bolemacke

   

  Det är skönt att vara i stugan. Lite koppla av, men mycket arbete, men långt från alla måsten på jobbet, som dock finns kvar när man kommer hem. Det blir nu en hektisk tid fram till midsommar.

  Kejsarna i Kina behövde nog inte göra många handtag. Och blev det för tråkigt hemma i den "Förbjudna Staden" kunde de alltid dra sig tillbaka till sommarstället, "Sommarpalatset".

   

   

  "Sommarpalatset" var en magnifik anläggning. Det tyckte inte bara vi. Dagen före hade över 100 000 människor besökt platsen.
  Av jordmassorna från den enorma konstgjorda sjön gjordes ett högt berg som bebyggdes av ett buddhistiskt tempel. Till byggnaderna i palatset hör en över 700 meter lång prydd pelargång så inte kejsarinnan skulle bli blöt i håret om det regnade.
  Sjön var så stor att vi måste åka en drakbåt för att ta oss tillbaka.

  "Sommarpalatset" finns på Unescos Världsarvslista. Det gör inte vår stuga i Sundsta. Och här har vi inte fått båten i sjön heller. Vi har inte ens hittat bojen den ska ligga vid.

 

   
                                                                      Andra trivsamma kineser

  Jag har kramat en kines! En tjej. Och Louise vet om det.
  Hon var en av våra favoritkineser.

  Hon var inte den allra vackraste jag såg i Beijing, men absolut den charmigaste. Hon var en av de tusentals tjejer som arbetade som försäljare på "Silk Market". En dag gav jag henne en kram i förbifarten.

  Jag var orakad och hon nästan skrek. Hon var visst inte van vid att känna skäggstubb på kinden, då kineser inte har så mycket skägg eller kropsshår.
 
  Men vem skulle inte bli upphetsad av att bli kramad av en 60-plussare från Sörberge.

   På sidenfabriken

   
                                                                                                          Silk Market

  Birsta i all ära, men här i Beijing snackar vi shopping. Ja, inte för mig men möjligheterna fanns. Det hade beskrivits för mig. Om dessa marknader där man måste pruta. Men jag hade inte förstått omfattningen.

  Jag fick en mindre chock, men förstod efter några dagars anpassning hur det hela fungerade. Men jag blev aldrig någon riktigt bra prutare.

  En av de marknader vi besökte var "Silk Market" i 7 våningar med allt från skor, kläder och smycken till glasögon och fotmassage. Och dessa tusentals påträngande, tjatande försäljare på nästan varje meter i de enorma lokalerna var verkligen en upplevelse i sig.

  De kinesiska flickorna jobbade långa pass, säkert med dålig ersättning.
  Precis som Sundstas "kineser". Långa pass och bara arbete och arbete.

  
 

   

  När ni åker taxi, brukar chaufförerna ofta ta fram sitt tjocka familjealbum och visa er? Eller ber er välja er favoritmusik under färden? Och dessutom ge er var sitt fotografi han själv tagit? Sedan krama damerna innan han tar nästa körning?

  Att han ville ha fyrdubbelt betalt för att köra oss hem tog vi med en klackspark. Ingen annan ville nämligen köra oss. Och vi förstod inte varför. I efterhand fick vi reda på att det antagligen berodde på att körningen var för kort och gav för liten inkomst. Å andra sidan kostade den ca 10 kilometer långa hemresan 80 kronor för fyra personer. Ditresan 25 kronor, för fyra. Tokbilligt alltså.
 
  Att det skulle prutas i butikerna det visste vi om, men att det skulle till mutor för att få åka taxi, det var en nyhet.

  Annars var tunnelbanan det perfekta färdmedlet. Gott om linjer och billigt. En enkelresa, 2 yuan (2 kronor). Och vilken tunnelbara sen. Hur fräsch som helst med information på engelska såväl i rullande text som i högtalarna. På en digital tavla i vagnen blinkade en lampa för den station som närmade sig. Mycket enkelt att förstå. Där ligger såväl Stockholm, London som New York i lä.

  

  Det största antal taxibilar jag sett samtidigt måste vara vid Centralstationen i Rom. Nästa lika många cykeltaxis, riksha, såg jag i Beijing. Med en sådan for vi runt i en av stadens många vackra hutonger, Pekings gamla historiska bebyggelse med smala gränder.

  Jag skulle dock aldrig vilja dra ut med en riksha i den vanliga biltrafiken, i det toktrafikerade Beijing, med ibland 7-filiga vägar för sina fem miljoner bilar.

  Inte undra på att många kineser bar andningsskydd och att vi aldrig, trots värmen, såg solen riktigt klart.  
  Å andra sidan ser vi sällan solen här hemma heller. Var sjutton håller sommaren hus? 

 

   

   

   

  Jag har aldrig gillat massage. Eller egentligen vet jag inte för jag har aldrig varit med om någon. Jag brukar skylla på att jag är för kittlig.
  Om jag någon gång har behov av att fila på fötterna gör jag det stående på ett ben i duschen.

  Efter Kinasemestern är mina fötter lena som en barnstjärt.
  En helkroppsmassage på hotellrummet, fotmassage tre gånger på en vecka, varav en på en örtmedicinsk klinik, och pedikyr såg till att det blev så.

  Innan resan fanns det inte på världskartan. Och inte speciellt manligt. Lurad eller inte, men det var både skönt och intressant.
  Särskilt intressant var behandlingen på en "skönhetssalong" på Silk Market. Vi var fem av oss som behandlades samtidigt. Medan Villy fick en "sumabrottare" fick jag ett riktigt charmtroll. Snacka om kamraterna var avundsjuka.

  Att priset på behandlingen bara ökade med nya "hokus pokus-kurer" retade en del. Jag bara njöt, överlämnade mina "påkar" till massös nr 060 och vilade mina ögon på denna "kinesprinsessa".

 

  

   Eftersom kineserna är så många behöver de ju stora ytor att röra sig på. De kinesiska kejsarna hade också behov av stora ytor, såväl inomhus som utomhus. Och nu snackar vi ytor.

  Himmelska Fridens Torg, som jag verkligen såg fram emot att besöka var dock bättre på TV. Idag är den en av Kinas mest bevakade platser efter upploppet 1989. Jag får ryggsäcken röntgad innan jag får beträda torget. Här ryms lätt en miljon människor på de 440 000 kvadratmetrarna, som går att jämföra med ca 67 fullstora fotbollsplaner. Hyfsat sportfält.

   

  Vi besökte torget på Valborgsmässoafton och visst var det mycket folk i farten. 1 maj åkte vi förbi i buss. Då var där så många människor att man inte såg underlaget.
  Peter köper en militärkeps för att hedra Mao och Villy en Mao-T-shirt.

  Då var "Den förbjudna staden" ett strå vassare, trots att jag inte ägnat det kejserliga palatset några större funderingar. Det var mäktigt men det var guiden Frank som gjorde besöket så minnesvärt. Hans historier om alla kejsare och livet tillsammans med sina 3 000 konkubiner (älskarinnor) och 7 000 eunucker (uppassare) gav upphov till många tankar.

 Att det under "Den förbjudna stadens" stenbeläggning sedan 600 år döljer sig 15 lager med tegelsten för att omöjliggöra byggandet av tunnlar och att skydda kejsarfamiljen är intressant i sig. Men eunuckernas öden där de får offra sina genitalier för jobbet är smärtsamt att höra. Att de sedan vid sin död fick kvittera ut dem igen känns makabert. En kines kunde dock inte tänka sig att begravas utan alla sina kroppsdelar. 

  För dem som inte vet varför så kastrerades eunuckerna för att de skulle låta bli kejsarens kvinnor. Hur han nu själv skulle hinna med alla sina 3 000. Jag skulle inte ens hinna med hälften. Inte ens på en vecka. Kanske när jag var yngre. 

 

      

   

  Tack vare att Frank, den allvetande guiden, tog oss med till typiska kinesiska matställen på luncher och middagar i fyra dagar fick vi verkligen äta kinesiskt. Med pinnar förstås. Och pinnarna har ju den fördelen att det inte går så himla fort att äta. Därför blir man behagligt mätt.
  Oftast åt vi vid ett runt bord för 8-10 personer med en mängd olika nyttiga rätter på en roterande glasskiva. Vissa rätter var förstås godare än andra, och maten på olika matställen varierade också i smak. Men det var mycket grönsaker och självklart besökte vi en specialrestaurang för Pekinganka, i flera våningar. Alltså matstället.

  
  I en "Hot Pot"-restaurang fick var och en fondua i en egen kokande apparat framför sig. Lite kul faktiskt.

  

  De två sista kvällarna åt vi exklusivt på restauranger i ett naturskönt område, Honhai Area Bars, vid Qianhai Lake, Di´ Anmen West Street. Och om man blundade kunde man lika gärna tro att man befann sig i Aten eller Rom.
  Där bjöd de skyldiga till valet av resmål, våra 60-åringar Gunnel, Christina och Peter, på 180-årskalas med flamberad biff. En skön omväxling från all lokal mat vi tryckt i oss hittills.

  Förundrad blev man när det alltid ställdes fram en kanna varmt vatten att dricka till maten. Men mest besviken blev jag på sopporna.
  Jag som älskar den kryddstarka Pekingsoppan på våra svenska kinakrogar fick aldrig smaka på någon som ens var i närheten av den. Sopporna smakade bara vatten och såg oftast ut som vattnet i diskhon efter en stordisk.

  Innan vi åkte blev vi varnade för att inte äta någonting som vi inte visste vad det var. Men hur sjutton ska man veta var köttet kom ifrån. 
  Dock såg jag väldigt få levande hundar. Och så många kineser som det finns är det omöjligt att veta om någon saknades. 

 

   

   

  När kineserna firar sin långledighet kring 1 maj passar vi på att besöka Kinesiska Muren. Det visar sig att kineserna alla har samma tanke. Kö på motorvägen i flera mil och kö på muren.

  Trångt är bara förnamnet men i efterhand känns det ändå bra att minnas kämpandet uppför höga trappsteg och alla människor.
  Att muren var magnifik det visste vi och den fanns som nummer ett på vår önskelista. Nu kunde vi pricka av den och hoppas på nya fantastiska upplevelser.
  Men undra på om inte espresson efter klättringen satt lika fint som själva muren.

  Det blev bara några hundratal meter på muren. Resten, nära 900 mil, får jag ta en annan gång.

   

 

   

  Jag trodde aldrig i min fantasi att jag någon gång skulle hamna i Kina. Inte heller har jag haft någon större längtan dit.
  Nu är jag glad och tacksam för att ha fått vara där.

  Men det kändes konstigt inför resan. Inte som förut när man rest till någon storstad eller på badsemester. Trots att man hört så mycket, kunde man inte riktigt föreställa sig hur det skulle vara. Det var på samma gång både spännande och kusligt. Som en första date, typ.

  Men fick jag bara gå lite på Kinesiska Muren, käka lite Pekinganka och sätta mina fötter på Himmelska Fridens Torg, då skulle jag nog bli varm i kläderna.
  Och nog blev jag varm alltid. Över 30 grader varmt de tre sista dagarna. Men bara 23-26 grader de dagar vi var på guidade utflykter.

  Nu är det gjort, men jag blir nog aldrig en riktig kines.