bolemacke

   

  Läromedelsutställning i Nordichallen. Någonting vi lärare gått och väntat på? Ja, förr gjorde vi det.
  Visst fanns det en och annan kola, och visst kunde man smussla ner några enstaka pennor, men ...
 
  Det var inte som förr. Lite folk, färre utställare, ingen sockerkaka. Inte ens "den onde" med Mattestegen fanns på plats. Om Anders vetat det hade han ju vågat följa med.

  Jag upplever det som om de senaste årens låga läromedelsanslag har inneburit att vi måste sammanträda ihjäl oss för att en klass ska få tio nya kartböcker. Jag har därför inga förhoppningar om att vi ska ha råd att förnya eller komplettera våra läromedel särskilt mycket.
 
  Därför har jag min egen strategi. Jag fotograferar intressanta skrifter och låtsas att jag köpt dem.
  Smart va´? Och billigt.

  

  Studiedag i ett knökfullt Tonhallen i Sundsvall, 567 pedagoger, de flesta från Timrå. Anarki på parkeringen och lunchfisken hade en storlek lik en hornspigg. Smakade helt OK, och bordssällskapet var fantastiskt.

  När jag läste förtexterna inför studiedagen var det lätt att undra om personen någon gång stått i hetluften i en 25-klass med allehanda speciella elever. Det är ju så enkelt att tala om hur andra ska hantera eleverna, var och en för sig.
  En kollega var rejält orolig för mig sedan jag bokstavsläst smaka-på-texten och berättat hur jag uppfattade budskapet. Hon som läst hans böcker påstod att jag läst fel och var tvärsäker på att jag skulle lugna ner mig när jag fått lite klargöranden.

  I vanliga fall brukar jag tycka att de som har samma åsikt som jag är de som är rätt ute. Men jag är den förste att erkänna att det mesta föll på plats efter att leende bevistat föreläsningen. Min skepsis försvann efterhand och Bo Hejlskov bjussade generöst på sig själv och gav mängder av exempel på vad han menade. Många riktigt dråpliga.
  Ett superproffs som t o m berättade hur han som föreläsare gjorde för att imponera på åhörarna och hålla oss vakna.

  Det kan väl inte varit så att jag medvetet misstolkade och lyckades snedvrida förtexten för att passa mitt eget mål eller synsätt.
  Fy Macke, i så fall.

   

  Jag var i tidningen igår. Alltså finns jag. Bilden är tagen på 100 meters avstånd, jag är ca 1 cm stor med ett huvud av en knappnåls storlek. Men det är jag, tillsammans med mina bandykamrater på Gärdeläktaren.

  Det blev en påminnelse om att jag inte skrivit på två veckor. Jag brukar skylla på att det inte hänt något speciellt i mitt liv eller att jag inte läst något som engagerat eller gjort mig upprörd. Men inget kan vara mer fel. Kanske har jag bara blivit lat.

  Men jag har ju träffat Maja och Ebba på deras hemmaplan i Borlänge. Åkt skidor med dem i såväl Mellsta som Gyllbergen. En kilometer med Maja och sju meter med Ebba, sammanlagt på två dagar.
  Och hemma har jag åkt skidor nästan varje dag, nu uppåt 15 mil. Söndagens tur från Lögde till Edsåker var nog vinterns läckraste, några minusgrader, klarblå himmel, gnistrande snö och nypreparerade spår. Och färdigskalade apelsiner i klyftor.

  Varit ute och ätit på "7 Kryddor" i Sundsvall med goda vänner och varit bortbjuden på gourmetmiddag med planering, inför en stundande kortresa till främmande land.
  Jag har sett Timrå vinna en hockeymatch på logeplats, blivit klippt och funderat över sportlovet.

  På skolan kretsar det mesta kring terminens nationella prov. Denna vecka ska den muntliga svenskuppgiften klaras av i fem grupper på min lektionsfria tid.
  Veckan avslutas med friluftsdag i Bergeforsen.

  Veckorna går så fruktansvärt fort. Det är nog därför jag inte hinner blogga.
  Imorgon är det studiedag i Tonhallen. Sånt brukar man få kickar av. Frågan är om det blir så denna gång eller om man blir sågad jäms med knäna.

   

  



  

  

   Vi tränar i bilen på väg till matchen. Bandy spelas av 11 man och matchtiden är 2 x 45 minuter.
  Man lär sig mycket när man deltar i "Böle-klassikern". Vetgiriga åskådare undrar hur många avbytare som gömmer sig under filtarna i avbytarbåset och Helena upptäcker själv att matchtiden rullar även vid spelavbrott. Hon tackar Gud för att hon inte föddes till bandymålvakt för att tvingas mota bandybollar i 200 km/h. Och vid några tillfällen under matchen ser hon också bollen.

  Andra inteckningen i "Klassikern" är avklarad och antagligen den allra svåraste. Att i 8 minusgrader stå ute i 1,5 timme och försöka få syn på en liten rödrosa plastboll på långt avstånd. Men Ulrica beskriver hur man uppträder som åskådare, jag försöker känna igen gamla böleelever och Helena tjatar om att hon är hungrig och vill ha varmkorv.

  Nina lämnar sent återbud p g a ohälsa och Anders hittar inte sin bandyportfölj. Därför får vi bevaka hans gamla elev André Sjödin-Granzell som extra långhårig sköter sitt backspel till belåtenhet. Ulricas pojk Filip gör fem mål i matchen och imponerar även han.

  Efter 45 minuter och 8-0 till hemmalaget rusar vi till kiosken. Kanske lite onödigt då publiken inte såg ut att vara mer än 20 personer. ST räknade visst till 43 men då räknade man nog spelarna också. Men att dribbla med handskar samtidigt som man betalar, håller i kaffe med ena handen och penslar korven med senap och ketchup med den andra var nog matchens största prestation.

  Selånger-Östersund slutar 15-0 och hemmalaget ligger kvar på en osäker kvalplats i division I Norra. Bortalaget får väl trösta sig så gott de kan under bussresan hem. Men deras målvakt kan ändå vara nöjd. 
  Först släpper han in 15 mål, sedan blir han utsedd till lagets bäste spelare. Ett tecken på att det inte bara beror på en man, målvakten eller pedagogen, om resultatet ska bli bra.

  Nu är det snart dags för korgboll. Ska bara läsa på lite regler först.

   

  

  Städning ligger inte högt på min hitlista. Men när jag dammsuger förvånar jag mig själv ibland. Jag klarar av att tänka, reflektera, samtidigt som jag städar.
  Och den här gången kom jag på något användbart. Jag tyckte mig lösa ett pedagogiskt problem jag funderat över, på ett mycket smart sätt.

  Just då, där med dammsugaren, tyckte jag att det var genialt och jag drog ur sladden och tittade mig själv i spegeln, imponerad. Ja, det var jag som kom på idén.

  Vid flera tillfällen har en nära kollega framhärdat att när man på fritiden tänker på jobbet, övergår fritiden till arbete. Och den tiden kan avräknas från de tio timmar förtroendetid läraren har.
  Jag har inte riktigt hållit med. Inte förrän nu. För när man kläcker dylika geniala pedagogiska jobbrelaterade idéer är det banne mig skolarbete på hög nivå som pågår.

  När jag försöker imponera på frun med mina idéer möts jag dock inte av samma entusiasm.
  - Ta och tvätta toaletterna också så får vi se vad du kan hitta på!

  Plötsligt inser jag att mina idéer kanske inte var så himla geniala när allt kommer omkring.

    

Visst är det konstigt att, när en kille är lika sjuk som en tjej, så är killen mycket sämre. Det är en sanning. Det vet alla att det är mycket mer synd om honom.
  Nu är jag förkyld, och då förstår alla hur illa det är. Hur synd det är om mig.

  Jag borde nog inte ha jobbat i slutet av veckan men 13 kollegor var ju redan hemma. Nu har jag vilat hela helgen istället. Och det krävs nog en förkylning för att man ska hinna med att läsa allt intressant som skrivs i tidningen om skolan.
  Vad alla "förståndiga" personer, ingen dock aktiv lärare, har att berätta hur allting ska gå till. Aktiva lärare orkar nog inte.

  Polismästaren i Malmö, som efter alla tragiska händelser i stan påstår att skolan är viktigare än polisen. Där han hävdar att det är en stor fara för att elever ska hamna i kriminalitet när de inte får godkända betyg i årskurs nio.
  Och en pensionerad pedagog vill uppmärksamma oss på att eleverna idag pressas för hårt med alla meningslösa prov. Han tycker det är dags att skrota hela skolsystemet. Meningen med skolan är ju att utveckla varje enskilt barn efter dess egna förutsättningar.

  Antagligen inser han att pedagogerna får svårt att väcka elevernas kunskapsglädje med alla styrdokument, betyg och nationella prov.

  Då löser vi det här lite enkelt. Vi slutar med prov, alla blir godkända och därmed blir ingen kriminell.
 
  Imorgon står det säkert något helt annat i tidningen. Då löser jag det också.