bolemacke

  Dagens Nyheter berättar om en ambitiös lärare som skulle trimma sin klass i kritiskt tänkande och reflektion. Han inledde med att ställa julevangeliets traditionella skildring av krubban i stallet kontra ny vetenskap.

  Han stöp redan i startblocken. En dryg tredjedel av stockholmsklassen hade aldrig hört talas om Betlehem, än mindre om krubbor och skattskrivningar.

  Det är besvärligt att ifrågasätta saker när grundkunskaperna som behövs saknas. Så läraren fick återberätta julevangeliet från grunden, och liknande exempel finns det massor av.

  Läraren: "Sverige var inte alls så neutralt under kriget".
  Eleverna: "Vad är neutralt?" "Vilket krig?"

  Läraren: "Gustav Vasa åkte nog aldrig skidor mellan Sälen och Mora".
  Eleverna: "Vem är Gustav Vasa?"

  Klyftan mellan ideal och verklighet är en reell utmaning som den svenska skolan har att överbrygga. Och jag känner självklart igen mig efter 36 år i skolans tjänst.

  Är det som hönan och ägget? Vad kom först? Kunskap eller reflektion?
  Det borde vara svårt att yttra sig om man ingenting vet.

  Men vissa klarar även det.

  Ibland kan en recension vara intressantare än själva boken, eller konserten.
  Debattböcker om skolan, och skolans kris dräller det av. Alla tror sig hitta felsatsningar men sällan presenterar de några smarta lösningar.
  Att läsa dessa böcker har pedagogerna sällan tid för. Det skulle författaren Sven-Eric Liedman med boken "Hets!" En bok om skolan." förstå.

  På ett ställe konstaterar han att en tredjedel av lärarnas arbetstid läggs på blanketter, resten går till katastrofhantering och kundkontakter - där kunderna är föräldrar som kräver att skolan ska fylla sin kompensatoriska uppgift som någon sorts nannys.

  Och hur löser man skolans konkreta vardagsproblem att jämka samman vitt skilda förkunskaper i ett enda moment? Hur granskar man kritiskt baskunskaperna när man inte har några? Var lägger man den ack så värdefulla tiden?

  Visst har det blivit mycket dokumentation och uppfyllande av nya dekret de senaste åren. MPLL, IUP och PIM är bara några ytterligare förkortningar på agendan som tar tid.

 

  Kommunstyrelsen i Timrå vill skicka framtidens järnväg genom vårt vardagsrum.

  Jag finner förslaget tveksamt, för att inte säga dumt.

  Jag var på ett välbesökt informationsmöte om en ny järnvägsdragning genom Timrå. Jag var inte ensam, vi var säkert 300 personer, och alla, jag menar alla, tyckte att kommunledningens två alternativ var skit.
  Alternativet som sparade bostadsområdena hade de plockat bort. Att närmare 900 fastigheter skulle påverkas av järnvägskorridorerna verkade inte bekymra de förtroendevalda nämnvärt.

  Det är lätt att tänka egoistiskt men frågan är om man är ett hinder för Timrås utveckling. Vem sjutton vill bo i en kommun som kör över en sådan mängd befintliga fastigheter i populära bostadsområden bara för att godståget från Luleå ska tjäna några minuter på resan till huvudstaden. 

  Fantasiidéer som att gräva ner flera kilometer av spårsystemet genom Sörberge tror jag inte på. De lyckades ju inte ens gräva ner Esplanaden under en järnvägskorsning i Sundsvall.
  Motorvägar och dubbelspår för 40-50 godståg och 10-15 persontåg per dygn bör i möjligaste mån ligga utanför befintliga tätorter. Om orsaken till dåliga alternativ är ett lukrativt resecentrum i en liten förort till Sundsvall får man tänka om.
  
  När det här väl blir aktuellt sitter antagligen en annan på "hemmet" för länge sedan. Så varför bry sig egentligen. Jo, om jag har synen kvar vill jag inte att utsikten från Hagalid ska skymmas av en 40 meter hög järnvägsbro över Timrådalen.
 

   

  Solen skiner då och då på oss när vi åker skidor mellan Lögdö och Edsåker. Det är lördag och inget jäkt. Nydragna spår. Kanonföre, det går lätt och när man kommer hem är man knappt svettig.

  Svetten kommer senare på eftermiddagen.

  Billy, Benno och alla de andra "grabbarna" har inte vållat mig så stora besvär. Nu handlade det om ett litet småjobb. Montera ihop ett litet skrivbord. Micke.
  Johejdu!

  Femhundra skruvar och träpluggar, en 40-sidig monteringsanvisning och dags för dagens andra dusch.

  Jag tror jag satsar på skidåkning.

   (Detta är inte jag)

  En borlängefamilj drabbades av magsjuka i helgen. Själv fick jag också problem i lördags. Men det jag trodde var magsjuka var inget annat än träningsvärk.

  Stretching och gymnastik har aldrig varit min starka sida. Och som ett brev på posten, eller email, har man stelnat till på gamla dar´.
  Frun och barnen har länge tyckt att jag borde göra något åt det. Jag har hela tiden skyllt på mitt 16 år gamla diskbråck och påstått att allt är kört.

  Nu fick jag på Fars dag, en DVD med Core-träning, tänkt att bygga upp mag- och ryggmuskulaturen.
  Trots att jag fuskade mig igenom övningarna infann sig träningsvärken ändå.

  OK, jag har väl inte åkt skidor i vinter som jag borde, men för tre år sedan gick jag faktiskt på Friskis & Svettis i Sundsvall. På ryggympa. Fyra gånger, eller var det tre. Jag och tre andra gubbar och hundra tanter.
  Gissa vem som var stelast?

  Core-träning ska förstärka kroppen mittparti. Det tycker jag låter intressant.

  Vi får se om jag vågar riskera en "magsjuka" till i veckan. Tänk om man blir för stark.

   

  Swop! sa det bara. Så var julledigheten över. Flera veckor som tankarna vilat från jobb. Flera veckor tillsammans med barn och barnbarn.
  Två dagar utan barn och barnbarn. Och då visste man inte riktigt vad man skulle ta sig för. Nää, nu ljuger jag. Laga nyårsmat, skotta snö, handla, städa, se på skidor ...
  Det är alltid någonting.

  Nu är Maja och Ebba hemma hos sig igen. Efter en hektisk vecka med snö, snö och åter snö. Själv har jag mest krypit på golvet och roat/vaktat Ebba och våra blommor. Maja har mest jobbat med sina Pippidockor.

  Nu är det snart vardag igen. Det ska väl gå det också.

   

   

  Här jobbar fruarna sig fördärvade med jul- och nyårsstök. Planering, städning, barnpassning och matlagning. Och ännu mer matlagning.
  Själv sover man gott, en bifigur som kan bära kassar, lite dammsuga och diska.

  När jul och nyår är över kommer reaktionen. Förkylningen kommer som ett brev på posten. Det hände grannfrun, det hände frun.

  Av detta lär man sig att antingen får man se till så att frun aldrig får chansen att slappna av eller också måste man bidra med mera.

  Men jag vet att livet skulle bli bra mycket tråkigare och slappare om jag skulle stå för planeringen. För att inte tala om menyn.

  Men tänk så mycket bra TV vi skulle få se. Fantastisk fotboll, och annan sport. Hela dagarna.
  Mums!