bolemacke

   

Första skolveckan är över. En av de längsta veckorna i mitt liv. Ett 60-minuterspass kändes i början som en hel dag och rasten var mikroskopisk. Kaffet hann inte ens svalna. Månne har klockorna kalibrerats om efter sommaren och timmarna blivit längre. Eller så har man drabbats av någon form av jetlag.

  Underligt och ovanligt känns det i alla fall. Och eleverna verkar känna på samma sätt, om inte värre. Några halvligger ner efter 20 minuters arbete. Och visst är skoldagens "sitta på hårda stolen" annat än sovmorgon, spela dator, leka, äta godis och se på TV till midnatt.

  Lektionerna i veckan vinner inga priser. Inga årsbästa var  heller inte att vänta så här i början på säsongen. Det har varit ett famlande och ett "känna på varandra"-stuk nu när ny klass möter ny lärare.

  Bästa lektionen håller en 9-årig elev när han visar sina 3D-bilder och kortfilmer, samt spelar upp några remixer av känd musik som han gjort. Han tackas med applåder.
  Så långt uppskattas inte mina guldkorn, i form av 10-kompisar, positionssystem och alfabetet. Min publik verkar vara kräsen så det är till att skärpa till sig. Vi har 15 veckor kvar den här terminen. Nog ska vi hinna lära oss en hel del, både eleverna och jag.
  Det som bekymrar mig mest är att fikabrödet saknats i flera dagar.

  Frun tränar duktigt. Trots mitt dåliga högerknä hänger jag med på många av hennes lugna pass, modell promenad. Vädret spelar ingen roll.
  I onsdags spöregnade det. Lämplig klädsel? Frun föreslår tights!!
  Det spelar ingen roll hur mycket det öser ner, men tights, nej. Vad tror ni Anders och Björn skulle säga om de visste.
Att ta på sig tights, det är samma sak som om Anders tar med sig sin stickning på rasten till personalrummet. Och då inget ont sagt om stickning.
  Uteslutning ur manliga närverket skulle komma som ett brev på posten. Solklart!

  Annars blev det 13 liter blåbär i söndags och lingonskörden är uppe i 20 liter. Den första surströmmingen har som vanligt intagits hemma hos Gunnel och Willy. Lika mysigt som vanligt. Till helgen vankas det kräftor. Sedan kan vi gå in i hösten.

            

  Trots att man egentligen inte hade tid, tillbringade vi en härlig studiedag på Böleberget med Sundsvalls Naturskola. Det var utepedagogik för hela slanten och en hel del av övningarna vi gjorde går säkert att göra tillsammans med eleverna.

  Pesi Luokkonen och Susanne Olofsson lärde oss bl a hur en spindel ser ut och hur man gör en knop. De talade om naturen som rummet, där eleverna lär sig med alla sinnen.
  
       

  I den litteratur vi bläddrade i, bl a "Ute-engelska", saknade jag följande exempel:
  Året är 1967 och min gamle närsynte, överviktige engelsklärare på högstadiet i Blackeberg tog ut oss på skolgården. Han ställde sig på ett ben med armarna i flygställning. I ena handen hade han ett radergummi och uttalade ordet "rubber". Vi repeterade och sedan dess sitter den glosan.
 

 (Gossen på bilden har har inget med texten att göra) 

  Det var samma lärare som lärde mig det enda franska ord jag efter ett års studier kommer ihåg, "moissonneuse-batteuse". Vad det betyder? Skördetröska, så klart. Snacka om gedigen kunskap, man kan nästan tala om bildning.

  Denna superpedagog använde exempel i engelska så vi både förstod och låg dubbla av skratt.
  "Förra veckan flydde min fru med en arab ...", eller  "Igår kom min svärmor hit så jag måste fly till skogs... ". Vilka grammatiska klurigheter han ville exemplifiera kommer jag dock inte ihåg.

  Däremot att han,  Lars Norrbom,  var en fanatisk Djurgårdssupporter och att han efter våldsamma nysningar gick runt i klassrummet och letade sprickbildningar. Denne man har faktiskt präglat mig lite grand i min lärargärning.

  Nästa vecka kommer eleverna. Vi får se om jag åtminstone hunnit städa klassrummet tills dess. Bengt Larsson har i alla fall försökt se till att videokanonen fungerar. Hygglig kille, trots att han på order lagt på oss några elevtimmar extra i år.

       

Sånt dåligt minne som man har i min ålder kan händelserna från igår och förra veckan bli riktiga aha-upplevelser om man får läsa om dem i sin dagbok. Så det är mest med omtanke om mig själv jag tänkte fortsätta blogga en stund till. Även om jag inbillar mig att dagarna efter semestern mest kommer att handla om jobb, äta och sova.

  Men har man glimten i ögat så händer det ju egentligen nånting kul varenda dag. Idag har det   t ex spöregnat hela dagen.

Louise försvann till ett höstlikt Borlänge förra söndagen för barnarbete. Hon lämnade Andreas och mig med en göra-lista av det häftigare slaget, omöjlig att hinna våra återstående dagar på landet. Och vi som hade satsat allt på några dagar på 18-hålsbanan.

Hallstaviks GK fick ett besök när vi på torsdagen vände norrut. En trevligt kuperad bana tyckte Andreas som passade på att sänka sig från 29,5 till 24,5. Själv gick jag konstigt nog på mitt handikapp.

Väl i Borlänge träffade vi en Maja med 3-dagarsfeber. Prickarna kom idag. Och imorgon ska hon ju börja inskolningen på dagis. Andreas fick hjälp av Louise att storstäda lägenheten medan Maja ville att hon och jag skulle tvätta mina golfklubbor.

Timråluffen i orientering genomfördes på söndagen i Edsåker. Startchefen, Torbjörn Carlsson, Mellbergs allkonstnär, byggde ett imponerande skärmtak á la Stureplan. Förutom att skydda kontrollangivelserna och låta oss arbeta regnfritt räddade det Louise lockar från blötan. Ett regn som strilade hela natten och dagen.

I och med att arbetet startar imorgon känns det som sommaren är slut. Tack vare 25 kg laxfilet i frysen kan vi trots allt  se fram emot hösten. Vi kommer att överleva.

Men hur blir det imorgon? Undrar om det finns något fikabröd?

       

Precis när man i semesterns elfte timme skulle göra lite nytta så kom sommaren tillbaka. Massor av sol och härliga grader i såväl luft som badvatten. Golf är inte att tänka på just nu. Inte heller vedklyvning, hallonplockning eller olja på altanerna.

Nåväl. Flera veckor med Maja, 5-dagars, bröllop och en ansenlig mängd golf, det får duga. Och en liten släktträff för att fira Kerstins 88-årsdag i efterhand, då O-ringen var ofina nog att kollidera i tid.

När vi dessutom får träffa Louise arbetskamrat Birgit, från Olovslundsskolan i Järfälla (anno 1974) står tiden still. Den enda som inte står still är Ola med sina ständiga byggprojekt. F n är det sommarstället i Rörvik som gäller. Ett Rörvik som vi varje år har lika svårt att hitta till. Hitta.se, lyckas få oss åt helt fel håll så det är flera som har problem med roslagsvägarna.

Men visst har jag också jobbat. Igår kväll slog jag t ex ihjäl två flugor och en harkrank innan jag somnade.

           
Helt plötsligt upptäcker man att det bara är en dryg vecka kvar av ledigheten. Och jag som brukar behöva lite tid för att vänja mig vid mitt andra liv. Ett liv i riktiga kläder, tider och planeringar. Men det har ju fungerat tidigare så det går säkert den här gången också.

Louise har golfat färdigt för sommaren. Nu väntar barnpassning hos Maja. Jag och Andreas har några golfrundor kvar. Förhoppningsvis kan man kanske prestera på sitt handikapp en enda liten gång innan klubborna läggs i malpåse.

   

Peter och Gerd trotsade regnet och bjöd in några av landets trevligaste människor. Av en händelse råkade det vara deras släktingar och närmaste vänner. För här skulle vankas bröllop med cirkustält, allsång, tal, dans, kanonkäk och hoar med passande dryck.

Brudparets barn med familjer skötte marktjänsten. Louise och jag hade den stora äran att få vara värdpar. Louise styrde händelseförloppet enligt brudparets önskemål och hon berättade historien bakom äktenskapets alla hokuspokus-detaljer, från svensexa till sänghalmen.

Olas enmannaorkester trakterade såväl synt som dragspel och gitarr med den äran. Peters solosång i Bajenfavoriten "Just idag är jag stark" vållade stående ovationer.

Medelpads snällaste människor har nu sagt sitt ja. Och kommunens representant godkände arrangemanget. Nu är det Lindberg för hela slanten.

Som vanligt ett kanonkalas á la Backlund/Lindberg som nu får koppla av med en bröllopsresa till Parga i Grekland. Vi säger grattis och må välgång följa er på de sju haven.