bolemacke

   Sniglarna trivs i det våta sommarvädret. Mördarsniglarna plockar vi med stektång, de svarta långa beundrar vi och Maja och Ebba har samlat vinbergssnäckor på tomten.

  Tjejerna nöjer sig inte med att göra kossor av kottar längre. En dag hittade de ett tiotal snäckor, torkade av dem och namnade dem på skalet med en vattenfast tuschpenna. Efter några dagars fångenskap i en stor inredd plastback fick de återlämna snäckorna till naturen.

 

  En vecka senare hittade jag "Johan" uppe på pergolans golv. Två veckor efter leken dyker "Surre" upp på stigen mot förrådet.

 

  I brist på egen hund eller katt har vinbergssnäckorna blivit riktiga kompisar. De som man förut bara tyckte var äckliga och på fel plats hejar man numera på när man ser dem. De tillhör liksom till familjen.

  För ett tag sedan när jag klippte gräset mötte jag en snäcka nere vid komposten. Jag skrev "Solis" på skalet efter tomtens smeknamn, Solgläntan. Senare dök han upp utanför huset vid syrenbusken. Kul att ha ett eget sällskapsdjur som inte kräver någon besvärlig omvårdnad.

 

  Man undrar om de omärkta sniglarna är avis.

 

  När Maja och Ebba var på campingsemester, bl a som vanligt på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, passade vi på att döpa några sniglar bl a efter Astrids figurer. Det var Kling och Klang, Prussi, Ronja och Birk m fl.

  En som jag gav ett namn har vi inte skett skymten av. Kanske har han blivit retad och inte vågar visa sig. Jag döpte honom till "Fisen". 

 

 

  Kameran och datorn är kompisar igen. Nu kan jag fortsätta att ta halvtaskiga bilder som minnen för eftervärlden.

 

  Mattias fyllde 40 på Vindö och innan han blåste ut ljusen installerade han den drivrutin som saknades i burken. Så enkelt det är för en del.

 

  Inget regn (!) på hela dagen och solen sken på Börjes nyplockade bär i Agnetas blåbärsbullar. Jag åt bara tre stycken. Rostbiff till lunch och grillad kycklingfilé till middag. Sedan två timmars bilresa till Norrtälje med färjor över Oxdjupet och från Rindö till Vaxholm.

 

  Så nära men ändå så långt bort.

 

  För att få lite omväxling i regnandet i Roslagen åkte vi till Moa i Djurmo i Dalarna i fyra dagar och fick uppleva regnet där. Innan dess var Moa i Norrtälje hos oss i tio dagar. Hon åt oss inte direkt ur huset men maken till matlust får man leta efter.

   Allt som liknar frukt måste man gömma. Ser hon jordgubbar går hon i spinn. Det enda som kan slå jordgubbar är mamma Kristin.

 

  Louise och jag passade Moa medan Andreas och morfar Calle bytte några fönster. Under leken knallade Moa runt och pratade oavbrutet.

  Jag undrar bara vad hon sa?