bolemacke

  Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Orka ta vara på sina rättigheter och möjligheter för att få rätt behandling.
  I landet Sverige på 2000-talet borde alla människor också ges samma möjligheter. Ungefär samma möjligheter för funktionshindrade till frisk luft, motion, att handla, att delta i möten, idrottsevenemang m m som befolkningen i övrigt.
  De nya förslag som hotar ledsagartryggheten i Sundsvall medför en halvering av kostnaderna och en tveksam rotation av de som blir kvar.
  Hur mycket tilliten betyder för människor med svårigheter kan inte nog betonas. Jag vet, jag har liksom småprovat.

  Förra veckan såg jag nästan en hel match i E.on-arena tillsammans med en ledsagare. Hon visade mig var olika personer hade sina platser i hallen och i pausen guidade hon mig till en lokal där de verkliga supportrarna vistades. Det var första gången jag besökte puben.
  I tredje perioden tog ledsagaren med mig till högre höjder, bland trygga människor, där det var lättare att se helheten.

  Att lära känna och känna tillit till sin ledsagare är viktigt för alla med funktionshinder. God fungerande ledsagning medför ett aktivt liv och de synskadade blir mindre vårdkrävande och behöver färre färdtjänstresor.

  Utan "ledsagaren" hade jag fått se hela matchen i ett grodperspektiv och fått leva resten av mitt liv utan att hitta till hockeypuben.
  Vilket som var bäst, matchen eller puben ...?

  När jag själv gick i sexan var jag skolpolis i Vällingbyskolan i Stockholm. Vi bevakade trafikerade övergångsställen och tveksamma passager på Ångermannagatan, Vällingbyvägen och Sollefteågatan.
 
  Vid flera tillfällen fick vi som ställde upp i skolpatrullen olika förmåner. En gång var vi med vid en direktsändning en tidig lördagsmorgon av "Frukostklubben", ett populärt radioprogram med Sigge Furst.
  En annan gång gjorde vi ett studiebesök på Coca Cola-fabriken i Sundbyberg. Där skulle vi få dricka så mycket vi ville och orkade få i oss. Besviken blev det stopp efter bara två 33:or.

  För några veckor sedan oroades svenska folket av en efterlysning på radio. Bryggerierna saknade hundratusentals pantflaskor inför julen.
  Omedelbart skrapade familjen ihop två backar som lämnades in. Många gjorde säkert likadant för att säkerställa julmusten till julbordet och alla barn.

  Alla julmusttillverkare köper sin essens från samma svenska företag, Roberts AB i Örebro. Sedan kan varje bryggeri variera musten med egna tillsatser. Bara två personer känner till grundreceptet som varit hemligt sedan 1910.

  Svenskarna betraktar sin julmust som en nationell högtidsdryck. Must smakar must och ingenting annat och är lika viktig för julen som julskinkan och den inlagda sillen. 
  Coca Cola gjorde ett allvarligt försök att konkurrera ut julmusten på 2000-talet men misslyckades.

  Jag beskrev mina doftminnen för någon vecka sedan. Våra smakminnen är lika starka. Jag är uppfödd med Apotekarnes och den mustsmaken får mig att minnas mina barndoms jular.
  När julmusten 2010 firar 100-årsjubileum har jag druckit Apotekarnes julmust i över 50 år. Jag fortsätter gärna. Men bara kring jul.
  Ho-ho-ho!

  Radion sänder många intressanta program. Jag fastnade för ett som hade ett inslag, där man försökte besvara den uppmärksammade frågan om: "Varför de flesta burkor i Afghanistan är ljusblå?"

  Själv har jag inte sett en burka "live". En burka, plagget som täcker hela kroppen, ansiktet och ögonen, och bärs av vissa muslimska kvinnor utomhus.
  Man trodde att användandet av burkor skulle avta när talibanregimen föll. Men burkan används fortfarande. Orsaken lär vara bristen på säkerhet i landet, rädslan för självmordsbombare och oron för att talibanerna ska komma tillbaka till makten.

  Färgen är mode, där unga kvinnor idag väljer ljusblått medan äldre föredrar en dämpat blå nyans. Det finns dock äldre kvinnor som klär sig i ljusblått.
  På frågan hur man då ska kunna skilja på en ung och en äldre kvinna skrattar burkaförsäljaren: "Det ser man ju på hur de går"(?).

  Nu tänker jag specialstudera de kvinnliga kollegorna på skolgården för att se om gångarten förändras med åldern. Det är ju så jäkla mörkt nu i november så man ser ju inte vem man möter.

  Den 21 december vänder det. Då är det Vintersolståndet. Skönt! Och så´n tur att burkan inte döljer våra svenska flickor. Unga som rutinerade.

  - Va´ skönt! Till helgen ska vi på hockeycup. Då slipper man äta med kniv och gaffel.

  Året var 1980, i femman och Anders Karlsson sa precis vad han tyckte.

  Det var en tid när man försökte få eleverna att äta "snyggt" i matsalen. Men tiderna har förändrats. Idag har många människor blivit amerikaniserade och många vuxna äter idag bara med gaffel.
  Att som lärare lägga sig i hur 10-åriga barn äter fungerar inte längre. Det skulle aldrig falla mig in att försöka ändra en ätteknik de har med sig hemifrån.

  Jag ser att vissa äter med kniv och gaffel, vissa skär i bitar för att sedan skyffla i sig med gaffeln och vissa mosar allt likt innehållet i en barnmatsburk. Att se elever idag skala en potatis är ett riktigt cirkusnummer värdigt Robert Gustavsson eller Mr Bean.
  Vissa äter inte fisk och vissa äter inte potatis, vissa inte grönsaker. Vissa har ingen förståelse för att man inte bara kan få äta sovel. Ofta är det flera rätter och ett fantastiskt salladsbord.

  Idag kan inte en lärare tvinga 10-åriga barn att äta saker de inte behöver äta hemma. Visst kommenterar jag en del avarter i matsalen men jag lägger mig inte längre i sättet att äta.

  Detta är faktiskt en av de uppgifter jag plockat bort från den digra lista vi pedagoger måste reducera för att prioritera uppgifter av större dignitet. Det sparar ingen tid, men väl kraft.

  Människor äter om de är hungriga. Och som Erik Hamrén, fotbollslandslagets nye tränare säger: "Man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka".

  Skolmaten med sina knappa resurser är fantastisk. Och i Timrå inte så omdebatterad som i en del andra kommuner. Dagens Nyheter avslöjar att debatten om skolmaten i Olofström är "en het potatis".
  Ha ha.

  Det är inte många som läser mina bloggar. Det ska gudarna veta. Trots det finns det personer i min närhet som bryr sig och har synpunkter på dem. Det är intressant.
  Bloggar kan ju se ut på på alla möjliga sätt. En av mina favoritbloggare skriver ibland flera gånger om dagen, ibland inte alls. Och oftast bara några rader.
  Min idé från början var att göra en bloggmodell där jag mixar dagboken, aktualiteter och kåseriet. Då idéerna stundtals sinar kan det ibland dröja innan jag har något att säga. Men konstigt nog händer det mycket i vårt lilla hörn av världen.

  Ska jag skriva kortare och mer regelbundet måste jag ge avkall på språket, anknytningarna och poängerna. "Men OK, det är ju bara en blogg"
   Nu kanske inläggen blivit lite för långa och kommit lite för mycket stötvis. Men det är ju lite stötvis som livet kommer.
  Går en vitvara i köket sönder så kan man ge sig sjutton på att de andra grejerna viker ner sig strax efter. Blir någon i vänkretsen sjuk hör man ganska omgående att någon annan också trillat dit. Och går bilen sönder kan man ge sig på att det snart är dags att köpa en ny TV.

  Kalla det seriekrockar eller vad som helst.

  Idag har vi, jag har faktiskt deltagit, städat eller storstädat. Jag fick inte ens öppna vindsluckan i hallen för att ta ner en matta. Det kunde rasa ner damm!
  På kvällen ringer "Pensionärer att hyra" och erbjuder sig att komma i slutet av veckan och tapetsera hallen. Gissa vem som kontaktat dem?
  Nu blir det riva tapeter, spackling och damm ... Med rena gardiner uppsatta idag.

  Allting går för runt. Snacka om seriekrockar. Det blir väl att storstäda nästa vecka. Igen. Mysigt.  

  Timrå IK vinner ånyo skottstatistiken men förlorar matchen. Igen. Och klubbens sportchef besvarar läsarfrågor i lokaltidningen. Han konstaterar att hela organisationen måste jobba hårdare om man ska kunna åstadkomma en förändring.
  "Alla måste höja sig och det är ett hårt jävla jobb som gäller".

  Träningsmöjligheterna för spelarna är goda. Men träna mer? Går det? När alla gör så gott de kan och orkar måste de ändå jobba mera för att inte "bli ifrånåkta".

  Man kan dra paralleller med dagens skola, där lärarna redan jobbar 45,5 timmar i veckan under terminstid.

  Skolverket kommer med nya anvisningar. Nu ska det skrivas individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen. Kvartssamtalen skall vara utvecklingssamtal på 30 minuter m m m m. Och VAB-intyg ska kontrolleras och skrivas under för att föräldrarna inte ska fuska med Försäkringskassan. Åtgärdsprogram, pedagogiska  beskrivningar, bla bla bla.

  Kommunen har upptäckt att Skolverket inte insett hur styrdokumenten ska tolkas. Hundratals timmar används till arbete med att ändra förhållningssättet. Tiden för för- och efterarbete reduceras till förmån för reflektion och produktion av pappersdomument om planeringar, mål, bedömningar, IUP, skriftliga omdömen och IUP-mål som ska kunna utvärderas.

  När allt det nya ska utföras spricker tidsramen. Men eftersom det måste göras, måste andra arbetsuppgifter plockas bort. Det är detta som är så svårt.

  Om hockeyspelarna måste jobba mera med exempelvis målskyttet måste ju tiden för andra moment på träningen minska, t ex mindre nötning med defensivt arbete och boxplay. Eller? Vilka bitar tränar man idag som är onödiga, som inte utvecklar spelet och spelarna? Vad kan man förkasta för nya måsten?

  Det är ingen lätt uppgift Timrå IK har framför sig. För när man i skolan vid något enstaka tillfälle lyckas hitta någon uppgift man kan plocka bort, kan det innebära att antalet lektioner istället ökar och tiden för rastvakten fördubblas.

  Ja, det är kärva tider. Och hotet från friskolorna gör att de kommunala skolorna måste anstränga sig ännu mer. Och skoldirektören säger nog precis som Stefan Lindqvist, sportchefen i Timrå IK:
  "Alla måste höja sig och det är hårt jävla jobb som gäller".

  Och på TV dyker min favoritskidåkare upp. Har alltid haft ett gott öga till Evi Sachenbacher. Visst måste hon ha en plats vid något av borden.

  Synpunkterna på mina middagsbord har varit flera. Frun börjar undra om jag inte har ärliga avsikter och tycker att jag, dels ska bjuda in personer med samma intressen som jag själv, dels se till att de inte är för unga. Det kan ligga någonting i det första.
  För att jag ska ligga lite bättre till hos frun tänker jag gå henne till mötes. Jag bestämmer mig för en journalist, en artist, en bloggare och en hyvens kille. Och så gör vi ett långbord istället för flera småbord.

  På min gavel, till höger, sitter Marika Lagerkrantz, favoritkulturperson med djup. Till vänster sitter Annika Wie Fredén, rak, vänterhänt favoritbloggare och handbollsvirtuos. Bredvid dessa sitter de gossar jag lovat frun att ha med. Johan Esk, vettig favoritkrönikör på Dagens Nyheters sportsida. Och slutligen mannen som berättar om sin farmor så hela bordet ler, Mark Levengood.

  Louise nöjer sig med fyra personer. Som jag nämnt förut vill hon träffa sin farmor. Och hon kompletterar med Jesus, Adolf Hitler och Mark Levengood. Hon räknar med att farmor ställer Adolf mot väggen. Men Mark får det jobbigt som måste springa mellan våra bord.
  Men klarar han av att leva med Jonas Gardell, ska han väl fixa det här.

  I lekrummet, vid ett litet barnbord, har jag satt ett annat litet gäng.  Festhattarna räckte inte till dem, de har fått dumstrutar istället. Där, med haklappar, sitter Annika Lantz, Petra Mede, Peter Jihde och Patrik Ekwall.  

  Den minskade publikstillströmningen till Timrås matcher kan bli kostsam om den fortsätter. Det sportsliga utfallet, lågkonjunkturen och alla TV-sändningar är orsaker till publiktappet så här långt, konstaterar klubbchefen Thomas Johansson i dagens Sundsvalls Tidning. Det kan bli miljonförluster om tendensen håller hela säsongen.

  1978 fyllde Timrå IK 50 år. Det var året då hockeyn och fotbollen skulle gå skilda vägar. IFK Timrå bildades som en avknoppning av Timrå IK.
  Och 50-åringen skulle firas på olika sätt. En jubileumskommitté tillsattes.

  Harry Sundqvist, legendarisk lokalredaktör i Timrå för Dagbladet och gammal Fagerviksbo, lovade att skriva jubileumsskriften. Han hade en grabb som spelade hockey i föreningen. Grabben blev vid ett tillfälle av någon anledning nekad att gå in gratis på en elitmatch. Harry surnade till ordentligt och tackade för sig.

  När allt ska göras på idéell basis blev kommittén helt ställd. Man letade i föreningen efter någon som kunde stava och jag blev övertalad av Arne Öberg och Alfons Dahlin att "hjälpa till".
  Jag reviderade gammalt material, besökte olika arkiv och intervjuade gamla fotbollstränare. Fotbollen var ju min grej.
  Trots att materialet inte skulle vara alltför omfattande tog det lite tid. Det var ju under skrivmaskinens och karbonpapperets underbara tid.

  Jag lämnade mina utkast så att kommittén kunde gå igenom texterna för att se vilka bitar som saknades och vilka texter som passade att illustreras med bilder.
  När jag efter några veckor inte hörde någonting besökte jag kansliet, då i en källarlokal i Björken. Den färske kanslisten Thomas Johansson visade på en kartong under ett bord i entrén. Där låg flera hundra nytryckta Jubileumsskrifter.

  Han förklarade att man fixat bilder och kompletterat med en text om ishockeyskolan. Svettig i pannan ser jag att de tagit med mina kladdrubriker som varit till för att hålla reda på bladen.
  Då jag frågade om jag kunde få ett exemplar vågade Thomas inte ge bort något, ny på jobbet som han var. Till slut fick jag ändå en skrift, men fick för säkerhets skull betala för den. Jag tror det var 10 kronor.

  Jag har aldrig sett Jubileumsskriften någonstans efter den dagen. Kanske gick den direkt till tippen. Men jag har i alla fall kvar mitt exemplar, ett köpt exemplar, som ett minne av turerna kring Timrå IK:s 50-årsjubileum 1978.

  Texterna jag skrev för över 30 år sedan är väl inga höjdare. Men jag är nog en få idéellt arbetande skribenter som fått betala för att få hjälpa till.
  Det är bra att klubbchefen fortfarande är försiktig med pengarna.
  Heja Timrå!
 

  Svenskar vill ha spännande och personligt utvecklande jobb (53%). Det berättar Sundsvalls Tidning som refererar till en undersökning av Manpower. Lärare finns som väntat inte med på 10-i-topplistan. Om man nu inte kan räkna polisyrket dit. Polis kommer på plats 9.
  Läraryrket borde ligga högre tycker man. Ingen dag är den andra lik och man har ingen aning om vad det är för tokigheter som kommer att hända. Dessutom är det bara 4% som tycker det är viktigt att drömjobbet ger möjlighet till hög lön och bara 2% som anser att yrket måste ha hög status.

  Inte heller bland de minst efterfrågade drömjobben finns lärare. Där finns istället arbeten som slaktare, spårvagnsförare och skomakare.
 
  Jag hämtade skor hos skomakaren på Köpmangatan i Vivsta idag på eftermiddagen. Och det är otroligt hur olika arbetsplatser kan dofta. Ett bageri må vara intressant. Nybakat bröd sänder signaler till såväl hjärna, mage och spottkörtlar.
  Men att kliva in hos en skomakare. Det doftar hantverk. En förunderlig doft av läder. skinn och professionalism. Och inte "tåbira" som lustigkurrar kanske skulle vilja påstå.

  Vi påverkas hela tiden av dofter och vi lagrar doftminnen i hjärnan. Jag glömmer aldrig när jag som barn med tåg eller bil passerade Skutskär på väg från Stockholm till Timrå.
  Jag glömmer aldrig lukten i trappuppgången på Multrågatan 130 i Vällingby där jag bodde som barn. För ca tio år sedan stack jag in huvudet i uppgången under en promenad. Och efter 30 års frånvaro var jag i känslorna nästan tillbaka i barndomen. Delar av doften satt kvar.
  Jag glömmer heller aldrig lukten när jag som barn på sommaren cyklade förbi Fagerviksfabriken vid Stenhammaren. Sulfitdoften stack i näsan.

  Lukten från Wifstavarf och Östrand var lite annorlunda. "Sulfat luktar mat och sulfit luktar skit", sa man. Men de flesta tyckte att det luktade pengar.

  Efter nyår flyttar Timråskomakaren till Skönsberg. Hyran är för dyr i lokalen på Köpmangatan. Passa på och gå in och sniffa medan ni kan.

       
                                        Symaskin 30-tal            Pälssymaskin 20 tal

  Och nu twittrar Lärarförbundet i Timrå. Sedan mars 2009 med kort information till intresserade medlemmar. Som alla kan komma åt.
  Och Stig Fagerström, kanslichef i Timrå kommun, vill på Timnet diskutera om sociala medier är någonting för kommunens anställda.
  Och i Jönköping har kommunanställda fildelat och porrsurfat i 1 300 timmar på en månad. På arbetstid!

  Min blogg är fortfarande min dagbok och precis som korsord ett sätt att reflektera för att motverka demens och alzheimer.
  Sociologer hävdar dock med bestämdhet att skrivandet är ett sätt att få bekräftelse på att man finns och betyder något. OK, om man som en kändisreporter "I Vimlet"  har bloggat om sin tarmcancer i två år och har 11 000 läsare per dag. Då är man läsvärd.
  Har jag mer än tio besökare på en dag tror jag att det varit atmosfäriska störningar.

  Er oro för att jag varken ska hinna prata eller äta vid mina middagsbord är obefogad. Och synpunkterna på att blanda in lite ytterligare manlig fägring köper jag inte. "Fisherman´s friend", Björn Jonsson, tar för stora portioner och the Boss skulle stjäla hela föreställningen.
  Demi Moore däremot, är säkert liten i maten. Men hennes vurm för blodigelterapi skrämmer. Men är det iglarna som får hennes 47 år att se ut som 25 kan det vara befogat att själv plocka fram igelburken ur badrumsskåpet.

  Det är uppfriskande att läsa bloggar skrivna av folk man känner lite. Man lär sig alltid någonting nytt.
  Jag fick nyss veta att Mys-Marie hänvisat Björn till källaren för att hon ska få lite lugn och ro. Medan Björn tror att det är för att han i lugn och ro ska få ägna sig åt sin hobby, flugbindning.
  Månne har han ikväll lagt en långrev i golvbrunnen i källaren? Eller satt en gäddsax.  

  Tänk er Jesus, Adolf Hitler, Greta Garbo och Anna Anka. Vid samma middagsbord som du.
  Flera TV-program har under flera år haft en programpunkt där kända personer fått föreslå intressanta människor ur nutid och historien som de gärna skulle vilka träffa. Personer med ett intressant liv, som man kanske skulle vilja ställa frågor till.
  Att komponera det optimala bordet har ju att göra med vad man vill få ut av samtalet. Hur nyfiken man är på de aktuella människorna. Kan de fungera tillsammans? Ja, det kan inte vara lätt att välja.
  Jag vet att frun gärna skulle velat bjuda in sin farmor som hon aldrig fick möjlighet att träffa.

  Jag har många gånger också funderat över vilka jag skulle bjuda. Då jag inte är så speciellt pratsam och social behöver jag nog personer som håller igång samtalet. Å andra sidan är det inte helt fel att ha med några med glimten i ögat, som man i sin tur kan vila ögonen på en stund.
  Mina favoriter varierar lite från dag till dag. Jag har varit tvungen att möblera tre bord till att börja med. Antingen far jag omkring som en skottspole och byter bord under kvällen. Eller också kör jag en hel vecka.
  Här är mitt fredagsbord: Sally Phillips (Smack the pony), Katherine Hepburn, Marika Lagerkrantz och Frida Öhrn (Oh Laura).
  Lördagsbordet: Jennifer Aniston, Shania Twain, Lisbeth Salander och Malin Moström.
  Onsdagsbordet, Lilla Lördagsbordet: Sandra Bullock, Kajsa Bergqvist, Angela Kovacs och Lena Philipsson.

  Man kan väl inte direkt anklaga mig för att ha prioriterat det intressanta, djupa samtalet. Däremot är personerna inte helt ointressanta ur andra aspekter. Glimten i ögat hos Sally Phillips och Frida Öhrns röst kan smälta vilket gosshjärta som helst.

         
   

  Jag läser inte recensioner så ofta, men det händer ibland. Och eftersom Björn lovade att "stagediva" i Sporthallen när Takida inledde sin turné i fredags måste jag kolla.
  Om det blev någon "scendykning" för Handsjöbyns förlorade son framgår inte av artikeln i ST. Men Takidas "svettigt speedade hårdrock" får bra kritik även om publiken verkade föredra de mjukare hitsinglarna.

  Desto klenare recension får "Slagsmålsklubben" i söndagstidningen. "Låtarna grötas ihop", "ett äckligt entimmesmedley", "hamrar otajt på dyra synthar", frontmannen skriker i mikrofonen tills det distar och låter skit" och favoritlåten låter ... ja, förstås också skit.

  Man kan inte vara på topp alla matcher, alla spelningar. Men när man  får läsa att bandmedlemmarna enligt egen utsago befann sig i ett tillstånd mellan "full" och "skitfull" kan man ju undra.
  All publicitet är bra säger dom, men ...

  Annars har jag sparat en favoritrecension från en konsert med Dr Alban 1990, efter sin hit "Hello Africa".
  "Dr Alban har ingen positiv egenskap och kommer knappast att kunna skaffa sig någon. Sällan har någon så totalt befriad från talang och självdistans satt sin fot på scenen. Plastväxterna som inramade scenen var det mest levande i hela lokalen."

  Tur att man bloggar i hemlighet och att ST inte har någon recensent på mina lektioner. Någon lektion per år kan ju vara tveksam.

  Selånger Bandy saknar spelare och hoppar i sista stund av bandyallsvenskan och tar steget ner i division 2. Tråkigt att fin bandykultur i Medelpad "tillfälligt" försvinner. Tråkigt också för bl a André Sjödin, f d Böleelev, som nu istället lär bli aktuell för Härnösand. Ett HAIK som föll i helgens seriepremiär.

  Själv spelade jag bandy som junior i Brommapojkarna 1969. I A-laget hette en av mina lagkompisar Gösta "Knivsta" Sandberg. "Knivsta", utsedd till Århundradets Djurgårdare 1991, var den siste allroundidrottsmannen. Han var den siste som deltog i svenska landslaget i såväl fotboll, som ishockey och bandy. Han var också med i det Sverige som tog OS-brons i fotboll i Helsingfors 1952.

  

  "Knivsta" varvade ner i BP:s division 3-lag några år. Han hade seriens största bandybyxor och det var i stort sett omöjligt att ta bollen ifrån honom.

  Söråker och Selånger spelar alltså i samma serie i vinter och timrålaget har nu chansen att bli bästa Medelpadslag på mycket länge.
  Söndag 29 november möts lagen i Söråker. På Söråker Bandys hemsida anges matchstart till 08.00. Är det månne för att undvika huliganupplopp?

  Den kvinnliga bonden i det populära TV4-programmet "Bonde söker fru" kommenterade i det första avsnittet att en av hennes brevskrivare gjorde listor. Det gjorde hon också och därför var han intressant.
  Jag har också gjort listor. Förr. Långa listor på allt jag behövde göra. Inte blev jag nå´t intressantare för det. Däremot smått deprimerad. Fick dåligt samvete för allt som inte blev gjort.

  Om jag gör listor nuförtiden är det listor på vad jag har gjort. De blir inte långa men det som står där är i alla fall utfört.

  Willy Persson, oraklet från Gålberget, lade ut texten under en promenad bland stora hus i New York. Och han funderade på att göra en lista på olika göromål i hemmet. Alla arbetsuppgifter skulle ges ett värde, en ersättning för utfört arbete. Matlagning, tvätt, städning, bakning, skura toaletter och presentköp skulle t ex ge höga poäng, och pengar till den i familjen som gjorde jobbet.

  När vi synade förslaget lite närmare bestämde vi oss för att inte föra tankarna vidare.
  Ligga på soffan och läsa tidning, äta godis och se sport på TV skulle säkert inte ge många kronor. 

  Visst var jag skolkompis med Tommy Söderberg. Men så här nära har jag nog inte varit, som i år 2009. Att få ett pris på fotbollsgalan.
  Men visst är det kul när det är någon bekant, någon man jobbat med som blir uppmärksammad.

  Helen Caro från Sundsvall fick stolt ta emot priset som "Årets domare" på damsidan. Hon har varit assisterande domare i många stora matcher, bl a i Dam-VM och vid OS i Kina. Hon blir med säkerhet också uttagen till nästa VM i Tyskland 2011.
  I motiveringen till utmärkelsen framhålls bl a hennes härliga utstrålning och goda teamkänsla som skapar en god stämning.

  Var det månne detta hon lärde sig på Böle skola 1993 när hon "kämpade" med mig i en sexa med käcka gossar, där några av dem hade namn som Jocke, Gustav, Jocke, Robban, Jimmy och Stefan.
  De gillade henne också.

  "Seger" har flaggat hela veckan. Så drypsäker var han på att AIK skulle ta dubbeln. Förutom det Allsvenska guldet förra helgen blev det idag seger i Svenska Cupen. 2-0 mot IFK Göteborg på Råsunda.
  Dragvägen hurrar och gratulerar.

  Amanda Jenssen ska uppträda på Fotbollsgalan och har kommit med sitt andra album "Happyland". Lite annorlunda än sitt första. Hon säger att den nya skivan är mer intensiv, mörkare och rökigare (!).
  Hon berättar att hon influerats av en mängd artister från nu och då. Hon nämner bl a Walker Brothers.
  Amanda låg bra till hos mig redan förut men nu stiger hon ytterligare i min aktning.

  I mitten av 60-talet var jag nämligen medlem i Walker Brothers engelska fan-club och i skivskåpet hemma trängs några exemplar i vinyl från storhetstiden 1965-67.



  Det var en tid när man köpte tidningar som "New Musical Express" och "Melody Maker" och kollade topplistor. När plånboken hade råd blev det också en och annan "Fabulous" och "Rave" för bildernas skull. Man var såld framförallt på brittisk popmusik.

  Jag lyssnar fortfarande gärna på gruppen och frontmannen Scott Engel (Walker). Bl a kanonlåtarna "Make it easy on yourself", "My ship is coming in" och "The sun ain´t gonna shine any more". Deras "Greatest Hits"-CD har jag lånat på bibblan.
  Gruppen serverade popballader med stor orkester och jag betraktade Scott Engel som en ny Frank Sinatra. Men Frank kunde man ju inte gilla som 15-åring.
  När jag idag lyssnar på Scott låter han nästan som en amerikansk Christer Sjögren. Lyssna gärna på "Lady came from Baltimore". Scott Engel blev soloartist och sjunger säkert än idag som pensionär (66 år).

  Av min kompis Ove Kjellqvist, förresten inte helt olik Scott till utseendet, bytte jag till mig Scott´s första solo-LP. Ove bodde faktiskt på Medelpadsgatan i Vällingby. Om jag inte minns fel kostade det mig en LP med "Young Rascals".
  Det sved.  

  I torsdags var det "Vi i 5:an"-uttagning på TV. Barnkanalen klockan 10. På Böle skola fick de 60 eleverna i årskurs 5 packas in på väggar och golv i ett klassrum där en TV-mottagare fungerade.
  Klassen där TV:n fanns fick arbeta i en fritidslokal och fritids fick flytta till ett skyddsrum. Men eftersom det handlade om Böle skola gick det självklart utan problem. Men ...



  Inför samma program för två år sedan fick en lärare jobba i tre dagar för att ragga skolans enda digitalbox och en bordsantenn. Aktuell TV fick placeras utom räckhåll för eleverna för att inte dubbelbilden skulle förvärras. Då trängdes också 60 elever i samma lokal för det var enda möjligheten som stod till buds.

  Vore jag skolpolitiker skulle jag arbeta för att alla skolor i kommunen ges samma möjligheter. Samma grundförutsättningar, samma grundutrustning, samma möjligheter helt enkelt.

  1956 såg jag mina första TV-program. Jag var sex år och tror det var "Kvitt eller dubbelt" och "Sigge Cirkus". Vår första egna TV-apparat inköptes till fotbolls-VM 1958, en Centrum, och det var blyerts förstås.
  Det har gått över 50 år sedan dess och den mediala utvecklingen har varit hissnande. Familjer idag har nog i snitt tre TV-apparater per hushåll. De flesta platta.

  En modern undervisning kräver att man utnyttjar de tekniska landvinningar som åstadkommits fram till idag.
  Hur står det då till med TV-tillgången på vår skola? Hur många klassrum har en TV? Hur många klassrum kan se direktsänd TV?
  Skolan, med ca 370 elever, har ett 20-tal klassrum och tre fritidsavdelningar. Och ni har inte en susning om svaret. Som tröst kan sägas att det har vi inte på skolan heller. Svaret kan vara: "Ett"!

  Jag vet att Sveriges och kommunens ekonomi är risig men det är nästan stenålder att TV-mediet inte finns tillgängligt i varje klassrum i Sverige år 2009.

  Så kom den. Äntligen. Den första snön.
  På morgonen låg två cm slask på marken. Knappt fotspåren syntes och den dög inte ens att göra en snöboll av. På kvällen kom ytterligare några cm.

  Ett dygn senare var allt borta, men vi hade fått en föraning av vad som komma skulle. En vit jul? Härliga skidspår? Och en signal om att det var dags att plocka ner kängor och vinterkollektionen från vinden.

  Nu är det gjort och det innebär antagligen att vi nu får vänta på snön. Länge. 

       

  Har man jobbat 35 är som lärare och 20 år som idrottsledare så har man träffat en hel del människor, både barn och vuxna.

  Jag glömmer inte när spjuvern Pelle Nordborg, tillsammans med några i klassen på mellanstadiet spelade upp en "pjäs" på ett föräldramöte.
  Han spelade pappan som trätte med frun (Eva Berg) om vem av dem som skulle gå på föräldramötet. Båda var nämligen livrädda för att bli valda till klassombud. Pelle skyllde på sin bowling, men fick visst gå ändå.
  Föräldrarna kände så väl igen sig och låg dubbla av skratt.

  Pelle gick bort i veckan, 43 år gammal efter en svår kamp mot sin leukemi. Mitt i livet.

  För två veckor sedan körde Joel Viklund av vägen med tråkig utgång. Joel for som 10-åring runt i orienteringsskogen som en ljuslockig liten iller i Timrå SOK. Han blev bara 19 år. Bara i början av livet.

  Livet är knappast rättvist, och ibland alldeles för kort.

  Idag har vi tvättat fönstren. 7 november är kanske lite sent på året men graderna befinner sig på rätt sida av nollan. Visst är det skönt att att göra något som syns och som består en tid. Som att stryka skjortor, mangla lakan, vaxa bilen, måla, tapetsera, klippa gräset ...
  Att göra något och sedan lägga det till handlingarna för en längre tid skapar tillfredsställelse och ger tid för andra utmaningar.

  Motsatsen, att aldrig få en sak ur världen, skapar frustration och otillfredsställelse.

  I onsdags hade vi arbetskväll och diskuterade IUP och skriftliga omdömen. Det var definitivt inte första tillfället. Förslag skrivs och förkastas. Nya förslag förkastas. Ingenting är till slut bra nog. Och det sägs ska utmynna i ett kommunlikt dokument. Det låter.
  Några tycker något förslag är bra, passar dem. Andra känner sig fortfarande vilsna.

  Eftersom nästan ingenting duger vore det kanske bäst om någon som har facit gör jobbet. Det borde vara de som skrivit styrdokumenten. Men vem är det som tolkar dessa bäst? Skolverket? Skolledarna? Skolpolitikerna? Steve?
  Ja, inte är det då pedagogerna som gång på gång tvingas göra om och göra om. Ibland kan man få känslan att man är dum i huvudet som inte kan skriva så skolledningen blir nöjd.
  "Processen" måste ta tid , säger man. Och det gör den sannerligen. Och är det för brukarnas skull man producerar det ena "luddverket" efter det andra?

  Låt vara att planeringarna ska baseras på strävansmålen men föräldrar och elever vill nog veta lite mer konkret, tydligt och enkelt, hur läget ligger och vad exakt de kan stötta sina barn med.

  En bekymrad Gert Fylking kommenterade besöket på grabbens utvecklingssamtal:
  "De förstår djävligt bra, men kan ingenting"!

Den långa mörka hösten är räddad.
AIK svenska mästare i fotboll 2009.
Och Brommapojkarna kvar i allsvenskan.
Rättvisa har skipats.

Det gäller att ha så många favoritlag att man alltid har någonting att glädja sig åt.
Nästa år ska jag skaffa mig några till.

 

  Gud så härligt att vara ledig några dagar. Att få ta det lite piano och fixa lite småsaker man inte riktigt hunnit med. Och att äntligen få tid att läsa.
  Under helgen har jag läst massor. Och många böcker om och om igen. Och högt.
  Prova själv t ex "Lek med Molly", Molly bakar" och "Tanden är lös Molly". Jag kan allt om Molly nu, och Konny Krokodil, Emil Ekorre och Bella Kyckling.

 

  Maja, barnbarnet, 1,5 år, har varit på höstvisit i Sörberge. Hon har ingen aning om att hockeylaget sladdar i Elitserien och att AIK vinner Allsvenskan i fotboll i eftermiddag.
  Hon är nöjd med att läsa om Molly. Och det går fort nu. Språket exploderar även om man inte fattar allt hon säger. Men hon är drypsäker på att mamma är mamma och att morfar är morfar. Färgerna kommer med både namn och teckenspråk, men vad som är gult kan många gånger kvitta.
  Man ska rita gubbe stup i kvarten och sjunga sångerna om Krokodil, Björnen, Katt, Blinka, Bil, Hus m m.

  Nu är hon på väg hem till Borlänge efter Norrlandssemestern med mamma och pappa, efter att ha plockat mossa och enris på Skönviksberget.
  Ikväll har jag ingen att läsa för om Molly, Konny Krokodil och Bella Kyckling. Om inte Louise vill höra förstås. Eller Kerstin, 88.