bolemacke

   
    Sommarvistet i Norrtälje och hemma i Sörberge, idag                                       

  Man skulle kunna tro att jag redan har haft semester då jag inte skrivit på en hel månad. Men jag har haft lite för mycket att tänka på. Och när det väl ringde ut kom en förkylning som ett brev på posten. Men nu ...

  Jag hade en teori. Om jag går i kortbyxor i det höga gräset så skrämmer jag nog fästingarna.  Såna tuffa killar borde de undvika.
  Likadant med myggen. Mina bara vita ben och kortärmat borde nog skrämma dem från vettet.

  Ack så fel jag hade.

  Första dagen på sommarledigheten. Bilen fullpackad. Väl i Hagsta inser jag att äggmackorna står kvar hemma. Man kan ju inte komma ihåg allt. Och när jag väl plockar ur bilen har jag tagit med mig Louise stövlar istället för mina. Det var lätt gjort. Det skiljer ju bara fem nummer.

  Louise älskar att klippa gräs. Det är tur det för här har gräset frodats i regnet i en hel månad. Det går bara att ta det värsta. Alla stenar som finns på tomten träffar hon i alla fall klockrent.
  
  Vi hinner röja av det viktigaste, bl a tömma vattentunnorna som myggen antagligen gjort till BB och jag får njuta av semesterns första GT. Hoppas det inte blir den sista.

  Imorgon kommer extra arbetskraft i form av barn och barnbarn. Det ska bli härligt.

   
Sommarinvigning         Myggdebut                  Myggljus och mat 

   

  Det är skönt att vara i stugan. Lite koppla av, men mycket arbete, men långt från alla måsten på jobbet, som dock finns kvar när man kommer hem. Det blir nu en hektisk tid fram till midsommar.

  Kejsarna i Kina behövde nog inte göra många handtag. Och blev det för tråkigt hemma i den "Förbjudna Staden" kunde de alltid dra sig tillbaka till sommarstället, "Sommarpalatset".

   

   

  "Sommarpalatset" var en magnifik anläggning. Det tyckte inte bara vi. Dagen före hade över 100 000 människor besökt platsen.
  Av jordmassorna från den enorma konstgjorda sjön gjordes ett högt berg som bebyggdes av ett buddhistiskt tempel. Till byggnaderna i palatset hör en över 700 meter lång prydd pelargång så inte kejsarinnan skulle bli blöt i håret om det regnade.
  Sjön var så stor att vi måste åka en drakbåt för att ta oss tillbaka.

  "Sommarpalatset" finns på Unescos Världsarvslista. Det gör inte vår stuga i Sundsta. Och här har vi inte fått båten i sjön heller. Vi har inte ens hittat bojen den ska ligga vid.

 

   
                                                                      Andra trivsamma kineser

  Jag har kramat en kines! En tjej. Och Louise vet om det.
  Hon var en av våra favoritkineser.

  Hon var inte den allra vackraste jag såg i Beijing, men absolut den charmigaste. Hon var en av de tusentals tjejer som arbetade som försäljare på "Silk Market". En dag gav jag henne en kram i förbifarten.

  Jag var orakad och hon nästan skrek. Hon var visst inte van vid att känna skäggstubb på kinden, då kineser inte har så mycket skägg eller kropsshår.
 
  Men vem skulle inte bli upphetsad av att bli kramad av en 60-plussare från Sörberge.

   På sidenfabriken

   
                                                                                                          Silk Market

  Birsta i all ära, men här i Beijing snackar vi shopping. Ja, inte för mig men möjligheterna fanns. Det hade beskrivits för mig. Om dessa marknader där man måste pruta. Men jag hade inte förstått omfattningen.

  Jag fick en mindre chock, men förstod efter några dagars anpassning hur det hela fungerade. Men jag blev aldrig någon riktigt bra prutare.

  En av de marknader vi besökte var "Silk Market" i 7 våningar med allt från skor, kläder och smycken till glasögon och fotmassage. Och dessa tusentals påträngande, tjatande försäljare på nästan varje meter i de enorma lokalerna var verkligen en upplevelse i sig.

  De kinesiska flickorna jobbade långa pass, säkert med dålig ersättning.
  Precis som Sundstas "kineser". Långa pass och bara arbete och arbete.

  
 

   

  När ni åker taxi, brukar chaufförerna ofta ta fram sitt tjocka familjealbum och visa er? Eller ber er välja er favoritmusik under färden? Och dessutom ge er var sitt fotografi han själv tagit? Sedan krama damerna innan han tar nästa körning?

  Att han ville ha fyrdubbelt betalt för att köra oss hem tog vi med en klackspark. Ingen annan ville nämligen köra oss. Och vi förstod inte varför. I efterhand fick vi reda på att det antagligen berodde på att körningen var för kort och gav för liten inkomst. Å andra sidan kostade den ca 10 kilometer långa hemresan 80 kronor för fyra personer. Ditresan 25 kronor, för fyra. Tokbilligt alltså.
 
  Att det skulle prutas i butikerna det visste vi om, men att det skulle till mutor för att få åka taxi, det var en nyhet.

  Annars var tunnelbanan det perfekta färdmedlet. Gott om linjer och billigt. En enkelresa, 2 yuan (2 kronor). Och vilken tunnelbara sen. Hur fräsch som helst med information på engelska såväl i rullande text som i högtalarna. På en digital tavla i vagnen blinkade en lampa för den station som närmade sig. Mycket enkelt att förstå. Där ligger såväl Stockholm, London som New York i lä.

  

  Det största antal taxibilar jag sett samtidigt måste vara vid Centralstationen i Rom. Nästa lika många cykeltaxis, riksha, såg jag i Beijing. Med en sådan for vi runt i en av stadens många vackra hutonger, Pekings gamla historiska bebyggelse med smala gränder.

  Jag skulle dock aldrig vilja dra ut med en riksha i den vanliga biltrafiken, i det toktrafikerade Beijing, med ibland 7-filiga vägar för sina fem miljoner bilar.

  Inte undra på att många kineser bar andningsskydd och att vi aldrig, trots värmen, såg solen riktigt klart.  
  Å andra sidan ser vi sällan solen här hemma heller. Var sjutton håller sommaren hus? 

 

   

   

   

  Jag har aldrig gillat massage. Eller egentligen vet jag inte för jag har aldrig varit med om någon. Jag brukar skylla på att jag är för kittlig.
  Om jag någon gång har behov av att fila på fötterna gör jag det stående på ett ben i duschen.

  Efter Kinasemestern är mina fötter lena som en barnstjärt.
  En helkroppsmassage på hotellrummet, fotmassage tre gånger på en vecka, varav en på en örtmedicinsk klinik, och pedikyr såg till att det blev så.

  Innan resan fanns det inte på världskartan. Och inte speciellt manligt. Lurad eller inte, men det var både skönt och intressant.
  Särskilt intressant var behandlingen på en "skönhetssalong" på Silk Market. Vi var fem av oss som behandlades samtidigt. Medan Villy fick en "sumabrottare" fick jag ett riktigt charmtroll. Snacka om kamraterna var avundsjuka.

  Att priset på behandlingen bara ökade med nya "hokus pokus-kurer" retade en del. Jag bara njöt, överlämnade mina "påkar" till massös nr 060 och vilade mina ögon på denna "kinesprinsessa".

 

  

   Eftersom kineserna är så många behöver de ju stora ytor att röra sig på. De kinesiska kejsarna hade också behov av stora ytor, såväl inomhus som utomhus. Och nu snackar vi ytor.

  Himmelska Fridens Torg, som jag verkligen såg fram emot att besöka var dock bättre på TV. Idag är den en av Kinas mest bevakade platser efter upploppet 1989. Jag får ryggsäcken röntgad innan jag får beträda torget. Här ryms lätt en miljon människor på de 440 000 kvadratmetrarna, som går att jämföra med ca 67 fullstora fotbollsplaner. Hyfsat sportfält.

   

  Vi besökte torget på Valborgsmässoafton och visst var det mycket folk i farten. 1 maj åkte vi förbi i buss. Då var där så många människor att man inte såg underlaget.
  Peter köper en militärkeps för att hedra Mao och Villy en Mao-T-shirt.

  Då var "Den förbjudna staden" ett strå vassare, trots att jag inte ägnat det kejserliga palatset några större funderingar. Det var mäktigt men det var guiden Frank som gjorde besöket så minnesvärt. Hans historier om alla kejsare och livet tillsammans med sina 3 000 konkubiner (älskarinnor) och 7 000 eunucker (uppassare) gav upphov till många tankar.

 Att det under "Den förbjudna stadens" stenbeläggning sedan 600 år döljer sig 15 lager med tegelsten för att omöjliggöra byggandet av tunnlar och att skydda kejsarfamiljen är intressant i sig. Men eunuckernas öden där de får offra sina genitalier för jobbet är smärtsamt att höra. Att de sedan vid sin död fick kvittera ut dem igen känns makabert. En kines kunde dock inte tänka sig att begravas utan alla sina kroppsdelar. 

  För dem som inte vet varför så kastrerades eunuckerna för att de skulle låta bli kejsarens kvinnor. Hur han nu själv skulle hinna med alla sina 3 000. Jag skulle inte ens hinna med hälften. Inte ens på en vecka. Kanske när jag var yngre. 

 

      

   

  Tack vare att Frank, den allvetande guiden, tog oss med till typiska kinesiska matställen på luncher och middagar i fyra dagar fick vi verkligen äta kinesiskt. Med pinnar förstås. Och pinnarna har ju den fördelen att det inte går så himla fort att äta. Därför blir man behagligt mätt.
  Oftast åt vi vid ett runt bord för 8-10 personer med en mängd olika nyttiga rätter på en roterande glasskiva. Vissa rätter var förstås godare än andra, och maten på olika matställen varierade också i smak. Men det var mycket grönsaker och självklart besökte vi en specialrestaurang för Pekinganka, i flera våningar. Alltså matstället.

  
  I en "Hot Pot"-restaurang fick var och en fondua i en egen kokande apparat framför sig. Lite kul faktiskt.

  

  De två sista kvällarna åt vi exklusivt på restauranger i ett naturskönt område, Honhai Area Bars, vid Qianhai Lake, Di´ Anmen West Street. Och om man blundade kunde man lika gärna tro att man befann sig i Aten eller Rom.
  Där bjöd de skyldiga till valet av resmål, våra 60-åringar Gunnel, Christina och Peter, på 180-årskalas med flamberad biff. En skön omväxling från all lokal mat vi tryckt i oss hittills.

  Förundrad blev man när det alltid ställdes fram en kanna varmt vatten att dricka till maten. Men mest besviken blev jag på sopporna.
  Jag som älskar den kryddstarka Pekingsoppan på våra svenska kinakrogar fick aldrig smaka på någon som ens var i närheten av den. Sopporna smakade bara vatten och såg oftast ut som vattnet i diskhon efter en stordisk.

  Innan vi åkte blev vi varnade för att inte äta någonting som vi inte visste vad det var. Men hur sjutton ska man veta var köttet kom ifrån. 
  Dock såg jag väldigt få levande hundar. Och så många kineser som det finns är det omöjligt att veta om någon saknades. 

 

   

   

  När kineserna firar sin långledighet kring 1 maj passar vi på att besöka Kinesiska Muren. Det visar sig att kineserna alla har samma tanke. Kö på motorvägen i flera mil och kö på muren.

  Trångt är bara förnamnet men i efterhand känns det ändå bra att minnas kämpandet uppför höga trappsteg och alla människor.
  Att muren var magnifik det visste vi och den fanns som nummer ett på vår önskelista. Nu kunde vi pricka av den och hoppas på nya fantastiska upplevelser.
  Men undra på om inte espresson efter klättringen satt lika fint som själva muren.

  Det blev bara några hundratal meter på muren. Resten, nära 900 mil, får jag ta en annan gång.

   

 

   

  Jag trodde aldrig i min fantasi att jag någon gång skulle hamna i Kina. Inte heller har jag haft någon större längtan dit.
  Nu är jag glad och tacksam för att ha fått vara där.

  Men det kändes konstigt inför resan. Inte som förut när man rest till någon storstad eller på badsemester. Trots att man hört så mycket, kunde man inte riktigt föreställa sig hur det skulle vara. Det var på samma gång både spännande och kusligt. Som en första date, typ.

  Men fick jag bara gå lite på Kinesiska Muren, käka lite Pekinganka och sätta mina fötter på Himmelska Fridens Torg, då skulle jag nog bli varm i kläderna.
  Och nog blev jag varm alltid. Över 30 grader varmt de tre sista dagarna. Men bara 23-26 grader de dagar vi var på guidade utflykter.

  Nu är det gjort, men jag blir nog aldrig en riktig kines.

 

  Jag gick i 5:an på Vällingbyskolan 1962 när grundskolan infördes. Bokstavsbetygen blev siffror och vi gick  fortfarande på lördagar. Vi hade läxor varje dag, två tandläkare för skolans sex parallellklasser årskurs 1-6. Och vi fick ta hem läxböckerna i den skolväska vi hade med oss.

  Många av oss spelade fotboll även på den tiden. En del hade också andra fritidsaktiviteter. Behövde man någon gång hjälp med läxan fanns alltid någon hemma som tog sig tid.

  Grundskolan fyller 50 år i år. Många debattörer försöker hitta syndabockar till alla "vansinniga" beslut som de tror gjort att den svenska skolan halkat efter i internationella jämförelser.
  Att återskapa den svenska skola som fungerade väl fram till 60-talet är inte så lätt. I DN konstateras att "det är lätt att göra fisksoppa av fisk. Det är svårare att göra fisk av fisksoppa".
  Säkert har alla beslutsfattare handlat för nationens bästa, med den information de hade då. Det är lätt att kritisera i efterhand.

  Många skriker om ett återförstatligande av skolan och att den likvärdiga skolan är död. För hur kan den bli likvärdig när en del kommuner satsar 70 000 kr/elev och andra bara hälften. År efter år.

  Visst är det värdefullt att veta hur det ser ut, ännu viktigare är att granska vad det beror på. Och vad vill man göra åt det?
  Många är ganska eniga om att resursneddragningar, försämrade lärmiljöer, rektorernas ledarskap och lärarutbildningen är faktorer som påverkar. Den senaste tioårsperiodens utökade kontroll och utvärdering av olika slag har också gett mindre utrymme för undervisning.

  Det man som pedagog däremot inte får yppa, säger ändå en pensionerad skolledare, Patrik Rydell:
   "Om resultaten ska bli bättre måste eleverna lära sig mer. De måste vilja satsa mer på skolan. Eleverna kan inte ha blivit mindre smarta de senaste 20 åren".

  Vad kan det då bero på att så många ungdomar inte vill ägna mer tid åt skolan? Varför orkar man inte med läxor idag? Varför har många så svårt att koncentrera sig på jobbet? Varför har vi halkat efter i läsning och varför går matten så trögt? Har skolan anpassat sig för mycket till elevernas jobbiga vardag med den tidsbrist som uppstår p g a mobillek, dataspel och såpatittande? Har skolan därför anpassat och minskat kraven därefter?

  Bitter? Jag? 
  Nej då. Jag försöker bara ladda upp för en ny arbetsvecka efter kalla påskferier. 

   


  Det är mycket lättare att stå ut med en förkylning när man vet att den av allt att döma kommer från de egna leden.
  Påskhelgen firades ju i "stugan" i Sundsta, en mil väster om Norrtälje.

  Inte nog med at jag fick stryk i Yatzi och Alfapet, jag blev också smittad av Ebbas härliga förkylning. Men vi hann i alla fall avsluta med att klippa äppelträden, städa stugorna och tömma dassen innan vi åkte hem.

  Nu har jag snorat och hostat i fyra dagar och tycker att det är nog. Å andra sidan får vi lite gjort inne. Påsken och vinterkläderna hinner plockas undan, DN-korsorden lösas i lugn och ro, njuta av fotboll på TV, stryka, deklarera, fika på altan och småkika på fyra kilo nationella prov.

  Undrar vad som var roligast? Inte var det de nationella proven i alla fall.

   
Förkyld Ebba                  Maja

    

De påstår att man måste jobba tills man blir 75 år idag, för att få en dräglig pension. Det kan inte jag. Jag har inte tid. Jag måste elda ris på landet.

  På påsklördagen släppte vi lös Björn med motorsåg och röjsåg. Vi andra släpade grenar och ris. Då vi inte heller lyckats elda undan fjolårets avverkning har nu rishögarna växt i storlek. Vi har ju inte varit nere på hela vintern och eldningsförbud råder från 1 april.

   

  Den mjuka snögubbe jag och Ebba gjorde när vi kom ner står nu stenhård. Det är neråt sju grader kallt på morgonen och  bara 2-3 grader på dagarna i skuggan. Solen lyser dock från en klarblå himmel och värmer gott när vi får vårt förmiddagsfika.

 

  Vi äter vår påskmiddag under svåra förhållanden. Vi hittar inte penslarna i röran så vi vuxna får måla äggen med tops och tandpetare. Det gäller också att lämna plats för Kristins påsktårta.

  Under Louise skattjakt får vi jaga påskgodis med karta. Man är alltid lite ringrostig inför årets första orienteringstävling, men nu är den avklarad. Banan gick inte fort och visst förekom en del "hängning" men vi hittade ju i trots allt kontrollerna.

   
     

 

  Vi åkte 40 mil söderut för att fira påsk och uppleva våren. Påsken OK men värst mycket vårkänningar var svårt att framkalla.
  Men kratta, sätta plant och fixa i största allmänhet gick bra ändå i ett aprilväder som presenterade hela sitt kunnande. Snö, hagel, regn och sol.
  Men det är lätt att jobba när vi alla nio hjälper till, stora som små. Och när Louise trollar fram lammstek och hasselbackspotatis då är påsken på G. 
  I morgon är det påsklördag och då kommer sillen fram. Jag längtar.

  

   

  En jobbig elitserie och en nervös kvalserie är över med ett lyckligt slut. Timrå spelar även nästa år i elitserien. Om det beror på ljudet från alla "handvovozelas", stadiontutan i papper eller alla galanta damer vid rinkside vet é tusan.
  4-2 mot Leksand inför full hall, 6 000 högröstade åskådare. 

  Peters barnbarn, Viktor och Gustav, åt korv i första pausen och pinkade i andra. Det var visst några år sedan de var på hockey och tyckte nog att ljudnivån i hallen var ungefär som på dagis.

  

  
   
  
  Har jag trampat på samma stenar som Julius Ceasar eller kejsar Antonius eller ... Det känns mäktigt.

  Efter tre smockfulla dagar, med promenader och upplevelser kors och tvärs, kändes det som om det var nog. Man mäktade inte ta in fler historiska minnesmärken.
  Väl på hemväg inser man hur mycket man inte hunnit med. Och då pratar vi t o m om sevärdheter på "10 i Topp-listan".

    

  Många påstår att det sista man hört eller varit med om, är det som sätter störst avtryck. Det är bara delvis rätt.
  Det höll gå att gå på tok på lördagen vid ett barbesök på Piazza Navona. Platsen i sig själv är underbar och dagen innan hade vi njutit i solen på ett annat ställe med trevlig uppassning.

  Nu blev vi i stort sett inkastade och lika fort ville de ha bort oss. Och därtill kostade det dubbla priset mot dagen före. Trots att barerna bara låg 25 meter från varandra.
  Som exempel kostade en Campari lika mycket som en helflaska i Taxfree-shopen.

  Upprättelsen kom senare på kvällen sedan vi ätit på en fin vinrestaurang på Via Flavia och skulle avsluta kvällen på en bar. Det visade sig att de flesta barerna var stängda på lördagskvällarna, då matställen däremot är smockfulla.

   

  Vi hittar ändå ett enkelt ställe "Henry Cow", där vi bjuds på flera olika viner och italienska skorpor. De drycker vi beställer in är veckans mest prisvärda.
  Vi får resans hjärtligaste bemötande. Kari ger t o m den mustaschprydde ägaren en kram när vi går ut.
  Jag hade hellre pussat den gulliga servitrisen. 

 

  Vi sitter och äter middag. Utanför köksfönstret ser jag grannens hund komma spatserande efter sin matte. Så lyfter han på ena benet och pinkar mot vår häck.

  Jag har inte tänkt på det förut, kanske för att jag inte är hundägare. Men har hanhunden ett bättre ben eller lyfter han vilket bakben som helst lika ofta i en pinksituation?

  Lyfter hunden benet beroende på om "trädet" finns till höger eller vänster i gåriktningen? Eller vänder han kroppen för att hamna i rätt läge för bästa benet? Och vilket är det bästa benet? Det han lyfter eller stödjebenet?

  Tacksam för svar.

   

  När man är ute och reser ska man sändigt ha papper och penna i fickan. För det går aldrig att till fullo beskriva en stämning i efterhand.
  Vi tog en drickapaus vid 10-tiden på Piazza Navona. Torget var fullt av tavelförsäljare. Vi slog oss ner i en bar i solen i ena änden av torget. Jag upplevde årets första riktiga värme och solskenet i kombination med en ljuvlig servitris och goda drycker var oemotståndlig. Man ville bara sitta kvar.

   

  Man ska också alltid ha kamera med sig. Problemet är bara att man ofta väljer resmål som har så mycket intressant att visa upp. Och ofta blir bilden tagen ögonblicket för sent. I de stora kyrkorna i Rom går det heller inte att få det djup som man upplever på plats, som i Pantheon och Peterskyrkan.

  

  Man bör också ha kamrater med sig. Det är roligare att uppleva saker tillsammans.

  Man ska också ha pengar i fickan så man kan slå sig ner och beställa en grappa. Eller två.

 

   

  Många söker efter anledningar för att kunna unna sig lite firande. På vårt jobb behöver vi inte leta.
  Tuffa arbetsdagar skulle kunna firas var för sig men med hänsyn till våra respektive gjorde vi ett hopkok av ett par månaders vedermödor och glädjeämnen.
  Nationella prov, utvecklingssamtal, snösmältning, sommartid, skidavslutning, våffeldag, fredag, kvalserie ... you name it.

  De tolv tuffaste pedagogerna på Böle skola trotsade mörkret och räddes inte oset från frustande våffeljärn, halvfrusna räkor och vitlöksröror.
  "Öppen skidavslutning" på Böle skola, är numera en tradition. Hade man bara sett en skidtävling på TV, hört talas om svärmorsdrömmen André Pops myströja eller rent av åkt några varv på skidor var man kvalificerad att delta.

  Förutom "langosvåfflor", lektes det innan vi gick upp i falcett i allsånger av typ, "Pedagogens glada sång" och "Just idag är jag stark". Kvällens höjdpunkt var en exotisk danserska från A-huset, som visade prov på en "tuaregbug".

  Ifjol åkte jag skidor på golfbanan i Timrå 2 april. Snön som fortfarande låg halvmeterdjup på Ishallsspåret var dock för porös och smutsig för att njuta av.
  I år, efter mina drygt 20 mil, sa vintern stopp för mig redan i mitten av mars. Säsongen blev kort men intensiv. Precis som skidavslutningen och kvällens "Loreen"-tolkning av Birgitta.