bolemacke

  47 500 personer skrev högskoleprovet nyligen. Det var 50% fler än förra året.
  Jag har aldrig gjort det. Det fanns inte i min ungdom. Och jag har en känsla av att det inte skulle gå något vidare om jag gjorde det idag. Åtminstone inte delar av det. Man är inte så logisk precis.

  Gratistidningen Metro intervjuade en 20-årig tjej som gjorde provet för femte gången. Hon konstaterar att man får mer och mer koll.
  Jag försökte mig på att söka till Journalisthögskolan inför hösten 1969. Vi satt flera hundra personer på en biograf i Stockholm och gjorde en massa skrivprov under en hel dag. Jag gick aldrig vidare till andra uttagningsomgången. Bredvid mig satt en äldre kille som provat ett otal gånger.
  Han hade nog som tjejen med högskoleprovet lärt sig en del på vägen. Visste nu vilka kunskaper de efterfrågade, hur testerna gick till och vad han borde träna mera på. Det hade jag inte en susning om.

  Jag sökte journalistjobb brevledes på samtliga tidningar i Norrland. Erbjöds jobb efter ett personligt besök på Östersunds-Posten. Men tog jobbet på TT, Tidningarnas Telegrambyrå, i Sundsvall i december 1969, mitt under pågående gruvstrejk i Kiruna.

  Killen bredvid mig i biosalongen kanske fixade testerna till slut. Och kanske jobbar han idag på någon suspekt porrblaska i huvudstaden.
  Trägen vinner.

 

Arbetsdagar utan elever är lite kravlösare än andra. Inte så att man inte tänker ta till sig information, göra sitt bästa. Men samvaron med lättsamma kollegor är mysig.
  Och fika. Och grilla korv.
  Men ibland undrar man vilken korvleverantör vissa har. Grillkorv där färgen påminner om blek julkorv, som blir kolsvart bara den hör talas om glöd. Är det månne ett direkt utsnitt av tarmen?

  En studiedag i naturen igen. Någon plusgrad, men brasan och solen värmer så småningom upp mängden av klädlager man trasslat på sig. Men vi lär oss massor och far runt i övningarna som stoppade korvar i Böleskogen.

       

  Som efterrätt dyker Naturskyddsföreningen upp med Ann Fredbäck i spetsen. Det kändes tryggt. Temadagar och annat hyss flimrar förbi. Nu kändes allt som förr. 
  Det var tiden innan kommunaliseringen då vi jobbade häcken av oss utan arbetstidsavtal. För att vi själva ville och hade tid. Inga skrivbordskonstruktioner efter mastodontmöten och planeringshysteri. När förberedelserna för föräldrasamtalen bara tog en halvtimme istället för eoner per elev.
  Man nästan förväntade sig att Ingalill, Margareta, Asta, Roland, Gunnar Larsson och Staffan Svensson m fl skulle titta fram bakom buskarna. Men sånt händer ju bara i drömmen.

  När vi diskuterar en egen naturskola och naturengagemang börjar ögonlocken hänga tungt på flertalet. Projektansökningar, som någon ska leta på nätet, kommungemensamt material utan nya pengar ...
  Och när det frågas vad vi egentligen vill ha för hjälp vill en del säga: "få tid, slippa ständigt uppgraderade produkter av IUP och skriftliga omdömen, papper, papper, utvärderingar, diagnoser, papper, papper, ......"

  Vi önskade att föräldrar ofta vistas i naturen med sina barn. Precis som Kerstin Jennehag berättade om sin morfar som lärde henne allt som fanns att veta om naturen. Under hennes skoltid gjorde skolan inget skogs-hokus-pokus trots att skolan nästan låg mitt i skogen.
  Idag måste skolan göra det för att inte alla föräldrar orkar prioritera sina barns behov av att vara och lära av naturen. Men det är klart, visst mår både lärare och elever gott av frisk luft. Och en och annan pedagogisk övning är väl helt OK för att ge eleverna verklighetsanknytning. Hoppas bara att alla har lämpliga kläder.

  För även vuxna kan frysa. Dock inte Helena, som vinner med sju lager på överkroppen. Hur hon kommer att se ut när temperaturen närmar sig minus 20 vågar man inte tänka på. Michelingubbe?  

  När man var yngre, på 60-talet, lyssnade man på radio. Nu för tiden är radion bara på. Råkar det vara något trevligt och intressant är man bara att gratulera. Förutom sportextra på söndagarna var det då, exempelvis "Pop 65" med Klas Burling klockan halv fem och klockan sex var det "Pop nonstop". Och så kvällstoppen och svensktoppen.

 Ett av favoritprogrammen för några år sedan var "Spanarna" med Ingvar Storm, där en panel på tre personer försöker avläsa tendenserna i nutiden. Tre belägg krävdes för att något var på gång. Det var nya trender varje vecka och ofta kunde man höra geniala siare som Jonas Hallberg, Jonas Gardell och Helena von Zweigbergk bl a.
  Jag vet inte om programmet fortfarande existerar.

  När vi var i New York och Ellis Island fascinerades vi av en kvinna som stod framför filmduken och talade om ordningsregler i salongen innan filmen startade. Och på Madison Square Garden var det likadant. Speakern talade om vad som gällde och att om någon i publiken upptäckte några oegentligheter skulle man omedelbart tillkalla vakt. Det handlade t o m om ovårdat språk på läktaren. Några dumheter hände heller inte.

  Härom kvällen var vi på bio på Fontänen i Vällingby. Innan filmen kliver en biovärd upp framför filmduken och hälsar välkommen. Han berättar hur ett toabesök går till, vart man tar vägen när filmen är slut, påminner om mobilen och att man kastar skräpet i papperskorgar utanför salongen efter filmen.

  Är det en trend att vi måste uppfostras på nytt? Att samhället inte har varit tillräckligt tydligt förut? Det sunda förnuftet räcker tydligen inte. Eller är det för många som saknar ett sådant?

  Agneta, svägerskan, hade varit på bio och sett havet av popcorn på golvet efter en föreställning. Hon frågade biovärden om det inte var tröstlöst att se eländet. Men han ruskade på huvudet och sa att det gjorde ingenting. Det var ju på popcornen de tjänade pengarna.
  Och jag som trodde det var på biobiljetten.

  En fotbollsspelare eller hockeydito utvecklas snabbare i en miljö av duktiga medspelare. Man lär sig av varandra. Det är en sanning och därför byter talanger ofta upp sig. Denna ordning kan enkelt överföras till andra områden än idrotten.

  Nu har en 70-årig tidningslegend föreläst i Stockholm. Journalister lyste tyvärr med sin frånvaro. Troligen sökande efter det stora scoopet istället för fortbildning. Och att tidningarna inte noterat Ruth Ansels besök kan bero på att de varit upptagna av att "analysera kampen om dokusåpatittandet och spelet bakom Burger King´s senaste japanska hamburgerkampanj", menar Stockholm City.

  "Jobba alltid med människor som är smartare än du själv. Var alltid studenten, aldrig läraren", hävdar hon.

  Jag har som de flesta svenskar fått Jantelagen med modersmjölken. Tycker sällan eller aldrig att jag gjort något märkvärdigt. Därför har jag i enlighet med citatet sett till att välja en arbetsplats med mycket smarta kollegor.
  Och snygga.
  Heja Böle!

  Att gå och handla utan plånbok, eller som att gå på ett framtidsmuseum. Och bli sugen, intresserad och imponerad. Som att träffa Jennifer Aniston ... och sen inget mer.

  Att besöka Skolforum i Älvsjö är fantastiskt. Och imponerande. Alla lärare borde vara här. Det här är billig fortbildning, entré 160 kronor. Och en annan gör det på ledig tid.
  Det är stort att träffa så många ambitiösa pedagoger som gett sitt liv åt skolutveckling och hokus-pokus-metoder. Som efter år av prövningar ser ett resultat som de vill visa upp. Och förhoppningsvis i slutändan tjäna några slantar på sina idéer.
  Och mängden av utställare tar aldrig slut. Karameller och pennor överallt, gratis kaffe, ballonger, magnetiska bokmärken, öronproppar, nyckelringar, isskrapor, tävlingar m m för att locka svältfödda lärare.
  Vi vinner en T-shirt i pilkastning och Louise får en A4-kalender. Jag blir intervjuad av någon, vem de nu var, träffar vår lokale matteutvecklare och får en lektion om löneutveckling. Och Jan Björklund, skolministern, håller hov inför intresserade.

  "Att se men inte mera". Klart man blir sugen på nya läromedel och IT-innovationer. Men tygkassen består mest av pennor och godis till slut. Bokfloran är inte så intressant p g a liten skolbudget i kommunen. Men lite kul ändå att frossa i allt som finns och träffa andra intresserade kollegor från hela landet. Och stundtals liknar faktiskt en del ställen ett annandagsrea på NK och man orkar inte ta in mer.

  Skolforum är den största mötesplatsen och inspirationskällan för skolfolk som vill utveckla sig själva. Och där presenteras den senaste forskningen av de bästa föreläsarna i stora salar och i mindre utrymmen. Vi såg en del som var glest besatta. Ing-Britt skulle nog behöva en böleklack med sig, några som jublar och gör "high-5" när det är dags.

  Undrar om hon har några mutpennor med sig? Eller kola ...

  Det är jobbigt att vara bonde. Fritidsbonde.
  Dags att göra vinter på Sundsta, fritidsboendet. När vi vaknar 07.30 står Kerstin 88 år, redan och eldar på gården.
  Träd och buskar ska ansas, vattendunkar ska fyllas, en presenning ska läggas på ett läckande vedbotak, gödsel ska spridas, gräset ska klippas och bersån ska trimmas.
  Ja, det är lite att pyssla med.

  Sista rundan på golfbanan ska avklaras. En månad sedan sist. Och det märks. Sex månader till nästa sväng. Med "Jocke" Anderssons hole-in-one på 3:e hålet på Timråbanan i färskt minne, kan man konstatera att man är aningen ojämn.

  Och råttgiftet ska placeras ut, frysen ska tömmas, vattnet ska stängas av, duschblandaren ska monteras ned och toan ska tömmas.
  Mörkret kommer snabbt härnere i Norrtäljetrakten. Och vi har ställt om klockan till vintertid. Nu blir det väl jetlag igen. 

  Kan man skrämma fångar genom att låta dem lyssna på Britney Spears i flera timmar? Kanske.
  Denna metod har i alla fall används på Guantamanobasen på Kuba. Men nu kräver amerikanska artister besked om deras musik har spelats på hög volym i bestraffningssyfte eller för att tvinga fångar till samarbete.
 
  En ex-fånge uppger att musiken som oftast användes var heavy metal, rap och country. Bl a "We are the champions" med Queen. En annan f d fånge berättar att han tvingats lyssna till Eminem´s "The Real Slim Shady" oavbrutet i 20 dagar.

  I den lista på misstänkta låtar och artister som publicerats finns namn som Britney Spears, Neil Diamond och Bee Gees. Hur skrämmande låter det? Och temat från "Sesame Street", med Bert, Earnie och Kermit. Snacka läskigt. 

  Inga STIM-pengar lär ha betalats ut. Och man kan undra vilken musik man själv skulle duka under av? 72 timmar heavy metal á la flyglarm eller Mrs Miller, säckpipa eller modern jazz? Eller Thore Skogmans "Tre dar i buren"? 

  Vi vet alla att upprepad reklam påverkar oss. Vi blir mer köpvilliga när vi redan har blivit kompis med varan. Kan det vara så att det handlar om hjärntvätt av musiksmaken? Puts veck med magdansen och balalajkan. Nu är det musik från den amerikanske Billboardlistan som gäller.

  Enligt myndigheterna har metoden upphört sedan Barack Obama blev president och förbjöd användandet av "förstärkta förhörstekniker".
  Ja, nog har man läst om våldsamma och ibland raffinerade tortyrmetoder i historien. Och Uncle Fester i Familjen Adams har jag i färskt minne. 

       

  Nu lägger jag New York till handlingarna. Livet måste gå vidare. Men visst har "The Big Apple" satt sina spår, och tankar på de stora husen och den stora "kvinnan" biter sig kvar.
  Empire State Building, Chrysler Building, Rockefeller Center och FN-skrapan är bara några exempel.

  Jag åkte aldrig taxi. Fick aldrig sitta i de gula Ford Crown Victory, som oftast var bensinslukande ommålade polisbilar. Det kryllade av dem och 2007 bestod taxibeståndet till 90 % av denna modell. Men ångra mig kan jag inte göra. Willy talar om för mig att man bara kan ångra sånt man har gjort.

   

  Därför kan jag inte heller ångra att jag inte satte i mig en superhamburgare. Å andra sidan såg jag inte skymten av någon. Inte heller såg jag något klotter, fylla eller bråk. Och det var rent på gatorna.

  Det var lätt att hitta med numrerade gator och avenyer. Men en liten kompass hade inte varit dumt att ha när man vilsen kommer upp från tunnelbanan mitt i en korsning och inte riktigt vet åt vilket håll man skall gå.

     

  Den mest kända New Yorkbon är utan tvivel Frihetsgudinnan. Frihetssymbolen för miljontals invandrare i New Yorks hamn. Hon har varit fräsch ända sedan hon skänktes av Frankrike 1886. Visst är hon magnifik, klädd i 2,5 mm tjock koppar, 46 meter hög och 93 meter med sin sockel. Det är vad jag kallar en "giant American".

  Skulle man hitta en motsvarighet och ett lämpligt sällskap till henne i Sverige borde det vara en stenhård kille.
  Jag kanske? Nää, men varför inte Hoburgsgubben.

 

  Mycket var imponerande i New York. Två ställen var gripande och det kändes i hjärttrakten att man var på historisk mark. Vemodet slog till.

  På Ellis Island kunde man känna historiens vingslag. Där besökte man samma lokaler och gick på samma golv som miljoner immigranter trampat för över 100 år sedan. Däribland många svenskar och säkert min släkting.
  Den film vi fick se på ön som berättade om emigranternas vedermödor, och glädje inför mottagandet i det nya landet var gripande.

  Att besöket på en byggarbetsplats kan framkalla ännu mer känslor kan verka konstigt. Men när byggplatsen är Ground Zero, området där det forna World Trade Center fanns, så fattar man galoppen.
  Stora kranar och nya husgrunder är allt som finns där i dagsläget. Men arbetet på Ground Zero med en ny skyskrapa och diverse minnesmärken är i full gång.
  Besöket på informationscentralen med minnessouvenirer och en gripande film gjorde att man gick därifrån med tårar i ögonvrån.

 

  Man behöver nog inte berätta för någon var som hände med de två "tornen", World Trade Center, den 11 september 2001. De ståtliga byggnaderna uppfördes 1973 och var med sina 107 våningar New Yorks högsta byggnader fram till terroristattacken 2001.

       

  

   Skog, sjöar och stora öppna ytor för picnic, baseball och fotboll. Den enorma Central Park är över tre kilometer lång och en kilometer bred. Tillräckligt stor för orientering och inte bara sprint.

  Vi kommer från Harlem och korsar parken från norr till söder. Vi är oense om vi ska köpa matsäck men beslutar oss för att söka ett matställe någonstans i parken.
  I sjöarna simmar sköldpaddor och skyskraporna bildar en fond i bakgrunden.

  Det finns inga matställen. En kokt grillkorv räddar livhanken på oss när vi slutligen tagit oss igenom. 
  Bildkonstnärerna står tätt och Anders och jag imponeras av en äldre herre med skolpenna och teknik som en tvååring. Troligen en utbränd lärare.

     

  En parad stoppar trafiken för andra dagen i rad. Igår var det Columbus Day och idag verkar hela Latinamerikas befolkning vara på benen. Hundratals utklädda från varje land i Centralamerika, många lättklädda, sjungande och dansande representanter som tål att tittas på. Om det vore varmare skulle man kunna tro att man var i Rio.

 

                       

  Den här staden står aldrig still och det blir aldrig tyst. Sent en kväll gick några av tjejerna och fick nagelbehandling. De kom hem vid midnatt. Dagen innan hade Willy fått fotmassage på samma institut. Hur långt upp på benet foten slutade förtäljer inte historien.  

  De första dagarnas osäkerhet då vi alla gick tillsammans förändrades senare i veckan. Då vi blev tuffare visade vi upp oss i mindre grupper efter intressen. Vissa mera shopping än andra, vissa mera äta än andra och vissa mest för upplevelser.
  Macy´s, världens största varuhus, var alldeles för stort. Och Century 21 vid Ground Zero, som var en blandning av Primark i London och UFF, var alldeles för trångt.
  Det blev några par jeans i en Lewisbutik för att tjäna några hundralappar. Kanske halva priset mot hemma. Och det blev ett par joggingskor för att "tjäna" ytterligare några hundringar.

  Flera upplevde många butiksanställda som ointresserade, ovilliga att ge hjälp. Men det är väl likadant i Sverige.
  Det jag tyckte var konstigt var att många butiksanställda inte hade en susning om att det fanns andra affärer vägg i vägg.
  När Louise och jag besökte en klädaffär vid Union Square frågade vi var den stora sportaffären låg. Den som turistbroschyrerna tipsat om vid samma torg.
  Flera i personalen skakade på huvudet. Då gick vi 30 meter till och där låg den. I tre plan med allt som går att finna inom sportområdet.

  Är staden så stor att man bara orkar bry sig om hur man tar sig till sin arbetsplats och hem? Men det kanske är likadant här. Bäst att kolla vad vi har för butiker i Sörberge. Eller vem som har klassrummet bredvid ...

  I en del butiker och barer, inte bara i Chinatown, var det ibland svårt att kommunisera. Många ägde ju sämre engelska än oss. Och en del gånger verkade de inte vilja förstå.
  Våra bagelbeställningar på ett av våra frukostställen var resa cirkusen. De fattade inte ens bredbydialekten. För Willys "fullcorn" gav personalen huvudbry. Kunde de inte gissa att han ville ha en bagel gjord av "wholewheat" ...

  Några av oss hade förberett sig minutiöst inför resan. Gått in promenadskorna och läst allehanda turistböcker och tidskrifter.
  Vi hade med Christina och Gerd i spetsen jagat musikklubbar i Greenwich Village i flera dagar. Det verkade mest finnas jazz och bluesställen, vilket inte föll flertalet på läppen.
 
  Då hittade Christina i sina gömmor ett klipp från Svenska Dagbladet där de recenserade en klubb, Lit Lounge. Inredningen hade 1800-talsstuk med tegelvalv men musiken var 70- och 80-tal.
   Men på adressen 93 Second Avenue hittade vi bara en bar. Men väl inne i lokalen gick en trappa ner i källaren och för 6 dollar löste vi in oss och fick en stämpel på handen.

  Louise var stammis på "Bobbadilla" på Svartmannagatan i Gamla Stan för mer än 40 år sedan. Nu var det som om tiden stått stilla fast det var tegel istället för vit rappning på väggarna.
  Trots att vi höjde medelåldern dramatiskt var det ingen som tittade snett på oss. Musiken från två olika band var på gränsen till flyglarm. Om vi hade hoppats på att känna igen några låtar från 70-talet kunde vi glömma det. Det verkade som om båda banden ville sticka ut med egen musik de snickrat ihop på lunchen.

  Men vi hade i alla fall besökt en rockklubb i New York. Om man nu hade haft en lista att bocka av upplevelser på, började det ordna upp sig. Fullständig skulle den aldrig kunna bli på bara en vecka.

  Tio lomhörda timråbor får nu åka hem och lyssna på CD-spelaren istället. I alla fall Peter, som var den enda av oss som köpte musik i CD-format i den stora staden.

  Sorrento, italiensk restaurang på Mulberry Street, blev vinnare. Det matställe som fick äran att utfodra oss vår sista kväll i New York. Någon fler kväll blir det nog aldrig. Åtminstone inte för mig. Tror jag.
  En härligt saftig lasagne badande i tomatsås. Åtta lager med tunna pastaplattor, där två lager dolde köttfärssås och tre lager dolde ost. Typ kryddad creme fraiche på toppen med något grönt. Vitt vin, espresso och limonchella "on the house".

  Louise gör också en fantastisk lasagne. Men jag glömmer aldrig den lasagne jag åt i en kakelklädd skolmatsal i Zola Predosa utanför Bologna i slutet av 1990-talet.
  Jag, Kerstin Tegeback, Gudrun Lidén och Birgitta Edlund planerade ett skolutbyte på plats. Kerstin och jag hade typ studiedag/föreläsning för italienska lärare med övningar kring lärstilar och tidningsanvändning i skolan.

  Vid ett tillfälle bjöds vi på lunch, jag tror det var i Riales gamla skola. Lasagnen var fantastisk. En fyra cm tjock, en kvadratdecimeter stor bit med riven parmesam ovanpå.
  "Mattanten" frågande om någon ville ha mer, och Birgitta och jag som aldrig smakat något liknande, sa ja.
  Proppmätta fick vi sedan se hur huvudrätten kom in. Det kändes inte bra.

  Det är svårt när olika matkulturer skall mötas. Vid ett tillfälle hämtade Nina Franzén och jag en italiensk skolklass på Arlanda. Det var på kvällen sista april och vi stannade på Älvkarlen för middag.
  Trots våra förklaringar vad de kunde beställa, "tryckte" eleverna på flera knappar. De var vana flera rätter till middag på bordet därhemma.
  Vi lyckades rädda Timrås skolbudget den gången. Men det var ett svettigt jobb. 

 

  Piccadilly Circus. Släng dig i väggen. Jag säger bara en sak. Times Square New York.
 
  Neonreklam i skyskrapeformat. Troligtvis synligt från månen. Som jättetifon från värsta italienska ligan. This is real. America size.

  Och så lilla kvällsdrinken. Och Sky bar på Vasagatan. Släng dig i väggen. Jag säger bara "The View" på 46:e våningen på Mariott Hotel nära Times Square.
  Man sitter i en jättelik snurrande historia med hela New York nedanför. Och vyn varierar då restaurangen snurrar ett varv på cirka timmen.

     

  En av förväntningarna på USA eller fördomarna var att en hel del skulle vara större, bigger. Visst känns det lite så. Skyskraporna på Manhattan imponerade från första stund.
  Låt vara att andra städer i världen också sett sig tvungna att bygga högt. En annan har mest Högbo och Utsikten i Vivsta att relatera till. Andra i gruppen har, framförallt Kari, sett betydligt högre hus än här.

  Vi bor ett stenkast från 381 meter höga Empire State Buildning. Men det är rena barnkalaset för "Burj Dubai" i Förenade Arabemiraten mäter hela 818 meter med sina 162 våningar.

  Vi är nöjda med vår bestigning av Rockefeller Center. Utsikten från taket på 70:e våningen var helt OK.



       

  Henrik Lundqvist i målet för New York Rangers och Erik Ersberg i målet för Los Angeles Kings. Och Louise ser säsongens första (och sista?) hockeymatch.
  Låt vara att biljetten kostade ca 800 kronor, men det var den värd tyckte Louise. För i första pausen spelade nämligen ett 30-tal 6-9 åringar, Mini-Rangers, en uppvisningsmatch. Det var rena cirkusen. De fick lyftas in på rinken där tidvis ett tiotal spelare låg samtidigt på isen under spelet.
  Intressant var också att se hur mycket stora delar av publiken åt och drack under matchen.
  Även om väldigt många supportrar hade hemmalagets tröja på sig saknades en klack. Det var matchspeakern som talade om, och visade på jumbotronen, när och hur det skulle hejas och skrikas.
  Skönt att slippa engagera sig, slippa ta initiativ?

  Rangers vann över Kings med 4-2 och Henke Lundqvist blev utsedd som en av matchens tre bästa spelare. Men Louise hittade sin favoritlirare i en liten knatte på 4-5 år med hockeybyxor som gick ända ner till isen. Han fick till slut bäras av isen. Skridskorna var nog felslipade. 

     

Det sägs att 10 % av alla människor i New York City saknar jobb. Men ser man på alla som utför arbetsuppgifter i denna stora stad, t ex på Madison Square Garden, förundras man ändå över hur många jobb det går att konstruera.
  Det finns folk i uniformer överallt. Bruna uniformer, gröna uniformer, blå uniformer... You name it. Det säljs, det sopas och det pekas. Massor av människor i arbete men antagligen med dåliga löner.
  När man dessutom vet att serveringspersonal inte ens har en grundlön utan måste leva på sina drickspengar blir man villigare att betala dessa. Åtminstone flertalet.
  En tjej vi träffade på en pub berättade att hon klarade sig utmärkt på sina dricks.

  Besöker man Madison Square Garden tre gånger på fem dagar är det något som drar. Det kan vara arenans mångsidighet och historia som attraherar. Eller de stora händelser som visas här dag efter dag.
  För mig blev det konsert med Kiss på lördagen. På tisdagen basket i NBA, New York Knicks mot Philadephia 76-ers. Och på onsdagen hockey i NHL mellan New York Rangers och Los Angeles Kings.
  Tittar man på hockeytabellerna i en amerikansk tidning står det Kings, Red Wings, Rangers o s v. Inte som i Sverige: Detroit, Washington och Pittsburgh.

  Madisom Square Garden är som de själva påstår världens mest kända arena. Hit kommer alla stora artister och här uppträder stora idrottsmän. Dag efter dag. Man fyller arenan utan en enda affisch utanför. Man hinner nog aldrig affischera om eftersom evenemangen avlöser varandra. Inte en Kissinfo. Inte en Rangersinfo om matchen.
Och det är en gåta hur man hinner bygga om arenan från ena dagen till nästa.

  Muhammed Ali boxades här och Frank Sinatra stod på scenen. Om någon vecka ska Bruce Springsteen visa upp sig. Henrik Lundqvist var här idag. Och jag.

       

 

  Det var inte för den fantastiska amerikanska matkulturen vi åkte till New York. Det enda amerikanska jag kände till var Mc Donalds, Coca Cola och Starbucks. Och att hamburgarna, biffarna m m skulle vara giant, jättestora.
  Nu har vi ätit både fantastisk mat och rena katastrofer. Men den häftigaste kulinariska sensationen var chokladpizzan och chokladdryckerna på Max Brenner vid Union Square och Broadway.

  Hela restaurangen, toaletten inräknad, gick i chokladkulörer. Rören i taket, liksom hela menyn i chokladens tecken, såväl pizzor som bröd.
  Efter en chokladpizza med hackade hasselnötter och marschmallows, och en het italiensk krämig chokladdryck rullade man ut på Broadway igen.

     

  Det behövdes en rask promenad över Brooklynbron för att över huvud taget kunna tänka på föda igen. Och denna intogs i form av en storpizza på Lombardi´s på Spring Street. Och Yingelingölet från stadens äldsta bryggeri gjorde det lättare och roligare att äta. Pizzerian var ett av de matställen vi fick tips om på vår matvandring.
"Bästa pizza i stada".

  Tänk att välgjord mat och mysig miljö så lätt kan locka fram matlusten igen fast man borde vara proppmätt.

  Det mest skrämmande är att Te-Marit inte uppskattade den heta krämiga italienska chokladkoppen som smekte halsen som en sammetsduk eller Chivas. Hon älskar ju choklad i fast form. Nu måste hon på träningsläger. Hon får börja med en halvljum "Pucko".

           

            

          

Vi äter inte frukost på hotellet. Det är tydligen ganska vanligt att det är så. New Yorkborna äter inte frukost hemma heller. Det är tydligen ganska vanligt att det är så också.

  Orsakerna kan vara flera. En är att många har så trånga kök att det bara blir besvärligt. Men kanske är det lättja eller mode. Eller också vet de kanske inte hur de skall göra. Eller också måste de göra någonting med alla sina pengar.
  Men man ser mängder av människor med kaffemuggar och bruna påsar i händerna. På väg mot någonstans redan tidigt på morgonen.
  Det låter inte särskilt kul att i längden äta frukost gående eller sittande någon annan stans än hemma. Men då verkar också vår tisdagsaktivitet lite underlig, "Matvandring i Greenwich Village".

  Det var den enda bokningen några av oss gjorde redan i Sverige, tipsad av TV:s "Packat och klart". Och som tur är visar det sig vara en riktig höjdare.



  Världens gulligaste tjej "Sephrah", en "newyorker" i fjärde generationen lotsar oss runt i restauranger och läckra matbutiker i Greenwich Village i mer än fyra timmar. På åtta ställen blir det smakprov, med allt från pizza, japankäk, italienska risbollar, chokladkakor, gourmetstrutar, bakelser, ostar m m
  Sephrah, själv kockskolad, varvar matstoppen med kultursnack och historia. Hon gör det på ett oemotståndligt sätt, med humor och charm. Killarna blir småkära och flickorna vill vara hennes bästis.

  Alla utom Willy som tycker det är för lite kakor. 

     

     

 

  Tänk att man skulle hinna bli 59 år innan man fick njuta sitt livs första borstjsoppa. Med kalops i och creme fraiche. Och en vodkashot som tillbehör.
  Efter det här kan man lugnt dra sig tillbaka. Tack Willy.
  Men liksom god mat och dryck betyder miljö och sällskap egentligen lika mycket som själva maten. 

  Sällskapet har hängt med i över 30 år, det blir man visst aldrig av med. Men krogen, stjärnkrogen "Mapa Vanna" var just en sådan plats där man kände värme trots exklusiv inredning.

  Personalen sjunger för Willy och serverar förrätter, varmrätter och dessert som bara nästan finns i fantasins värld. Krogen tycker om Willy för han betalar hela kalaset och han får lycklig med sig tårtresterna i en påse.
  Och vi hans vänner som följt med på resan till den "Nya Världen" tycker också om honom på hans 60-årsdag. Han bjuder oss alla nio. Tur att han packat ner storbörsen därhemma för det blev nog inte billigt.

     

  Vissa av oss har haft så körigt att de inte hunnit äta lunch utan bara rafsat åt sig en korv i något gathörn. För det finns alldeles för mycket att se, alldeles för många gator att korsa och alldeles för många butiker att genomsöka.
  Ibland känns det dock OK att sätta sig på tunnelbanan och fuska några stationer. Och gud, så behändigt.
  Tunnelbanenätet är fantastiskt och det är nästa ingen väntetid. Och kanske får man prata med någon lösdrivare, snegla på någon stor amerikan eller bara lyssna på T-banerösten som varnar för glappet mellan vagnen och plattformen. 

   Vi köpte alla ett veckokort för 27 dollar för buss och tunnelbana. Det tjänade vi in snabbt.

  "Stand clear of the closing doors, please".

     

  

  Och så hittade jag morbror "Maffe". Ja, inte riktigt. Men i alla fall.

  Min farmor, Anna Maxén, född 1900, som förresten började på Böle skola 1907, hade en bror som hette Manfred. Han var den enda i syskonskaran som emigrerade. Övriga blev Medelpad trogna.

  Jag träffade Manfred när han vid ett tillfälle var i Sverige och träffade sina syskon och bodde hos farmor och farfar i Fagervik. Han var stor och tjock och satt mest. Jag gick med farmor till Bergmanskogen och plockade blåbär till honom. På kvist. så att han kunde känna bruset av sin ungdoms svenska natur.
  Annars bodde han i Minneapolis i Minnesota med barn och barnbarn.
  Av den halva miljon svenskar som emigrerade till USA flyttade de flesta till Minnesota, Indiana och Kalifornien.

         

  På immigrantmottagningen på Ellis Island fanns två Manfred Magnusson i registren. En anlände från Sverige 1907 och en 1923. Vilken "Maffe" som var vår vet jag inte men i arkiven på ön finns fakta och fotografier kvar.

  Vi skippade vidare forskning till förmån för en dubbel espresso på Starbuck´s med några "giant" fudgar.
  Snacka om sötchocker. American style. 

       

  Jag är världens snällaste. Ibland så snäll att det blir fånigt. Dessuton är jag väldigt accepterande och hittar något gott hos alla människor jag träffar.

  Ända tills idag.

  Man är van att människor i serviceyrken har en speciell förmåga att få en att känna sig välkommen. Tjejen på puben igår vid Madison Avenue var glad, hjälpsam och social. Och då smakade både ölen och hennes fish´n chips ännu bättre.
  Idag kunde en bartender på baren L´Orange Bleue I Soho till och med få en flasköl att smaka svett. Jag vill inte nämna hans namn men han hade kort hår och vit T-shirt. Han nonchalerade oss, ville inte tala om vad han hade att erbjuda och vägrade ta emot betalningen för att den inte låg rätt (?).
  Louise ursäktade honom med att han nog var hungrig. Och fransman.

  Nu inbillar jag mig att alla fransmän är så här. Och jag som trodde att det var tyskarna som var dryga. Har jag månne fördomar?

  Undvik nämnda bar! Bartendern vill heller inte att du kommer dit. Tacka vet jag Brigitte Bardot.

  "Doobidoo", "Sing-a-long", "Så ska det låta". Ja, alla svenska sångTV-program kan kasta sig i väggen. För nu har Harlem fått besök av mig och mina polare.

  Resehandböckerna sände iväg oss till Abessinian Baptist Church på söndagen. En timme före start anländer vi efter diverse bussbyten. Köerna av turister ringlar sig runt kvarteret. Och kvarteret är inte litet. Hundratals personer har vaknat före oss och vi blir upplysta om att vi inte ens behöver köa. Halva kön får gå hem.
  Detta är ju inte Peterskyrkan. Synd.

  Efter Lenox Avenue ramlar vi in i en annan kyrka, Ebenezers. De välkomnar oss in och vi väntar tillsammans med ett 50-tal andra turister på Gospelkören. Den kommer inte.
  Ebenezers visar sig vara en familjeangelägenhet. Pappa pastor, mamma pastor, döttrarna sjöng och sonen klinkade på elpiano. Morbror på trummor och stora moster på tamburin.

  Vi får hjälpa till med sången och efter ett otal psalmer med hundra likadana verser gav vi vårt bidrag i kollekten.
Det är "Worship day" och mamma pastor välsignar med slutna ögon oss och allting annat på denna jord. Och lite till. Hoppas Timrås skolbudget var med i hennes halvtimmes långa böner. Jag hörde inte riktigt på slutet. För vi gjorde oss beredda att smyga ut med våran ateist i täten.

  Vi fick ingen stor, fet gospelkör men väl en inblick i en enkel harlemkyrkas liv. En kyrka utan syfte att skinna turister på pengar.

  Heavenly Jesus. Thank you! Vi gjorde ett försök i alla fall. Och det är ju det som räknas.

              

 

  När Gene Simmons plötsligt skjuts upp 20 meter och hamnar ovanpå belysningsramperna med gitarr och krigsmålning, då vaknar jag till.
  Det exploderar och ryker och ett fullsatt Madison Square Garden är i extas. Det är deras grabbar på scenen.
 Det är Kiss.

  Peter Lindberg och jag förstår att biljetterna vi köpt inte var på de allra bästa av platser. Bara 25 dollar men inte trodde vi att vi skulle hamna strax bakom scenen, högst uppe vid taket.
  OK, vi hörde och såg allt, men lite snett bakifrån. Och storbilden som hängde från taket var som tur var transparant. Vi såg allt men bakvänt. Det innebar att alla gitarrister blev vänsterhänta.

  Det stod fotoförbud på biljetten och som ny i den stora staden lämnade vi kamerorna hemma. Alla andra fans hade dock tagit med sig sina. Shit!
  Hörselskydden räddade min hörsel redan vid förbandet. En sanslöst skrikande hårdrocksgrupp, "Buckcherrys", från Los Angeles. De kunde ha stannat kvar där.

  Trots hög ljudvolym, öl och popcorn fick jag kämpa för att hålla ögonen på glänt. Dagen med flyg och tidsomställning medförde att konserten slutade 23.00 New York-tid. Men svensk tid var då 05.00. Ganska sent med andra ord. En lång dags färd mot natt.

  Kiss är stora. Kiss är kultur, men de spelar egentligen inte min musik. Att fyra personer kan vara så skickliga och låta så mycket är otroligt med Gene Simmons ovanpå ljusramperna och Paul Stanley åkande på en lina tvärs över den fullsatta magnifika kokande arenan. Där spelar han vidare på en roterande scen.
  Sista halvtimmen sprutar konfetti över fansen från ett tiotal "papperskanoner". Och publiken står upp och sjunger med i alla låtar, bl a "Heaven´s on fire" och "Detroit rock city".  
  Och Paul Stanley skriker med sin gälla stämma "We are Kiss and this is Kisscountry" och hela Madison Square Garden jublar.

   Med 100 miljoner sålda skivor i ryggen kan gubbarna fortfarande. I Sverige har de varit nio gånger. Senast 2008 då de 32 500 biljeterna på Stadion sålde slut på 20 minuter.
  Peter och jag köpte vår biljett konsertdagen. Haha. 

     

 

Vi kom in. Visserligen måste vi klä av oss ordentligt vid säkerhetskontrollen. Men inga tut. Men om Gerd hade knogjärn i skorna vet jag inte, hon gick i alla fall barfota.
  Men skämselhicka fick vi när en kvinnlig passkontrollant påstod att Gunnels och Willys pass inte dög. Passen skulle gå ut inom sex månader och de var tvungna att skaffa nya innan avresan (!). Om en timme!
  Vi andra hade bytt pass i förtid p g a denna regel vi läst om. Nu var goda råd dyra. Men väl uppe i gaten var det inga problem. Vi var ordentligt skärrade. Alla utom Willy.

  Oroad var jag också för hur vi skulle klara det här med dricksen på 15-20 % som alla visst skulle ha. Spänd också på om vi skulle hitta några av de ställen vi alla fått tips om innan avresan.

  En annan grej tänkte jag egentligen inte berätta, med tanke på medlemsskapet i det manliga nätverket.
  Svärmor, 88 år, använder stödstrumpor. Frun sa att såna måste införskaffas för flygresan. Så skedde också. Effekten av dessa vet jag inget om. Men jag var livrädd för att någon skulle se dessa vid säkerhetskontrollen på Arlanda och skvallra.

  Hotellet Latham på 4 East 28th Street hittades av vår shuttletaxi efter en timmes slalomåkande från Newark. Ett enstjärnigt hotell. Ett kallt rum på femte våningen med OK säng och fräscht badrum. En polack såg till att en kontakt fixades till bordslampan och att klockradion kom på plats. En trasig glödlampa i badrummet orkade vi inte säga till om.
  Här skulle vi ha vårt basläger. Och skulle nu tio envisa, halvglömska 60-åringar från Timrå kunna enas om någonting? Och hur trött skulle man bli av tidsomställningen?

  Det skulle nog visa sig. Om man kunde hålla sig vaken.

       

  Tanken är att vi ska åka till New York om en stund. Vi får se hur det blir med det. Jag har just irrat runt i gångarna nere på Rest & Fly för att försöka ta mig ut till receptionen. Nu är jag här.
  Men den stora frågan återstår. Blir vi insläppta i det stora landet?
 
  Kommer Gunnel och Willy, Tarobergarna, med sitt mörka förflutna i Ångermanlands inland att komma in?
  Kommer Peters Bajenförflutna att komma ikapp honom. Det med bengaler och jätttetifon att hindra hans infart? Och Gerd, nästan barngranne med de misstänkta småfolket i Sameland?
  Kommer Louise med förflutet som patrulledare i Scoutförbundet att jämföras med terroristverksamhet?
  Kommer Christina och Anders kontakter med främmande land nära det stora röda att klatra till det? Och för att inte nämna det skumma boendet nära skjutfälten på Åstön?
  Underligt att Kari och Marit redan är på plats. Marit med ett blandspråk av värmländska, norska och gutemål och Kari, med rättvända kalsonger i datorväskan som setts dricka te på åtskilliga suspekta flygplatser?

  Innan vårt första försök till incheckning ska vi snåla till oss en frukost på Pressbyrån för 39 kronor. Samma frukost kostar utanför Rest & Fly 69 kronor. Dessa sparade 30 riksdaler kan jag offra på en superhamburgare på Manhattan.
  Om jag släpps in vill säga.
  Jag deltog ju i Parklekens verksamhet i mitten av 50-talet. Riktigt skumt. Vi åkte både skridskor utan hjälm och lekte med stora träklossar.

  Håll tummarna!

  Jag håller med alla. Nästan. Och det händer varje dag. Nästan.
  Många människor är så insatta och så skickliga på att motivera och föra fram tankar och åsikter så jag faller direkt och håller med.

  Kamratpostens trevliga Ola Lindholm visar i sin elevenkät att lärarna mobbar vart 5:e barn.
  Det finns säkert personer som i pressade situationer kan uttrycka sig dumt. I alla yrken. Liksom det finns ungdomar som gör det. Men vuxna borde veta bättre. Och det oroar.

  Hanne Kjöller i DN funderar på om det är lärarkåren som blivit mobbare eller om det är så att dagens barn är extra känsliga och tolkar en tillsägelse som mobbning.
  "Om man tittar på hur lättkränkt dagens vuxenkollektiv blivit tror jag mer på det senare", menar hon.

  Och jag håller med båda.

  Regeringen med Beatrice Ask i spetsen vill öka föräldrarnas ansvar för barnen. De tycker inte vissa föräldrar bryr sig tillräckligt och vill tvinga dem att ersätta skador deras barn åsamkar.
  Givetvis svarar oppositionen med Thomas Bodström att man i så fall sparkar på de som redan ligger. Det sätter press på fattiga familjer som redan har störst problem.

  Och jag håller förstås med båda.

  I Föräldrabalkens 6 kap § 2 står det faktiskt redan:
  "... I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas"...
  Det kan då ifrågasättas om föräldrarna inte brustit i uppsikt om deras barn gjort dumheter ute på byn.

  Rättigheter och skyldigheter går hand i hand i vårt demokratiska samhälle. Och kan man både ha kakan och äta upp den? Alltså få vårdnadsbidrag utan att ta sitt föräldraansvar.

  Ja, inte vet jag.

  Ibland är det skönt att veta allt. Men många säger att man är lyckligare om man inte vet så mycket.

  Och jag håller med. Om båda.

  Ja, jag håller med alla. Och saknar liksom de flesta facit, ett bra svar.

  Heja AIK! Och Djurgår`n. Ja, heja alla. 

  Jag läser gärna krönikor i tidningarna. Helst på sportsidan för där känner jag mig mest hemma. Då jag inte läser kvällstidningar har jag inte haft tillfälle att gotta mig åt när Mats Olsson i Expressen och Lasse Anrell i Aftonbladet lagt ut texten. De verkar känna alla och verkar ha varit och är överallt. Det lilla jag sett verkar vara typ kåserikrönika, och de har förmågan att nästan varje dag vara underhållande och intressanta.

  Men min favoritkille heter Johan Esk, sportkrönikör i DN. Han är både vis, initierad och förklarar skeenden i sportvärlden på ett för mig genialt sätt. Och livet blir därefter mycket enklare att leva. För allt går igen.

  Nu senast analyserar han tränarfilosofier, trender och fotbollsspråk.
  Elfsborgs Magnus Haglund, Hammarbys Tony Gustavsson och AIK:s Rikard Norling var alla unga, välutbildade och verbala tränare. Deras fotbollssnack var en blandning av "snömos" och spännande teorier. Spelet var dock fortfarande i "gyttjan". Och två av dem fick sparken.

  Idag verkar det handla mer om verkstad och mindre snack. Mindre hjärna och mer hjärta. Mindre floskler och mer raka rör.

  AIK ska "lira fotboll och vara aggressiva". Och nu leder de allsvenskan.
  Mikael Stahre, AIK-tränaren, lär ha sagt: "Vad har jag att lära de här spelarna?. Ni är bra. Ut och våga. Försök och försök igen". 

  Även om detta inte är hela sanningen så ligger mycket i att inte bli alltför teoretisk.

  Skolan är också trendkänslig. Det viktiga varierar med nya råd (från Skolverket) och nya skolledare. Det finns superpedagoger som kan förklara undervisningens svåra konst med hjälp av allehanda profeter som Piaget, Vygotsky, Freinet, Dewey och Percy Nilegård.
  Sedan finns det pedagoghantverkare som kort och gott konstaterar att kunskap och visdom kommer genom hårt arbete.

  Är det kanske dags för skolan och Challe Berglund att anamma Christer Abrahamssons gamla hockeyfilosofi?
"Vi ska anfalla och skrika som indianer"!

  I torsdags var jag på hockey. Med Louise. Bara det en sensation. Men det var gratis. Kommunen bjöd. Skulle jag betalat för att gå på någon match före jul hade jag nog inte valt Södertälje hemma. Jag kan lugnt konstatera att det kan dröja länge innan nästa besök i E.on-arena.
  Hemmalaget blixtrade till i några lyckliga sekunder i tredje perioden och vann med 3-1.

  Och där kunde bloggen vara slut.

  Men när det gick som tyngst funderade jag på varför talangfulla spelare från jordens alla hörn, som tränat så ambitiöst sedan barnsben och som dagligen satsat så oerhört med tid och kraft och hockeygymnasier, TV-puckar m m inte lyckas bättre?
  Jo, det finns motståndare som står i vägen. Som tränat lika mycket och som knuffas och oroar. De taktiska dispositioner och kombinationer man tränat på kan falla pladask när motståndarna inte tillåter en att visa vad man kan.
  Ibland kan förstås också några i det egna laget av någon anledning sakna den rätta glöden, viljan att göra rätt för sig. Gå för halv maskin. På jobbet.



  Jag har gått på högskola och tränat på att vara pedagog. Snart 40 år har jag ägnat åt undervisningens teori och praktik. Och det är precis som en hockeymatch.

  I vissa klassrum kan samarbetet lärare-elev i lyckliga stunder kännas som man jobbade mot samma mål och tillhör samma lag. Eleverna (spelarna) peppar varandra och läraren (tränaren) stöttar där det behövs. Kör man fast tar man en timeout (rast), för att sedan attackera problemen på nytt. Tillsammans.

  I andra klassrum svarar "spelarna" inte alls på det taktiska upplägget (undervisningen). De bråkar och vissa gör vad de kan för att sabotera arbetsmiljön (spelet). Och det känns som om eleverna betraktar läraren som en motståndare, en fiende, som bara vill jävlas. Och vice versa, läraren betraktar elevernas beteende som ett motståndarlag. Ett lag som inte vill och oroar. Helt enkelt, skär av alla vinklar så inte passningarna når fram.
  I bästa fall blir det sarg ut.

  I elitserielaget kan man ställa tränare eller spelare åt sidan när de inte fungerar. Det går inte i skolans värld. Alla, trots dålig form och andra problem, måste kämpa på tillsammans. År efter år.

  Så det kanske inte är så lika ändå i slutändan. Louise var mest skraj för att få en puck i huvudet där vi satt, precis bakom ena målet på rad 2.

  Heja Timrå!