bolemacke

  Min morfar, Algot Lundstedt, slet bort sin tumme på 40-talet under arbete med en stubbrytare. Arbetskamraterna grävde ner tummen i skogen så den kunde inte kunde sys fast igen. Kirurgen flyttade då ett pekfinger till tummens plats. En tumme är svårt att vara utan. Utan tumme, inget grepp.  

  Jag läste nyligen i en tidning någonstans att kvinnorna har tjänat mest på lönesamtalen, och den individuella lönesättningen. Med mest manliga chefer är det kanske ingen direkt överraskning men man skulle gärna vilja veta vilka tricks som var mest gångbara 2009.
  Kvinnorna har blivit skickligare på att marknadsföra sig själva, visa hur duktiga de hela tiden varit. Och duktiga på IT är de också. Och statistik.

  Följande statistik måste ha sitt ursprung i ett kvinnligt nätverk, ett s k "kafferep".

  Statistik om kroppen:
#  Det tar 7 sekunder för maten att komma från munnen till magen.
#  Människans hårstrå kan hålla 3 kilo vikt.
#  Längden på mannens penis är lika med längden av hans tumme gånger 3.
#  Lårbenet är lika hårt som cement.
#  Kvinnans hjärta slår snabbare än mannens.
#  Vi använder 300 muskler bara för att hålla balansen.
#  Kvinnor har redan läst färdigt detta. Männen tittar fortfarande på sin tumme.

  Hoppsan ...

  Någon undrade häromdagen om elever verkligen kan mera idag än elever kunde för 20 år sedan.
  Många påstår det. Men att det handlar om andra kunskaper. Men är det då kunskaper som efterfrågas i det samhälle våra elever ska verka i och sköta?

  Funderar man en stund inser man att man nog måste fundera en stund till. Är det dags att sätta ett sorgband på armen och modlöst fälla ned huvudet. Eller gå fram rakryggad och nicka... Se på TV, bevaka såpor, skicka sms på mobilen, "messa" på datorn, spela dataspel...
 
  Har den informationsmängd som överöser människor idag medfört en ökad kunskap om livet och vår omvärld för gemene man?

  Det påstås att barn idag är modigare, vågar säga vad de tycker. Är bättre på att reflektera. Men har de nog kunskaper, förstår de tillräckligt mycket, för att kunna ta ställning? Klarar eleverna skolan bättre idag? Går det överhuvudtaget att jämföra när synen på kunskaper i läroplanerna gått från uppnåendemål till förmågor?


  Är de bättre på att läsa? Om inte, varför då? Är de bättre på att skriva? Om inte, varför då? Är de bättre lyssnare? Om inte, varför då?
  Är de bättre problemlösare och har de orken att nöta in tabeller och glosor? Om inte, varför då?
  De reser mer, men vet de var de har varit?

  En del säger att uppgifter man gjorde i årskurs fyra för 20 år sedan gör man i årskurs sex idag.

  Pessimistisk. Jag? Nej, då.

  I tosdags visste en av tjugo elever i en 4:a, namnet på en ostsort. Och vad har vi vuxna gjort för fel när eleverna serveras lunch och vill ha en sån och två såna, alltså en potatis och två biffar?

  Vi måste nog alla ta tillfället i akt och prata mer med våra barn. Ge dem ord och begrepp även i vardagen. Allmänbilda dem. Hur ska de annars ha möjlighet att läsa böcker med behållning och förstå fakta om de hakar upp sig på vanliga ord de aldrig tagit till sina egna.

  Glädjande nog ser barn idag skillnad på korv (brun), och ost (gul). Eller var det tvärtom?

  Formuleringskonstens mästare fyller 65 år. I Dagens Nyheter berättar Jonas Hallberg att han aldrig skulle kunna vara lärare för en skolklass.
  - Samma elever, samma ämnen, dag efter dag och en publik som aldrig applåderar.

  Men han liksom gillar arbete där det uppstår oväntade omständigheter. Som i "Spanarna" i P1, där man aldrig på förhand vet vad som ska avhandlas.
  Han vill blanda allvar och underhållning och som föreläsningsexpert ogillar han tråkiga power point-presentationer och bjussar hellre på sig själv utklädd till general.

  Som den fantastiska pedagog han är kan han ta sig an vilket ämne som helst. Han förklarar t ex att felet med SMHI är att man inte kan överklaga novembervädret till myndigheten. Precis som han fick avslag på sin ansökan till Socialstyrelsen att få fortsätta att vara fyrtio år.

  Kan verkligen lärarjobbet vara så tråkigt som han säger? Är inte detta ett arbete där det uppstår oväntade omständigheter?
  Men visst saknar man applåderna även på Böle skola. Med såna paradlektioner som avlöser varandra är det konstigt. Men å andra sidan får det inte slösas med viktig undervisningstid. Hur många inrop som helst har vi inte tid med.

  Jag är stolt. Stolt över mina svenska lärarkollegor. Att de "sticker upp snaggen".
  Låt vara att det i det här fallet handlar om självförsvar. Vi går äntligen i försvarsställning.

  Visst hade det varit mycket bättre att vi för länge sedan gått ut och sagt det självklara. Men när vet man att det självklara kommer att ifrågasättas.
  I skoldebatten har det mest handlat om politiska utspel inför valen. Röstraggningar med satsningar som aldrig blir genomförda. Och hela tiden går vi på det. 

  Jag skrev en skoluppsats i gymnasiet på temat "Engagemang eller likgiltighet? Ett mänskligt dilemma". Jag avslutar med en liten historia som säger lite grand om oss oinsatta svenskar, som inte orkar bry oss.
  Den handlar om den norrländske bonden, ensam röstande på centern i sin kommun. Han svarade på frågan om varför han just röstade på det partiet:
  - Jo, jag har röstat på centern i sju år och jag har aldrig haft det så bra.

  Skrivglada skolledare och skolansvariga går också i polemik med kommunpolitiker. Man bråkar om friskola, för lite idrott och för dåliga mattekunskaper. Och vissa anklagar skolan för att inte lära barnen etik och moral, cykla i trafiken, äta mat, ja vanligt hyfs.

  Vi pedagoger har i de flesta fall varit tysta. Dels för att vi inte vill bemöta dumheter, dels för att tiden inte räckt för såväl arbete, som ett liv och att vara insändarskribent.

  Det är hoten om en förändring av arbetstiden som irriterar.
  Och nu går t o m Lärarförbundet i Timrå ut i en skrivelse till Barn- och Utbildningsnämnden och varnar för konsekvenserna av en nedbantad budget.

  Det finns faktiskt en del duktiga tänkare inom skolan, även idag. Trots att de inte kan lära eleverna att räkna längre.
  Nu skriver vanliga pedagoger, både i dagstidningar och fackpress, och ger exempel på hur lärarnas arbetsdagar ser ut. Det är bra gjort.
  Jag skulle inte orka.

  Kalla och Haag på pallen i Beitostölen. Jonsson och Olofsson på pallen i Östersund. Fantastiskt! Och nu har Vinterstudion startat. Och vem är Hanna Falk? Härligt!
  Och jag längtar efter snön. Inte för att få någonting att skotta och skrapa från bilen. Utan för att få åka skidor. Men det har inte alltid varit så.

  Som stockholmare var jag ingen skidkille. Men Lärarhögskolan och Bosse Ewers gjorde sitt bästa för att förändra detta. Åtminstone lära mig åt vilket håll brättet skulle vara. Och det var förstås ett måste för att klara en lärarexamen med idrottsprofil.
  Utbildningen i utförsåkning klarades av i Opdal i Norge, i jeans och med livet som insats. Längdtekniken finslipades på Lärarhögskolans gård på Kastellgatan i Härnösand.

  Då jag inte ägde några egna skidor fick jag låna ett par ovallade träskidor av Thomas Jonssons morfar. Vid ett tillfälle hade vi en klasstävling på den snöklädda gräsplanen framför idrottshallen. Banan var inte lång, några hundra meter, och jag stakade iväg någon minut före klasskompisarna Monica Nordin och Anita Nilsson.
  Kuperingen på gräsmattan bestod i en liten plogvall man måste över. Där tog det stopp. Eller rättare sagt, där gled det bakåt och jag blev kvar en god stund och slirade. Båda tjejerna kom ikapp mig. Och det blev kö i det enda spåret.

  På Böle skola finns idag f d Vasaloppsåkare och engelska mästare. Men de flesta gör liksom jag, "hasar lagg".

  Efter mitt vallalösa tragiska debutlopp har det faktiskt gått framåt. Det året jag åkte Storskälarännet (20 km) på 80-talet hade jag faktiskt tre gamla tanter efter mig i resultatlistan.
.   

  Till tomten!
  Överst på min önskelista 2009 finns ett litet papper. En A4. Snälla tomten! Det kan väl inte vara så dyrt, så svårt att få tag på.
  Om jag fick en så´n ska jag bli jättesnäll. Jättelänge. En bedömningsmatris.

  Jag hade trott att jag vid det här laget redan skulle haft en sådan. Men nej. Efter snart ett halvt decennium står jag fortfarande utan. Alltså en som duger.
  Det svåra är, att samtidigt som den ska grunda sig på styrdokumentens tvetydiga målformuleringar och kommunens mål- och bedömningsmatris ska den vara busenkel och tydlig för elever och föräldrar att förstå. Dessutom ska den vara godkänd av skolledningen.
  Och då duger inte att skriva jobba, öva, träna, arbeta med, förbättra förmågan att o s v, som många gånger kan vara svårt att undvika när man under utvecklingssamtalen tillsammans ska spänna bågen för den närmaste tiden.

  Terminens tredje arbetskväll inleddes annars som vanligt med världens käk, en fantastisk middag med potatisgratäng och pastrami med tillbehör. Och med alla kollegorna på plats brukar det alltid bli trevligt. Trots att arbetet med matriserna aldrig tycks kunna avslutas.
  Och det känns ibland lite tröstlöst. Fattar vi ingenting? Efter kvällens avslutande punkt känner man sig ännu dummare.

  Att tillverka en enkät är inte lätt. Åtminstone inte om man ska få ut någonting av den. Den här betraktades i förstone som ett skämt, en luring, där många trodde att det var meningen att ingen skulle förstå. Ett test, där de dummaste fyllde i och de smarta genomskådade bluffen och lät bli.
  Eftersom jag är uppfostrad att göra som jag blir tillsagd gjorde jag ett allvarligt försök.

  Om matrisen ska vara ett levande dokument som ständigt förbättras eller i alla fall förändras vet jag inte riktigt vad man ska kalla det femsidiga "självmordet" i enkätform.

  Snälla tomten. Ge mig Robomemo, Fonolek, Rydaholmsmetoden, Lexia, Diamant och Arne Tammer. Jag måste få hjälp. Vilka bokstäver har jag? Vilka saknar jag? Jag, som framgångsrikt (?) jobbat som pedagog i 35 år. Hur har detta varit möjligt?

  Snälla tomten, låt mardrömmen snart vara över. Ge mig en matris. Hur liten som helst. Bara den duger.

  Jag har en kollega som törstar efter kunskap. På kvällarna säger han att han ska ner i källaren och binda flugor, men troligtvis ser han på suspekta TV-program, såsom debatter och dokumentärer. När frun har gått till sängs kan han i smyg se programmen i vardagsrummet. I storbild.

  Jag har aldrig gillat debattprogram. Stressade programledare á la Sverker Olofsson och personer som aldrig får tala till punkt.
  Femtio personer i studion. Alla har kammat sig och gjort sig fina men de hinner inte få något sagt. Jäkt, stress och tidspress. Ibland en programledare som vill vara i centrum, ibland en "ordbajsare" i panelen.
  Och flera ämnen ska det helst vara. På en halvtimme. Efter programmet är man lika förvirrad som före. Kanske värre.

  Jag kommer inte från ett diskussionslystet hem. Och har aldrig haft behov av att hävda mina åsikter. Har någon annan en avvikande uppfattning, så OK. Hålla på och käbbla har aldrig varit min likör. Men visst kan jag imponeras av kunniga personer. Och man kan ju alltid ändra sig.

  Ikväll smyger nog Björn ner till sina flugor i källaren igen. Det är "Debatt" på TV2 klockan 20.30.
  Ämnet ikväll: "Hur mår egentligen de svenska grisarna?"
  Låter svinkul.

  Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Orka ta vara på sina rättigheter och möjligheter för att få rätt behandling.
  I landet Sverige på 2000-talet borde alla människor också ges samma möjligheter. Ungefär samma möjligheter för funktionshindrade till frisk luft, motion, att handla, att delta i möten, idrottsevenemang m m som befolkningen i övrigt.
  De nya förslag som hotar ledsagartryggheten i Sundsvall medför en halvering av kostnaderna och en tveksam rotation av de som blir kvar.
  Hur mycket tilliten betyder för människor med svårigheter kan inte nog betonas. Jag vet, jag har liksom småprovat.

  Förra veckan såg jag nästan en hel match i E.on-arena tillsammans med en ledsagare. Hon visade mig var olika personer hade sina platser i hallen och i pausen guidade hon mig till en lokal där de verkliga supportrarna vistades. Det var första gången jag besökte puben.
  I tredje perioden tog ledsagaren med mig till högre höjder, bland trygga människor, där det var lättare att se helheten.

  Att lära känna och känna tillit till sin ledsagare är viktigt för alla med funktionshinder. God fungerande ledsagning medför ett aktivt liv och de synskadade blir mindre vårdkrävande och behöver färre färdtjänstresor.

  Utan "ledsagaren" hade jag fått se hela matchen i ett grodperspektiv och fått leva resten av mitt liv utan att hitta till hockeypuben.
  Vilket som var bäst, matchen eller puben ...?

  När jag själv gick i sexan var jag skolpolis i Vällingbyskolan i Stockholm. Vi bevakade trafikerade övergångsställen och tveksamma passager på Ångermannagatan, Vällingbyvägen och Sollefteågatan.
 
  Vid flera tillfällen fick vi som ställde upp i skolpatrullen olika förmåner. En gång var vi med vid en direktsändning en tidig lördagsmorgon av "Frukostklubben", ett populärt radioprogram med Sigge Furst.
  En annan gång gjorde vi ett studiebesök på Coca Cola-fabriken i Sundbyberg. Där skulle vi få dricka så mycket vi ville och orkade få i oss. Besviken blev det stopp efter bara två 33:or.

  För några veckor sedan oroades svenska folket av en efterlysning på radio. Bryggerierna saknade hundratusentals pantflaskor inför julen.
  Omedelbart skrapade familjen ihop två backar som lämnades in. Många gjorde säkert likadant för att säkerställa julmusten till julbordet och alla barn.

  Alla julmusttillverkare köper sin essens från samma svenska företag, Roberts AB i Örebro. Sedan kan varje bryggeri variera musten med egna tillsatser. Bara två personer känner till grundreceptet som varit hemligt sedan 1910.

  Svenskarna betraktar sin julmust som en nationell högtidsdryck. Must smakar must och ingenting annat och är lika viktig för julen som julskinkan och den inlagda sillen. 
  Coca Cola gjorde ett allvarligt försök att konkurrera ut julmusten på 2000-talet men misslyckades.

  Jag beskrev mina doftminnen för någon vecka sedan. Våra smakminnen är lika starka. Jag är uppfödd med Apotekarnes och den mustsmaken får mig att minnas mina barndoms jular.
  När julmusten 2010 firar 100-årsjubileum har jag druckit Apotekarnes julmust i över 50 år. Jag fortsätter gärna. Men bara kring jul.
  Ho-ho-ho!

  Radion sänder många intressanta program. Jag fastnade för ett som hade ett inslag, där man försökte besvara den uppmärksammade frågan om: "Varför de flesta burkor i Afghanistan är ljusblå?"

  Själv har jag inte sett en burka "live". En burka, plagget som täcker hela kroppen, ansiktet och ögonen, och bärs av vissa muslimska kvinnor utomhus.
  Man trodde att användandet av burkor skulle avta när talibanregimen föll. Men burkan används fortfarande. Orsaken lär vara bristen på säkerhet i landet, rädslan för självmordsbombare och oron för att talibanerna ska komma tillbaka till makten.

  Färgen är mode, där unga kvinnor idag väljer ljusblått medan äldre föredrar en dämpat blå nyans. Det finns dock äldre kvinnor som klär sig i ljusblått.
  På frågan hur man då ska kunna skilja på en ung och en äldre kvinna skrattar burkaförsäljaren: "Det ser man ju på hur de går"(?).

  Nu tänker jag specialstudera de kvinnliga kollegorna på skolgården för att se om gångarten förändras med åldern. Det är ju så jäkla mörkt nu i november så man ser ju inte vem man möter.

  Den 21 december vänder det. Då är det Vintersolståndet. Skönt! Och så´n tur att burkan inte döljer våra svenska flickor. Unga som rutinerade.

  - Va´ skönt! Till helgen ska vi på hockeycup. Då slipper man äta med kniv och gaffel.

  Året var 1980, i femman och Anders Karlsson sa precis vad han tyckte.

  Det var en tid när man försökte få eleverna att äta "snyggt" i matsalen. Men tiderna har förändrats. Idag har många människor blivit amerikaniserade och många vuxna äter idag bara med gaffel.
  Att som lärare lägga sig i hur 10-åriga barn äter fungerar inte längre. Det skulle aldrig falla mig in att försöka ändra en ätteknik de har med sig hemifrån.

  Jag ser att vissa äter med kniv och gaffel, vissa skär i bitar för att sedan skyffla i sig med gaffeln och vissa mosar allt likt innehållet i en barnmatsburk. Att se elever idag skala en potatis är ett riktigt cirkusnummer värdigt Robert Gustavsson eller Mr Bean.
  Vissa äter inte fisk och vissa äter inte potatis, vissa inte grönsaker. Vissa har ingen förståelse för att man inte bara kan få äta sovel. Ofta är det flera rätter och ett fantastiskt salladsbord.

  Idag kan inte en lärare tvinga 10-åriga barn att äta saker de inte behöver äta hemma. Visst kommenterar jag en del avarter i matsalen men jag lägger mig inte längre i sättet att äta.

  Detta är faktiskt en av de uppgifter jag plockat bort från den digra lista vi pedagoger måste reducera för att prioritera uppgifter av större dignitet. Det sparar ingen tid, men väl kraft.

  Människor äter om de är hungriga. Och som Erik Hamrén, fotbollslandslagets nye tränare säger: "Man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka".

  Skolmaten med sina knappa resurser är fantastisk. Och i Timrå inte så omdebatterad som i en del andra kommuner. Dagens Nyheter avslöjar att debatten om skolmaten i Olofström är "en het potatis".
  Ha ha.

  Det är inte många som läser mina bloggar. Det ska gudarna veta. Trots det finns det personer i min närhet som bryr sig och har synpunkter på dem. Det är intressant.
  Bloggar kan ju se ut på på alla möjliga sätt. En av mina favoritbloggare skriver ibland flera gånger om dagen, ibland inte alls. Och oftast bara några rader.
  Min idé från början var att göra en bloggmodell där jag mixar dagboken, aktualiteter och kåseriet. Då idéerna stundtals sinar kan det ibland dröja innan jag har något att säga. Men konstigt nog händer det mycket i vårt lilla hörn av världen.

  Ska jag skriva kortare och mer regelbundet måste jag ge avkall på språket, anknytningarna och poängerna. "Men OK, det är ju bara en blogg"
   Nu kanske inläggen blivit lite för långa och kommit lite för mycket stötvis. Men det är ju lite stötvis som livet kommer.
  Går en vitvara i köket sönder så kan man ge sig sjutton på att de andra grejerna viker ner sig strax efter. Blir någon i vänkretsen sjuk hör man ganska omgående att någon annan också trillat dit. Och går bilen sönder kan man ge sig på att det snart är dags att köpa en ny TV.

  Kalla det seriekrockar eller vad som helst.

  Idag har vi, jag har faktiskt deltagit, städat eller storstädat. Jag fick inte ens öppna vindsluckan i hallen för att ta ner en matta. Det kunde rasa ner damm!
  På kvällen ringer "Pensionärer att hyra" och erbjuder sig att komma i slutet av veckan och tapetsera hallen. Gissa vem som kontaktat dem?
  Nu blir det riva tapeter, spackling och damm ... Med rena gardiner uppsatta idag.

  Allting går för runt. Snacka om seriekrockar. Det blir väl att storstäda nästa vecka. Igen. Mysigt.  

  Timrå IK vinner ånyo skottstatistiken men förlorar matchen. Igen. Och klubbens sportchef besvarar läsarfrågor i lokaltidningen. Han konstaterar att hela organisationen måste jobba hårdare om man ska kunna åstadkomma en förändring.
  "Alla måste höja sig och det är ett hårt jävla jobb som gäller".

  Träningsmöjligheterna för spelarna är goda. Men träna mer? Går det? När alla gör så gott de kan och orkar måste de ändå jobba mera för att inte "bli ifrånåkta".

  Man kan dra paralleller med dagens skola, där lärarna redan jobbar 45,5 timmar i veckan under terminstid.

  Skolverket kommer med nya anvisningar. Nu ska det skrivas individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen. Kvartssamtalen skall vara utvecklingssamtal på 30 minuter m m m m. Och VAB-intyg ska kontrolleras och skrivas under för att föräldrarna inte ska fuska med Försäkringskassan. Åtgärdsprogram, pedagogiska  beskrivningar, bla bla bla.

  Kommunen har upptäckt att Skolverket inte insett hur styrdokumenten ska tolkas. Hundratals timmar används till arbete med att ändra förhållningssättet. Tiden för för- och efterarbete reduceras till förmån för reflektion och produktion av pappersdomument om planeringar, mål, bedömningar, IUP, skriftliga omdömen och IUP-mål som ska kunna utvärderas.

  När allt det nya ska utföras spricker tidsramen. Men eftersom det måste göras, måste andra arbetsuppgifter plockas bort. Det är detta som är så svårt.

  Om hockeyspelarna måste jobba mera med exempelvis målskyttet måste ju tiden för andra moment på träningen minska, t ex mindre nötning med defensivt arbete och boxplay. Eller? Vilka bitar tränar man idag som är onödiga, som inte utvecklar spelet och spelarna? Vad kan man förkasta för nya måsten?

  Det är ingen lätt uppgift Timrå IK har framför sig. För när man i skolan vid något enstaka tillfälle lyckas hitta någon uppgift man kan plocka bort, kan det innebära att antalet lektioner istället ökar och tiden för rastvakten fördubblas.

  Ja, det är kärva tider. Och hotet från friskolorna gör att de kommunala skolorna måste anstränga sig ännu mer. Och skoldirektören säger nog precis som Stefan Lindqvist, sportchefen i Timrå IK:
  "Alla måste höja sig och det är hårt jävla jobb som gäller".

  Och på TV dyker min favoritskidåkare upp. Har alltid haft ett gott öga till Evi Sachenbacher. Visst måste hon ha en plats vid något av borden.

  Synpunkterna på mina middagsbord har varit flera. Frun börjar undra om jag inte har ärliga avsikter och tycker att jag, dels ska bjuda in personer med samma intressen som jag själv, dels se till att de inte är för unga. Det kan ligga någonting i det första.
  För att jag ska ligga lite bättre till hos frun tänker jag gå henne till mötes. Jag bestämmer mig för en journalist, en artist, en bloggare och en hyvens kille. Och så gör vi ett långbord istället för flera småbord.

  På min gavel, till höger, sitter Marika Lagerkrantz, favoritkulturperson med djup. Till vänster sitter Annika Wie Fredén, rak, vänterhänt favoritbloggare och handbollsvirtuos. Bredvid dessa sitter de gossar jag lovat frun att ha med. Johan Esk, vettig favoritkrönikör på Dagens Nyheters sportsida. Och slutligen mannen som berättar om sin farmor så hela bordet ler, Mark Levengood.

  Louise nöjer sig med fyra personer. Som jag nämnt förut vill hon träffa sin farmor. Och hon kompletterar med Jesus, Adolf Hitler och Mark Levengood. Hon räknar med att farmor ställer Adolf mot väggen. Men Mark får det jobbigt som måste springa mellan våra bord.
  Men klarar han av att leva med Jonas Gardell, ska han väl fixa det här.

  I lekrummet, vid ett litet barnbord, har jag satt ett annat litet gäng.  Festhattarna räckte inte till dem, de har fått dumstrutar istället. Där, med haklappar, sitter Annika Lantz, Petra Mede, Peter Jihde och Patrik Ekwall.  

  Den minskade publikstillströmningen till Timrås matcher kan bli kostsam om den fortsätter. Det sportsliga utfallet, lågkonjunkturen och alla TV-sändningar är orsaker till publiktappet så här långt, konstaterar klubbchefen Thomas Johansson i dagens Sundsvalls Tidning. Det kan bli miljonförluster om tendensen håller hela säsongen.

  1978 fyllde Timrå IK 50 år. Det var året då hockeyn och fotbollen skulle gå skilda vägar. IFK Timrå bildades som en avknoppning av Timrå IK.
  Och 50-åringen skulle firas på olika sätt. En jubileumskommitté tillsattes.

  Harry Sundqvist, legendarisk lokalredaktör i Timrå för Dagbladet och gammal Fagerviksbo, lovade att skriva jubileumsskriften. Han hade en grabb som spelade hockey i föreningen. Grabben blev vid ett tillfälle av någon anledning nekad att gå in gratis på en elitmatch. Harry surnade till ordentligt och tackade för sig.

  När allt ska göras på idéell basis blev kommittén helt ställd. Man letade i föreningen efter någon som kunde stava och jag blev övertalad av Arne Öberg och Alfons Dahlin att "hjälpa till".
  Jag reviderade gammalt material, besökte olika arkiv och intervjuade gamla fotbollstränare. Fotbollen var ju min grej.
  Trots att materialet inte skulle vara alltför omfattande tog det lite tid. Det var ju under skrivmaskinens och karbonpapperets underbara tid.

  Jag lämnade mina utkast så att kommittén kunde gå igenom texterna för att se vilka bitar som saknades och vilka texter som passade att illustreras med bilder.
  När jag efter några veckor inte hörde någonting besökte jag kansliet, då i en källarlokal i Björken. Den färske kanslisten Thomas Johansson visade på en kartong under ett bord i entrén. Där låg flera hundra nytryckta Jubileumsskrifter.

  Han förklarade att man fixat bilder och kompletterat med en text om ishockeyskolan. Svettig i pannan ser jag att de tagit med mina kladdrubriker som varit till för att hålla reda på bladen.
  Då jag frågade om jag kunde få ett exemplar vågade Thomas inte ge bort något, ny på jobbet som han var. Till slut fick jag ändå en skrift, men fick för säkerhets skull betala för den. Jag tror det var 10 kronor.

  Jag har aldrig sett Jubileumsskriften någonstans efter den dagen. Kanske gick den direkt till tippen. Men jag har i alla fall kvar mitt exemplar, ett köpt exemplar, som ett minne av turerna kring Timrå IK:s 50-årsjubileum 1978.

  Texterna jag skrev för över 30 år sedan är väl inga höjdare. Men jag är nog en få idéellt arbetande skribenter som fått betala för att få hjälpa till.
  Det är bra att klubbchefen fortfarande är försiktig med pengarna.
  Heja Timrå!
 

  Svenskar vill ha spännande och personligt utvecklande jobb (53%). Det berättar Sundsvalls Tidning som refererar till en undersökning av Manpower. Lärare finns som väntat inte med på 10-i-topplistan. Om man nu inte kan räkna polisyrket dit. Polis kommer på plats 9.
  Läraryrket borde ligga högre tycker man. Ingen dag är den andra lik och man har ingen aning om vad det är för tokigheter som kommer att hända. Dessutom är det bara 4% som tycker det är viktigt att drömjobbet ger möjlighet till hög lön och bara 2% som anser att yrket måste ha hög status.

  Inte heller bland de minst efterfrågade drömjobben finns lärare. Där finns istället arbeten som slaktare, spårvagnsförare och skomakare.
 
  Jag hämtade skor hos skomakaren på Köpmangatan i Vivsta idag på eftermiddagen. Och det är otroligt hur olika arbetsplatser kan dofta. Ett bageri må vara intressant. Nybakat bröd sänder signaler till såväl hjärna, mage och spottkörtlar.
  Men att kliva in hos en skomakare. Det doftar hantverk. En förunderlig doft av läder. skinn och professionalism. Och inte "tåbira" som lustigkurrar kanske skulle vilja påstå.

  Vi påverkas hela tiden av dofter och vi lagrar doftminnen i hjärnan. Jag glömmer aldrig när jag som barn med tåg eller bil passerade Skutskär på väg från Stockholm till Timrå.
  Jag glömmer aldrig lukten i trappuppgången på Multrågatan 130 i Vällingby där jag bodde som barn. För ca tio år sedan stack jag in huvudet i uppgången under en promenad. Och efter 30 års frånvaro var jag i känslorna nästan tillbaka i barndomen. Delar av doften satt kvar.
  Jag glömmer heller aldrig lukten när jag som barn på sommaren cyklade förbi Fagerviksfabriken vid Stenhammaren. Sulfitdoften stack i näsan.

  Lukten från Wifstavarf och Östrand var lite annorlunda. "Sulfat luktar mat och sulfit luktar skit", sa man. Men de flesta tyckte att det luktade pengar.

  Efter nyår flyttar Timråskomakaren till Skönsberg. Hyran är för dyr i lokalen på Köpmangatan. Passa på och gå in och sniffa medan ni kan.

       
                                        Symaskin 30-tal            Pälssymaskin 20 tal

  Och nu twittrar Lärarförbundet i Timrå. Sedan mars 2009 med kort information till intresserade medlemmar. Som alla kan komma åt.
  Och Stig Fagerström, kanslichef i Timrå kommun, vill på Timnet diskutera om sociala medier är någonting för kommunens anställda.
  Och i Jönköping har kommunanställda fildelat och porrsurfat i 1 300 timmar på en månad. På arbetstid!

  Min blogg är fortfarande min dagbok och precis som korsord ett sätt att reflektera för att motverka demens och alzheimer.
  Sociologer hävdar dock med bestämdhet att skrivandet är ett sätt att få bekräftelse på att man finns och betyder något. OK, om man som en kändisreporter "I Vimlet"  har bloggat om sin tarmcancer i två år och har 11 000 läsare per dag. Då är man läsvärd.
  Har jag mer än tio besökare på en dag tror jag att det varit atmosfäriska störningar.

  Er oro för att jag varken ska hinna prata eller äta vid mina middagsbord är obefogad. Och synpunkterna på att blanda in lite ytterligare manlig fägring köper jag inte. "Fisherman´s friend", Björn Jonsson, tar för stora portioner och the Boss skulle stjäla hela föreställningen.
  Demi Moore däremot, är säkert liten i maten. Men hennes vurm för blodigelterapi skrämmer. Men är det iglarna som får hennes 47 år att se ut som 25 kan det vara befogat att själv plocka fram igelburken ur badrumsskåpet.

  Det är uppfriskande att läsa bloggar skrivna av folk man känner lite. Man lär sig alltid någonting nytt.
  Jag fick nyss veta att Mys-Marie hänvisat Björn till källaren för att hon ska få lite lugn och ro. Medan Björn tror att det är för att han i lugn och ro ska få ägna sig åt sin hobby, flugbindning.
  Månne har han ikväll lagt en långrev i golvbrunnen i källaren? Eller satt en gäddsax.  

  Tänk er Jesus, Adolf Hitler, Greta Garbo och Anna Anka. Vid samma middagsbord som du.
  Flera TV-program har under flera år haft en programpunkt där kända personer fått föreslå intressanta människor ur nutid och historien som de gärna skulle vilka träffa. Personer med ett intressant liv, som man kanske skulle vilja ställa frågor till.
  Att komponera det optimala bordet har ju att göra med vad man vill få ut av samtalet. Hur nyfiken man är på de aktuella människorna. Kan de fungera tillsammans? Ja, det kan inte vara lätt att välja.
  Jag vet att frun gärna skulle velat bjuda in sin farmor som hon aldrig fick möjlighet att träffa.

  Jag har många gånger också funderat över vilka jag skulle bjuda. Då jag inte är så speciellt pratsam och social behöver jag nog personer som håller igång samtalet. Å andra sidan är det inte helt fel att ha med några med glimten i ögat, som man i sin tur kan vila ögonen på en stund.
  Mina favoriter varierar lite från dag till dag. Jag har varit tvungen att möblera tre bord till att börja med. Antingen far jag omkring som en skottspole och byter bord under kvällen. Eller också kör jag en hel vecka.
  Här är mitt fredagsbord: Sally Phillips (Smack the pony), Katherine Hepburn, Marika Lagerkrantz och Frida Öhrn (Oh Laura).
  Lördagsbordet: Jennifer Aniston, Shania Twain, Lisbeth Salander och Malin Moström.
  Onsdagsbordet, Lilla Lördagsbordet: Sandra Bullock, Kajsa Bergqvist, Angela Kovacs och Lena Philipsson.

  Man kan väl inte direkt anklaga mig för att ha prioriterat det intressanta, djupa samtalet. Däremot är personerna inte helt ointressanta ur andra aspekter. Glimten i ögat hos Sally Phillips och Frida Öhrns röst kan smälta vilket gosshjärta som helst.

         
   

  Jag läser inte recensioner så ofta, men det händer ibland. Och eftersom Björn lovade att "stagediva" i Sporthallen när Takida inledde sin turné i fredags måste jag kolla.
  Om det blev någon "scendykning" för Handsjöbyns förlorade son framgår inte av artikeln i ST. Men Takidas "svettigt speedade hårdrock" får bra kritik även om publiken verkade föredra de mjukare hitsinglarna.

  Desto klenare recension får "Slagsmålsklubben" i söndagstidningen. "Låtarna grötas ihop", "ett äckligt entimmesmedley", "hamrar otajt på dyra synthar", frontmannen skriker i mikrofonen tills det distar och låter skit" och favoritlåten låter ... ja, förstås också skit.

  Man kan inte vara på topp alla matcher, alla spelningar. Men när man  får läsa att bandmedlemmarna enligt egen utsago befann sig i ett tillstånd mellan "full" och "skitfull" kan man ju undra.
  All publicitet är bra säger dom, men ...

  Annars har jag sparat en favoritrecension från en konsert med Dr Alban 1990, efter sin hit "Hello Africa".
  "Dr Alban har ingen positiv egenskap och kommer knappast att kunna skaffa sig någon. Sällan har någon så totalt befriad från talang och självdistans satt sin fot på scenen. Plastväxterna som inramade scenen var det mest levande i hela lokalen."

  Tur att man bloggar i hemlighet och att ST inte har någon recensent på mina lektioner. Någon lektion per år kan ju vara tveksam.

  Selånger Bandy saknar spelare och hoppar i sista stund av bandyallsvenskan och tar steget ner i division 2. Tråkigt att fin bandykultur i Medelpad "tillfälligt" försvinner. Tråkigt också för bl a André Sjödin, f d Böleelev, som nu istället lär bli aktuell för Härnösand. Ett HAIK som föll i helgens seriepremiär.

  Själv spelade jag bandy som junior i Brommapojkarna 1969. I A-laget hette en av mina lagkompisar Gösta "Knivsta" Sandberg. "Knivsta", utsedd till Århundradets Djurgårdare 1991, var den siste allroundidrottsmannen. Han var den siste som deltog i svenska landslaget i såväl fotboll, som ishockey och bandy. Han var också med i det Sverige som tog OS-brons i fotboll i Helsingfors 1952.

  

  "Knivsta" varvade ner i BP:s division 3-lag några år. Han hade seriens största bandybyxor och det var i stort sett omöjligt att ta bollen ifrån honom.

  Söråker och Selånger spelar alltså i samma serie i vinter och timrålaget har nu chansen att bli bästa Medelpadslag på mycket länge.
  Söndag 29 november möts lagen i Söråker. På Söråker Bandys hemsida anges matchstart till 08.00. Är det månne för att undvika huliganupplopp?