bolemacke

  Den tilltagande åldern och de utökade arbetsuppgifterna i skolan gör att orken att åstadkomma behövliga renoveringar hemma under terminstid är obefintlig. Det är i alla fall vad jag skyller på.
  Och när det inte finns något större renoveringsintresse i generna heller, går det självklart trögt.

  För att inte behöva gå ner på halvtid eller binda upp hela semestern i Sörberge för måleri och spikeriarbeten under sommaren, sökte vi hjälp.
  Och hjälpen var både närmare och snabbare, skickligare och billigare än vi vågade hoppas på.

  Jag tyckte dock i vanlig ordning att det egentligen var ganska onödigt. Men inte frun.

  Räddningen blev "Pensionär att hyra".
  Sedan Erkki målat, tapetserat listat och lagt golv i vår stora hall med den äran, tyckte Louise att det var lika bra att fortsätta med toaletten.

  Jag tyckte dock i vanlig ordning att det var ganska onödigt.

  Pensionären till rörmokare var överhopad med jobb men Louise såg till att de letade fram en till. Och Heikki bytte porslin, la nytt golv, målning, lister och en ny kran i köket.

  Nu har det inte renoverats något på flera veckor så Louise börjar bli lite otålig. Tur att det fortfarande går att åka skidor. På elljusspåret träffar hon säkert på en hel del energiska pensionärer. Det är ju de som har tid och orkar anstränga sig. Visa lite jävlaranamma. Lite sisu.
  De flesta i spåret har säkert finska namn. Precis som våra hjältar.

  Erkki och Hekki.
  För det var ju det där med gillestugan. Och trappan. Och ... och ... och .... 
  Men egentligen är det ganska onödigt. Eller ... 

  Visst tycker man många gånger att skolan är på väg åt fel håll. Att eleverna inte kan bråkdelen av vad elever kunde för 20 år sedan.
  Att elevernas vetande har minskat har många orsaker. Och synen på kunskaper har också förändrats de senaste åren.

  Vi i skolan vet det. Och ibland har vi haft svårt att förlika oss med det. Ibland har vi tyckt att det varit ett steg i rätt riktning.

  Att människor lär sig bäst i kommunikation med andra är en sanning. När människor får chansen att tillsammans vädra sina tankar och prova sina åsikter på andra ser man om de håller. Att lyssna på andra kan få oss att ändra uppfattning eller lära oss ännu mer.
  Att sedan lära sig metoder för hur man löser problem är en konst i sig.

  I helgen träffade vi goda vänner. Inför en gemensam förestående resa fick vi frågor om resmålet. Frågorna var av den arten att vi i de flesta fall måste gissa.

  Hur gör vuxna när de får arbetsuppgifter de inte kan lösa i huvudet? Jo, de försöker på olika sätt ta reda på svaren. För att få någonting uträttat måste de plocka fram metoder som kan lösa problemen.

  Några "fuskisar" i gruppen hittade ett uppslagsverk i lokalerna.

  - Vill ni titta på påskkycklingen jag fick i pris? 

  Att jämföra någonting man läst med någonting man själv upplevt är inte något som händer särskilt ofta. Ens liv är inte så spännande att man kan finna paralleller i media och litteratur.
  Men i soffan, när man är lite tussig, hemma från jobbet, tycker man synd om sig själv. Då händer det plötsligt.

  I lugnet, mellan hostningarna, ligger jag och läser Henning Mankells "Den orolige mannen". Ninas bok, som jag äntligen tagit mig tid att börja läsa. På sidan 78 besöks Wallander av sin kollega Martinsson.
  Martinsson har börjat ifrågasätta sina insatser som polis. Inte så att han var missnöjd med sitt eget arbete, däremot med polisens roll i det som var Sverige av idag. Där avståndet mellan medborgarnas förväntningar och polisens insatser hela tiden tycktes öka.
  Nu orkade han inte längre, bara 50 år gammal. 

  När man efter 35 år i pedagogikens tjänst börjar reagera på att skolmyndigheterna hela tiden lägger på skolan nya och flera arbetsuppgifter, är man då fel ute? Är det konstigt?
  Precis som för Martinsson är det inte så att jag är missnöjd med mitt eget arbete som lärare. Vad jag är bekymrad över är att jag numera är stressad och otillfredsställd för att jag inte hinner med allt som myndigheten kräver att jag utför. Allt det nya, och det gamla, på ett godtagbart sätt. Risken finns att många saker bara blir utförda på ytan, för galleriet.

  Det är ökningen av lärarnas uppgifter med tonvikt på dokumentation (IUP, skriftliga omdömen, planeringar, måldiskussioner, matristillverkning, nationella prov, åtgärdsprogram etc) som gör att tiden och orken för elevkontakt och för- och efterarbete av lektioner kommer i andra eller tredje hand.

  Förtroendetiden har aldrig räckt till förut och gör det ännu mindre nu. Det känns ibland som det är meningen att lärarna ska förvandlas till dokumentationsexperter och tilltänkta forskare istället för i första hand inspiratörer och kunskapsförmedlare.

  Och jag börjar mer och mer förstå att Högskolan är "rätt" ute när de utbildar lärare på distans, så högskola och studerande slipper mötas så ofta. Det är läsa själv och forska som gäller. Och taktiken att underlåta att undervisa i metodik på utbildningen för att inte ge kandidaterna någon säkerhet att ha med i ryggsäcken inför praktiken. Att lägga den uppgiften på de lokala handledarna med deras låga ersättning är skrattretande. 

  Om jag verkar lite gnällig beror det bara på min förkylning. Ingenting annat. Eller ...

  Jag är förkyld. Tappade rösten. Men det var min tur nu. Jag har klarat mig länge ändå.
  Några kollegor har intelligenta teorier om varför man drabbas av förkylningar och andra åkommor. 

  Om man nu ändå blir lite tussig är det då någon bra idé att forska om varför? För att undvika att hamna i en liknande situation igen? 
  Ska man sluta besöka affärer och sluta äta? Ska man undvika att jobba och träffa elever? Ska man sluta träffa barn och barnbarn? Ska man sluta umgås med goda vänner och kollegor?

  Man inser snabbt hur orimligt det låter. Nä, bättre då att om man nu ändå blivit sjuk, hoppas på att man smittats  på ett trevligare sätt.
  T ex att man kikat länge på en förkyld Jennifer Aniston i en skvallerblaska, stått bakom någon gracil hes skönhet i kön på Apoteket eller levt lite farligt och varit lite för nära någon intressant person. Eller det finaste av allt. Fått en snorig puss av sitt barnbarn.

  Men liksom några insatta kamrater misstänker jag att orsaken ligger mer på det mentala planet. Vi kallar det "matrisfeber" eller "matrisfrossa". Att det är stressen att aldrig känna sig någorlunda färdig som orsakar en brist på tillfredsställelse som gör att kroppen reagerar.

  Matriser ska vara levande dokument, men måste de leva så övriga delar av arbetet dör? Nu vill vi gå vidare och arbeta utan stress, som var utgångspunkten för vårt arbete för fem år sedan. Det var nu allt skulle lugna ner sig och vi skulle kunna skörda lagrarna.

  Efter en lång arbetsdag plus rättning hemmavid ska jag nu varva ner en stund. Jag kommer att välja något av dessa alternativ. Läsa min bok, titta på hockey, lyssna på en CD med Frida Öhrn eller försöka förbättra vår mål- och bedömningsmatris i svenska?
  Help!

    

När jag var liten, jag tror det var innan kameran fanns... Det var i alla fall över 50 år sedan. Jag var i Handöl.
  Stockholmspolisen hade en stuga där och i den tillbringade vi tillsammans med andra familjer en vintervecka. Jag tror även att vi var där en sommarvecka. Vid foten av Snasahögarna.
  Vi åkte tåg och en gång försvann en polletterad resväska, så jag fick åka skidor i "finbyxor" och långkalsonger hela veckan. Bl a en dag i Storliens slalombackar. Det var ingen succé.
  På sommaren fick jag vara med om att fiska röding med utter på Ånn. Och vi korsade Handölan på hängbroar i karolinernas fotspår.
  Jag hade en skokartong hemma under min säng där jag sparat spill av täljsten jag plockat vid Täljstensfabriken.
Det var fantastiskt att kunna skära med morakniven i stenbilarna. Det tyckte både jag och mina skolkamrater.
  Att man gjorde kaminer lärde jag mig men inte att man kunde använda stenen för matlagning.

        

  Det är lika fantastiskt varje år. Utskuren biff på ugnshet täljsten. Och rösti. Efteråt varma hjortron och glass. I partyrummet, i tornvillan.
 
  Att koppla av en vecka hos Jan och Helena i Åre/Mattmar är som en saga, en julafton. Jan, den perfekta värden, "hotell"-ägaren, aktivitetsledaren, privatchauffören, materialförvaltaren, lagerchefen, vaktmästaren, maskinchefen, ekonomiansvarig, bokningscentralen, sängkamraten m m m m och hans Mys-Helena, planerare och alltid lika fräsch och fantastisk.

        

  När alla hjälps åt kan det aldrig bli fel. Och när Hasse spelar gitarr så kökspersonalen gråter lägger de ner extra kärlek vid matlagningen. Ingenting kan bli fel.
  Och när vi måste checka ut från Jämtland har Jan i vanlig ordning fixat färdkosten åt var och en. Grillad kyckling, chokladpudding, smörgåsar, vin och vatten.
  Vad var det jag sa... Ingenting blir fel.

  Tack för en härlig lillsemester. Till nästa år ska jag dock snacka med meteorologerna. 

    

   

  De senaste vintrarna har vi vallat fästet med tejp. Det har fungerat helt perfekt. Och tejpen har klarat hela säsongen. Från mars till mars.
  Ända tills i år. Lika lätt som det var att preparera skidorna, lika snabbt försvann tejpen i år.

  Orsaken var fyra timmars färd på knöliga isiga skoterspår i Mattmarsterrängen. Isen skrapade av den tejp som bara hade suttit i en vecka. Synd. Men ...

  Överarmarna som jag inte trodde fanns gjorde sig plötsligt kända.  Men oron att de inte skulle gå att stoppa in i skjortan vid hemfärden visade sig vara obefogad. Det kallades visst bara träningsvärk.

  Men allt slit var värt mödan. För väl framme vid Jans vindskydd var alla på plats. Brasan var klar och Janne stod  och grillade korven. Kaffet och ölen stod på bordet.

  Jag är så nöjd att jag slapp åka snöskoter. Hur skulle jag annars ha fått uppleva att det finns savann, inte bara i Afrika utan, även i Mattmar i Jämtland.

        

  Jämtlands f d presidenter Yngve Gamlin och Moltas Eriksson, och den nuvarande Ewert Ljusberg pryder med sina bilder en ljus lager, "President", från Jämtlands bryggeri.
  När den serveras lagom kyld i Bergstugan i Fröå efter en lagom lång skidfärd i lagom takt, är skidåkningen världens bästa motion.
  En "Pilgrim", en mörkare ale från samma bryggeri i Pilgrimstad, sätter inte igång samma känslor och har inte samma sköna effekt på smaklökarna.
 
  Men en sak fyllde mina tankar under återfärden från Fröå. Är det så att ljust öl tar en snabbare väg genom kroppen än mörkt?
  Är mörkt öl mera som fast föda, som kött, som måste brytas ned av diverse enzymer och "kompostkvarnar"?

  Då förstår jag varför jag föredrar ljus öl framför mörk. Vem vill släcka törsten med "dillkött"...

  Att äta är ett äventyr och förenat med livsfara. Både att äta hemmavid, i stugan, och att gå på lokal.

  "Lilla Tyrolen" hämtar sina matgäster med bil. Ja, inte bil riktigt utan ett mellanting mellan minibuss, "militärvalp" och plåtburk.
  Med plats för åtta passagerare klämmer vi in tolv. Rekord enligt chauffören och vi är inga små personer heller några av oss. Tre stycken måste ligga tvärs över resten.
  På lägsta växel och med snökedjor klättrar vi de sista 200 metrarna på lodrät isgata, till den mysiga timmerstugan längst upp i Förbergsbacken, ett snöbollskast nedanför det nya lyxhotellet Copper Hill.
  Taxiresan påminner mig om bilder på fullsatta bussar i Indien och den gamla historien om hur man får in si och så många biafraner i en Folka.

           

  Hemfärden sker vanligtvis på stjärtlapp utför slalombacken. En också nog så äventyrlig färd i den mörka natten. Denna gång hade flera p g a hög ålder tillåtelse att vandra den långa omvägen.

  Vid torsdagskvällens hemmamiddag löste propparna ut när kabeln till rumslampan brann av och lampskärmen gick i tusen bitar. Bara för att tjejerna ville göra lite myspys och leka Tarzan under dukningen.

  Väl framme i restaurangen med livet i behåll får vi lön för mödan. Maten är ljuvlig. Jag äter en förrätt vid namn "Kärlknul", en komposition med tunt älgkött, kantareller, lingon och lök.
  Sedan en rödingstallrik med vitvin, pepparrot, rotselleri och rom. Som dessert, rullrån med hjortron, getost och choklad. Allting supergott, trots att chokladen såg ut som en mördarsnigel.

        

  Hemmakvällens middag som Louise dukade fram var inte mycket sämre. En kryddig fruktsallad, Böles västerbottenslax med pressad mattmarspotatis och chokladmousse.

        

  Och så lite att skölja ned härligheten med. Och sedan lite till.
  Nu blir det fil och flingor i ett helt år. Sen ...... 

  Jag har varit på kurs i Åre. Och tänk så mycket man får lära sig. Kanske kan man försöka få komptid åtminstone för tiden på After Ski.
  Vår årliga Jämtlandsvecka spirade av erfarenhetsutbyte och livskunskap, som bara 60-plussare kan bistå med. Och vi har tolv personer. Tolv gånger 60 blir mycken visdom men också en hel del nonsens.

  I tjejernas stuga diskuterades säkert stickbeskrivningar, matrecept och TV-såpor. Medan vi grabbar dissikerade väsentliga ämnen som promillehalter, lammkött och Champions League.

  Monikas uppgift att äldre kvinnor bör dricka öl för att stimulera östrogenproduktionen mottogs med skepsis. Om män reagerar på samma sätt förväntas en del av oss killar snart få flytta in i tjejkåken p g a gott ölsinne. Ett annat tecken på manlig reaktion kan vara att män med ölmage kanske kan betraktas som skengravida.

  Jan påstod att omoderna skidglasögon bör sättas på redan hemma innan åkningen börjar. Och inte tas av på hela dagen för att undvika imbildning.
  Detta togs fasta på. Och Lasse och Hasse sov med skidglasögonen på. Som två E.T.-kopior. Jag tror det i alla fall. Kanske har jag drömt.

  Tänk i alla fall så mycken visdom som föds under After Ski.

       

  Att åka skidor en härlig vinterdag i Björnen i Åre är riktigt läckert. Mycket snö, ren vit snö. Och bara njuta. Stanna när man vill. Eller sträcka ut. Och glida ...
  Men vad kan det bero på att man åker när det blåser småspik och duggregnar.

  Kan det vara starkölen, den mustiga köttfärssoppan och det fantastiska nybakade matbrödet i Bergstugan vid Fröå gruva?
  Ja, kanske. Men framför allt beror det på trevligt sällskap. En social samvaro som gör att det inte spelar någon roll att kilometertiderna ibland närmar sig 30 minuter. Med ideliga stopp för branta backar, klädbyten och apelsinklyfteutfodring.

  Man kommer fram i alla fall. Och det är så mycket att se fram emot. Lunch, fika, after ski, middag och en morgondag.
  Kanske med starköl, en mustig köttfärssoppa och fantastiska nybakade matbröd i Bergstugan vid Fröå gruva.
Igen.

  Om man har tur.

 

 

  Kanske är det sex. Alltså sex år sedan vi började med avancerad äggkokning. Stora härliga jumboägg till frukost, tillverkade av frispringande hönor från landsorten.
  Sex killar med näsan i ångan ovanför äggkastrullen med kronometern i handen. Alla med egna favorittider på äggen. Då vitan förhoppningsvis precis koagulerat medan gulan fortfarande är lös. Alla utom en av oss som plockar upp sitt ägg när vattnet kokat bort och övriga befinner sig ute i skidspåret. Det verkar som vi alla kan se genom skalet.

  Dag två brukar vi korrigera koktiden med några tiondelar för att uppnå perfektion. Ibland har vi missat att ta hänsyn till  vattnets utökade koktid på hög höjd, så på tredje dagen smakar äggen som vore tillredda av kockarnas kock.

  Äggkokningen är den viktigaste uppgiften under Årevistelsen i killarnas stuga. Övrig tid fyller vi med skidåkning och allehanda utflykter, mat, dryck och erfarenhetsutbyten. 
  När sista ägget är kokt är vi alla vinnare. Utom möjligtvis den nyss gravida hönan som fått sin avkomma omhändertagen. Och för att inte tala om torsken som kramats på sin rom till kaviaren.   

  

  Efter 300 meter på den upplogade skridskoslingan på Lommarens is är det kört. Både Louise och jag går igenom det översta islagret och hamnar pladask på magen i blötan. Dyngvåta stapplar vi tillbaka de 25 metrarna i issörjan innan vi får fast is under skenorna igen.
  Vi hade tänkt ta oss en tur mot Norrtälje efter förmiddagens skottande.

  Måndagens uppgift var annars att skotta fram sommarstället i Sundsta. Snön består på toppen av 20 cm ny kallsnö och 50 cm ihoppressade lager, betongsnö.
  Vi skottar oss fram från bilen. Vi hittar lillstugan, friggeboden och vedbon. Befriar skorstenen från snö. Rådjur och älg har vandrat mellan husen. Nyponstigen är oplogad som vanligt.
  Solen från en klarblå himmel. Det droppar från taken. Altanen görs snöfri. Förmiddagsfika i solen.

  Här skulle man kunna vila sitt blodtryck, långt från planeringar, matriser och individuella utvecklingsplaner.
  Det är nu man skulle vilja vara med. På plats. När det vänder. När dagstemperaturen blir dräglig. När det droppar från taken och snön blir kornig och sjunker ihop.
  När rabatten blir bar vid väggen och snödroppar och krokus vräker sig upp ur jorden.

  Storstugan värms upp av vedspisen i köket, öppna spisen, elradioatorerna, konvektorelementen och värmeljus. Här ska ju sovas inatt.

  Under värsta köldperioden i Timrå försökte Louise köpa ett konvektorelement i Birsta. Inte en chans. Slut överallt. Då kan man snacka kyla.
  Det blev fleecefiltar och värmeljus som gällde framför TV:n i gillestugan i källaren.

  Imorgon drar vi mot Timrå igen och håller tummarna för att taken inte ska rämna under snömassorna. 

        

  Trafiken står stilla på E18. I alla tjugo korsningarna vid Rinkebykorset. Köerna är kilometerlånga. Snövallarna är bruna av salt, sand och avgaser.
  Oändligt många bilar. En person i varje. Förare, halvt desperata, byter filer mitt i korsningarna. Det finns fyra filer åt varje håll så det är många att välja på.
  Klockan är 08.30 och det kallas rusningstrafik.

  På P4 är det lika mycket trafikinformation som musik mellan 07 och 09. Och förresten hela dagen. Brinnande bilar, bussar som kanat av vägen, stillastående bilar i Södertunneln, kollisioner här och var och överallt. Stockholm är en storstad och många människor har körkort. 

  Inte ser det ut så här när jag går till jobbet på måndagsmorgonen. I Sörberge.
  Jo, ibland måste jag släppa förbi en bil vid övergångsstället vid ICA Anderssons och tappar tio sekunder.

  Det frestar på.

  Sportlovet är en vecka för vila och avkoppling. Nu blir det på en vecka Sörberge-Borlänge-Vällingby-Norrtälje-Sörberge-Åre-Mattmar-Sörberge.

  Redan på fredagskvällen blev jag lite skraj, när jag såg Marit Björgens överarmar i "Skavlan" på TV. Och så visste jag att Maja börjat på Friskis & Svettis.
  Om man vägrar läsa saga kanske man åker på en propp.