammas sko har hög klack, negern har låg panna". Det finns bara bild på skon.

  Om jag idag gör chokladbollar, gör jag det fortfarande efter ett recept ur mamma Lonnys gröna lilla receptbok. Även på den tiden gav man bakverk och maträtter namn efter den man fått recepten av. Om det var Kajsa Warg eller barndomsvännen Kajsa Bergfors vet jag inte. Men "Kajsas Kulor" håller än idag.

  Tur att det inte var Kajsas make, f d brandchefen i Timrå och mammas kusin, som lämnat receptet. Det låter inte lika mysigt att tugga i sig "Kalles Kulor" till kaffet.

  Det är farligt att läsa böcker.

  I och för sig gör jag inte många handtag i vanliga fall. Men om jag får tag i en  bok som fängslar mig, då är det boken som gäller. Det mesta i övrigt blir oväsentligt. Jag skulle nästan kunna svälta ihjäl.
  Det bästa är alltså att hitta en lagom bok, som man kan lägga ifrån sig.

  Jag trodde att jag hittat en sådan bok. Jag började med den redan i somras. Jag har lagt den ifrån mig många gånger. Ibland har det gått så lång tid mellan läsningarna att jag varit tvungen att börja om från början. Nu har jag börjat om igen.

  Efter att ha läst för Maja under en veckas tid började jag så smått att längta efter att få sätta tänderna i en egen bok. En lagom bra bok.

  Louise läser varenda dag, morgon, kväll och natt. Inte jag. På kvällen sover jag, på natten och morgonen likaså.
Inte undra på att hon hinner läsa.

  Ikväll ska jag läsa några sidor i min lagom-bok igen. Bara den nu inte blir för intressant. Då är det kört.

  Jag trodde gåvan och viljan att bjuda på sig själv var något som avtog med stigande ålder. Att det är därför jag utåt håller en litet lägre profil än för några år sedan. Men det är visst bara tillfälligt.
  För nu vet jag bättre. För vid fyllda 60 år släpper alla hämningar. Då kan man göra som man vill. Och man gör det. Det är bevisat.

  Tack Lena för att du bjussade på dig själv och fick mig att inse att det inte har med ålder att göra. Och för att du höll flaggan högt för oss 50+. Självklart upptäckte "Kanske på Svensktoppen", Martin Häggström, att du var speciell. Det är inte för inte du är skolans enda riktiga specialpedagog.

  Tänk om ingen ville hjälpa till att dra. Att inte våga göra någonting för att man inte vunnit ett svenskt mästerskap i grenen. Tänk vad livet skulle bli tråkigt då. Att bara likt Northug glida med, för att strax före mållinjen spurta om och glänsa. Flera av oss måste hjälpa till att göra jobbet. 
  Men allting har sin tid och likt lantbrukets avbytarsystem låter man ofta yngre, lite kaxigare, ta vid några år. För personer, som knappt kan skicka ett sms och saknar Facebook behöver hämta ny motivation och har ju lite längre startsträcka.

  Lenas stora förråd av typen "onödig kunskap" har efter Böle skolas upptakt i Söråker skapat ett behov av en ny matris. En matris för bärare av skolkultur och förmågan att bjuda på sig själv måste snarast produceras på nästa AL-konferens. Det lär bli ett liggande A4 för att få plats med alla nivåer fram till 60+.

  All heder åt personer som bidrar och bjussar på sig själva för att hjälpa kollektivet till högre nivåer.
 
  Fast visst är det ganska skönt att ibland bara flyta med en stund. Någon gång.
  Nu, till exempel.

  Så inföll julafton igen. Louise fick tillbaka sin kära DN, Dagens Nyheter. Efter att ha varit försvunnen i en dryg vecka hittade den till slut åter till vår gröna brevlåda på Dragvägen 10.

  Vi hade gjort en tillfällig eftersändning till Borlänge en vecka under julhelgen. När vi inte återfick tidningen före nyår visade det sig att DN missuppfattat slutdatumet med en månad. Trögheten i systemet medförde att det dröjde en hel vecka att korrigera felet.
  Men nu är "dyrgripen" åter hemma. Medan Sundsvalls Tidning kostar ca 2 200 kr/år, kostar DN 3 900 kr. En skillnad på 1 700 kr(!).

  Louise har försökt blidka ansvariga på tidningen för att få någon typ av rabatt. Men utan framgång. Det är distributören som kostar.
  Men tidningen är svår att vara utan. Trots att nyheterna är gamla, bl a inga referat från kvällsmatcher, och att man på vischan inte utnyttja alla rabatter och erbjudanden tidningen har. En prenumeration i Stockholm kostar bara 2 800kr (!).
  Låt vara att transporten är längre, men det går ju inte att köpa lösnummer av tidningen i Sörberge, där vi bor. Kanske inte ens i hela Timrå.
 
  DN skickade ett antal lösnummerskuponger som plåster på såren för sin fadäs. Men vad hjälpte det. Trots att klockan inte var tolv på dagen den 5 januari gick vi bet i Birsta. Ica Maxi hade ingen, på Coop var de slut och Pressbyrån hade fått två ex men en person hade köpt "båda två"(!). Antagligen bara för att jävlas.

  Nyårsaftonens DN fick vi till all lycka tag i 2 januari i Sundsvall. Men snacka om dyrt exemplar.
  Men "Bättre en gammal DN, än en fågel i handen". Eller vad det är ordspråket säger. 

  Tjusiga Emelie Öhrstig, SVT:s duktiga expertkommentator på skidor, berättar hur viktigt det är att i loppet komma in i tekniken och sitt eget tempo.
  Det har jag aldrig gjort. Det låga tempot möjligtvis, men tekniken? Nää.

  Annars har skidsäsongen börjat bra, 6 x 7,5 km hittills denna vinter. Det är nästan så man kan lägga stavarna på hyllan nu. Det brukar inte bli så mycket mer per år.
  Men jag hänger nog i. Målet för året är Fäbodturen på sportlovet mellan Björnen i Åre och Fröå gruva. Där kan man inta en nyttig lunch bestående av en starköl och t ex en soppa eller omelett. Det är semester och det bästa med skidåkningen. Och så lätt hemfärden blir sedan.

  Att träna är annars lite överreklamerat. De flesta av oss gör det för att vi ska må bättre, och för att det är så himla skönt efteråt.
  För vissa blir det ett måste, något de inte kan vara utan. Några njuter t o m av sin träning.

  Alltid positive Lasse Gabrielsson, f d Timrå SOK-kanslist, idrottslärare på Böle skola, förbundstränare och landslagsbas i Turkiet m m, tillhör den senare kategorin.
  På väg hem efter en egen motionsrunda mötte jag Lasse på Strömgatan. Med ett ansträngt leende konstaterade jag att:
  "Haha, nu är mitt gjort. Nu är jag hemma"!

  Lasse som precis gett sig iväg svarade glatt:
  "Men jag har mitt roliga kvar"!

  OK?

   Före jul hittade jag ett exemplar av "Idrottsbladet" från 1944 i en jullåda på vinden. Svärfar Roland hade helt säkert sparat den till minne av Skutskärs SM-seger i bandy på Stadion. Västerås besegrades med 2-0 inför 20 770 åskådare. Roland var ju född i Skutskär och följde givietvis SM-finalen på plats. Säkert med något stärkande i portföljen.

  "... Frodiga Bissen och hans nio vita kamrater nekade att ge sig för dubbelmästarnas rävaktiga finter och fukter, om de så alla skulle ner i eldhålet, och den långe röde björnmjuke målvakten stod som en pelare, en oantastlig fyrbåk, utstrålande klippfast säkerhet och stolt ung krigarglädje. Det ljöd som ett tordön ur den jättelika Skutskärspubliken ... Stadion tonade som ett gigantiskt stråkinstrument av fröjd och förväntan ..."

  Vilken härlig läsning och vilket mustigt språk. Och man ser namn man idag känner igen i segrarlaget. Bl a en Henry Murén, som kanske är farfar till den Muhrén som finns i dagens bandylandslag. Och den då 19-årige målvakten Bosse Nilsson, sedermera bl a fotbollsdomare. Honom glömmer jag aldrig efter hans taffliga insats i en match jag spelade med Brommapojkarna mot Gimo 1968.
  Snacka om att jag är långsur.

  Annonser i tidningen berättar att alla spelare i finallagen spelade med "Siriusklubban", tillverkad av J W Nilssons Vagn & Karossfabrik i Uppsala och alla använde skridskor tillverkade av Östblads Skridskofabrik i Järna. Hemkört, helt igenom.

  Skutskär och Västerås är också de lag som dragit mest publik i en SM-final. 1959 kom 28 848 personer till Stadion för att se Skutskär ånyo vinna mot Västerås. Den här gången med uddamålet, 2-1.

  En liknande upplevelse fick jag på julafton när Björns pappa, Lars, fick ett exemplar av "All-Sport" från 1964. En riktigt dyrgrip för en sportnörd, bl a med härliga orienteringsfoton och initierad text i tiden. Artiklarna var ju också skrivna av landets bästa sportjournalister.

  Sporttidningarna blev så småningom mer lika herrtidningar och såväl "Rekordmagasinet" som "All-Sport" blev utkonkurrerade av nakna tanter och gick i graven på 60-talet. Synd.

  Här tar vi dock inte ställning, varken för sporttidningen eller tanterna. Visst behöver vi båda. Men inte samtidigt.
Eller ...  

   
 
  Bubbel, babbel och bubbel igen. Louise hade som vanligt  trollat med knäna och fixat fram nyårskäket. Jag irrade som vanligt runt i huset. Kanske väntade jag mig svordomar och raketutryckningar till affären, men ingenting av detta hände.

  Nyårsafton 2009 och avslut på 00-decenniet. Nu fyller man 60 år. 60 år. Det låter gammalt. Men vi orkade alla vara vakna till 12-slaget. Åtta pigga åldringar, Gerd och Peter, Gunnel och Willy, Marit och Kari, jag och Louise. Och alla kan fortfarande äta och dricka själv. Utan hjälp.

     

  När nästa decennium är över fyller jag 70. Hoppas man är lika pigg då. Men vad kommer att hända de närmaste tio åren? Hörde på TV att folket på gatan inte trodde att det skulle hända så mycket medan experterna trodde tvärtom.

  Med tanke på hur länge det dröjde innan jag skaffade dator och mobil, lär det nog inte bli någon alltför stor förändring.
  Det bästa som hänt har med barn och barnbarn att göra. Och med sikte på framtiden hoppas jag på ett lika bra 2010.

  När jag vaknade på nyårsdagen klockan 8 hade Louise redan diskat allting. Nu kan hon få ledigt någon timme.
Sedan hon skottat lite förstås.

  GOTT NYTT ÅR och GOD FORTSÄTTNING
Macke

  Hemma igen efter en julvecka hos Maja i Borlänge. Mycket snö, bob och kyla. Termometern visade -25 grader på hemresan utanför Falun.
  Lite torr i halsen. Inte beroende på förkylning utan p g a alla böcker jag läst för Maja. Kanske inte så många olika böcker utan samma böcker många gånger. Och ofta samma bok om och om igen.

        

  Vi åt dagens lunch i Harmånger men jag var fortfarande mätt efter julhelgens frosseri. Nu väntar träning och godisförbud på vardagarna.

  Maja åker till Sälen och firar nyår med pappa och mamma. Andreas jobbar och drar sedan västerut, till någonstans i de stora skogarna.

  Louise säger att torrheten i halsen beror på min snarkning. Hon brukar ha rätt.

   

  Idag är en annan dag, Annandag Jul. Julbordet räcker länge än. Tur att Mellstaspåret bjuder till skidåkning varje dag. Tre dagar och 3 x 7,5 km, och mjuka ljumskar har blivit stela. Mina steg har blivit minimala och jag vågar inte ta ut stegen.
  Dagens snöande gör att min springande teknik kan blomma till fulländning. Louise, som glider på varje skär som en skidåkare ska göra, får problem.

     

  Julaftonens klappberg är utdelat och upprasslat. Alla barn somnade med sina leksaker i sängen liksom jag. Jag med en skinande brödrost under kudden, mätt och belåten efter tidernas julbord. För att inte tala om Mattias och Andreas traditionella efterrättsbord.
  Majas "Tipp tapp ..." är det sista jag har i mitt huvud innan jag somnar. Och att hon tyckte att det var roligare att dela ut presenter än att öppna själv. Snowracern, bilmattan och träjärnvägen lär användas under många år.
  Vi knådade tomtar av mandelmassa och enligt Majas bedömning visade sig Lars tomte mest lik en äkta. Kvällens "riktiga" tomte gjorde dock Maja bekymrad. Hon var riktigt nöjd när tomten gick hem.

     

  Juldagens lunch serverades utomhus. Elva personer åt kolbullar och pannkaka från trädgårdens murrikka. Och Jäger. Riktigt, riktigt gott.
  Hoppas BJ:s kolbullar smakade lika gott vid älven. Det var väl i så fall det enda ätbara fiskargänget fick se. Åtminstone BJ.

 

 Tre varv på tuffa röda 2,5-kilometerslingan på Mellsta behövdes nog för att förbereda sig inför julaftonens strapatser. Vi blir 15 personer och ansvariga har i förväg delat ut arbetsuppgifter till samtliga deltagare. Min uppgift blir att se till att snapsen till sillen blir lagom avkyld. Det blir ett tufft jobb och självklart är jag väldigt spänd på hur det ska gå. Vi håller tummarna.

  Inte lika mycket snö här som i Timrå eller i Stockholm men alldeles tillräckligt för skidåkning. Bara 5 minusgrader. Perfekt tomteväder.
  Maja är nybadad och traditionell risgrynsgröt med mandel är aväten. Mormor Kerstin fick nöten och blir den som förväntas gifta sig det närmaste året. Skinkan provsmakades också äntligen till Andreas stora glädje.

  Granen syns knappt för alla paket trots att det i vanlig ordning är kärva tider. Snart är det Kalle Anka på TV med tillhörande glögg, sedan julmat och sedan kommer tomten.
  Hälften av Sveriges alla hem har troligen samma upplägg.

  En halvtimme kvar till Kalle nu och Louise ska alldeles strax tala om vilka kläder jag ska ta på mig. Också detta ett vanligt upplägg i många svenska familjer.

  En GOD JUL ska ni ha.
     

 

  Jag är ingen julkille. Aldrig riktigt gillat julen. Då handlar det framförallt om veckorna före jul och själva julafton. Vad det riktigt beror på vet jag inte men det har säkert flera anledningar. Men från juldagen känns det bättre. Då kan man slappna av. Varva ner.

  Jag är heller ingen stor juldekoratör. Står sällan för idéer till presenter, prydnader och krims krams.
  Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att bevara traditioner. Och det vore ju synd om Jesus fötts obemärkt. Det verkar ju ha varit en särdeles intressant kille.

  När jag bodde ensam i början av 70-talet på Rörvägen i Tallnäs hade jag en jultomte och en påsktupp på fönsterbrädan bakom gardinen i rummet. När julen nalkades åkte tomten fram och veckan före påsk bytte jag plats på tomten och tuppen. Och så höll det på. Tuppen stod säkert framme tills de var dags för en hastig städning inför midsommar.

  Men nu gäller det att hålla skenet uppe för Maja. För om hon ska gilla julen och föra traditionerna vidare måste även jag hjälpa till. Hittills pratar hon mest om tomten, Lucia, Nalle Puh och Molly. Kanske blir jag den första att berätta hemligheten om killen som föddes i stallet. Undrar om det går hem?

  Tills dess nöjer vi oss med att tro på tomten. Vem sjutton vill inte tro på den mannen som kommer med drösvis med julklappar.
  Jag tror också på tomten. Har alltid gjort. Jag tar inga risker.
  
  Höv höv höv. 

  Jag gnällde i en blogg för ett tag sedan över att elever reser mycket idag, men många vet knappt var de har varit.
  Nu har jag hittat boven. VÄGVERKET.

  För när jag frågade vilka i klassen som åkt bil till Stockholm räckte alla upp handen. Men ingen visste namnet på någon av städerna mellan Sundsvall och Stockholm.
  Och det är ju inte så underligt då E4:n dragits utanför städerna.

  Här kan jag avslöja att städerna heter Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och Uppsala.

  Däremot hade några kläm på fikaställen efter vägen, som Tönnebro, Hagsta och Gävle Bro.
  Inte illa. Och fika är gott.

  Härav kan vi lära att vi med enkla medel kan öka elevernas kunskaper i skolan. Det enda som behövs är lite fika.

  Vägen till kunskap går genom magen.

  Heter det mat-ris eller matris?

  Under hösten har det varit svårt att få tag på vikarier till skolan. Eva Hamrin har fått trolla med knäna för att få dagarna att gå ihop, samtidigt som hon ska vara både skolvärdinna och elevassistent. Tur att vi får låna Anita Holmberg ibland, som fortfarande är sugen på arbete. Och snyggare blir hon för varje år.

  Men nu har det visst lossnat på vikariefronten.

  På en F-6-skola i Sörberge har fem kannibaler anställts som vikarier. Den första arbetsdagen säger rektorn:
  - Ni har nu fast arbete, tjänar bra och får äta i vår matsal, så låt de andra vara ifred. OK?
  Kannibalerna lovar att inte röra kollegorna.
  Efter fyra veckor kommer rektorn igen och säger:
  - Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet vad som har blivit av henne?
  Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När rektorn har gått vänder sig en av kannibalerna till de övriga:
  - OK, vem av er miffons har käkat upp städtanten?
  Kannibalen längst bak svarar med låg röst och med skuld i blicken:
  - Det var jag.
  - Din jävla idiot! säger den förste. De sista veckorna har vi ätit skolstyrelseledamöter, skoldirektören, rektorer, specialpedagoger och samtalsledare utan att någon har märkt det, och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen!!!

  Snacka om vilket arbete som syns.

  OK, jag är bortskämd. Men jag vet att jag inte är ensam.

  Men varje nyår brukar jag tänka att det kanske är dags att ta lite mera ansvar för födans tillagande.
  Nästa nyår tänkar jag samma sak. Bara tänker. Det blir inte mer än så.

  Varför ta kökstid från frun när allting blir så mycket bättre när hon trollar bland kastrullerna. Är det bättre för hälsan och välmåendet om två blir halvbra i köket än att en blir suverän? I skolan är målet att vi ska utnyttja varandras kompetenser.

  I söndags blev det tomatgratinerad fläskkotlett med prästost, rösti och ratatouille. I lördags entrecote. I fredags på skolan kycklingfilé, inbakad med fetaost och soltorkade tomater och potatisgratäng. En helt OK helg.

  Jag vågar inte ta på mig något av äran för att frun blivit bästa kompis med grytorna. Men jag har gett henne gott om träningstillfällen.

  Fast jag skäms förstås. Jättemycket. Och jag har ständigt dåligt samvete.
  Men, tack för maten.

  Och så kom Kjell Ekström och önskade God Jul. Som han alltid gör. En kulturbärare från Bergeforsens skola. Nu en mogen man på 76 år.
  Andra mogna män och kvinnor sågs i fredags på Lucia på Böle skola. Pigga tjejer som hette Kerstin, Ulla, Ulla, Asta, Astrid, Britt, Marianne, Märta och grabbar som Gunnar och Roland. Allt från 66-83 år.

  Fem och ett halvt år kvar.

  Jag trivs på jobbet. Men ändå. Att träffa pigga f d kollegor som haft sovmorgon, en del i 25 år gör en lite avundsjuk.
  Ingen planering, inga utvecklingssamtal, inga matriser, ingen IUP. Inga skriftliga omdömen, inga fler lektioner. Ingen utökad rastvakt. Ingen arbetsförlagd tid. Inga lönesamtal ...

  Det spelar ingen roll att lokalerna kan vara ommålade. Det sitter i väggarna. Kulturen.
  Det man inte fått med modersmjölken och lärarutbildning får man via arbetskamraterna. På jobbet. Även om man inte märker det. Man tar intryck när kollegorna sätter avtryck.

  Någon sa att jag påminner om Roland. Fast värre(!). Någon påstår att Björn blir som jag. Fast värre(!). Jag undrar vad dom menar. Det är säkert positivt(?).

  Det finns personer som har flera jobb. Det finns personer som pluggar, flera kurser på helfart, samtidigt. Det finns en del som jobbar full tid och dessutom orkar plugga på heltid. Supermänniskor.
  Dessa tycker oftast att det funkar bra. Andra undrar hur man kan jobba 100%, 16 timmar om dygnet.

  En busschaufför utförde kontorsarbete medan han körde sin buss utanför Uppsala. Han kontrollerade passagerarlistor, gjorde anteckningar och hämtade uppgifter på Internet via sin mobil under körningen.

  Snacka om att killar inte klarar av att göra flera saker samtidigt.

  Både tingsrätt och hovrätt dömde mannen till dagsböter för vårdslöshet i trafik.
  Nu frias han av Högsta Domstolen (HD). De skriver visserligen i domen att agerandet är olämpligt men att chauffören ändå kört kontrollerat och haft uppsikt över vägen.

  För att dömas för vårdslöshet i trafik krävs ett medvetet risktagande. Tydligen anser HD att det är riskfritt att syssla med kontorsarbete samtidigt som man kör buss.

  Man undrar vart världen är på väg. Och en ny lag är på gång. Nu får man inte ens köra i fyllan på sjön!