bolemacke

  Jag beundrar människor som är duktiga på det dom gör. Det kan handla om såväl hantverkare som lärare och idrottsmän. Att behärska sin kropp och teknik som duktiga skidåkare och simmare, som utan ansträngning bara glider fram är läckert. Då ska vi inte prata om Usain Bolt och Jelena Isinbajeva.
  Kajsa Bergqvist i hopp över två meter är en skönhetsupplevelse men nu har en annan favorit hamnat i blåsväder.

  Efter att TV4 gjort damhandboll populärt med EM 2006 och OS 2008 fastnade jag för en kämpande vänsterhänt s k högersexa i Sverige, Annika Wiel Fredén.
  Jag gillade hennes spelstil och jag ljuger om jag påstår att hon inte såg rar ut. Att se rar ut är ord Glokar Well bl a använde om 20-åriga Wilma Rudolph efter hennes tre OS-guld i Rom 1960.

           

  Annika har en blogg där hon kritiserade kämpaandan i det landslag hon för närvarande inte deltar i p g a skada. Hon undrade vad en del hade där att göra. 
  Bloggen skrevs efter förlustmatchen mot Rumänien 24-41. Hon menade att även om man inte kan göra mål måste man ändå försöka kämpa och löpa hem och försvara sitt eget mål.
  Att kritisera sina egna lagkamrater offentligt var lite klumpigt gjort. Och först blev hon petad ur landslagstruppen och sedan var hon tillbaka igen. Hon tog bort delar av sitt blogginlägg och verkar mycket förvånad över  uppståndelsen.

  "Det var ju inte allvarligt menat, det var ju bara en blogg".

  Själv har jag ingen landslagsplats att riskera. 
  Annika Wiel Fredén som själv nyligen varit korsbandsskadad extraknäcker som sjukgymnast med knäskador som specialitet. Tänk om jag skulle ringa henne. Söråkers vårdcentral skickade i måndags hem mig utan åtgärd. När jag äntligen efter två månader hade fått en tid blev doktorn sjuk. Och sanningen att säga hade min meniskskada också gått någon annan stans... 

  Apropå inlösta hus på Rockagatan.
  Det var en tid då Club Go-Go i källaren på Bergeforsens Folkets Park hyste svenska popstorheter som t ex Hep Stars med Svenne Hedlund och Benny Andersson. "Cadillac" och "Farmer John" ni vet.
  Och Isladan var poparena med bl a den brittiska gruppen "Manfred Mann". Och "Jackpots" från Göteborg var förband. Jackpots spelade min musik med stämsång á la "Four Seasons" och "Hollies". De kom aldrig in på 10-i-topp, antagligen för att de mest gjorde covers. Men det gjorde de jäkligt bra. Lyssna på "Tiny Goddess" och min favoritlåt då, "Funny how love can be".
  Det var slutet av 60-talet och jag var där.
  Glasmästaren Sven Johansson var Timrås svar på Bert Karlsson. Jag tror det var han som tog hit popeliten.

  Brevkompisen Gunnel "Nunne" Karlsson bodde längst bort på Rockagatan och hade sångaren i Manfred Mann hemma hos sig vid det stora tillfället. Och jag var vansinnigt avundsjuk.
  Mike D´Abo hade just efterträtt fantastiske Paul Jones som sångare i gruppen. De flesta trodde storhetstiden var över men framgångarna bara fortsatte, t ex med "Just like a woman" och "Mighty Quinn".

       

  Smackfestivaler, Lögdörock, Söråkers Folkets Hus, Merlomusik m m i all ära men det är långt kvar till 60-talets besök av de svenska och brittiska supergrupperna.

  Tänk att Paul Jones var erbjuden att bli sångare i Rolling Stones innan Mick Jagger blev tillfrågad. Och att "Nunne" Karlsson hade Mike D´Abo hemma i sitt flickrum i Rocka. I alla fall sa hon det till mig.

  Jag gillar pannkaka. Åtta stycken är lagom. Självklart finns attribut som smörgåsgurka, korv och sylt på tallriken. Glass och vispgrädde. Eller båda.
  Louise undrar ibland om allt står rätt till.
  Efter åtta pannkisar brukar min mage låta oavbrutet. Länge. Men det är det värt.

 Men pannkaka har sällan smakat så gott som här. I Borlänge. På murrikka. Utomhus. I höstsolen. Vi luktar rök och Maja sjunger "Lille katt". Tror jag.

  Nu måste det bli en murrikka på landet också. För wok och kolbullar. Ja, allt möjligt. Och inte måste man vänta på bra glöd heller. Och ved har vi gott om.

  Maja njuter pannkakan naturell. Men jag ska lära henne äta den på mitt sätt. När vi väl kan kommunicera. Hon pratar visserligen oavbrutet med sig själv och alla, men jag har inte lärt mig hennes språk än. 

       

  Dammen vid Bergeforsens kraftverk måste förstärkas bl a för att klara ökade vattenflöden. Hotell Laxen och sju andra fastigheter måste lösas in, bl a mormor och morfars f d hus i Rocka.

  Barndomens sommarlov hos mormor och morfar i Bergeforsen var många. Ofta pendlade jag mellan Rocka och farmor och farfar i Fagervik.
 Skogen bakom Rockagatan är idag en gallrad liten kulle. Som barn betraktad, en gigantisk urskog med två hemliga luftbevakningstorn.

  Hotell Laxen eller Bergeforsens hotell, som det kanske hette, var kort och gott "Panget" för timråborna . Det låg bara ett knappt stenkast nedanför mormor och morfars stuga i Rocka.
  En gång för ca 50 år sedan delade morfar, Algot Lundstedt, och jag på en 33 cl sockerdricka på "Panget". Att dela en läsk på detta sätt på lördagen var en av barndomens höjdpunkter för oss 40- och 50-talister.

  Men morfar tog i smyg upp en plunta ur innerfickan på svarta kavajen och drygade ut sin dricka.

 Morfar var stamkund på "Panget" men vistades nog egentligen hellre där med kompisen Manne. En annan livsnjutare, som bodde alldeles för nära nämnda utskänkningsställe.

  Nu ska "Panget", Laxen, Hotellet, lösas in och antagligen snart rivas. Och sockerdricka betraktas idag så farlig att skatten på läsk borde höjas väsentligt. Läskdrickande anses vara en av orsakerna till folksjukdomen fetma.

  Det var inga tankar jag hade då, på "Panget" med morfar för 50 år sedan. 
 
  Undrar vart jag skall gå och fika med mina barnbarn. Och vad får vi dricka utan hälsorisker? 

  Dagens Nyheter berättar att många anställda är ute på Facebook och Twitter under arbetstid. I många fall privat, och till och med, med chefens goda minne.

  En undersökning visar att många anser att sociala medier, som t ex Facebook, Twitter och My Space, är ett arbetsverktyg. Man håller sig uppdaterad om vad som händer i branschen där man håller ständig kontakt med kollegor och kunder.
  Risker, som låg produktivitet och att känslig information kan spridas kan lika gärna ske på kafferasten, menar många.

  Unga som kommer ut i arbetslivet är vana vid att använda sociala medier och menar att arbetsgivarna måste anpassa sig. Eftersom sådana medier finns kan man välja att se som ett problem eller en möjlighet.

  Lärare har också behov av att hålla sig á jour med branschen. Och visst vore det en möjlighet att akut kunna kolla med en kollega vid ett problem mitt i lektionen? Eller skicka ett grattis till farmor?

  Ska vi ligga i framkanten kanske det här vore nåt? Vad säger du Ing-Britt?

  Jag kan allt om hockey. Jag har ju spelat själv. Det handlade om ett par matcher i 13-årsåldern med Hässelby SK i S:t Erikscupen i Stockholm. Det var samma killar jag lirade fotboll med sommartid.
  Jag minns att vi spelade på Östermalms IP och på hemmaplan i Hässelby. Jag spelade back tillsammans med Kenta Andersson och var nog mera ett rundningsmärke än konstruktiv. Några mål eller assist har jag inget minne av. Assist fanns väl inte på den här tiden förresten.
  Däremot åkte jag ut för en armbågstackling. Sedan la jag av.
  Klubban, en tung sak jag knappt orkade lyfta från isen, Sirius Pro Cup, lyckades jag aldrig slå av. Kompisarna hade en Professional. Den var lättare men dyrare.

  Jag minns inte om vi hade någon tränare. Eller ens träning.

  I dagens ishockey pratas det mycket om spelvändningar och mycket trafik framför motståndarmålet. Sånt snack fanns inte på vår tid.

  Hardy Nilsson, djurgårdstränare, förklarar sin syn på hockey i DN inför det framgångsrika genrepet mot Timrå.

  "Förutsättningen för att få till en spelvändning är ju att motståndarna klantar sig. För mig känns det konstigt att att ha en spelidé som bygger på att motståndarna är klantiga.
  Och att slänga in puckarna framför mål bland allt folk. Vad är det för jävla spelidé? Ska målen komma på måfå?"

  Hur det kommer att se ut får vi se. Imorgon startar elitserien.

  På måfå eller med hjälp av egen kreativitet? Heja Timrå!!
 

  Vi tog en promenad, frun och jag. Som vi brukar några gånger i veckan. Oftast runt elljusspåret och Indalsälven norrut på hemvägen.
  Idag, efter att ha lämnat värdefulla röster i kyrkovalet i Sörberge Församlingshem, gick vi i motsatt riktning. Och det var då jag fick en aha-upplevelse.

  Det var en helt annan utsikt, det var en helt annan upplevelse att gå i och se naturen bakifrån, "i rumpan" liksom. Man kände igen sig men ändå inte. Nedförsbackar blev uppförsbackar och vänstersvängar blev högersvängar.

  Det var då jag förstod lite av många fotbolls- och ishockeyspelares dilemma. Lirare som bara tänker framåt, som bara deltar i anfallsspelet. De känner sig antagligen som jag gjorde när jag var tvungen att "springa" åt andra hållet.
 När anfallsspelare helt plötsligt blir tvungna att agera försvarsspelare och springa "hemåt" kan de lätt bli vilse,
bli förvirrade och inte riktigt veta var de är och vad de gör där.

  Så nu vet ni det. Testa. Gå baklänges till jobbet imorgon. Kör du bil. Backa. Garanterat en ny upplevelse.

  En del familjemedlemmar skulle bara konstatera att de redan visste det här om mig. Eftersom jag i mången OL-tävling aldrig känner igen mig trots att jag nyss varit på exakt samma ställe. Men kommit från ett annat håll.

  Är det någon som vet var vi är??

Dagens Nyheter berättar att Rikard Norling, Giffarnas förre fotbollstränare, skapat sig en ny utmaning. Efter ett sabbatsår från fotbollen, fick kicken från AIK, är han numera mentor för presumtiva elittränare.

  I ett första försök ger han tips, råd och stöd till BP:s, Brommapojkarnas, två juniortränare. Han följer träningarna på avstånd och ger sedan feedback på upplägget.
  Rikard började själv sin framgångsrika tränarkarriär i ett ungdomslag i BP.

  När jag spelade i BP:s juniorlag i slutet av 60-talet var det inte tal om mentorer. Vår tränare/lagledare Hans Nord, "Nordan", klarade sig bra ändå.
  Jag tror inte han varken hade egna spelarmeriter eller tränarutbildning men han var en härlig kille som skapade en god stämning i gruppen.
  Vi spelare tillhörde väl inte heller Stockholms absolut bästa men vi vann många matcher i högsta juniorserien, framförallt på vår hemmaplan i Mariehäll.
  "Nordan" tog oss även med på ett vårträningsläger i Bjuv, med bl a match på Olympia mot Helsingborg.



  Jag spelade som junior några matcher med A-laget 1968. "Siken", Ingvar Sik, gjorde också någon säsong där, medan "Belle", Bengt Björn, blev bofast i A-laget under flera år. Själv flyttade jag till Timrå 1969.

  Vi hade en fånig laglåt vi sjöng före och efter matcherna i omklädningsrummet. Och trots att jag spelade munspel bidrog låten i högsta grad till juniorlagets framgångar.

  "Den som målar får en bersa utav mig,
och så kanske jag kan ordna någon tjej.
Men se till att göra många mål ,
och hålla rent där bak,
men sa Nordan, det var en annan sak.

  Gå och vinn, gå och vinn
annars kommer ni på krogen inte in.
  Gå och vinn, gå och vinn
annars kommer ni på krogen inte in"

  Någon öl fick vi aldrig av "Nordan", trots att vi vann ganska ofta. Inga tjejer fixade han heller. Och några krogbesök blev det aldrig tal om. Varken då eller senare.

  Undrar vad Rikard Norling kan ha för trevliga överraskningar till BP-lirarna. Kanske lika bra att damma av "Nordan" igen. Jag tror han fortfarande jobbar kvar i föreningen. 

         

  

  Vi har bestämt att vi skall börja röja hemma. T ex kasta sånt vi inte använt de senaste 30 åren. Och häromdagen åkte bl a dynor till gamla döda trädgårdsmöbler och fem fyllda kartonger med gamla skolböcker till återvinningen. Massor återstår men det måste vänta. Jag måste vänja mig.
  Och självklart måste jag gå igenom varenda bok. Louise vill kasta osett. Jag måste gråta en skvätt vid varje avsked. Man kan inte tro att gamla böcker kan väcka sådana känslor.

  Jag lyckas rädda en låda med tjocka årsböcker, typ "Fotboll 1962" från 60-talet och några vältummade OS- och VM-magasin. Jag kunde dem nästan utantill.
  Som boken om OS 1952 i Helsingfors. Spelen där Emil Zatopek var kung och tog guld på såväl maraton som
5 000 och 10 000 meter.

  Såna här saker kan man inte prata med sina elever om idag. De vet nog inte ens vem Björn Borg och Ingemar Stenmark var. Eller Tumba. Eller prins Bertil. Av kategorin berömda idrottsmän begränsar sig deras kännedom till Zlatan och Pär Styf, och kanske några till. Och då pratar vi om de som är idrottsintresserade.

  OS 1952 var annars spelen vi kommer ihåg för att Ingemar Johansson, vår sedermera tungviktsvärldsmästare i boxning, skämde ut sig.
  Ingo boxade final mot amerikanen Ed Sanders. Svensken sprang bara undan och försökte gömma sig. Hur man nu kan gömma sig i en boxningsring. Ingo blev diskad för passiv boxning och fick ingen medalj. Då. Det blev en stor skandal men i resultatlistan stod han som 2:a. Inte förrän 30 år senare fick han sin kritiserade silvermedalj.
  Skulle vara intressant att höra Timrås boxningsorakel Håkan Wardströms reflektioner kring händelsen. Han var ju ändå tre år fyllda då.

  Ingemar blev för några år sedan framröstad som en av Sveriges tre främsta idrottsmän genom alla tider. På hans meritlista finns förutom VM- och EM-titlar, ett möte med mig.

  Vill ni se hans autograf skriven med reservoirpenna och lyssna på hans sångröst på vinylsingeln "Västkustvalsen" med Sven Tjuslings trio från 1956, så säg bara till.



  Ingemar Johansson korades till årets störste idrottsman i hela världen 1959, men den överraskande VM-titeln räckte inte till Bragdguldet i Sverige. Det tog Agne Simonsson efter två tåfjuttar i en match mot England.
  
  Ingo dog i januari 2009. Hans inspelning av "Västkustens vals" finns tyvärr inte på Spotify. Men versionen med Leif Stangvik duger och hiten på finska med Tapio Rautavaara är värd en medalj. 
  Minst silver.

     

  Min fru tycker ibland att jag är knäpp. Hon skakar på huvudet när jag sitter och klipper loss frimärken från kuvert som skall kastas. Men det har jag fått med modersmjölken.
  Jag tycker ändå det är smartare än när jag satt på nya Bergeforsbron i mitten av 50-talet och skrev bilnummer. Fast jag kan fortfarande känna pirret när en bil med registreringsnummer på M, I eller O passerade. Att bilar kunde färdas så långt.  
 
  När jag var barn, sådär en 7-10 år, samlade jag på frimärken. Jag hade flera album. När jag var sjuk satt jag och pillade med fastsättare, olika sidor för olika länder.
  Jag fick några tummade märken av morbror Villard och köpte vid något tillfälle några märken, bl a med Adolf Hitler, i en filatelibutik någonstans i Stockholm.



  Men frimärkspysslandet har legat i träda sedan 1960. Jag har dock inte kastat någonting. Kasta grejer är jag dålig på. Och fortfarande, än idag, kastar jag inget brev eller vykort utan att först klippa loss frimärket. Inte ens julfrimärken går fria.

  Varför jag fortsatt samla vet jag inte. Mina barn är då inte det minsta intresserade. Och inget av mina 10 000-tals märken lär vara värd någon förmögenhet, kanske inte ens en krona.

  Det var min syster Gunilla som fick mig intresserad av frimärken och hon lärde mig allt hon kunde. Nåväl, det gick nog ganska fort.
  När hon gick i småskolan frågade fröken i klassen om någon samlade på frimärken. Två pojkar och Gunilla räckte upp handen. Man gjorde så på den tiden.
  Den ena killen hade kanske 700 frimärken, den andre flera tusen.
  Läraren frågade då Gunilla hur många hon hade.
  - Tre, sa hon. Ett från Schweiz.

       

Och då kom äntligen nödprovianten fram. Efter snart fyra veckor på jobbet och en veckas insamling av slantar kunde Nina besöka Lidls kexhylla och fylla på reservförrådet av fikabröd.
  Det hade nästan gått så långt att man inte längre kände suget efter förmiddagens sockerchock. Det funkade trots allt med enbart vanligt kaffe.
  Trodde man.

  Men med de av konserveringsmedel fullproppade kexen kom leendet på människorna tillbaka. Det som vi trott var normalumgänge visade sig vara ett lågvattenmärke. Nu var ordningen återställd. Nu skulle vi upp till matchvikt igen så folk kunde känna igen oss.



  Fikats viktighet debatterades även på friluftsdagens utvärdering, av såväl elever som personal. Timrås vatten i all ära men en kopp kaffe och en macka eller bulle i gröngräset eller i skogen är ett måste. Det är ett stycke svensk kultur.
  Friluftslivet skall vara glädje, avkoppling och social samvaro. Fikastunden är alltihop och lite till. Vad vore en lägereld utan korv och vad vore en SM-final i bandy utan portfölj och termos.
  Ett av våra nyförvärv från centralorten konstaterar att hon ställer upp på vilka tokigheter som helst. Men aldrig utan sin kaffetermos.

  Fikarummets kakor blir aldrig gamla. Det finns nog ingen arbetsplats i världen där fikabrödet hyllas som i skolans värld.
  En av timråskolornas legendarer, Owe Nordlander, specialare, ljusdrottning, auktionist, trollgubbe, FFM-are, textningskung m m, har vid ett flertal tillfällen berikat pedagogernas fikabord.

  Vid ett tillfälle hade Owe köpt en rulltårta från "Sparbössan", en tidig Birstabutik, och förvarat den i kylskåpet i flera år. När han tog fram den såg den ut som nyköpt och personalen i Bergeforsen åt intet ont anande med god aptit.
  Vid ett annat tillfälle var Owe med som förälder på en lägerskola. Det skulle göras tjockpannkaka. Av någon anledning stelnade den aldrig och eleverna vägrade att äta den. I stället för att låta "pannkakan" åka till tippen tar Owe med den till personalrummet. Han smetar på ett lager vispgrädde och klickar på lite sylt.
  Än idag hyllar man på skolan Timrås Tore Wretman.  Owes talanger med gräddvispen är oomtvistade.

  Snacka om företagsam skola. Och vi börjar ana vad som ligger bakom timråskolornas pedagogiska nytänkande.
  
  GAMMAL SKÅPMAT.

Att läsa recept är inte min grej.

  När jag fyllde 25 år skulle jag baka bullar. Jag läste fel på gräddningstiden och bullarna blev svarta. I efterhand insåg jag att jag läst tiden för vetelängder.
  Jag har gräddat ugnspannkaka som aldrig koagulerat och jag har gjort chokladkräm för fyra personer som inte ens räckte till familjen i ett dockskåp.

  Exemplen ligger 30 år tillbaka i tiden men har ändå färgat min skepsis för receptskrivare och påverkat mitt intresse för praktisk matlagning och kakbak.
  Det saknas ALLTID något i arbetsgången i receptet som får mig osäker och måste fråga. Det finns alltid något som tas för givet att man känner till.

  OK, det finns kokböcker för barn.

  Nina hade gjort världens äppelpaj på onsdagsfikat och hon lyckades utan rätt glasögon skriva ner receptet utantill. Yes, nu skulle frun överraskas, tänkte jag.

  Då jag scannade texten hade jag i vanlig ordning svårt att följa arbetsgången. Jag tvingas hoppa mellan raderna vilket medför att när pajen väl står i ugnen har jag glömt att kanela och sockra äppelskivorna i botten.  Alltså, ut med pajen och kasta på kanelen och sockret ovanpå underverket. Och pajen hade nu redan från start antagit en gyllenbrun färg.



  Stora uppfinningar görs ofta under krig och ibland av misstag. Genier missar någonting vid tillverkningen och vips, uppstår någonting nytt och fantastiskt, som ingen tänkt på förut.
  Det har hänt förr och kommer att hända igen. Säkert har många nya maträtter och bakverk kommit till av misstag. Hur skulle vi annars fått stifta bekantskap med t ex surströmming och mögelost.

  I alla fall testades äppelpajen i samband med TV-matchen mellan Malta och Sverige. Pajen vann solklart i den konkurrensen.
  Låt vara att den inte såg ut som Ninas superpaj. Men den smakade gott, var särdeles knaprig och bitarna gick faktiskt att få loss, med stämjärn.  

Man borde vara expert på skolan när man varit i verksamheten i snart 35 år. Men ju mer man vet, desto mer upptäcker man att man inte riktigt behärskar. Och när s k experter uttalar sig i pressen, på insändarsidor, kan det också vara svårt att ibland riktigt hänga med.
  Men alla har ju gått i skolan och många är snara att uttrycka precis hur det är i skolan idag och hur man ska göra för att det ska fungera.
  Så enkelt är det inte.

  Är man borta från klassrumsarbetet några år kan det vara svårt att känna igen sig. Samhället förändras snabbt och det har hänt mycket med våra elever. Inte minst sedan mobilen och internet kommit att dominera elevernas liv.

  Så nu tänkte jag starta en friskola. Jag har hittat en lämplig lokal, i Jättendal, bara en timmes bilresa från Timrå. Inriktningen spelar ingen roll. Hälsa kanske. I alla fall verkar ventilationen perfekt, hundraprocentigt självdrag.
  Själv tänkte jag mig jobbet som skolvärdinna, koka lite kaffe och sortera posten. Rektor rekryteras från orten. Det finns en rutinerad kille några stenkast ifrån skolhuset.


 
   I lördags bjussade Peter och Gerd på teaterresa till Mellanfjärden. En komedi "Mina damer och Herman" i en mysig lokal i en underskön omgivning vid havet. En lokalteater med berömda skådisar, bl a  Petra Nielsen, Olle Sarri och Tintin Anderzon.
  Efter en fika vid havet och besök i hantverksboden tog vi en promenad. På en anslagstavla på en av sjöbodarna upptystes om att "Lyskvällen" skulle starta hos Sundbergs klockan 19.

  Det var då jag hittade min gamle rektor. Jag visste inte säkert om Ove Sundberg fortfarande var alert.

  Och då kom tankarna tillbaka till sent 70-tal. Jag, Gunnar Larsson och Bengt Sundberg, Oves grabb, jobbade parallellt i Böles gamla skola med var sin fyra. Skolan var sliten och något underhåll hade inte kostats på, då skolan egentligen skulle ha rivits redan 1968. 
  Det var 1968 som A, B, C, D, E och F-husen invigdes för att ersätta stenskolan. Barnantalet var dock för stort för att motivera en rivning. Vissa år hade skolan fyra paralleller med ett 30-tal elever i varje klass.

  Minnena från stenskolan är många och en dag i veckan fikade vi som jobbade i Gamla delen tillsammans. Än idag kan jag känna smaken i munnen när Bengt hade fikat. Stora mackor med majonnäs och rökt sik han fångat vid sommarstället i Mellanfjärden. Ett ställe som tydligen familjen fortfarande besitter. Nu på heltid.
  Jag, Gunnar Larsson och lärarna i årskurs 2, Ulla Sjöström, Kerstin Jansson och Kerstin Lindgren kan nog fortfarande frammana bilden av jättemackan. 
  Precis som sikmackan har Gamla skolan gjort sitt. Den gick i graven 1984. Lite kul är också att min farmor gick i denna skola när den var ny 1907.



  Efter teatern åt vi kräftor på Gerd och Peter Lindbergs inglasning. Och när jag på söndagsmorgonen läste Sundsvalls Tidning hyllades en 85-årig jubilar, Ove Sundberg lärare och skolledare i Timrå i 17 år. Snacka om timing.
  Man skulle nog ha blivit rektor. De verkar leva gott och länge.