bolemacke

  Hemma igen efter en julvecka hos Maja i Borlänge. Mycket snö, bob och kyla. Termometern visade -25 grader på hemresan utanför Falun.
  Lite torr i halsen. Inte beroende på förkylning utan p g a alla böcker jag läst för Maja. Kanske inte så många olika böcker utan samma böcker många gånger. Och ofta samma bok om och om igen.

        

  Vi åt dagens lunch i Harmånger men jag var fortfarande mätt efter julhelgens frosseri. Nu väntar träning och godisförbud på vardagarna.

  Maja åker till Sälen och firar nyår med pappa och mamma. Andreas jobbar och drar sedan västerut, till någonstans i de stora skogarna.

  Louise säger att torrheten i halsen beror på min snarkning. Hon brukar ha rätt.

   

  Idag är en annan dag, Annandag Jul. Julbordet räcker länge än. Tur att Mellstaspåret bjuder till skidåkning varje dag. Tre dagar och 3 x 7,5 km, och mjuka ljumskar har blivit stela. Mina steg har blivit minimala och jag vågar inte ta ut stegen.
  Dagens snöande gör att min springande teknik kan blomma till fulländning. Louise, som glider på varje skär som en skidåkare ska göra, får problem.

     

  Julaftonens klappberg är utdelat och upprasslat. Alla barn somnade med sina leksaker i sängen liksom jag. Jag med en skinande brödrost under kudden, mätt och belåten efter tidernas julbord. För att inte tala om Mattias och Andreas traditionella efterrättsbord.
  Majas "Tipp tapp ..." är det sista jag har i mitt huvud innan jag somnar. Och att hon tyckte att det var roligare att dela ut presenter än att öppna själv. Snowracern, bilmattan och träjärnvägen lär användas under många år.
  Vi knådade tomtar av mandelmassa och enligt Majas bedömning visade sig Lars tomte mest lik en äkta. Kvällens "riktiga" tomte gjorde dock Maja bekymrad. Hon var riktigt nöjd när tomten gick hem.

     

  Juldagens lunch serverades utomhus. Elva personer åt kolbullar och pannkaka från trädgårdens murrikka. Och Jäger. Riktigt, riktigt gott.
  Hoppas BJ:s kolbullar smakade lika gott vid älven. Det var väl i så fall det enda ätbara fiskargänget fick se. Åtminstone BJ.

 

 Tre varv på tuffa röda 2,5-kilometerslingan på Mellsta behövdes nog för att förbereda sig inför julaftonens strapatser. Vi blir 15 personer och ansvariga har i förväg delat ut arbetsuppgifter till samtliga deltagare. Min uppgift blir att se till att snapsen till sillen blir lagom avkyld. Det blir ett tufft jobb och självklart är jag väldigt spänd på hur det ska gå. Vi håller tummarna.

  Inte lika mycket snö här som i Timrå eller i Stockholm men alldeles tillräckligt för skidåkning. Bara 5 minusgrader. Perfekt tomteväder.
  Maja är nybadad och traditionell risgrynsgröt med mandel är aväten. Mormor Kerstin fick nöten och blir den som förväntas gifta sig det närmaste året. Skinkan provsmakades också äntligen till Andreas stora glädje.

  Granen syns knappt för alla paket trots att det i vanlig ordning är kärva tider. Snart är det Kalle Anka på TV med tillhörande glögg, sedan julmat och sedan kommer tomten.
  Hälften av Sveriges alla hem har troligen samma upplägg.

  En halvtimme kvar till Kalle nu och Louise ska alldeles strax tala om vilka kläder jag ska ta på mig. Också detta ett vanligt upplägg i många svenska familjer.

  En GOD JUL ska ni ha.
     

 

  Jag är ingen julkille. Aldrig riktigt gillat julen. Då handlar det framförallt om veckorna före jul och själva julafton. Vad det riktigt beror på vet jag inte men det har säkert flera anledningar. Men från juldagen känns det bättre. Då kan man slappna av. Varva ner.

  Jag är heller ingen stor juldekoratör. Står sällan för idéer till presenter, prydnader och krims krams.
  Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att bevara traditioner. Och det vore ju synd om Jesus fötts obemärkt. Det verkar ju ha varit en särdeles intressant kille.

  När jag bodde ensam i början av 70-talet på Rörvägen i Tallnäs hade jag en jultomte och en påsktupp på fönsterbrädan bakom gardinen i rummet. När julen nalkades åkte tomten fram och veckan före påsk bytte jag plats på tomten och tuppen. Och så höll det på. Tuppen stod säkert framme tills de var dags för en hastig städning inför midsommar.

  Men nu gäller det att hålla skenet uppe för Maja. För om hon ska gilla julen och föra traditionerna vidare måste även jag hjälpa till. Hittills pratar hon mest om tomten, Lucia, Nalle Puh och Molly. Kanske blir jag den första att berätta hemligheten om killen som föddes i stallet. Undrar om det går hem?

  Tills dess nöjer vi oss med att tro på tomten. Vem sjutton vill inte tro på den mannen som kommer med drösvis med julklappar.
  Jag tror också på tomten. Har alltid gjort. Jag tar inga risker.
  
  Höv höv höv. 

  Jag gnällde i en blogg för ett tag sedan över att elever reser mycket idag, men många vet knappt var de har varit.
  Nu har jag hittat boven. VÄGVERKET.

  För när jag frågade vilka i klassen som åkt bil till Stockholm räckte alla upp handen. Men ingen visste namnet på någon av städerna mellan Sundsvall och Stockholm.
  Och det är ju inte så underligt då E4:n dragits utanför städerna.

  Här kan jag avslöja att städerna heter Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och Uppsala.

  Däremot hade några kläm på fikaställen efter vägen, som Tönnebro, Hagsta och Gävle Bro.
  Inte illa. Och fika är gott.

  Härav kan vi lära att vi med enkla medel kan öka elevernas kunskaper i skolan. Det enda som behövs är lite fika.

  Vägen till kunskap går genom magen.

  Heter det mat-ris eller matris?

  Under hösten har det varit svårt att få tag på vikarier till skolan. Eva Hamrin har fått trolla med knäna för att få dagarna att gå ihop, samtidigt som hon ska vara både skolvärdinna och elevassistent. Tur att vi får låna Anita Holmberg ibland, som fortfarande är sugen på arbete. Och snyggare blir hon för varje år.

  Men nu har det visst lossnat på vikariefronten.

  På en F-6-skola i Sörberge har fem kannibaler anställts som vikarier. Den första arbetsdagen säger rektorn:
  - Ni har nu fast arbete, tjänar bra och får äta i vår matsal, så låt de andra vara ifred. OK?
  Kannibalerna lovar att inte röra kollegorna.
  Efter fyra veckor kommer rektorn igen och säger:
  - Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet vad som har blivit av henne?
  Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När rektorn har gått vänder sig en av kannibalerna till de övriga:
  - OK, vem av er miffons har käkat upp städtanten?
  Kannibalen längst bak svarar med låg röst och med skuld i blicken:
  - Det var jag.
  - Din jävla idiot! säger den förste. De sista veckorna har vi ätit skolstyrelseledamöter, skoldirektören, rektorer, specialpedagoger och samtalsledare utan att någon har märkt det, och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen!!!

  Snacka om vilket arbete som syns.

  OK, jag är bortskämd. Men jag vet att jag inte är ensam.

  Men varje nyår brukar jag tänka att det kanske är dags att ta lite mera ansvar för födans tillagande.
  Nästa nyår tänkar jag samma sak. Bara tänker. Det blir inte mer än så.

  Varför ta kökstid från frun när allting blir så mycket bättre när hon trollar bland kastrullerna. Är det bättre för hälsan och välmåendet om två blir halvbra i köket än att en blir suverän? I skolan är målet att vi ska utnyttja varandras kompetenser.

  I söndags blev det tomatgratinerad fläskkotlett med prästost, rösti och ratatouille. I lördags entrecote. I fredags på skolan kycklingfilé, inbakad med fetaost och soltorkade tomater och potatisgratäng. En helt OK helg.

  Jag vågar inte ta på mig något av äran för att frun blivit bästa kompis med grytorna. Men jag har gett henne gott om träningstillfällen.

  Fast jag skäms förstås. Jättemycket. Och jag har ständigt dåligt samvete.
  Men, tack för maten.

  Och så kom Kjell Ekström och önskade God Jul. Som han alltid gör. En kulturbärare från Bergeforsens skola. Nu en mogen man på 76 år.
  Andra mogna män och kvinnor sågs i fredags på Lucia på Böle skola. Pigga tjejer som hette Kerstin, Ulla, Ulla, Asta, Astrid, Britt, Marianne, Märta och grabbar som Gunnar och Roland. Allt från 66-83 år.

  Fem och ett halvt år kvar.

  Jag trivs på jobbet. Men ändå. Att träffa pigga f d kollegor som haft sovmorgon, en del i 25 år gör en lite avundsjuk.
  Ingen planering, inga utvecklingssamtal, inga matriser, ingen IUP. Inga skriftliga omdömen, inga fler lektioner. Ingen utökad rastvakt. Ingen arbetsförlagd tid. Inga lönesamtal ...

  Det spelar ingen roll att lokalerna kan vara ommålade. Det sitter i väggarna. Kulturen.
  Det man inte fått med modersmjölken och lärarutbildning får man via arbetskamraterna. På jobbet. Även om man inte märker det. Man tar intryck när kollegorna sätter avtryck.

  Någon sa att jag påminner om Roland. Fast värre(!). Någon påstår att Björn blir som jag. Fast värre(!). Jag undrar vad dom menar. Det är säkert positivt(?).

  Det finns personer som har flera jobb. Det finns personer som pluggar, flera kurser på helfart, samtidigt. Det finns en del som jobbar full tid och dessutom orkar plugga på heltid. Supermänniskor.
  Dessa tycker oftast att det funkar bra. Andra undrar hur man kan jobba 100%, 16 timmar om dygnet.

  En busschaufför utförde kontorsarbete medan han körde sin buss utanför Uppsala. Han kontrollerade passagerarlistor, gjorde anteckningar och hämtade uppgifter på Internet via sin mobil under körningen.

  Snacka om att killar inte klarar av att göra flera saker samtidigt.

  Både tingsrätt och hovrätt dömde mannen till dagsböter för vårdslöshet i trafik.
  Nu frias han av Högsta Domstolen (HD). De skriver visserligen i domen att agerandet är olämpligt men att chauffören ändå kört kontrollerat och haft uppsikt över vägen.

  För att dömas för vårdslöshet i trafik krävs ett medvetet risktagande. Tydligen anser HD att det är riskfritt att syssla med kontorsarbete samtidigt som man kör buss.

  Man undrar vart världen är på väg. Och en ny lag är på gång. Nu får man inte ens köra i fyllan på sjön!

  Min morfar, Algot Lundstedt, slet bort sin tumme på 40-talet under arbete med en stubbrytare. Arbetskamraterna grävde ner tummen i skogen så den kunde inte kunde sys fast igen. Kirurgen flyttade då ett pekfinger till tummens plats. En tumme är svårt att vara utan. Utan tumme, inget grepp.  

  Jag läste nyligen i en tidning någonstans att kvinnorna har tjänat mest på lönesamtalen, och den individuella lönesättningen. Med mest manliga chefer är det kanske ingen direkt överraskning men man skulle gärna vilja veta vilka tricks som var mest gångbara 2009.
  Kvinnorna har blivit skickligare på att marknadsföra sig själva, visa hur duktiga de hela tiden varit. Och duktiga på IT är de också. Och statistik.

  Följande statistik måste ha sitt ursprung i ett kvinnligt nätverk, ett s k "kafferep".

  Statistik om kroppen:
#  Det tar 7 sekunder för maten att komma från munnen till magen.
#  Människans hårstrå kan hålla 3 kilo vikt.
#  Längden på mannens penis är lika med längden av hans tumme gånger 3.
#  Lårbenet är lika hårt som cement.
#  Kvinnans hjärta slår snabbare än mannens.
#  Vi använder 300 muskler bara för att hålla balansen.
#  Kvinnor har redan läst färdigt detta. Männen tittar fortfarande på sin tumme.

  Hoppsan ...

  Någon undrade häromdagen om elever verkligen kan mera idag än elever kunde för 20 år sedan.
  Många påstår det. Men att det handlar om andra kunskaper. Men är det då kunskaper som efterfrågas i det samhälle våra elever ska verka i och sköta?

  Funderar man en stund inser man att man nog måste fundera en stund till. Är det dags att sätta ett sorgband på armen och modlöst fälla ned huvudet. Eller gå fram rakryggad och nicka... Se på TV, bevaka såpor, skicka sms på mobilen, "messa" på datorn, spela dataspel...
 
  Har den informationsmängd som överöser människor idag medfört en ökad kunskap om livet och vår omvärld för gemene man?

  Det påstås att barn idag är modigare, vågar säga vad de tycker. Är bättre på att reflektera. Men har de nog kunskaper, förstår de tillräckligt mycket, för att kunna ta ställning? Klarar eleverna skolan bättre idag? Går det överhuvudtaget att jämföra när synen på kunskaper i läroplanerna gått från uppnåendemål till förmågor?


  Är de bättre på att läsa? Om inte, varför då? Är de bättre på att skriva? Om inte, varför då? Är de bättre lyssnare? Om inte, varför då?
  Är de bättre problemlösare och har de orken att nöta in tabeller och glosor? Om inte, varför då?
  De reser mer, men vet de var de har varit?

  En del säger att uppgifter man gjorde i årskurs fyra för 20 år sedan gör man i årskurs sex idag.

  Pessimistisk. Jag? Nej, då.

  I tosdags visste en av tjugo elever i en 4:a, namnet på en ostsort. Och vad har vi vuxna gjort för fel när eleverna serveras lunch och vill ha en sån och två såna, alltså en potatis och två biffar?

  Vi måste nog alla ta tillfället i akt och prata mer med våra barn. Ge dem ord och begrepp även i vardagen. Allmänbilda dem. Hur ska de annars ha möjlighet att läsa böcker med behållning och förstå fakta om de hakar upp sig på vanliga ord de aldrig tagit till sina egna.

  Glädjande nog ser barn idag skillnad på korv (brun), och ost (gul). Eller var det tvärtom?

  Formuleringskonstens mästare fyller 65 år. I Dagens Nyheter berättar Jonas Hallberg att han aldrig skulle kunna vara lärare för en skolklass.
  - Samma elever, samma ämnen, dag efter dag och en publik som aldrig applåderar.

  Men han liksom gillar arbete där det uppstår oväntade omständigheter. Som i "Spanarna" i P1, där man aldrig på förhand vet vad som ska avhandlas.
  Han vill blanda allvar och underhållning och som föreläsningsexpert ogillar han tråkiga power point-presentationer och bjussar hellre på sig själv utklädd till general.

  Som den fantastiska pedagog han är kan han ta sig an vilket ämne som helst. Han förklarar t ex att felet med SMHI är att man inte kan överklaga novembervädret till myndigheten. Precis som han fick avslag på sin ansökan till Socialstyrelsen att få fortsätta att vara fyrtio år.

  Kan verkligen lärarjobbet vara så tråkigt som han säger? Är inte detta ett arbete där det uppstår oväntade omständigheter?
  Men visst saknar man applåderna även på Böle skola. Med såna paradlektioner som avlöser varandra är det konstigt. Men å andra sidan får det inte slösas med viktig undervisningstid. Hur många inrop som helst har vi inte tid med.

  Jag är stolt. Stolt över mina svenska lärarkollegor. Att de "sticker upp snaggen".
  Låt vara att det i det här fallet handlar om självförsvar. Vi går äntligen i försvarsställning.

  Visst hade det varit mycket bättre att vi för länge sedan gått ut och sagt det självklara. Men när vet man att det självklara kommer att ifrågasättas.
  I skoldebatten har det mest handlat om politiska utspel inför valen. Röstraggningar med satsningar som aldrig blir genomförda. Och hela tiden går vi på det. 

  Jag skrev en skoluppsats i gymnasiet på temat "Engagemang eller likgiltighet? Ett mänskligt dilemma". Jag avslutar med en liten historia som säger lite grand om oss oinsatta svenskar, som inte orkar bry oss.
  Den handlar om den norrländske bonden, ensam röstande på centern i sin kommun. Han svarade på frågan om varför han just röstade på det partiet:
  - Jo, jag har röstat på centern i sju år och jag har aldrig haft det så bra.

  Skrivglada skolledare och skolansvariga går också i polemik med kommunpolitiker. Man bråkar om friskola, för lite idrott och för dåliga mattekunskaper. Och vissa anklagar skolan för att inte lära barnen etik och moral, cykla i trafiken, äta mat, ja vanligt hyfs.

  Vi pedagoger har i de flesta fall varit tysta. Dels för att vi inte vill bemöta dumheter, dels för att tiden inte räckt för såväl arbete, som ett liv och att vara insändarskribent.

  Det är hoten om en förändring av arbetstiden som irriterar.
  Och nu går t o m Lärarförbundet i Timrå ut i en skrivelse till Barn- och Utbildningsnämnden och varnar för konsekvenserna av en nedbantad budget.

  Det finns faktiskt en del duktiga tänkare inom skolan, även idag. Trots att de inte kan lära eleverna att räkna längre.
  Nu skriver vanliga pedagoger, både i dagstidningar och fackpress, och ger exempel på hur lärarnas arbetsdagar ser ut. Det är bra gjort.
  Jag skulle inte orka.

  Kalla och Haag på pallen i Beitostölen. Jonsson och Olofsson på pallen i Östersund. Fantastiskt! Och nu har Vinterstudion startat. Och vem är Hanna Falk? Härligt!
  Och jag längtar efter snön. Inte för att få någonting att skotta och skrapa från bilen. Utan för att få åka skidor. Men det har inte alltid varit så.

  Som stockholmare var jag ingen skidkille. Men Lärarhögskolan och Bosse Ewers gjorde sitt bästa för att förändra detta. Åtminstone lära mig åt vilket håll brättet skulle vara. Och det var förstås ett måste för att klara en lärarexamen med idrottsprofil.
  Utbildningen i utförsåkning klarades av i Opdal i Norge, i jeans och med livet som insats. Längdtekniken finslipades på Lärarhögskolans gård på Kastellgatan i Härnösand.

  Då jag inte ägde några egna skidor fick jag låna ett par ovallade träskidor av Thomas Jonssons morfar. Vid ett tillfälle hade vi en klasstävling på den snöklädda gräsplanen framför idrottshallen. Banan var inte lång, några hundra meter, och jag stakade iväg någon minut före klasskompisarna Monica Nordin och Anita Nilsson.
  Kuperingen på gräsmattan bestod i en liten plogvall man måste över. Där tog det stopp. Eller rättare sagt, där gled det bakåt och jag blev kvar en god stund och slirade. Båda tjejerna kom ikapp mig. Och det blev kö i det enda spåret.

  På Böle skola finns idag f d Vasaloppsåkare och engelska mästare. Men de flesta gör liksom jag, "hasar lagg".

  Efter mitt vallalösa tragiska debutlopp har det faktiskt gått framåt. Det året jag åkte Storskälarännet (20 km) på 80-talet hade jag faktiskt tre gamla tanter efter mig i resultatlistan.
.   

  Till tomten!
  Överst på min önskelista 2009 finns ett litet papper. En A4. Snälla tomten! Det kan väl inte vara så dyrt, så svårt att få tag på.
  Om jag fick en så´n ska jag bli jättesnäll. Jättelänge. En bedömningsmatris.

  Jag hade trott att jag vid det här laget redan skulle haft en sådan. Men nej. Efter snart ett halvt decennium står jag fortfarande utan. Alltså en som duger.
  Det svåra är, att samtidigt som den ska grunda sig på styrdokumentens tvetydiga målformuleringar och kommunens mål- och bedömningsmatris ska den vara busenkel och tydlig för elever och föräldrar att förstå. Dessutom ska den vara godkänd av skolledningen.
  Och då duger inte att skriva jobba, öva, träna, arbeta med, förbättra förmågan att o s v, som många gånger kan vara svårt att undvika när man under utvecklingssamtalen tillsammans ska spänna bågen för den närmaste tiden.

  Terminens tredje arbetskväll inleddes annars som vanligt med världens käk, en fantastisk middag med potatisgratäng och pastrami med tillbehör. Och med alla kollegorna på plats brukar det alltid bli trevligt. Trots att arbetet med matriserna aldrig tycks kunna avslutas.
  Och det känns ibland lite tröstlöst. Fattar vi ingenting? Efter kvällens avslutande punkt känner man sig ännu dummare.

  Att tillverka en enkät är inte lätt. Åtminstone inte om man ska få ut någonting av den. Den här betraktades i förstone som ett skämt, en luring, där många trodde att det var meningen att ingen skulle förstå. Ett test, där de dummaste fyllde i och de smarta genomskådade bluffen och lät bli.
  Eftersom jag är uppfostrad att göra som jag blir tillsagd gjorde jag ett allvarligt försök.

  Om matrisen ska vara ett levande dokument som ständigt förbättras eller i alla fall förändras vet jag inte riktigt vad man ska kalla det femsidiga "självmordet" i enkätform.

  Snälla tomten. Ge mig Robomemo, Fonolek, Rydaholmsmetoden, Lexia, Diamant och Arne Tammer. Jag måste få hjälp. Vilka bokstäver har jag? Vilka saknar jag? Jag, som framgångsrikt (?) jobbat som pedagog i 35 år. Hur har detta varit möjligt?

  Snälla tomten, låt mardrömmen snart vara över. Ge mig en matris. Hur liten som helst. Bara den duger.

  Jag har en kollega som törstar efter kunskap. På kvällarna säger han att han ska ner i källaren och binda flugor, men troligtvis ser han på suspekta TV-program, såsom debatter och dokumentärer. När frun har gått till sängs kan han i smyg se programmen i vardagsrummet. I storbild.

  Jag har aldrig gillat debattprogram. Stressade programledare á la Sverker Olofsson och personer som aldrig får tala till punkt.
  Femtio personer i studion. Alla har kammat sig och gjort sig fina men de hinner inte få något sagt. Jäkt, stress och tidspress. Ibland en programledare som vill vara i centrum, ibland en "ordbajsare" i panelen.
  Och flera ämnen ska det helst vara. På en halvtimme. Efter programmet är man lika förvirrad som före. Kanske värre.

  Jag kommer inte från ett diskussionslystet hem. Och har aldrig haft behov av att hävda mina åsikter. Har någon annan en avvikande uppfattning, så OK. Hålla på och käbbla har aldrig varit min likör. Men visst kan jag imponeras av kunniga personer. Och man kan ju alltid ändra sig.

  Ikväll smyger nog Björn ner till sina flugor i källaren igen. Det är "Debatt" på TV2 klockan 20.30.
  Ämnet ikväll: "Hur mår egentligen de svenska grisarna?"
  Låter svinkul.