bolemacke

Jag badar i ett 18-gradigt Atlanten!! Lissabon 29/9 . . . 29 oktober 2016

   Det är 26 år sedan vår första gemensamma sommarresa, till Aten 1990. I stort sett samma personer som kan samsas så pass att vi ofta gör samma utflykter och oftast avslutar dagarna med gemensam middag.

 

  Louise och jag tar tåget till Estoril och går strandpromenaden till Cascais. Vi badar två gånger och ligger i solen och läser några timmar. Vi äter den macka vi trodde vi behövde för fredagsmorgonens tidiga hemfärd. En flaska vatten och ett plommon kompletterar lunchen.

 

  Efter en öl i skuggan i en park blir det hemfärd. Louise går på toa för 0,5 euro och resans sämsta espresso intas på restaurangmarknaden. Vi fikar på hotellet och betalar hotellnotan. 700 kronor mer för ett rum mot gården än mot gatan. Willy och receptionen ordnar med färdkost och taxi till fredagens avresa klockan 04.30.

 

  Innan vi går till sängs har vi ätit middag på ett tapas-ställe Christina nosat rätt på. Veckans bästa käk tyckte de flesta.

  Nu bär det hem till makaroner och korv. Om nu taxichauffören hittar till flygplatsen. Det blir samma chaffis som cirklade runt med oss för en vecka sedan. 

 

Fado och Sintra - två måsten. Lissabon 28/9 . . . 28 oktober 2016

 

  

   Det tar en timme med tåget från Rossio till Sintra, staden som en gång var portugisiska kungafamiljens sommarviste. Nu finns den på Unescos världsarvslista. Det är framförallt borgen "Castelo dos Mouros" ovanför byn som lockar.

 

  Efter en gigantisk öl är det dags att klättra uppför den vindlande stigen upp till borgen. Utsikten var magnifik men vandringen i över 30-gradig värme kostade på.

  Efter lunch i Sintra och tågresa tillbaka fick jag veckans bästa espresso på Starback´s på Rossiostationen.

       En av de saker som är ett måste vid en portugalresa är att uppleva Fado, nationalmusiken. Peter och Gerd fick i uppgift att boka bord på en restaurang med fadomusik. De valde "Luso", enligt pocketguiden Top 10 Lissabon: "Förstklassig fado med god mat i hjärtat av Bairro Alto sedan 1920-talet". Så nu har vi i alla fall upplevt fado, tillsammans med ett hundratal kineser, på plats i Portugal och dessutom på legendariska Luso.

 

  Det är fortfarande 29 grader varmt klockan 23 när vi tar en drink med utsikt över staden.

 

Cascais och Pop Out. Lissabon 27/9 . . . 27 oktober 2016

 

   Det blev aldrig att testa tunnelbanan i Lissabon. Jag tror bara det var Tallqvists som av misstag tog fel pendeltåg och fick ta tunnelbanan sista biten hem.

  Det fräscha pendeltåget förde oss till Cascais denna bastuvarma dag. 31 grader i luften men bara 16 grader i Atlanten. Christina och Gerd stannar på den fina stranden medan de andra flanerar runt bland fiskebåtar, i småbåtshamnen, ett museum och i staden. Trottoarernas stenbeläggning gjorde att den uppfattades som vågig men det var bara en synvilla.

  Vi tar strandpromenaden till Estoril där jag äter en pizza med stenhård botten på en stor restaurang, som också verka fungera som skolmatsal för högstadieelever. När jag står i vattenbrynet och pratar med Gunnel överraskas vi av en våg och Gunnels joggingskor hinner inte undan.

  Väl hemma i Lissabon letar vi efter ett tapasställe, "Pop out", vi läst om någonstans. Trots adressen och frågor till flera närboende går vi bet. Ingen skylt, inte ett spår som kunde likna en restaurang med det namnet.

  Efter idogt letande hittar vi en liten lapp bakom glaset på en dörr. Willy ringde ett nummer han hittade på Google och vi kunde boka bord på något som inte såg ut att finnas.

 

  "Pop out" på Rue de Bica visar ett helt annat ansikte när vi på kvällen kom dit till ett reserverat bord för 10 personer under namnet "Persson". Innan vi högljutt enats om hur tapasbeställningen skulle organiseras hade några redan fått in de första rätterna. Och bakom ryggen på oss skramlade bergbanan på Rue de Bica förbi.

  Fantastisk mat och betjäning. Sardinerna, torsken, "köttbullarna", kryddpaprikorna, choritzon och lokalkorven var rätter som Maxén/Hermansson kunde äta med glädje.

  Kvällen avslutar Gerd och Marit i poolmörkret medan Christina och Anders dricker öl ute i Lissabon-natten.

 

  Vi hade flera av oss läst resemagasin om sevärdheter och fått restaurangtips. Handböckerna visade sig inte riktigt att lita på. Där stod ingenting om vilket humör servitörerna var på.

  En del ställen var omöjligt att upptäcka dagtid. På kvällen slås några oansenliga dörrar upp och där uppenbarar sig världens matställe. Tur för oss att "King-Mobil" Willy Persson fanns att tillgå. Hans inbyggda kompass och sökmotor på mobilen lotsade oss till ställen vi annars inte fått uppleva. 

 

 

Var är mina pengar? Lissabon 26/9 . . . 26 oktober 2016

 

   Fulla spårvagnar och tät trafik gör att vi promenerar till Alfama, den äldre delen av Lissabon. Gruppen gör lite olika utflykter idag. Efter en söt Sangria med magnifik utsikt tar vi spårvagn 28 mot Estrelaparken, där spåret vänder.

  Det är efter ett besök i kyrkan Basilica de Estrela jag upptäcker att jag saknar plånboken, innehållande ca 200 euro, två körkort och ett kreditkort. Om förlusten skedde på hållplatsen, på spårvagnen eller i parken är oklart. Jag spärrade kreditkortet med hjälp av Willys allerstädes närvarande mobil. Idag, en månad senare har vi nya körkort och kreditkort.

 

  Att hitta lunchställen visar sig inte vara världens lättaste. Men till slut hittar vi ett gatucafé med ett bord strax intill några överfulla soptunnor. Dessa töms medan vi äter vår lövbiff. Inga sura miner på sop-personalen trots att det ligger lika mycket skräp bredvid tunnorna.

  Louise och jag letar upp en polisstation men blir hänvisade till "Polisturismo" nära Hard Rock Café på "Avenida da Liberdade". Där får vi engelsktalande hjälp att förlustanmäla plånboken.

 

  Vi ansluter till vår pensionärsgrupp som tagit sig till toppbaren på våning 6 på Bairo Alto Hotel för en drink. Det blev lite pusta ut efter dagens fadäs med plånboken och en GT satt som en smäck. Utsikten och duschstrilarna i taket imponerade.

  Att de flesta restauranger är stängda på måndagar blev vi varse när pojkarna skulle välja matställe efter sedvanligt vinuppladdning vid poolen. Matjakten lyckades trots allt och vi hamnade på en mindre familjekrog där vi kunde beställa såväl kött som fisk. Jag kom inte riktigt ihåg vad jag åt mer än att det var hårdtuggat och okryddat. Troligen kött.

 

Var är kryddorna? Lissabon 25/9 . . . 25 oktober 2016

 

  Lite konstigt att en kolonialnation som Portugal inte vet vad kryddor är. Eller också är det mina smaklökar som strejkar. Men mycket av maten smakar ingenting. Det finns inte ens salt och peppar på borden.

  Det var så jag tänkte innan vi åt middag på Tambarinas. Man behöver inte alltid "gå över ån efter vatten". Restaurangen vi läst om i DN visade sig ligga alldeles vid hotellet.

  Den Cap Verde-inspirerade maten var inte vacker, men speciell och vällagad. Bl a var en gul sås så obeskrivligt stark att vi var tvungna att skölja strupen med vin eller gå hem och duscha. Såsen bidrog nog till att det blev världens drag med musik och "dans" i den lilla lokalen.

  Under dagen hade vi rekognoserat staden från havet. Bl a besökte vi den enorma restaurangmarknaden, sett starten på en havssimning och tagit en öl i skuggan på en affärsgata.

  Det verkar finnas gott om ägg i Portugal. De verkar slänga stekta ägg på var och varannan rätt. Till lunch hittade jag ett ägg i min tomatsoppa. Lägg därtill några smaklösa skinktoastar och osaltade chips. Sådär.

  Vi promenerade gata upp och gata ned bland fullpackade spårvagnar i värmen. Enda våldsamheten under veckan upplever vi på ett kondis när vi köper fikabröd. En 80-årig tant skriker och slåss med en något yngre karl. Tanten måste hållas i medan karl´n kastas ut av tre personer.

 

Var är nycklarna? Och varmvattnet? Lissabon 24/9 . . . 24 oktober 2016

   

  Gerd utrustar Marit med flagga och solhatt för det är hennes dag. Hon bestämmer dagens innehåll och har inför vår ankomst bäddat våra sängar med vin och tilltugg.

 

   Hotellet "Dear Lisbon" med bara 18 trevliga rum bjuder på en överraskande riklig frukost. Vi tar spårvagn 28 från torget "Praca de Luis Camoes". Lagbild tas framför vagnen innan färden mot slottet "Castelo de Sao Jorge" för att blicka ut över Lissabon. Att åka spårvagn tar ofta längre tid än att promenera samma sträcka då bilarna utnyttjar samma utrymme.

 

  Under vandringen beundrar vi bl a alla kakelklädda hus, en urinoar och tar en portvinsshot. Vi har läst om att krogarna ställer fram tilltugg man inte beställt som man sedan måste betala. Så sker också på den "guldkrog" där vi stannar för lunch. Servitören blir sur för att vi bara beställer en rätt och för att han måste plocka bort tilltuggen. Däremot sitter vi och imponeras av kockarnas arbete med våra smårätter. Visst blir det gott men det känns skönt att gå därifrån.

     

  Vi köper härligt fikabröd som vi tar med till hotellet. Tallqvists och Hermanssons saknar varmvatten och vid poolen (16 grader) som bara bebadas av Gerd, Marit och Christina, delar vi några vinflaskor innan vi går till Marits valda restaurang. Lite språkförbistring kring förrätter reds ut av glada servitörer och maten är bra.

 

  Väl tillbaka på hotellet hittar inte Lindbergs och Hermanssons sina nycklar. Efter diverse resultatlösa akutsamtal gräver Louise fram nycklar längst in i en skrivbordslåda i den obemannade receptionen.

 

Var ligger hotellet? Lissabon 23/9 . . . 23 oktober 2016

 

  20 minuter från flygplatsen till hotellet blev 60 minuter. Taxiresan var rena berg- och dalbanan i den kuperade huvudstaden. Chauffören verkade leta efter varje gata hur trång den än var, och dessutom köra dessa flera gånger i den täta fredagstrafiken.

 

  Efter en timme stannar taxin i en trång gränd sedan Willy övertalat honom att kika på hans mobil. Vi fick gå sista biten då taxin inte kunde ta sig fram längre. På hotellet väntade Marit och Kari, nästan i pyjamas. Men de gick med oss till en bar där vi kunde få något lättare att äta innan sängdags. Jag tog dagens soppa, en gulbrun sörja som visade sig vara jordärtskockssoppa.

  Louise hade krossat vänster pekfinger i bildörren dagen före avresan till Lissabon. Själv hade jag värk i vänster arm och axel och gick på tabletter. Skulle vi överleva?

  När vi åkte från Norrtälje var några målare i arbete i nya stugan. Efter att ha parkerat bilen på Benstockens långtidsparkering samåkte vi med Lindbergs och Perssons via Madrid till Lissabon med Iberia. Hermanssons kom fram samtidigt med TAP och vi åtta delade den taxi Willy förbeställt. Tallqvists hade åkt tidigare.

  Marit hade som den siste av oss 60-åringar bestämt resmål och datum.  

 

  Jordärtskockssoppan var helt OK till smaken. Louise gjorde en liknande soppa hemma i veckan, fast godare. Alexandra Zazzi pratade sig varm för jordärtskockan i P4 Extra häromdagen. Den är alltså i högsta grad ätbar och hade en lugnande effekt på oss efter den hetsiga taxifärden till hotellet.

Öland och två väderkvarnar från stan . . . 22 oktober 2016

  Man undrar vad som är vackrast på Öland? Är det alvaret, är det stenformationerna efter kusten,
eller "flatorna" i väst, eller är det sandstränderna i öst eller solnedgången i väst. Är det väderkvarnarna,

Borgholm, Solliden, Byxelkrok ...

  Är det fint väder spelar det nog ingen roll. Men det var i alla fall bara Helena som vågade bada

i Bödabukten trots att vädret var fint. Men jag vill nog ha minst 18 grader, helst 24.

  Turistsäsongen var över. Bodarna var igenbommade i Byxelkrok. Så även matställena. Dock

lyckades vi få världens käk då en restaurangägare tillfälligt skulle hämta något på sitt hak. Jag orkade

inte äta upp min tallrik.

 

"De bakhala" gör debut på husmorssemestern . . . 22 oktober 2016

  Så här glada kan man vara när "de bakhala" får göra sällskap med LF på deras sommarmöte 2016.
Denna sommar på Öland hos Liliane och Janne i närheten av Löttorp. Åtta deltagare sammanstrålade

i början av september för trevlig samvaro och givande utflykter.

  Louise och jag som under sommaren slaktat vår Renault hade förmånen att få åka med Helena och Jan.

Under resan passade vi på att luncha i Tindered, landets bästa vägkrog. Maten var nästan lika bra som den

vi intog i förläggningen i Löttorp, en kväll med gasolmaster Janne vid grillen.

 

  Hade vi åkt i egen bil hade jag nog plockat några hinkar med slånbär. De växte drösvis på alvaret, där

vi förlade våra morgonpromenader. Utanför grannhuset där vi sov fanns mängder av äpplen och härliga

plommon. Man skulle kunnat ha livnärt sig på frukt. Men ...