bolemacke

  

  Visst är trafiken i Rom stundstals mer än livlig och bilar står parkerade överallt. På båda sidor av gatorna, även på övergångsställena. Smartcars står fickparkerade på tvären i minsta lucka.
  Om Rom har över 3 miljoner invånare har de säkert dubbelt så många vespor. Det kryllar av dem.

   

  Ibland är det skönt att dra sig undan myllret av folk och trafik, som t ex på Caffé della Arti i konstmuseet i Villa Borgheses park. Vi hittade stället på väg med spårvagn 19 tipsad av en tant, något yngre än oss.
  Vårt hotell, Flavia, ligger också i en lugn del av stan.

   

  När jag tittar i guideboken och googlar på Rom inser jag hur mycket man missat. På plats vet man inte riktigt vad man ska prioritera.
  Det påminner lite grand om känslan man har på jobbet. Man har massor att göra men vet inte vad man ska ta itu med först, för allt är viktigt. Samtidigt vet man att allt kommer man inte att klara av. En del saker måste man "slarva över" eller lämna därhän.

  Men grappa och espresso kan man inte prioritera bort.

   

  "Rom Topp 10" eller vad sjutton guideböckerna heter. De som påstår att den bästa maten finns där och inte där.
  Man undrar hur mycket vissa restauranger och trattorior betalat för att få finnas med i böckerna. Författarna kan ju inte ha ätit sig igenom stans alla tiotusentals matställen.

  Den vackraste kyrkan, den äldsta kyrkan, den största kyrkan, den största kupolen, den där oljan sprutade ur golvet när Jesus föddes etc. Det är svårt att hålla reda på alla speciella Gudshus. Men många av dem är synnerligen imponerande.

    

  Jag har inte ätit någon dålig mat. Vi har t o m ätit gott på matställen som inte fanns nämnda i boken.
  Lasagnen på L`Enotecantina på Via della Croce nära Spanska Trappan var magnifik och det var inte bara för att Peter bjussade.

  Kan kockar ha bra och dåliga dagar? Kan man vara mer eller mindre hungrig? Kan stämningen och uppassningen också vara en mattrivselfaktor?

  En varmkorv på en bandymatch i kylan på Gärde kan också smaka mumma.

   

  

  Vill man se Sundsvall knallar man upp på Södra eller Norra Stadsberget.
  Rom byggdes visst på sju kullar. På en av dem, Janiculum, mellan Travestere och Vatikanen, får vi en vidsträckt utsikt över staden och känslan av vara nära frihetshjälten Garibaldi uppe på toppen.

   

  Men värsta utsikten får vi ovanför Peterskyrkans kupol 132 meter upp i höjden. Vi åker hiss en bit för att sedan gå de sista 330 trappstegen i en smal spiraltrappa. Ner går vi alla de 551 stegen.
  Peterskyrkan är enorm, liksom Pantheon och Colosseum.

  Utsikten är i klass med den jag fick i New York från Top of the Rocks vid Rockyfeller Center eller i Aten.

  Kari avstår klättringen i Peterskyrkan, skyller på ointresse. Men jag misstänker att han spanat in några käcka brunetter från orten. Han kallar dem caffé och espresso.
  Kanske gör jag honom sällskap nästa gång. 

 

   

 

   

  Det krävs list när hundra personer ska kliva på en buss gjord för 50. När alla dessutom har resväskor och bussen inte kommer. Då kommer vibbar från tidigare resor och alla börjar vässa sina armbågar.

  Sol och 20-gradig värme hälsar oss välkomna och väskvandringen från tågterminalen i Rom till hotellet var inte alltför lång.

  Jag började rita på en Romkarta var någonstans vi gick och var vi åt. Jag tänkte notera var jag hittade mina favoritställen och vilka ställen som borde undvikas om man av någon anledning skulle återvända.
  Det började bra, till första lunchen. Jag streckade vår promenadväg från hotellet till Fontana di Trevi och L´Archetto, en omtalad spaghettirestaurant med 100 pastasåser.
  Där sitter vi i skuggan i skjortärmarna och om det berodde på den avslutande grappan vet jag inte men sedan blev det inget mer ritat på kartan.
  Dels för att det hela tiden promenerades, dels för att jag inte riktigt vet vilka vägar vi tog. Mat fick vi och många fina ställen besökte vi. Men fråga mig inte var de låg.

  

  Någon har sagt att det är när man går vilse som man finner nya ställen. Ska man då gå efter resehandböcker eller tips från vänner och bekanta när man tar sig an en så gigantisk uppgift som att scanna av Rom på några få lediga dagar?

  Det var mest Kari, Peter och Louise som läste kartan. Jag, Marit och Gerd nöjde oss med att kika, Marit och Gerd på gamla kyrkor och jag efter slanka italienskor.

  Efter Colosseum hade vi för avsikt att följa en blå mindre flod på kartan. Hur vi än kryssade fram hittade vi inte vattnet. Vi funderade på om ån var nedgrävd, den gick ju t o m under Colosseum. Det tar en stund innan vi inser att det är tunnelbanan, Metrons, blå linje.
  Snacka om svajiga orienterare på barnkalas.

 

   

   

  "Don´t leave your luggage unattended at any time ..."

  Jag är ingen van flygresenär. Jag beställer aldrig resor på nätet. Det klarar andra bättre. Och checka in i små robotautomater gör mig stirrig.
  Sky City är bäst på kvällen när inga plan avgår. Lugnt och folktomt. Man skulle kunna spela 11-manna i incheckningshallen om det inte vore för marmorgolvet.

  Vi var fyra som skulle fira av Peters 60 år i Rom. Trodde vi. När vi kliver på tåget i Sundsvall sitter Kari bakvänd med ett nollställt leende. Jag konstaterar att, "jaså du ska på jobb". Då upptäcker jag Marit, och hur hon lyckats hålla tyst sedan september om att de ska göra oss sällskap är för oss alla andra en gåta.

  Nu var vi sex sörbergebor på kortsemester som skålade in Peters födelsedag på Arlanda och som i vanlig ordning sov lite halvtaskigt på Rest & Fly.

  Men när man ligger där i den sköna sängen eller tar en härlig dusch tänker jag att bättre än så här blir inte en ledighet. Jag funderade på att stanna på Arlanda.
  Men Romarriket och de gamla kejsarna väntar. "Come sta? 

 

   

  Har varit ledig några dagar. Gjorde en liten resa. Kortvecka. Fyra dagar i Rom. Peter Lindberg fyllde 60.

  Förtrupper i form av Helén Axelsson och Kim, Agneta och Petter, har breddat vägen för oss. Påven vet alltså om att vi är på G.

  Vad ska man packa ned? Hur skulle vädret bli? Tipsen från böcker, vänner och bekanta var många. Rom byggdes ju bekant inte på en dag.
  Här finns så mycket att uppleva att ett helt år inte skulle vara för mycket. Så det gällde att inte ha för stora förväntningar. Att jäkta i fyra dagar utan att hinna njuta av ledigheten vore ingen succé.

  När vi åkte till New York hade jag endast några blygsamma önskemål, typ se stora hus, äta stor hamburgare, åka taxi. Taxi hann jag inte åka men fick mängder av andra upplevelser.
  Nu hoppas jag på en god lasagne, några grappa och espresso, och några glimtar av historiska minesmärken, som Peterskyrkan, Spanska Trappan, Forum Romanum, Fontana di Trevi och Colosseum. Lite kultur skadar nog inte.

  Det mesta ska ju vara så fantastiskt. Men jag undrar om romarna har något Y att visa upp? Tveksamt!

   

  Det krävs tre tuffa grabbar för att få Jans stenar på plats. Sedan blir det täljstensstekt biff direkt på bordet, vaniljglass och varma hjortron. Vi tävlar, sjunger och talar om väsentligheter.

  Men veckans topp är kanske den avslutande måltiden, söndagens vedgrillade korvlunch i vindskyddet. Bara prestationen att ta sig dit. En mil på skidor i skog, över sjö och över myr gör att man man egentligen kan äta vad som helst. 
 
  Med tanke på alla fantastiska måltider är det inte undra på att Jan garderat sig med några extra rullar.
  Själv undrar jag om det inte räcker även till nästa år.

  Tack Jan och Helena. Vi längtar!

   

   

 

   

  Vilket var först, hönan eller ägget? Murrikkan eller  ...

  Vad kan det bero på att mat lagad utomhus smakar så himla gott? Vad är det som gör att lite kyckling och grönsaker stekta på en plåtbit kan göra så gott i magen? Är det receptet, plåtbiten, sällskapet eller är det hela konceptet?

  Man ska aldrig ändra ett vinnande lag. Därför är det samma personer som år efter år får möjligheten att våldgästa Jan och Helena i Mattmar, Jämtlands pärla.
  Programmet från ifjol drogs på karbonpapper vilket innebar att menyn låg fast. Fredagskvällen bjöd därför på Murrikkafräst "Kycklingchosan" i två olika modeller, trakterad med pinnar förstås, förstärkt med pannacotta och hallon.

  Kanske ska det vara vinter också. Och mörkt. Lite "After Ski"-stuk skadar inte heller.

  Och när Louise plockar fram sina nya leksaker ur bakfickan lockar det både till munterhet och fasa.
  Kondomen fick kastas dagen efter.

   

 

  Min fru har i sitt förra liv troligen varit björn eller möjligen björnjägare. Hennes kunskaper om hur björnar sköter sin vintersömn imponerar nämligen.
  Hon berättar att björnhonan bereder sig ett ide medan björnhannen däremot kan lägga sig under en gran eller pang bom på backen bara, för att sedan bli översnöad på plats.

  Jag ser framför mig en björnhanne som kommer hem sent efter en blöt kväll, berusad på jästa blåbär och förvägras komma in i idet, alternativt hittar han inte hem.

  Vi fann ett flertal tänkbara snöhögar i Mattmars björnland. Efter Louise berättelse vågade ingen av oss chansa att köra staven i snöhögarna för att kolla.
  Så bra skidåkare är vi inte. Och inte går det väl att locka björnen med "Jäger"?

   

  "På den trollska myren var de veckogamla skidspåren som bortblåsta. Indicierna pekade åt olika håll. Var det Snömannen, Nordanvinden, någon bekymrad älg eller de förvirrade Yr-metrologerna som varit framme?"
  För att komma sanningen närmare kallas f d skolpolisen Sten Pjäxa in för att lösa mysteriet om "Stölden av skidspåren på myren".

  Spåren återfinns, i ganska gott skick, tio meter söder om skoterleden och vi får en härlig tretimmarstur med skalade apelsiner, varm saft och Jägermeister, som tas fram för att ingen ska bli ledsen.

  Sedan vi försäkrat oss om att ingen spåravgift skulle tas ut gick det ännu lättare. Spåravgiften per dag i Åre/Björnen är 65 kronor. 

 Alla tio återrsamlades för lunch i kanten av Valsjön i skydd av en jaktstuga, då vädret helt plötsligt blev som det kan i fjälltrakterna, omväxlande sol, regn, snö och blåst.

  Men ingen blev blåst på Helenas kardemumma kaka. Smaken i munnen räckte hela vägen hem. 

   

   

   

  Lasse fyller 64 år och körs i säng av Lars för födelsedagsbarn ska gratuleras i sängen. Då vet vi inte att Lasse tänker bjuda oss på varm choklad och vispgrädde i Höglekardalen några timmar senare. Men det gjorde ingenting.

  I flera dagar har vi studerat väderrapporterna såväl på nätet som på TV. Det gällde att välja rätt dag för utförsåkning i Bydalen. På fredagsmorgonen visade alla prognoser på regn och upp till 20 m/s på kalfjället. Alltså en perfekt dag för slalom.
  Väderrapporter i fjälltrakterna måste vara något av det svåraste som finns att sia om. Visst blåste det en aning. Ja, ganska ordentligt. I alla fall så mycket att toppliftarna var stängda. Men solen tittade stundtals fram och underlaget i övriga nedfarter var ljuvligt. Det tyckte t o m jag som är den sämste åkaren i gänget. En åkare som trivs bäst i toppstugor och övriga fikaställen i backarna.

  Extra fart i backarna blev det efter gårdagskvällens dubbla portioner med Ijes ärtsoppa och den varma punchen. Lägg därtill tjockpannkakan med Jans 30 olika sylter så förstår ni att magen mådde bra av lite frisk
luft. 
  Fjällhalsens viltskavsgryta smakade som vanligt helt fantastiskt som lunch i backen. De som fick en starköl till klagade inte över den heller.

  Gårdagskvällen avslutades med lekar av barnkaraktär. "Glupska Grisen" och "Ryktet går" har dock ingen åldersgräns.

  Undrar vad SMHI tänker ljuga ihop för väder imorgon. Jag tittar nog på Pia Hultgren på Svt. Vad hon säger bryr jag mig inte om, men hon är i alla fall lite läcker att se på.

   

   

  

   

  Om strippan var från östra Europa eller västra Jämtland, får vi aldrig veta. Stripshowen i Mörsil öppnade inte förrän klockan fyra och då började vårt "After Ski" i solskenet i Mattmar.

  Tänk vad man glömmer vardagen snabbt när man har trevligt sällskap. Och det behövs bara lite ärtsoppa, punsch och lite skidåkning i skogslandskapet i den vackra Mattmarsterrängen.

  På onsdagen laddade vi Jämtlandsbatterierna med Louise favoritbakelse "Killevippen" från Törners konditori i Östersund. Varmrökt laxöring, potatis- och fänkålsgratäng och romsås på det, och vi var redo att ta oss vår årliga Mattmarsvistelse. 

  Jans lingonsylt är bara den värd entrébiljetten. Och trots att vi vistas bland pedagoger, såväl aktiva som f d aktiva, pratar ingen av de tio i församligen om bedömningsmatriser, nationella prov eller skriftliga omdömen.

  Men efter en fantastisk kväll kan man inte låta bli att undra hur de har det i Mörsil. På "Stripperiet" ...

  

  

   

  Att fotografera en vasaloppsåkare under loppet är ingen lätt procedur. Man vet inte riktigt när de ska komma. Och när de väl kommer går det så snabbt att man inte hinner få upp kameran. Och när de blåser förbi ser alla likadana ut och man står på fel sida av spåren.
  Langningspersonalen, jag, Louise och Kristin hade ingen möjlighet att bistå mer än med glada tillrop.

  Nu har jag i alla fall gjort Vasaloppet. Efter många år framför TV:n, nu i bil. Perfekt snöfri väg, solsken och några minusgrader. Och fikaväska.

  Snacka om cirkus i sporttältet i Sälen där det inte fanns en överviktig person att finna. Och i Mora var det rena rama marknadsplatsen. Där emellan några stopp före Mångsbodarna, vid sjöarna före Evertsberg och några kilometer före Oxberg.

  Andreas hade heller ingen lust att kliva av i det snabba föret och lyckades klara medaljtiden på plats 2486 i sin Vasaloppsdebut. Tid 5.26.27.

  I Sälen hann vi snabbträffa Maja och Ebba på slalomskidor i Kläppen och tillbaka i Borlänge fick vi äran att lämna dem på dagis på måndagsmorgonen.

  Idag börjar vi vårt eget sportlov. Skönt att få vila upp sig efter ett ansträngande Vasalopp.

   

   

   

   

   

  Läromedelsutställning i Nordichallen. Någonting vi lärare gått och väntat på? Ja, förr gjorde vi det.
  Visst fanns det en och annan kola, och visst kunde man smussla ner några enstaka pennor, men ...
 
  Det var inte som förr. Lite folk, färre utställare, ingen sockerkaka. Inte ens "den onde" med Mattestegen fanns på plats. Om Anders vetat det hade han ju vågat följa med.

  Jag upplever det som om de senaste årens låga läromedelsanslag har inneburit att vi måste sammanträda ihjäl oss för att en klass ska få tio nya kartböcker. Jag har därför inga förhoppningar om att vi ska ha råd att förnya eller komplettera våra läromedel särskilt mycket.
 
  Därför har jag min egen strategi. Jag fotograferar intressanta skrifter och låtsas att jag köpt dem.
  Smart va´? Och billigt.

  

  Studiedag i ett knökfullt Tonhallen i Sundsvall, 567 pedagoger, de flesta från Timrå. Anarki på parkeringen och lunchfisken hade en storlek lik en hornspigg. Smakade helt OK, och bordssällskapet var fantastiskt.

  När jag läste förtexterna inför studiedagen var det lätt att undra om personen någon gång stått i hetluften i en 25-klass med allehanda speciella elever. Det är ju så enkelt att tala om hur andra ska hantera eleverna, var och en för sig.
  En kollega var rejält orolig för mig sedan jag bokstavsläst smaka-på-texten och berättat hur jag uppfattade budskapet. Hon som läst hans böcker påstod att jag läst fel och var tvärsäker på att jag skulle lugna ner mig när jag fått lite klargöranden.

  I vanliga fall brukar jag tycka att de som har samma åsikt som jag är de som är rätt ute. Men jag är den förste att erkänna att det mesta föll på plats efter att leende bevistat föreläsningen. Min skepsis försvann efterhand och Bo Hejlskov bjussade generöst på sig själv och gav mängder av exempel på vad han menade. Många riktigt dråpliga.
  Ett superproffs som t o m berättade hur han som föreläsare gjorde för att imponera på åhörarna och hålla oss vakna.

  Det kan väl inte varit så att jag medvetet misstolkade och lyckades snedvrida förtexten för att passa mitt eget mål eller synsätt.
  Fy Macke, i så fall.

   

  Jag var i tidningen igår. Alltså finns jag. Bilden är tagen på 100 meters avstånd, jag är ca 1 cm stor med ett huvud av en knappnåls storlek. Men det är jag, tillsammans med mina bandykamrater på Gärdeläktaren.

  Det blev en påminnelse om att jag inte skrivit på två veckor. Jag brukar skylla på att det inte hänt något speciellt i mitt liv eller att jag inte läst något som engagerat eller gjort mig upprörd. Men inget kan vara mer fel. Kanske har jag bara blivit lat.

  Men jag har ju träffat Maja och Ebba på deras hemmaplan i Borlänge. Åkt skidor med dem i såväl Mellsta som Gyllbergen. En kilometer med Maja och sju meter med Ebba, sammanlagt på två dagar.
  Och hemma har jag åkt skidor nästan varje dag, nu uppåt 15 mil. Söndagens tur från Lögde till Edsåker var nog vinterns läckraste, några minusgrader, klarblå himmel, gnistrande snö och nypreparerade spår. Och färdigskalade apelsiner i klyftor.

  Varit ute och ätit på "7 Kryddor" i Sundsvall med goda vänner och varit bortbjuden på gourmetmiddag med planering, inför en stundande kortresa till främmande land.
  Jag har sett Timrå vinna en hockeymatch på logeplats, blivit klippt och funderat över sportlovet.

  På skolan kretsar det mesta kring terminens nationella prov. Denna vecka ska den muntliga svenskuppgiften klaras av i fem grupper på min lektionsfria tid.
  Veckan avslutas med friluftsdag i Bergeforsen.

  Veckorna går så fruktansvärt fort. Det är nog därför jag inte hinner blogga.
  Imorgon är det studiedag i Tonhallen. Sånt brukar man få kickar av. Frågan är om det blir så denna gång eller om man blir sågad jäms med knäna.

   

  



  

  

   Vi tränar i bilen på väg till matchen. Bandy spelas av 11 man och matchtiden är 2 x 45 minuter.
  Man lär sig mycket när man deltar i "Böle-klassikern". Vetgiriga åskådare undrar hur många avbytare som gömmer sig under filtarna i avbytarbåset och Helena upptäcker själv att matchtiden rullar även vid spelavbrott. Hon tackar Gud för att hon inte föddes till bandymålvakt för att tvingas mota bandybollar i 200 km/h. Och vid några tillfällen under matchen ser hon också bollen.

  Andra inteckningen i "Klassikern" är avklarad och antagligen den allra svåraste. Att i 8 minusgrader stå ute i 1,5 timme och försöka få syn på en liten rödrosa plastboll på långt avstånd. Men Ulrica beskriver hur man uppträder som åskådare, jag försöker känna igen gamla böleelever och Helena tjatar om att hon är hungrig och vill ha varmkorv.

  Nina lämnar sent återbud p g a ohälsa och Anders hittar inte sin bandyportfölj. Därför får vi bevaka hans gamla elev André Sjödin-Granzell som extra långhårig sköter sitt backspel till belåtenhet. Ulricas pojk Filip gör fem mål i matchen och imponerar även han.

  Efter 45 minuter och 8-0 till hemmalaget rusar vi till kiosken. Kanske lite onödigt då publiken inte såg ut att vara mer än 20 personer. ST räknade visst till 43 men då räknade man nog spelarna också. Men att dribbla med handskar samtidigt som man betalar, håller i kaffe med ena handen och penslar korven med senap och ketchup med den andra var nog matchens största prestation.

  Selånger-Östersund slutar 15-0 och hemmalaget ligger kvar på en osäker kvalplats i division I Norra. Bortalaget får väl trösta sig så gott de kan under bussresan hem. Men deras målvakt kan ändå vara nöjd. 
  Först släpper han in 15 mål, sedan blir han utsedd till lagets bäste spelare. Ett tecken på att det inte bara beror på en man, målvakten eller pedagogen, om resultatet ska bli bra.

  Nu är det snart dags för korgboll. Ska bara läsa på lite regler först.

   

  

  Städning ligger inte högt på min hitlista. Men när jag dammsuger förvånar jag mig själv ibland. Jag klarar av att tänka, reflektera, samtidigt som jag städar.
  Och den här gången kom jag på något användbart. Jag tyckte mig lösa ett pedagogiskt problem jag funderat över, på ett mycket smart sätt.

  Just då, där med dammsugaren, tyckte jag att det var genialt och jag drog ur sladden och tittade mig själv i spegeln, imponerad. Ja, det var jag som kom på idén.

  Vid flera tillfällen har en nära kollega framhärdat att när man på fritiden tänker på jobbet, övergår fritiden till arbete. Och den tiden kan avräknas från de tio timmar förtroendetid läraren har.
  Jag har inte riktigt hållit med. Inte förrän nu. För när man kläcker dylika geniala pedagogiska jobbrelaterade idéer är det banne mig skolarbete på hög nivå som pågår.

  När jag försöker imponera på frun med mina idéer möts jag dock inte av samma entusiasm.
  - Ta och tvätta toaletterna också så får vi se vad du kan hitta på!

  Plötsligt inser jag att mina idéer kanske inte var så himla geniala när allt kommer omkring.

    

Visst är det konstigt att, när en kille är lika sjuk som en tjej, så är killen mycket sämre. Det är en sanning. Det vet alla att det är mycket mer synd om honom.
  Nu är jag förkyld, och då förstår alla hur illa det är. Hur synd det är om mig.

  Jag borde nog inte ha jobbat i slutet av veckan men 13 kollegor var ju redan hemma. Nu har jag vilat hela helgen istället. Och det krävs nog en förkylning för att man ska hinna med att läsa allt intressant som skrivs i tidningen om skolan.
  Vad alla "förståndiga" personer, ingen dock aktiv lärare, har att berätta hur allting ska gå till. Aktiva lärare orkar nog inte.

  Polismästaren i Malmö, som efter alla tragiska händelser i stan påstår att skolan är viktigare än polisen. Där han hävdar att det är en stor fara för att elever ska hamna i kriminalitet när de inte får godkända betyg i årskurs nio.
  Och en pensionerad pedagog vill uppmärksamma oss på att eleverna idag pressas för hårt med alla meningslösa prov. Han tycker det är dags att skrota hela skolsystemet. Meningen med skolan är ju att utveckla varje enskilt barn efter dess egna förutsättningar.

  Antagligen inser han att pedagogerna får svårt att väcka elevernas kunskapsglädje med alla styrdokument, betyg och nationella prov.

  Då löser vi det här lite enkelt. Vi slutar med prov, alla blir godkända och därmed blir ingen kriminell.
 
  Imorgon står det säkert något helt annat i tidningen. Då löser jag det också.

  Mindre klasser och PBS-metoden förbättrar inte skolan. Och varken lärarutbildning eller lärarens ämneskunskaper ger i sig inte heller någon påtaglig effekt.
  Orden kommer från en sundsvallsrektor, som också konstaterar att vissa pedagogiska metoder som används i kommunen ungefär ger samma effekt som att inte gå i skolan alls.

  Nu börjar skolkarusellen i media igen, där skolledare och skolpolitiker försöker bräcka varandra i präktighet.
  Medan en Ångeskola i Mittnytt får stå och skämmas för dålig måluppfyllelse i årskurs 9 blåser en sundsvallsrektor på i bästa stil i söndagens ST. Men mycket av det han säger håller vi med om.

  "Goda relationer mellan lärare och elev, liksom lugn och ro i klassrummet, ger rejält positiva effekter på elevernas kunskapsutveckling."
  Det är alltså vad lärarna gör med eleverna som spelar roll. Det är där insatser i form av bl a pedagogisk uppbackning och rimlig ekonomi i högre grad måste komma. För att lyckas med det måste samtidigt tidstjuvar och mindre effektiva åtgärder städas bort.

  När det handlar om ett eventuellt lönelyft för pedagogerna i Sundsvall blir texten väldigt tydlig.
  "De lärare som får alla elever att arbeta och utvecklas varje lektion, som ser till att varje individ utmanas och lär sig något nytt, och som samtidigt skapar lust att lära, ska få betydligt mer i lönekuvertet än andra.

  Tråkigt för den lärare som en dag råkar ut för en omotiverad elev, en enda lektion. Då är det kört i det årets lönesamtal.

  Det är tur att de flesta pedagoger arbetar i skolor i områden som saknar sociala problem. Där alla föräldrar har all tid för sina barn och är goda modeller, som visar hur viktig läsning är, och skolan, där eleverna gör allt de kan för att tillsammans med pedagogen fylla arbetsmiljön med lust att lära och arbetsro för alla.

  Jag måste erkänna att en elev i min klass jobbade dåligt under en lektion idag.
  Hoppsan, där sket sig löneförhöjningen. Igen!