bolemacke

     

  Jag har blivit kompis med "Kolingen".

  När jag var ca 13 år var jag på en bondgård i Byholma nära Grisslehamn i Roslagen. Tillsammans med "Benet", Bengt Serneblad, tillbringade jag några veckor där för att sedan avlösas av en annan gammal klasskamrat, Ove Kjellqvist.
  Mina minnen från gården är idag en aning diffusa men jag kommer ihåg att bonden själv hade protes på ett ben. Vi högg ved i en stor roterande vedklyv och jag fick halsfluss och fick åka hem i förtid.

  Men det starkaste minnet är den bag vi förvarade våra smutsiga forbollsstrumpor i under en av sängarna. Stora sommarskrattet fick vi varje gång vi gläntade på dragkedjan och doften spreds i rummet.

 Igår, 50 år senare, befinner jag mig i Grisslehamn igen men nu bara för att njuta doften av hav, sommar och rökt fisk. Vi besöker hamnen, marinan, kapellet och Albert Engströms ateljé och museum.

  Kristin badar i viken nedanför ateljén, Andreas vinner äventyrsgolfen i marinan och Louise köper två surdegslimpor för 120 kr.
  En limpa för 60 kronor. Må den vara god. Eller är det meningen att man ska ställa upp den i fönstret som roslagssouvenir?

   

 

   

  När jag får min sommarledighet skaffar jag mig en ny identitet. Jag klipper håret ner till 14 millimeter och letar fram kläder jag kasserade för 20 år sedan. Dessa kläder går jag sedan i från midsommar till i början på augusti.
  De enda som känner igen mig är den närmaste familjen.

  En annan förändring som skett är att jag förmodligen blivit väldigt intelligent. Detta beroende på all fisk jag ätit. Dels den lax och öring vi haft med oss från Timrå och Indalsälven, dels den fisk som vi själva tagit upp ur Lommaren, abborre, gös, sutare och nästan gädda.

  Hade vi bara förlitat oss på kast och mete skulle vi inte bli feta. Det gamla nätet har dock glatt oss med matfisk. Imorse en gös på kilot. Annars gott om stora abborrar och sutare.

  En morgon misslyckades vi med att få upp en 10-kilosgädda ur nätet. Vi försökte knocka den med öskaret och åran. Sedan drog han iväg och lämnade ett stort hål i nätet efter sig.
  Öskaret i plåt ligger numera på havets botten. Snacka om orutinerade fiskare.

   

   

  Även en mördarsnigel har rätt till en värdig död.

  Men ibland blir man tveksam. Klippa av huvudet, frysa ner, trampa ihjäl, salta ... Ifjol försökte jag elda upp ett hundratal. Inte ens bensin hjälpte.

  I år plockar vi dem med små tillklippta lappar av tidningspapper. Handskar blir så slemmiga att de måste kastas.
  Recept på mördarsniglar berättar också att de måste kokas 5-6 gånger för att bli av med slemmet och det låter inte särskilt kul. Dessutom hade det recept jag hittade, "Mördarsnigeltoast", 16 ingredienser, de flesta kryddor för att kamouflera smaken.
  Det blir ingen tillagning trots att vi säkert plockat över tusen exemplar denna blöta sommar.

  En kväll hade vi tävling. "Vem hittar först 5 mördarsniglar". Kanske en gren på sommarens 5-kampsreportoar. Finns det förresten något dataspel modell "Utrota mördarsniglar"? Någon app till mobilen?
  Kanske en kamp, typ pimpeltävling, där största snigel och största mängden vinner priser i såväl ungdomsklasser som vuxendito.

  Tänk om man la alla fångade mördarsniglar i en rad. Undrar hur långt man skulle komma. Säkert flera varv runt jorden.
  Bara på tomten här på Sundsta skulle vi komma en bra bit på väg. Kanske ända till Systemet i Norrtälje.

  Jag läste i DN om att den finska lärarutbildningen var på väg till Sverige. Det vore inte dumt. Läraryrket har hög status i Finland och det är nära tio sökande per plats till utbildningen medan det i Sverige är en. Ingen knivskarp konkurrens precis. Men många förstår varför.

  Som förklaring till Finlands skolframgång brukar anföras att skolorna tidigt ger eleverna särskilt stöd. Då kan man undra hur tidigt.
  På den skola jag jobbar har skolledningen alltid prioriterat specialundervisning i lägre åldrar, varför år 4-6 ofta fått klara sig med smulor. Eller handlar stödet om något annat? Har vi gjort på fel sätt i hela Sverige?

  En tanke jag får ibland är om det i Finland helt enkelt är en fråga om mera sisu, mera go, mera kämpa, mera jävlaranamma från flera håll. Även från brukarna.

  En annan orsak till framgången är att lärarutbildningen i vårt grannland är nära knuten till övningsskolor dit lärarstudenten kan springa ner när som helst.

  Handledarna har en särställning i Finland och de mest välbetalda lärarna som handleder studenter har bättre betalt än professorerna på universiteten.
  I Sverige anser de flesta lärare att handledaruppdraget är oattraktivt, då man inte nog kompenseras för sitt extrauppdrag. Det gör att många erfarna, kvalificerade lärare tackar nej och lärarhögskolorna får svårt att hitta lämpliga praktikplatser.

  Jag förstår var de talar om då jag arbetat som handledare för lärarstudenter sedan början på 80-talet.
  Jag gjorde en uppskattning för 10-15 år sedan när jag haft en hektisk period med många studenter. Om jag inte minns fel slutade ersättningen, då lärarstudenten var på plats, på under en krona i timmen. Och då talar vi brutto.

  Dålig lön och ett handledaruppdrag utan egentlig ersättning. Larvigt! 

     

  Jag har svårt att läsa på i turistböcker innan jag reser. Jag behöver något konkret att haka upp mina upplevelser på. I min andra PIM-uppgift i Timrå försöker jag beskriva hur jag tänker om det med hjälp av ett träd och dess grenar.
  Vet man något konkret är det lättare att haka på ny kunskap.

  Att se Berlinmuren i verkligheten, liksom Brandenburger Tor och "Checkpoint Charlie" är det inte samma bild jag bar med mig hemifrån. Så visst förstår jag skolelevers behov av att laborera och känna, för att sedan reflektera och skapa ny kunskap utifrån eget intresse.
  Det är först sedan jag besökt Rom, Peking och Berlin som jag riktigt ville veta mer.

  Men ibland ramlar man bara på intressanta och sevärda objekt. Som "Sony Center" med sitt inglasade centrum och KaDeWe, varuhuset med en matvåning med ett utbud bl a av korv och ost som egentligen inte finns i verkligheten.

   

  Men nu tror jag att Berlin behöver vila en stund. Förresten smakade ölen precis som hemma och en "Döner" var inget annat än en vanlig kebab med bröd.

 

   

  Man berättar gärna om saker en nation kan vara stolt över. Jonny, stadsguiden från Nottingham, berättade om sin historielärare som påminde eleverna om att det var engelmännen som först avskaffade slaveriet.
  Det han inte nämnde var att, det var engelsmännen som var de första som gjorde "big business" av slaveriet.

  När Berlinmuren revs kunde tyskarna känna stolthet. När och orsaken till att den byggdes ger ingen anledning att slå sig för bröstet.

  Precis som i Stockholm och andra storstäder kan man köpa turistbiljetter för fri transport med buss, tunnelbana, pendeltåg och spårvagn i ett antal dagar. Så också i Berlin. Men här fanns inga spärrar eller spärrvakter och vi behövde aldrig ens visa våra biljetter någonstans.
  När man gick ner i tunnelbanan hamnade man direkt på plattformen. Det var hur smidigt som helst.

  

  Visste ni förresten att företaget som tillverkade dödsgasen Cyklon B under förintelsen, 2005 sponsrade färgen till de 2 711 betongblocken på Holocaust Memorial. En specialfärg för att eventuellt graffittisabotage lättare skulle kunna tvättas bort.

  Visst är det tur att vissa företag kan ändra sin tillverkning till någonting vettigt.   

   
  Kvällstid och dagtid

  Det sitter en plexiglasskiva på torget Bebelplatz i Berlin. En kvadrat med en meters sida, som man obemärkt skulle kunna gå förbi på dagtid. Blickarna ligger istället på Statsoperan, katedralen och Humboldtuniversitetet. Ett universitet där bl a Albert Einstein jobbade som professor i 20 år tills Hitler kom till makten.

  Bebelplatz är den plats där omfattande bokbål först ägde rum i Nazityskland 1933 efter initiativ av Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister. Allt för idén att rena den tyska kulturen.
  Över 20 000 böcker brändes här. Böcker i huvudsak av judiska författare, men också av politiska motståndare. Några exempel är Liza Tetzner, Brecht, Kafka, Freud, Einsten, Hemingway och Heinrich Heine.

  När vi passerar glasrutan på dagen ser vi ingenting i solskenet. Men på kvällen ser man ett upplyst rum därnere. Ett rum med höga tomma bokhyllor.

  På en bronsplatta kan man läsa några textrader av Heinrich Heine från hans drama "Almansor" från 1820.
  "Dort wo man Bucher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menchen". "Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor."

  Det är nästan 200 år sedan detta skrevs och nästan 90 år innan nazisterna tog makten i Tyskland.
  Makabert, eller hur?

 

 

  På min arbetsplats har vi lite knapert med läromedel, alltså böcker att sätta i händerna på eleverna. Så att de själva kan läsa och reflektera. Att själva sätta sig in i skeenden vi diskuterat eller sett på film. Liksom träna sin läsförmåga.

  Visst innebär de nya tiderna möjligheter utöver det vanliga att vidareutveckla sina intressen med hjälp av internets stora kapacitet, men då måste man ju liksom kunna läsa, och sovra.

  Jag har som mellanstadielärare t ex vid åtskilliga tillfällen på olika sätt presenterat 1600-talet, Gustav II Adolf och det 30-åriga kriget, och slagen vid Breitenfeldt och Lutsen. för eleverna.  Men ingenstans har de svenska historieböckerna jag läst berättat om hur svenskarna behandlade sina tyska fångar när de nådde Berlin under 30-åriga kriget.
  Det berättar däremot vår stadsguide när vi står där på Gendarmenplatz, ett 20-tal turister från olika delar av världen. Och vi svenskar känner oss lite dumma.

  "Svenskarna ställde upp de tyska soldaterna på rad och sköt dem genom huvudet. Dog de inte på en gång fylldes de med kloakvatten och man tryckte in en träbit i munnen på dem. Dog de inte då heller hoppade soldaterna på deras magar tills de sprack."

      

  Kerstin Waller jämför sommarställen med arbetsläger. Det var bara arbete från morgon till kväll. Så fort man kom dit var det arbetsbyxa på. Därför sålde de sitt "Gulag", drömstället på Smådalarö.

  På arbetslägret i Sundsta hinner vi dock både äta, läsa DN, fiska lite och spela några 9-hålsrundor. I veckan har vi också träffat andra levande människor.
  Kerstin Waller, Louise scoutkompis från Blackeberg gav oss en lektion på golfbanan tillsammans med Asta, hennes 1-åriga cairnterrier.

   I torsdags övergav vi tomten när Norrtälje firade "Roslagsnatta", med kvällsöppet, underhållning och ett motionslopp. Ett 5-kilometerslopp både Johanna och Andreas deltagit i men som brukar vinnas av färgade män från Kenya. Så inte i år.

  Bosse Lidholm vår leende skolkamrat från gymnasiet i Blackeberg deltog inte i år heller. Däremot blev det ett kärt återseende på gågatan och lite skvaller om gamla klasskompisar och Blackebeg. Bosse hade sett klasskamrat Sune och satt sig mittemot honom på tunnelbanan.
  - Känner du igen mig, sa Bosse.
  - Jobbar du på departementet, undrade Sune.
  Sedan gav Bosse upp vårt gamla fjällvrål och då var saken klar. Sune är ursäktad. Det är trots allt 43 år sedan vi gick ut gymnasiet.

  Längre ner mot Stora Torget tar Ola och Birgit en glasspaus på väg till sommarstället, sitt "Gulag" i Rörvik.

  Då har vi träffat nästan alla vi känner i Roslagen och vi har bara varit hemifrån några veckor. Kanske blir det fler möten. Annars finns ju Facebook. Men där får man mest läsa om vännernas fantastiska "Gulag". Väldigt lite om allt regn och alla mygg.

  Men visst är det skönt att vännerna har det bra och är utvilade när semestern är över.

  

   

   

  Den tyska skulden för två trista världskrig, nazismens terror, med ett delat land i det "kalla kriget" m m har på många sätt präglat landet.
  Hur Tyskland kunnat resa sig ur ruinerna efter andra världskriget och bli Europas inflytelserikaste land är för mig en gåta.

  Ett led i försoningen är säkert alla iordningsställda minnesplatser, där Holocaust Memorial må vara en av de mäktigaste. Monumentet består av 2 711 stora betongblock av olika höjd på ett område som är bra mycket större än en fotbollsplan. De står i ett radsystem och anläggningen kan föra tankarna till en kyrkogård.
  Såväl monumentet som museet under jord, som berättar om nazisternas förföljelser och judiska familjeöden, måste bara upplevas.

   

  Vi guidas vidare på "Ondskans gata", "Wilhelmstrasse", från vilken Hitlertyskland regerades. Här fanns rikskansliet, högkvarteren för Luftwaffe, Gestapo, SS och många av de andra byggnader som terrorn utgick ifrån. På gamla bilder från "Wilhelm-Platz" ser man hundratusentals människor jubla inför sin Fuhrer efter invasionen av Frankrike 1940.

  Hilton Hotell låg vid tunnelbanestationen "Stadtmitte", strax efter "Mohrenstrasse" efter linje U2. Vi tyckte nog att "Mohrenstrasse" såg lite annorlunda ut än övriga stationer. Den var mörkare och mer diskret. Här fanns inget kakel på väggarna. Väggarna var istället klädda med röd marmor.
  Väl hemma får jag en förklaring i Jan Mosanders bok "Berlin".

  "Den röda marmorn hade tagits ur ruinerna av Hitlers nya rikskansli, den 400 meter långa byggnaden som ritats av Albert Speer. Efter kriget kom området med regeringskvarteren att ingå i det kommunistiska Östberlin. Den nya regimen lät spränga det bombskadade rikskansliet men tog reda på det byggmaterial som gick att använda.
  När stationen renoverades fick den röda marmorn från golvet i rikskansliets mosaiksal bli stationsväggarna på "Mohrenstrasse".

  Marmorn, som speglat blanka naziststövlar under "Tredje Rikets" glansdagar, blev byggstenar i kommunisternas tunnelbana.

   

  Hade Tyskland gått till EM-final i fotboll 2012 hade vi nog upplevt värsta grejen. Nu blev matchen ändå en festlig upplevelse.

  Brandenburger Tor var iklädd den största storbildsskärm jag sett. På paradgatan genom Tiergarten, Strasse des 17. Juni, fanns ytteligare två storbildsskärmar med hundra meters mellanrum.
  Tiotusentals fotbollsälskare trängdes ståendes och sittandes, ätandes och drickandes. Det var fest trots att det var Spanien som slog Italien med 4-0. En engagerad publik och ljudet från högtalarna skapade en stämning som gjorde att det kändes som om man var på plats i Kiev.

  Vi såg inte hela matchen. Regnet hängde i luften trots värmen. Agneta har aldrig någonsin gått så fort som när vi återvände till hotellet i pausen. Det kunde ju bli åska.

    

  

   

  Efter att intensivt ha gått, åkt tunnelbana, buss, spårvagn och pendeltåg i några dagar tyckte jag att vi hade sett det mesta av Berlin.
  Då firade vi Louise fördelsedag med en lunch i TV-tornet. Hissen tog 40 sekunder upp till den roterande restaurangen på över 200 meters höjd. Tyvärr var inte maten lika famtastisk som vyerna över Berlin. Och nu inser jag att vi bara har skummat stan på ytan.

   

  En annan "toppstuga" vi besökte var den magnifika kupolen ovan riksdagshuset, Bundestag. Där måste vi registrera oss några timmar innan vi fick komma in.
  Och visst var utsikten bra. Men mest enorm var själva konstruktionen i sig, där vi kunde gå runt i en spiral till toppen.  Med en guideröst i örat fick vi politisk historia, Berlins geografi och fakta om Bundestag medan vi gick. Under oss, genom ett glastak kunde vi se ledamöterna i förbundsdagen.
  Om ledamöterna i den tyska riksdagen av någon anledning skulle glömma varför de satt där, kunde de bara vända blickarna uppåt och se de människor som de representerade.

 

   

  En tredje utsikt var från tornet av Französchicher Dom vid Gendarmenplatz. Det var en läskig känsla att kika ner i trapphuset och Philip hade störst besvär. Något halvkrypande lyckades han nästan ta sig fram till räcket.
  Han har säkert redan förträngt upplevelsen, då han hyllar devisen:
"Det man inte minns, har inte hänt".

 

   

   

  Berlin har muséer i världsklass och lär kunna uppvisa fantastiska fynd från såväl antika Grekland som Babyloniens hängande trädgårdar. Alla försök att förmå dem att återlämna dessa "krigsbyten" (?) har varit förgäves.

  Jag har aldrig riktigt visat något större intresse för konst. Men jag gillar morbror Willards produktion som finns på diverse ställen i Timrå.

  Konstmuséer är inte min grej. Men nu har jag upplevt det bästa hittills, "East Side Gallery" i Berlin. 1,3 kilometer av Berlinmuren målad av 118 olika konstnärer, på Muhlenstrasse längs floden Spree. Och gratis.

   

  Större delen av Berlinmuren är borta men på några ställen har delar sparats för att påminna om historien. På flera ställen fanns minnestavlor för de som skjutits i sina försök att ta sig över. Informationen om murens historia med bilder fanns bl a vid "Checkpoint Charlie".

  "Checkpoint Charlie" var övergången mellan den sovjetiska och amerikanska sektorn av Berlin. Guiden Jonny berättar om de dramatiska timmarna när sovjetiska och amerikanska stridsvagnar stod öga mot öga 1961.
  Då var det "Kalla Kriget" hett.

  Ville man ta ett foto med sig själv vid "Checkpoint Charlie", kostade det 2 euro. Ville man ha frugan med sig kostade det 2 euro extra. Men det kan hon ju vara värd.

 

  

   

  Det finns många tokerier i efterdyningarna av andra världskriget. Vår stadsguide Jonny från Nottingham berättar en av många han mött på sina Berlinturer.

  En person i gruppen påstod att Adolf Hitler inte dog där i bunkern i Berlin utan befinner sig i Paraguay och dricker mojitos med Elvis".
  En annan i gruppen protesterade och sa att det inte stämde, för man dricker inte mojitos i Paraguay.

  Vid stoppet ovan Hitlers bunker berättar Jonny att Sovjet ville utplåna bunkern. Man laddade övre delen med sprängmedel men bunkern förblev hel. Man provade en gång till. Ingen effekt. Här talar vi "bombproof", så ryssarna fyllde igen den med betong.

  Endast en nyuppsatt infotavla berättar att bunkern låg här. Ovan jord byggdes hus och Jonny berättar att i ett av dem hade OS-konståkerskan Katarina Witt bott. 

  En gång frågar Jonny en grupp tyskar varför tyskarnas hjälmar, "pickelhuvorna" från första världskriget, hade den lustiga knoppen upptill. Ingen visste.
  Min teori är att fienden skulle skratta ihjäl sig vid blotta åsynen av hjälmen. Eller är det kanske som Philip konstaterade: "Det man inte vet, har man ingen aning om".

   

  Jag hade ju bestämt mig. Jag skulle försöka på tyska. Redan på "Tegel", den gamla flygplatsen i Berlin, blev det stopp.

  "Zwei fur 5-Tages", sa jag. Alltså två turistbiljetter för fem dagar. Den gamle biljettförsäljaren såg ut som ett frågetecken. Ändå fanns det bara tre sorters biljetter och jag förstärkte antalet med två fingrar.
  Självförtroendet fick sig ett knäpp på näsan vid första försöket och det blev mest engelska i fortsättningen.

  Jag kämpade dock i tysthet vidare med uttalet mumlande "Friedrich Strasse" och "Französische Strasse" osv för de besvärliga r-en, som tyskar behärskar och Inger Ekman kunde säga i min klass i 9:an. Jag tyckte hon lät så tillgjord men inser nu hur skicklig hon var.

  För övrigt kommer jag inte ihåg så mycket av mina tysklektioner i Blackeberg. Mer än att jag satt vid fönstret bakom Mats Leander och fick viska glosor till honom .

  Att ändå många tyskar klarar engelska är bra gjort. Utländska filmer och TV-serier är dubbade till tyska. Att höra Persbrandt hota busar på tyska lät för löjligt.

  "Friedrich Strasse". Känn på den du!

   

  Det var inte för värmens och sommarens skull vi valde Berlin. Men med sol och nära 30 grader kändes det som om vi var på badsemester i Sydeuropa. Det gällde att söka upp skuggsidan på trottoaren.
  Den guidade stadsvandring vi första dagen funderade på fick ersättas av en båttur genom Berlin på floden Spree.

  Som vanligt när man besöker ett nytt land med ett annat språk kan man göra en del misstag. Vi äter på trottoaren vid Unter den Linden på en flott restaurang, Dressler, i de fina kvarteren. Tyskt. Wienersnitzel, Gigantisk. Dyr.
  Väl på en parkbänk i Tiergarten, den stora parken, upptäcker vi att vi missat att få 25 % rabatt. Vi får hålla i Agneta så hon inte går dit för att få pengar tillbaka.

  Men vi tar igen det styggt på kvällen, för Mattias har fixat så vi är uppgraderade gäster i Executive Lounge.
  Vi fikar gratis allehanda godsaker på eftermiddagen. På kvällen äter vi plockmat som falaffel, currywurst, snittar, soppa, ostar m m m m. Själv avslutar jag med några GT för att riktigt hämnas på lunchrestaurangen och lite för att återställa vätskebalansen.

  Eller bara för att njuta av semestern. "Gratis" är gott!