bolemacke

   

  Nu heter Ebba Ebba.
  Altanen på Aspgatan 8 i Borlänge hade förvandlats till kapell och helt plötsligt byter prästen fokus. Hans ord övergår från prat om duvor och dop till ord om kärlek och bröllop.
  Jag och de flesta andra står eller sitter som frågetecken och undrar vad det är som pågår.

  Halvt chockade får vi vara med om både Ebbas dop och föräldrarnas bröllop. Och hur Johanna kunnat vara tyst om detta är en gåta.

     

  Ebba Elisabeth sköter sig prickfritt under dopakten inför ett 20-tal nyfikna släktingar och vänner. Stolta föräldrar passar sedan på att gifta sig när de ändå hade bjudit hem lite folk och beställt lite god mat.

  Johanna och Björn bytte ringar och lovade en massa. Maja och Ebba undrade säkert vad som pågick.
  Jag nyper mig fortfarande i armen och även jag undrar vad jag egentligen fick vara med om. Inser också att jag slapp ägna ett halvår åt att putsa på ett bröllopstal.
  Vad ska jag nu göra av all denna sparade tid?

 

   

  En del människor äter surströmming på en tallrik med potatis, lite lämpliga grönsaker och gräddfil. En del gör en "klämma", en kreation med hela klabbet snyggt fördelat på ett tunnbröd. En del äter den inte alls.
  Jag äter delikatessen rakt upp och ner på tallriken med potatis. Inga krusiduller. "On the rocks" helt enkelt.

  Problemet för mig är att jag nästan är mätt innan kamraterna gjort klar sin första klämma.

  Årets surströmming avnjöts som vanligt hos Gunnel och Villy, med mandelpotatis från Kubbe (?). Fantastiskt gott trots att "Oscars" tydligen har ett dåligt år. Men lokalproducerat är ändå bra.
  "Hanells" skulle man enligt Surströmmingsakademin helst försöka komma över i år. Någon ond trollgubbe hade dock köpt upp hela produktionen. De gick inte att få ta på.

  Även om strömmingarna i år var ojämna i kvaliteten var rommen helt OK.

  Egentligen är det inte strömmingen som är problemet. Det är att man kommer i otakt med snapsen.

                                             

  Mina halsmandlar förlorade jag på Sabbatsbergs sjukhus i början av 60-talet. De klipptes bort under lokalbedövning. Det lät precis som när man klipper i fläsk. Det var efter en sommar med oavbrutna halsinfektioner, halsbölder och penicillinkurer då jag inte ens kunde svälja min egen saliv.

  Sedan dess har jag varit förskonad från svårare halsbesvär, vad jag kommer ihåg. Halsflussen jag fick i helgen kom verkligen överraskande. Efter att ha varit tokfrisk, sänkte den mig från en dag till en annan. Jag vet inte heller när jag åt penicillin senast. Det måste ha varit decennier sedan.

  Att i tre dagar vara så risig att man varken orkar läsa, se på TV, sova eller äta är inte kul. Det är arbetssamt att inte göra någonting.

  Det finns mycket värre saker. Jag vet. Vi har ju TV hemma. Och tidningar.

  Men med en kåvepenintablett i fickan har jag nu arbetat, nåja, varit på arbetet några dagar. Nu finns det hopp för Sverige. 

  Orienteringen har gått på sparlåga för mig. I år också. När det inte går att springa är det liksom inte samma grej.
  I helgen arrangerade Timrå SOK Norrrländska Mästerskap i Hässjö, medeldistansen på lördagen och långdistansen på söndagen. Då jag låg nedbäddad fick jag kasta in handduken t o m som funktionär.

  Efter att frun på fredagskvällen tagit ett NM-silver i D60 i sprint i Nacksta fanns hennes namn i måndagens Dagbladet fyra (4) gånger.
  Det var en nästan större prestation än NM-silvret. Nu är hon världsberömd.

  

  Det tog över ett år. Men nu har jag till slut lyckats sänka mitt golfhandikapp. Från 34,5 till 31.

  - Spelar man med bra spelare är det inte konstigt att man sänker sig.
  Det konstaterar "Seger", "Hålet" och Örjan efter min framgångsrika runda.

  - Åtminstone har vi visat hur man inte ska göra. 

 

  Semestersverige är fantastiskt. Inte undra på att många svenskar föredrar att semestra hemmavid en sommar som den här. Gotland och Öland är fantastiskt. Och Västkusten, Stockholms skärgård och sommarstäderna på den östra sidan går heller inte av för hackor. Uteserveringarna som staplas på varandra går inte att avgöra om de ligger i Sverige eller i Sydeuropa.

  Helt plötsligt tror man att man befinner sig på Reeperbahn i Hamburg, där man för övrigt aldrig varit. Men det låter lite grabbigt liksom. Man befinner sig bara i Söderköping.

  Och inte besöker man Pridefestivalen heller. "Flatorna", som består av skiffrad kalksten med insprängd fossil, fanns vid strandkanten efter Horns kustväg på norra Öland.

  Så var man åter i Sörberge efter 54 härliga sommardagar. Men var är cirkusen?

  För nu har det hänt igen. Precis som i vintras. Och nästan på samma ställe på tomten.

  Var är elefanten? Kanske hade Timråland, förra helgens fest i Vivsta, ett inslag av vilda djur. Ett av dem måste i så fall ha rymt hit.
  Bevisen finns på bild. Är det någon som har sett något?

      Skitbilder
 

  Havregrynsgröt med filmjölk, klappgröt, kornmjölsgröt, uppstekt havregrynsgröt. Och listan kan säkert göras mycket längre. Bara namnen på barndomens maträtter som får en att komma ihåg smaker och dofter. Ris á la Malta, brylépudding.

  På Öland ratade vi myslin och flingorna. Vi bröt hårt bröd i filen. Bryta, hette det då, och gör det väl nu också. Det är säkert nyttigare än alla nya påfund.

  Jag kallade den för stinksvamp och smålänningarna kunde känna lukten på hundra meter. De jagade den på samma sätt som getingbon och mördarsniglar. På största allvar.
  Ulf gav sig inte förrän hela området var rensat, trots att det var dopdag för hans lilla Elin. 

  Smålänningarna använde det rätta namnet, liksvamp. Man kan förstå det. Det liknar någonting annat.

    

    

  Och så döpte vi Ebbas och Majas tremänning Elin, i Ohs kyrka utanför Värnamo. Föräldrarna Åsa och Ulf bjöd på boende på sin gård i Sötåsa, där fantastiska stenmurar delar landskapet likt Kinesiska muren.

  Getingarna regerade i körsbärsträden och Ulf gick på stinksvampsjakt med magnifika fynd.

  En febersjuk Johanna sjöng fantastiskt i kyrkan om "Handens fem fingrar". Sen blev det fika och hamburgare i trädgården.

  Min pappa Arne föddes i Värnamo 1922, så jag kände mig lite som hemma. Från orten liksom.

     

     

   

  En av sommarens mål var att sänka mitt golfhandikapp. Efter åtskilliga rundor i Norrtälje utan framgång tog jag chansen på Ölands Golfklubb i Källatorp, söder om Löttorp på norra Öland.

  Trots trevligt sällskap och en trevlig bana med familjär stämning, blev det bara 29 poäng.

  Kajsa, familjen Andreassons cairnterrier, orkade bara nio hål och fick följa med matte Liliane och Louise hem för att förbereda middagen. Janne, landets förmodligen lugnaste golfspelare, och jag fick själva fullfölja alla 18 hålen. 

  Vad gör man inte för att inte vara i vägen i köket...

       

  Jag är egentligen ingen whiskyälskare. Om vi träffas så har jag alltid föredragit whiskyn byxljummen. Och så igår ...
  Då presenterade Janne Andreasson, MacAllan för mig. En 10-åring på 58,1 procent som enligt etiketten  skulle spädas med lämplig mängd vatten. Kanske för att inte stämbanden skulle krackelera.
  Och det var så fantastiskt.

  Man ställer sig som vanligt frågan: Är det drycken i sig själv, eller är det sällskapet, miljön?

  MacAllan är numera en av mina bästa kompisar. MacAllan, killen jag träffade på Öland 2010. Min nya bästis.

     

  

   

  I sommarens elfte timme fick jag äntligen inresetillstånd till Öland. Tänk att man skulle behöva bli 60+ innan det skulle ske. 

  När regnet stod som spön i backen i Norrtälje tog vi Lagunan, utan AC, söderut. Målet var visserligen Värnamo men via Öland. Regnet slutade i Nyköping. Det blev fikapaus i Söderköping och matpaus i Västervik. Snacka om läckra sommarstäder. Det var vi knappast ensamma om att tycka.

  Liliane, Janne och Kajsa visade oss när solen gick ner över fastlandet ett stenkast från deras fantastiska hus i Hörlösa, på norra Öland.

  Tänk vilka fantastiska platser det finns i Sverige. Nu har jag bara Blekinge kvar. Tror jag. Och Dalsland. 

   

    

  Jag var på gång. Hade gjort några 9-hålsrundor på mitt handikapp (34,5). Och någon gång ännu bättre.
  Då kom Louise gamla scoutkompis Kerstin Waller (Svenningsson) på besök. Ett utmärkt tillfälle att sänka sig, tänkte jag.

  Då kom sommarens sämsta runda.

  Dagen efter kommer Dojan, Christer Dorsch, vår gamla klasskompis från gymnasiet. Och nu visar han hur det går till.

  Och inte gick det mycket bättre då. Kanske lite.

  Det kallas visst golf. Och är ganska oviktigt egentligen. Det viktiga är att få träffa gamla kompisar.

   

  

   

  Och så fick Louise tillfälle att träffa sina sysslingar som hon agerade guvernant åt när tiden begav sig. Där på Ljusterö tillbringade hon sina första somrar på 50- och 60-talen.
  Janne och Bosse Ringdahl har vuxit på sig och passade nu på att montera bryggor och provköra nya plåtbåten.

  En annan är ju bara van roddbåten på Sundsta, som Andreas fräschat till med lite bottenfärg till i år.

  Hos Christina och Lennart på Ljusterö, Linanäs och Vedgrundet, blev det godsaker som vanligt. Vi drack såväl lunch, som kaffe och middag.