bolemacke

     

  Jag har svårt att läsa på i turistböcker innan jag reser. Jag behöver något konkret att haka upp mina upplevelser på. I min andra PIM-uppgift i Timrå försöker jag beskriva hur jag tänker om det med hjälp av ett träd och dess grenar.
  Vet man något konkret är det lättare att haka på ny kunskap.

  Att se Berlinmuren i verkligheten, liksom Brandenburger Tor och "Checkpoint Charlie" är det inte samma bild jag bar med mig hemifrån. Så visst förstår jag skolelevers behov av att laborera och känna, för att sedan reflektera och skapa ny kunskap utifrån eget intresse.
  Det är först sedan jag besökt Rom, Peking och Berlin som jag riktigt ville veta mer.

  Men ibland ramlar man bara på intressanta och sevärda objekt. Som "Sony Center" med sitt inglasade centrum och KaDeWe, varuhuset med en matvåning med ett utbud bl a av korv och ost som egentligen inte finns i verkligheten.

   

  Men nu tror jag att Berlin behöver vila en stund. Förresten smakade ölen precis som hemma och en "Döner" var inget annat än en vanlig kebab med bröd.

 

   

  Man berättar gärna om saker en nation kan vara stolt över. Jonny, stadsguiden från Nottingham, berättade om sin historielärare som påminde eleverna om att det var engelmännen som först avskaffade slaveriet.
  Det han inte nämnde var att, det var engelsmännen som var de första som gjorde "big business" av slaveriet.

  När Berlinmuren revs kunde tyskarna känna stolthet. När och orsaken till att den byggdes ger ingen anledning att slå sig för bröstet.

  Precis som i Stockholm och andra storstäder kan man köpa turistbiljetter för fri transport med buss, tunnelbana, pendeltåg och spårvagn i ett antal dagar. Så också i Berlin. Men här fanns inga spärrar eller spärrvakter och vi behövde aldrig ens visa våra biljetter någonstans.
  När man gick ner i tunnelbanan hamnade man direkt på plattformen. Det var hur smidigt som helst.

  

  Visste ni förresten att företaget som tillverkade dödsgasen Cyklon B under förintelsen, 2005 sponsrade färgen till de 2 711 betongblocken på Holocaust Memorial. En specialfärg för att eventuellt graffittisabotage lättare skulle kunna tvättas bort.

  Visst är det tur att vissa företag kan ändra sin tillverkning till någonting vettigt.   

   
  Kvällstid och dagtid

  Det sitter en plexiglasskiva på torget Bebelplatz i Berlin. En kvadrat med en meters sida, som man obemärkt skulle kunna gå förbi på dagtid. Blickarna ligger istället på Statsoperan, katedralen och Humboldtuniversitetet. Ett universitet där bl a Albert Einstein jobbade som professor i 20 år tills Hitler kom till makten.

  Bebelplatz är den plats där omfattande bokbål först ägde rum i Nazityskland 1933 efter initiativ av Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister. Allt för idén att rena den tyska kulturen.
  Över 20 000 böcker brändes här. Böcker i huvudsak av judiska författare, men också av politiska motståndare. Några exempel är Liza Tetzner, Brecht, Kafka, Freud, Einsten, Hemingway och Heinrich Heine.

  När vi passerar glasrutan på dagen ser vi ingenting i solskenet. Men på kvällen ser man ett upplyst rum därnere. Ett rum med höga tomma bokhyllor.

  På en bronsplatta kan man läsa några textrader av Heinrich Heine från hans drama "Almansor" från 1820.
  "Dort wo man Bucher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menchen". "Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor."

  Det är nästan 200 år sedan detta skrevs och nästan 90 år innan nazisterna tog makten i Tyskland.
  Makabert, eller hur?

 

 

  På min arbetsplats har vi lite knapert med läromedel, alltså böcker att sätta i händerna på eleverna. Så att de själva kan läsa och reflektera. Att själva sätta sig in i skeenden vi diskuterat eller sett på film. Liksom träna sin läsförmåga.

  Visst innebär de nya tiderna möjligheter utöver det vanliga att vidareutveckla sina intressen med hjälp av internets stora kapacitet, men då måste man ju liksom kunna läsa, och sovra.

  Jag har som mellanstadielärare t ex vid åtskilliga tillfällen på olika sätt presenterat 1600-talet, Gustav II Adolf och det 30-åriga kriget, och slagen vid Breitenfeldt och Lutsen. för eleverna.  Men ingenstans har de svenska historieböckerna jag läst berättat om hur svenskarna behandlade sina tyska fångar när de nådde Berlin under 30-åriga kriget.
  Det berättar däremot vår stadsguide när vi står där på Gendarmenplatz, ett 20-tal turister från olika delar av världen. Och vi svenskar känner oss lite dumma.

  "Svenskarna ställde upp de tyska soldaterna på rad och sköt dem genom huvudet. Dog de inte på en gång fylldes de med kloakvatten och man tryckte in en träbit i munnen på dem. Dog de inte då heller hoppade soldaterna på deras magar tills de sprack."

      

  Kerstin Waller jämför sommarställen med arbetsläger. Det var bara arbete från morgon till kväll. Så fort man kom dit var det arbetsbyxa på. Därför sålde de sitt "Gulag", drömstället på Smådalarö.

  På arbetslägret i Sundsta hinner vi dock både äta, läsa DN, fiska lite och spela några 9-hålsrundor. I veckan har vi också träffat andra levande människor.
  Kerstin Waller, Louise scoutkompis från Blackeberg gav oss en lektion på golfbanan tillsammans med Asta, hennes 1-åriga cairnterrier.

   I torsdags övergav vi tomten när Norrtälje firade "Roslagsnatta", med kvällsöppet, underhållning och ett motionslopp. Ett 5-kilometerslopp både Johanna och Andreas deltagit i men som brukar vinnas av färgade män från Kenya. Så inte i år.

  Bosse Lidholm vår leende skolkamrat från gymnasiet i Blackeberg deltog inte i år heller. Däremot blev det ett kärt återseende på gågatan och lite skvaller om gamla klasskompisar och Blackebeg. Bosse hade sett klasskamrat Sune och satt sig mittemot honom på tunnelbanan.
  - Känner du igen mig, sa Bosse.
  - Jobbar du på departementet, undrade Sune.
  Sedan gav Bosse upp vårt gamla fjällvrål och då var saken klar. Sune är ursäktad. Det är trots allt 43 år sedan vi gick ut gymnasiet.

  Längre ner mot Stora Torget tar Ola och Birgit en glasspaus på väg till sommarstället, sitt "Gulag" i Rörvik.

  Då har vi träffat nästan alla vi känner i Roslagen och vi har bara varit hemifrån några veckor. Kanske blir det fler möten. Annars finns ju Facebook. Men där får man mest läsa om vännernas fantastiska "Gulag". Väldigt lite om allt regn och alla mygg.

  Men visst är det skönt att vännerna har det bra och är utvilade när semestern är över.

  

   

   

  Den tyska skulden för två trista världskrig, nazismens terror, med ett delat land i det "kalla kriget" m m har på många sätt präglat landet.
  Hur Tyskland kunnat resa sig ur ruinerna efter andra världskriget och bli Europas inflytelserikaste land är för mig en gåta.

  Ett led i försoningen är säkert alla iordningsställda minnesplatser, där Holocaust Memorial må vara en av de mäktigaste. Monumentet består av 2 711 stora betongblock av olika höjd på ett område som är bra mycket större än en fotbollsplan. De står i ett radsystem och anläggningen kan föra tankarna till en kyrkogård.
  Såväl monumentet som museet under jord, som berättar om nazisternas förföljelser och judiska familjeöden, måste bara upplevas.

   

  Vi guidas vidare på "Ondskans gata", "Wilhelmstrasse", från vilken Hitlertyskland regerades. Här fanns rikskansliet, högkvarteren för Luftwaffe, Gestapo, SS och många av de andra byggnader som terrorn utgick ifrån. På gamla bilder från "Wilhelm-Platz" ser man hundratusentals människor jubla inför sin Fuhrer efter invasionen av Frankrike 1940.

  Hilton Hotell låg vid tunnelbanestationen "Stadtmitte", strax efter "Mohrenstrasse" efter linje U2. Vi tyckte nog att "Mohrenstrasse" såg lite annorlunda ut än övriga stationer. Den var mörkare och mer diskret. Här fanns inget kakel på väggarna. Väggarna var istället klädda med röd marmor.
  Väl hemma får jag en förklaring i Jan Mosanders bok "Berlin".

  "Den röda marmorn hade tagits ur ruinerna av Hitlers nya rikskansli, den 400 meter långa byggnaden som ritats av Albert Speer. Efter kriget kom området med regeringskvarteren att ingå i det kommunistiska Östberlin. Den nya regimen lät spränga det bombskadade rikskansliet men tog reda på det byggmaterial som gick att använda.
  När stationen renoverades fick den röda marmorn från golvet i rikskansliets mosaiksal bli stationsväggarna på "Mohrenstrasse".

  Marmorn, som speglat blanka naziststövlar under "Tredje Rikets" glansdagar, blev byggstenar i kommunisternas tunnelbana.

   

  Hade Tyskland gått till EM-final i fotboll 2012 hade vi nog upplevt värsta grejen. Nu blev matchen ändå en festlig upplevelse.

  Brandenburger Tor var iklädd den största storbildsskärm jag sett. På paradgatan genom Tiergarten, Strasse des 17. Juni, fanns ytteligare två storbildsskärmar med hundra meters mellanrum.
  Tiotusentals fotbollsälskare trängdes ståendes och sittandes, ätandes och drickandes. Det var fest trots att det var Spanien som slog Italien med 4-0. En engagerad publik och ljudet från högtalarna skapade en stämning som gjorde att det kändes som om man var på plats i Kiev.

  Vi såg inte hela matchen. Regnet hängde i luften trots värmen. Agneta har aldrig någonsin gått så fort som när vi återvände till hotellet i pausen. Det kunde ju bli åska.

    

  

   

  Efter att intensivt ha gått, åkt tunnelbana, buss, spårvagn och pendeltåg i några dagar tyckte jag att vi hade sett det mesta av Berlin.
  Då firade vi Louise fördelsedag med en lunch i TV-tornet. Hissen tog 40 sekunder upp till den roterande restaurangen på över 200 meters höjd. Tyvärr var inte maten lika famtastisk som vyerna över Berlin. Och nu inser jag att vi bara har skummat stan på ytan.

   

  En annan "toppstuga" vi besökte var den magnifika kupolen ovan riksdagshuset, Bundestag. Där måste vi registrera oss några timmar innan vi fick komma in.
  Och visst var utsikten bra. Men mest enorm var själva konstruktionen i sig, där vi kunde gå runt i en spiral till toppen.  Med en guideröst i örat fick vi politisk historia, Berlins geografi och fakta om Bundestag medan vi gick. Under oss, genom ett glastak kunde vi se ledamöterna i förbundsdagen.
  Om ledamöterna i den tyska riksdagen av någon anledning skulle glömma varför de satt där, kunde de bara vända blickarna uppåt och se de människor som de representerade.

 

   

  En tredje utsikt var från tornet av Französchicher Dom vid Gendarmenplatz. Det var en läskig känsla att kika ner i trapphuset och Philip hade störst besvär. Något halvkrypande lyckades han nästan ta sig fram till räcket.
  Han har säkert redan förträngt upplevelsen, då han hyllar devisen:
"Det man inte minns, har inte hänt".

 

   

   

  Berlin har muséer i världsklass och lär kunna uppvisa fantastiska fynd från såväl antika Grekland som Babyloniens hängande trädgårdar. Alla försök att förmå dem att återlämna dessa "krigsbyten" (?) har varit förgäves.

  Jag har aldrig riktigt visat något större intresse för konst. Men jag gillar morbror Willards produktion som finns på diverse ställen i Timrå.

  Konstmuséer är inte min grej. Men nu har jag upplevt det bästa hittills, "East Side Gallery" i Berlin. 1,3 kilometer av Berlinmuren målad av 118 olika konstnärer, på Muhlenstrasse längs floden Spree. Och gratis.

   

  Större delen av Berlinmuren är borta men på några ställen har delar sparats för att påminna om historien. På flera ställen fanns minnestavlor för de som skjutits i sina försök att ta sig över. Informationen om murens historia med bilder fanns bl a vid "Checkpoint Charlie".

  "Checkpoint Charlie" var övergången mellan den sovjetiska och amerikanska sektorn av Berlin. Guiden Jonny berättar om de dramatiska timmarna när sovjetiska och amerikanska stridsvagnar stod öga mot öga 1961.
  Då var det "Kalla Kriget" hett.

  Ville man ta ett foto med sig själv vid "Checkpoint Charlie", kostade det 2 euro. Ville man ha frugan med sig kostade det 2 euro extra. Men det kan hon ju vara värd.

 

  

   

  Det finns många tokerier i efterdyningarna av andra världskriget. Vår stadsguide Jonny från Nottingham berättar en av många han mött på sina Berlinturer.

  En person i gruppen påstod att Adolf Hitler inte dog där i bunkern i Berlin utan befinner sig i Paraguay och dricker mojitos med Elvis".
  En annan i gruppen protesterade och sa att det inte stämde, för man dricker inte mojitos i Paraguay.

  Vid stoppet ovan Hitlers bunker berättar Jonny att Sovjet ville utplåna bunkern. Man laddade övre delen med sprängmedel men bunkern förblev hel. Man provade en gång till. Ingen effekt. Här talar vi "bombproof", så ryssarna fyllde igen den med betong.

  Endast en nyuppsatt infotavla berättar att bunkern låg här. Ovan jord byggdes hus och Jonny berättar att i ett av dem hade OS-konståkerskan Katarina Witt bott. 

  En gång frågar Jonny en grupp tyskar varför tyskarnas hjälmar, "pickelhuvorna" från första världskriget, hade den lustiga knoppen upptill. Ingen visste.
  Min teori är att fienden skulle skratta ihjäl sig vid blotta åsynen av hjälmen. Eller är det kanske som Philip konstaterade: "Det man inte vet, har man ingen aning om".

   

  Jag hade ju bestämt mig. Jag skulle försöka på tyska. Redan på "Tegel", den gamla flygplatsen i Berlin, blev det stopp.

  "Zwei fur 5-Tages", sa jag. Alltså två turistbiljetter för fem dagar. Den gamle biljettförsäljaren såg ut som ett frågetecken. Ändå fanns det bara tre sorters biljetter och jag förstärkte antalet med två fingrar.
  Självförtroendet fick sig ett knäpp på näsan vid första försöket och det blev mest engelska i fortsättningen.

  Jag kämpade dock i tysthet vidare med uttalet mumlande "Friedrich Strasse" och "Französische Strasse" osv för de besvärliga r-en, som tyskar behärskar och Inger Ekman kunde säga i min klass i 9:an. Jag tyckte hon lät så tillgjord men inser nu hur skicklig hon var.

  För övrigt kommer jag inte ihåg så mycket av mina tysklektioner i Blackeberg. Mer än att jag satt vid fönstret bakom Mats Leander och fick viska glosor till honom .

  Att ändå många tyskar klarar engelska är bra gjort. Utländska filmer och TV-serier är dubbade till tyska. Att höra Persbrandt hota busar på tyska lät för löjligt.

  "Friedrich Strasse". Känn på den du!

   

  Det var inte för värmens och sommarens skull vi valde Berlin. Men med sol och nära 30 grader kändes det som om vi var på badsemester i Sydeuropa. Det gällde att söka upp skuggsidan på trottoaren.
  Den guidade stadsvandring vi första dagen funderade på fick ersättas av en båttur genom Berlin på floden Spree.

  Som vanligt när man besöker ett nytt land med ett annat språk kan man göra en del misstag. Vi äter på trottoaren vid Unter den Linden på en flott restaurang, Dressler, i de fina kvarteren. Tyskt. Wienersnitzel, Gigantisk. Dyr.
  Väl på en parkbänk i Tiergarten, den stora parken, upptäcker vi att vi missat att få 25 % rabatt. Vi får hålla i Agneta så hon inte går dit för att få pengar tillbaka.

  Men vi tar igen det styggt på kvällen, för Mattias har fixat så vi är uppgraderade gäster i Executive Lounge.
  Vi fikar gratis allehanda godsaker på eftermiddagen. På kvällen äter vi plockmat som falaffel, currywurst, snittar, soppa, ostar m m m m. Själv avslutar jag med några GT för att riktigt hämnas på lunchrestaurangen och lite för att återställa vätskebalansen.

  Eller bara för att njuta av semestern. "Gratis" är gott!

   

 

  Trots att unga människor reser som aldrig förr är det oroväckande få som lär sig främmande språk. Det oroar Dagens Nyheter.
  "Länge inbillade man sig att kunskaperna i språk skulle öka när världen krymper. Unga människor har sett oändligt mycket mer av den än gårdagens upptäcktsresande, sjömän och luffare."

  "Men moderna människors resande har på intet vis ökat deras språkkunskaper. Snarare förfogar de över färre språk än förr. Något slags esperantoengelska, oduglig till mer än begränsad kommunikation, tycks vara vad man nöjer sig med."

  Jag åker till Berlin imorgon. Inom ett år är detta min fjärde utlandsresa. Men min tyska är inte den allra fräschaste. Läste fem år i plugget fram till 1968, för 44 år sedan.

  Men språk kommer och går. Tyskan miste sin charm av olika anledningar efter Tysklands agerande under andra världskriget och franskan är sedan länge på tillbakagång.
  I årskurs 7 på Arenaskolan i Sörberge blir det ingen franskgrupp, då bara 2 av 80 elever var intresserade. Det är spanskan som gäller. Om det är semestrar på Mallis som drar eller "La Liga" är oklart.

  Tyskland är Europas mäktigaste stat och Sveriges största handelspartner. Historiskt var tyskan viktigare än svenskan i många svenska städer sedan Hansan på medeltiden, då vi var lite som en tysk koloni.

  Nu ska jag göra min insats. Mina tyska prepositioner ska sitta som ett smäck med hjälp av lite "bier" och "moselwein".
  Auf wiedersehen!  

   

  Yin och yang är grundläggande begrepp i östasiatisk filosofi. Yin och yang beskriver varandras motsatser. Yin och yang är den perfekta balansen i livet, inte antingen eller, utan mer eller mindre.

  Inte undra på att jag bara fick en trea i filosofi när jag gick i gymnasiet i Blackeberg. Jag var nog inte ens värd den för fattade jag inte ett jota av ämnet då. Tveksamt om jag förstår mer idag.

  Vi köpte två målningar som symboliserad yin och yang när vi besökte Himmelens Tempel. Templet räknas som en av Kinas vackraste byggnader och det är bara att hålla med.
  I den stora lummiga parken hade morgonpigga kineser gympa i form av yoga och Kung Fu. Pensionärer är ofta pigga i Kina då kvinnor går i pension redan vid 50 år och mannen vid 55. Kvinnan tidigare för att kunna ta hand om barnbarnet.

  Barnomsorgen kostar 2 000 kr i månaden och barnbidraget är 5 kr. Trots enbarnspolitiken är det tillåtet för två gifta ensambarn att skaffa sig ett till. Allt enligt vår fantastiske guide Frank.

  Översatt till fotbollsspråk är yang anfall och yin försvar. I den perfekta balansen ska ett bra fotbollslag följaktligen ha en säker defensiv för att kunna vara effektiva framåt.
  Eller är det tvärtom?

   

   

   

  Är det finare att se något i verkligheten än på TV? Visst är det så.
  En varg? Nja.
  Usain Bolt? Visst.
  Eiffeltornet? Visst.
  Jennifer Aniston? Oh yes!

  Men på TV kan man komma väldigt nära.

  På Peking Zoo såg vi ett antal jättepandor. Utrotningshotade. Vi åkte dit på morgonen för att få se dem aktiva. Men de var de slöaste killar jag sett. Trots det trängdes tusentals kineser och turister om bra publikplatser.

  Bra platser hade vi också på en fantastisk akrobatikshow där bl a fem motorcyklar körde kors och tvärs i ett stort järnklot. Och på en Kung Fu-uppvisning i världsklass, "The Legend of Kung Fu", som gett över 5 000 föreställningar över hela världen, varav 4 000 på "Red Theatre" i Peking där vi satt.

  I Olympiabyn hann vi bara se arenorna på håll. Jag kan blunda och se kinesen Liu avbryta sitt häcklopp till hemmapublikens stora besvikelse i OS 2008.
  Jag känner med honom. Mitt högra lår gör att min satsning inför OS i London i sommar gått i stå. Jag hade tänkt mig att kvala in i rytmisk sportgymnastik. Där finns ju många slanka flickor att vila ögonen på.

   

 

   

  Det står i tidningen att svenskar imponerar med sin engelska i jämförelse med andra europeiska länder. Anledningarna är flera.
  Flera kinesiska guider vi träffade hade säkert ett väldigt stort engelskt ordförråd men ibland gick det inte att förstå vad de sa. Vi fick helt enkelt avgöra det med hjälp av ögonen.

  Som den pladdrande guiden på pärlfabriken. Hon öppnade en mussla som innehöll 36 pärlor. Lika många sandkorn hade placerats i musslan för ett antal år sedan. Men det hjälpte inte att pärlflirta med mig. Jag var först ur butiken med alla mina yuan kvar i plånboken.

  Och guiden vid tecermonin. Det kan delvis ha berott på akustiken med jag kände inte igen ett ord. Man påstod att hon talade engelska.
  Bättre gick det på sidenfabriken och emaljfabriken. Men jag är ingen köpsugen person. Och definitivt inte någon vurmare av dammsamlare. 

  Det blev många fabriker på en vecka. Jag som inte ens gjort ett besök på Östrand i Timrå. 
 
  Det bästa köpet jag gjorde i Kina var nog på McDonalds. En hamburgarmeny för 16 kronor, som hemma kostar 55 kronor. Nästan gratis!

   

  

   

  Jag läste i DN häromdagen att många städer i Kina nu satsar på billiga hyrcyklar. Detta för att minska biltrafiken och luftföroreningarna. Det handlar om 100 000-tals cyklar och är säkert väl investerade pengar.

  Sedan en vecka tillbaka kan man hyra en cykel i Peking för en krona i timmen. En dag för en tia. Planen är att det ska finnas 50 000 cyklar om tre år.
  50 andra städer i Kina har redan en massiv cykelsatsning, bl a Hungzhow med 60 000 hojar att hyra.

  Jag hade förväntat mig att se de miljontals cyklister jag sett på film och TV. Visst fanns det cyklister men inte i den omfattning jag trodde.

  Många pekingbor har inte längre råd att bo inne i staden och har därför flyttat ut till någon av de 13 förstäderna. Därifrån är det för långt att cykla till arbetet i de centrala delarna. Då får det bli tåg, tunnelbana, buss, eldrivna vespor och andra underliga hembyggen. Och med fem miljoner bilar förstås. 

  Biltrafiken är enorm. Inte undra på att smogen ofta ligger som ett lock över staden. Inte undra på att många kineser har andningsskydd. Precis som i Aten tvingas kineser avstå bilen en dag i veckan beroende på slutsiffran i registreringsnumret.
  Som tur är får man bara äga två bilar i familjen. Vill man köpa en ny får man snällt göra sig av med en annan. Inkomstskillnaderna är enorma och mutor hör till vardagen. Medan den vanliga kinesen får stå i kö i flera år för att få köpa en bil kan en annan mot överpris få köpa samma bil samma dag.

  Ett antal större vägar är byggda i en ring runt stadskärnan. Innanför den femte ringvägen, räknat inifrån, får man inte ha hundar på över 35 cm i mankhöjd. Och smäller man fyrverkerier innanför femte ringvägen kan en enda "Kinapuff" ge fängelse och 2 000 yuan i böter.

  Enligt egna beräkningar motsvarar 2 000 yuan 20 liter gin i taxfree-shopen på flygplatsen eller 125 menyer på McDonalds.
  Är detta värt smällen?
   

  Många påstår att man inte kommer at sakna jobbet men väl kollegorna när man går i pension. De kanske har rätt för jag jobbar med många riktiga praktexemplar.

  Nu i sommar kan man ibland undra vad alla dessa fantastiska människor har för sig. Statusuppdateringar på Facebook säger bara något, om en del.
  Kanske skulle man ha en modell "sommartråd", som den "skidtråd" några av oss skidintresserade tillhörde i vintras. Om man nu skulle vilja ha lite mer tips och koll på varandra i semestertid.

  Badtempen, sommarboken, favvodrinken, utflykten, semsterresan, grilltipset, fiskfångsten etc.

  Nä, idén var nog inte så bra ändå. På Facebook visar man ju bara hur bra man har det och hur lycklig man är. Risken är stor att man brassar på.

  Jag skulle nog dra till med att jag höll på att läsa Dostojevskijs samlade verk, drack dyrwhisky och lirade drömgolf varenda dag. När jag i verkligheten läste en alldeles vanlig svensk deckare och smuttade på Grant´s.

  Ha en bra semester. Alla!

   

  I Kina menar man att västerländsk medicin tar bort symptomen snabbt men har allvarliga biverkningar. Medan de traditionella örtmedicinerna har långsammare effekt, är mildare och ger inga biverkningar. Kinesisk medicin tar bort de underliggande orsakerna och inte bara symptomen.

  Örtmediciner är den viktigaste behandlingsmetoden i den traditionella kinesiska läkekonsten.

  Vi besöker Kinesiska Statens skola för Naturmedicin. Här var hela partitoppen kunder och där fanns ingen med vare sig diabetes eller högt blodtryck. Trots hög ålder.
  Vi får en föreläsning av en läkare och fotmassage av medicinstudenter. Sedan kommer några läkare och professorer och kollar in våra händer, tar pulsen och tittar oss i munnen. De talar sedan om vilka problem vi lider av och föreslår vilka örtpreparat som skulle ta bort dessa åkommor.

  Några av oss tycker det låter intressant och köper delar av konceptet.

  Nu ska ju örtmedicinerna antagligen kompletteras med lite yoga och akupunktur för att ge full effekt. Men inte tror jag att enbart lite malda växtknölar trollar bort en stressig arbetsmiljö.

  Men nu fanns det ju en garanti. Köper du piller för tre månader lever du frisk 20 år längre. Köper du för ett halvår kommer du att "leva tills du dör". Intressant!

  - Var är mammas gravlaxsås?
  - Var är matjessillen?

   

  Det är bra med traditioner. Det ger gemenskap och det förenklar livet. Som trekaffe och grekisk sallad på fredagar efter jobbveckan.

  Nu hade vi förenklat. Köpt gravlaxsås och gjort en sillröra med matjessill och ägg. Fantastiskt gott. Men ändå. Har vi präglat våra barn för mycket?

  Det blev Midsommar i år också. Och varenda säng var bokad. Nio personer. Och midsommarängen i Sundsta utanför Norrtälje var också smockfull med folk i solskenet. Maja och Ebba var med och klädde stången och Maja dansade. Ebba vägrade såväl att dansa själv som att klä på sig sommarklänningen.

  Vi fikar Kristins buttekaka och Gunillas lyxpaj och avslutar dagen med grillad oxfilé, Agneta Hills ugnsstekta tjosan och jordgubbar. Ebba äter mest vispgrädde.

  Midsommar är sill, grillat och jordgubbar så ingenting gick fel. Solen lyste men regnet skulle komma på midsommardagen.
  Min förkylning förbjöd skönsång så Johanna skötte gitarrspelet och drog alla barnvisor som finns tillsammans med Maja och Ebba.

  Jag blir förhoppningsvis frisk till nästa midsommar. Då jäklar ...