bolemacke

  Kortsemestern i New York i oktober är ett halvår borta men är ständigt aktuell. Nästan varenda amerikansk film eller TV-deckare verkar vara inspelad i stan. Ibland, ja t o m ganska ofta känner man igen sig.

  Nu senast lyssnade vi på en ljudbok, "Misstaget" av Lee Child. Här kör busarna bil, kors och tvärs genom Manhattan. Och det åks tunnelbana med MetroCard. Och ibland, ja ganska ofta känner man igen sig.

  Snart är man väl lika hemtam i New York som i Sörberge. Eller i Midsomer. Eller i Köping.

  Jag mötte en elev gående från matsalen, knäppande på sin mobil. Och jag tänkte: "Oj, måste dom leka med mobilerna hela tiden". Efter honom kom en kollega med sin mobil i handen och strax efter ytterligare en kollega talande i sin.

  Jag läste en Wallanderdeckare om ett försvinnande.
  "Det var när jag upptäckte att mobiltelefonen låg kvar som jag blev riktigt orolig".

  Pass, plånbok, väska och kläder hade liksom ingen relevans i sammanhanget. Mobilen är tydligen människans viktigaste ägodel. Den reser man inte utan.

  Nu handlade boken om en försvunnen käring i 70-årsåldern år 2009.
  Visst har livet förändrats. För en del i alla fall.

  Frun och jag var ute och promenerade. Vi pratade om killar som spelade fotboll och vilka som fortsatte upp i vuxen ålder. Hur utvecklingen blev efter pojkåren.
  Jag påstod då att för att bli en duktig bollsparkare är det en fördel om man får träna mycket med boll. Spelar man på mitten är chansen större att man kommer i kontakt med bollen, än om man spelar back eller på topp.

  Precis som man blir en duktig läsare om man ofta har kontakt med böcker och en bättre skrivare om man gillar att använda pennan.
  Ja, ni förstår vad jag menar.

  När barn börjar sparka boll är de som myror på en sockerbit. Alla på bollen i en stor hög. Och det är kanske dit vi ska tillbaka för att få många bra fotbollsspelare. Det är ju där bollen är, som chansen att utvecklas är som störst. Det är ju kontakten med bollen som är rolig och som gör att man kanske fortsätter .

  Frun tyckte att ett spelsystem 0 -10 - 0 vore det mest optimala för bollsinnets utveckling.

  Där har ni nå´nting att suga på ... Hamrén, Åkerby ... och Rexhaj.

  Det här är tungt. Det handlar om politik och ekonomi. Det är inte mina grejer. Det är annat med fotboll, musik, choklad och GT. Där är jag på mammas gata.
  Tack för idag.
 
  Men apropå askmolnet ... och det här med att staten måste hjälpa flygbolagen ekonomiskt för att undvika konkurs.

  Lyssnare hörde av sig till P3 härom kvällen. Nisse (fingerat namn) tyckte att bolagen fick skylla sig själva. SAS har fått hjälp förut och hur mycket har de betalat tillbaka till staten när de gått med vinst? Först fick bankerna stöd men hur mycket har de betalat tillbaka till statskassan när de går med sina jättevinster. Det ger väl feta bonusar  och stor aktieutdelning istället för att göra rätt för sig.

  Pelle (fingerat namn) tycker det är självklart att SAS ska ha hjälp. Det är ju delvis ett statligt bolag. En konkurs blir säkert en merkostnad om 20 000 människor skulle bli utan jobb. Stora företag som Volvo och SAAB, som ger mycket tillbaka i skattepengar borde stöttas. Det är bäst på lång sikt.

  Olle (fingerat namn) vill syna den ekonomiska aspekten och se till samhällsnyttan. Tjänar vi på att företag går i KK? Vi kanske får in mer pengar om vi stöttar företagen. Det gäller att skydda gjorda investeringar för att få in mer i framtiden. Flyget är en del av infrastrukturen och vad förlorar vi på nedläggningen av svenskt flyg? Å andra sidan, kan man verkligen miljömässsigt motivera en flyglinje mellan Stockholm och Göteborg som bara tar 3 timmar med det miljövänliga tåget? 

  Det finns så många vettiga synpunkter hos vanliga människor. Jag håller i vanlig ordning med samtliga. Men man får sig flera tankeställare. Hur bra har vi det inte egentligen? Vi tar så mycket för givet. Hur ska vi ha det i framtiden ? Miljön?

  Jag har bestämt mig. De ska få ekonomisk hjälp. Det handlar ju inte om förluster p g a egen förskyllan. Utan en naturkatastrof. Det är svårt att gardera sig mot ett askmoln.

  Man lär sig bäst i dialog med andra. Jag var aldrig den diskussionslystna typen i skolan. Tyvärr. Tänk om jag varit det. Va´smart jag skulle varit idag...   

  Jag är egentligen inte intresserad av ekonomi. Bara pengar. Till det viktigaste.
  Jag läste visserligen ekonomi på Stockholms universitet efter gymnasiet några veckor i september 1969. Sen fick jag nog. Economics på engelska. Massföreläsningar på biografer.
  Jag tog ut studielånet, köpte en filmkamera och en projektor. Efter några år fick jag betala tillbaka hela lånet.

  På gamla dar och lite närmare pensionen har jag blivit lite mer intresserad. Men inte mycket. Det nya intresset kan bero på Dagens Nyheter och deras analytiker Patricia Hedelius.
  Hon är tjusig.

  Lärartidningen efterlyser ett större engagemang bland pedagoger för sociala medier. För dessa hjälper oss att möta eleverna på deras egen planhalva. Att surfa runt på bloggar och Facebook lär oss hur eleverna använder nätet.
 
  Det är ett sätt att vara professionell. Och jag försöker. Jag läser många bloggar, jag har bloggat själv sedan i somras och jag pryar på Facebook.

  "En virtuell puss motsvarar bara en fysisk kram"!

  Det påstår en språkforskare i tidningen. Det hör till normen att överdriva när unga kommunicerar med text på nätet och i mobilen.
  Följaktligen motsvarar en skickad kram bara en fysisk handskakning. Och om man då skulle vilja leverera en fysisk puss kan man undra vad man virtuellt måste ta till ...

  Jag rodnar vid tanken.

 

  Att fylla 60 var inget speciellt att fira. Konstigt nog tog det på krafterna ändå. Jag var tvungen att ta en veckas bloggpaus.
  Men ikväll finns det verkligen saker att fira. Både BP och AIK vinner sina matcher i fotbollsallsvenskan. BP slår Trelleborg borta med matchens sista spark och AIK krossar Kalmar borta med 3-0. Kan det bli bättre?

  Dessutom gick Lagunan igenom besiktningen utan problem. Å andra sidan hade det varit konstigt annars.
  Vi lämnade in bilen på 12 000-mila service. Inte för att jag vet vad kamremmen gör för nytta men notan gick på nära 16 000 kronor. Rena rånet.
  Sommardäcken sattes på plats igår på den nytvättade bilen. Och Volvon fick komma ur garaget, där den bott sedan snön kom. Som en kalv på grönbete fick den gå en tur runt kvarteret.

  Nu ser vi framåt.

      

       

  Hackers tog sig in på min blogg imorse och la ut ett ofördelaktigt, skumt foto. De misstänkta har identifierats som två syskon boende i närheten av Dalälven.

  Äntligen kom solen efter dagar av kyla, regn och dimma. Och födelsedagsmiddagen tillsammans med Börje, Åsa, Kerstin och frun förflöt i lugnets tecken. Passande i hög ålder.

  Golfbollarna vi hittade kring golfbanan betraktar jag bara som ett lån. De lägger jag tillbaka i skog och höggräset i sommar. Vårt lyckosamma bollsök inträffade tydligen när snön just smält och ingen annan hunnit gå förbi.  Resultatet kommer nog aldrig att upprepas.

  Man bugar för alla grattishälsningar på telefon, sms, blogg och kort. Men nu glömmer vi mina 60 år och går vidare. Vi får se om det blir "lammkött" även vid 70. Kanske. Om man kan tugga själv.

  Och tack alla Facebookvänner. Ni kommer också att fylla 60. Med eller utan tänder.

 Vad var det du sa? 

Idag är en stor dag. Jag går in i en ny era. Jag går med i den anrika 60-årsklubben. Åren har gått, jag är inte längre 21 år, det har jag nätt och jämt börjat inse.

Inga större livskriser har jag tidigare varit med om, förutom den kris jag de senaste veckorna gått igenom, jag har hamnat i en klädstils-kris. Min excellenta klädsmak till trots! Jag börjar tvivla på min Timrå SOK-jacka. Tyck gärna till om detta bland kommentarerna.



För er som inte har nåt för er idag, kanske tagit ledigt för min skull (jag skulle tro att ni är ganska många) och nu står med era Iphones utanför min port utan att jag öppnar: Lammstek serveras på mitt gods, Sundsta 118 idag kl. 13. Har ni tur hinner ni till första 5-kampsgrenen som är att tvätta 320 golfbollar på kortast möjliga tid. Vatten finns i källaren!

 
Kramar Macke

 

  Vad är det som gör att man på sin ledighet föredrar leriga stigar, spöregn, +2 grader, utedass, inget vatten, vedspis, översvämmad källare och en mil till närmaste affär?

  Jo, det är ledigt och matrisfritt. Och man vet att det bara blir bättre och bättre. Åtminstone vädret.

  Efter en stövelpromenad kring golfbanan plockade vi 320 golfbollar. Hyfsat facit om man räknar med att bollarna kostar i snitt en tia.
  Alla bollarna var troligen mina sedan i somras. Jag kände igen dem. Små och vita, med tryck på.

     

     

 

  En vanlig torsdagsmiddag på Broken Dreams i Borlänge visades sig bli rena födelsedagskalaset. Man kan ju undra vem som fyllde år. Jag fick i alla fall en cykel. Så jag ligger ganska bra till.
  En himla massa härlig mat och en och annan död fatöl. Och Maja som satt still vid bordet i två timmar. 
 
  När jag fyllde 40 tvingade kollegorna på mig en vid mantel och lagerkrans. Det var det jag flydde ifrån den här gången. Tur att jag inte kände någon i Borlänge då jag måste cykla genom staden med skramlande ölburkar efter cykeln på hemvägen.

     

  

  Det började med en punktering. Ett pysande däck, antagligen en påkörd spik vid fikapausen i Hagsta. Sedan har det bara varit Maja och Maja. Maja och Maja.
  Helmysigt.
     

   

      

  Påsken i Sörberge. God mat, vänner och sista skidåkningen för året. Skönt.

      
  

  Trots att det fortfarande råder hyfsat skidföre går ändå tankarna till sommaridrotterna. Allsvenskan med Brommapojkarna och AIK är intressant, och med inomhus-VM i friidrott i färskt minne går tankarna till sin egen friidrottssatsning som ung.

  Den förekom dock bara i skolan. Några priser från mellanstadiet på Vällingbyskolan trängs i bokhyllan. Skolmästare på 60 m i årskurs 5 och i sexan, när jag stukat foten på fotbollsplan, skolmästare i kast. Jag erinrar mig också att vi hade en friidrottsmatch mot Maltesholmsskolan. Där sprang jag slutsträckan i stafetten. Jag var alltså inte helt rudis på kolstybben.

  Den friidrottsträning vi sysslade med på fritiden i början av 60-talet skedde på idrottsplatsen i Norra Ängby. Vi hoppade höjd och längd. Men framförallt låg vi i sandgropen och studerade de Pinup-tidningar "Benet" kommit över.

  "Förståelseinriktad skola" i all ära, men barn har präglats av lust, nyfikenhet  och lärande i alla tider. Trots att läroplanen då hette Lgr 62 och inte Lpo 94.
  Och vi kommunicerade. Vi lärde av varandera, diskuterade och studerade böcker och tidningar. "Benet", tydligt den mest visionäre av oss, tog med sig litteratur och erfarenheter, som Ove och jag fick ta del av där i sandgropen. Och vi gapade och kommenterade. Vilt.

  Om det var friidrotten eller de oklädda damerna i Pinup-tidningarna som drog oss till Norra Ängby efter skoltid kommer jag inte ihåg. Men jag har mina aningar.

    

  Efter en kall natt är skidspåren fasta och hårda vid Ishallen. Det går undan. För en del.
  Igår åkte vi på golfbanan, i samma spår som Britta Backlund, utan kamera, och idag tillsammans med Anneli Lodén. Med kamera.
 
  Både Britta och Anneli, utbildade på Böle skola förstås, ingick i det D20-lag i skidorientering som tog SM-guld i Sundsvall 1991, tillsammans med Lisa Näslund. (Gissa om mamma heter Laila?)

  Snacka om att man glider runt bland kända "påskkäringar".

  Louise tränade på golfbanan sex dagar i streck förra veckan. Hon kommer nog att bli farlig till sommaren.
  Idag tog hon med mig och Börje. Men dimman låg tät, utsikten var obefintlig. Temperaturen låg ett par grader över nollan och snön låg fortfarande halvmeterdjup. Spåren var lösa och snön hade börjat sjunka ihop. Kringlorna på stavarna sjönk ner flera decimeter. Det verkade inte bekymra Britta (Backlund) som åkte om oss stup i kvarten.

  Det var svåra förhållanden. Och i vanliga fall skulle jag ha gnällt lite, tyckt synd om mig själv för att det var jobbigt. Spårslingan på sex kilometer passerar alla 18 hålen och istället för att deppa ihop kunde jag i tanken lägga upp taktiken på de olika hålen inför den kommande golfpremiären.

  Här ute i dimman och snön såg allting så enkelt ut. Och inte såg man mycket av det otäcka vattnet heller.

  Det är med tillförsikt jag inväntar golfsäsongen 2010. Jag har ju blivit medlem i Timrå GK också. Det underlättar.