bolemacke

 

  Jennifer Aniston, Sally Phillips och Sandra Bullock må vara lite av mina favoriter i TV-soffan. Men sedan systrarna Maja och Ebba kom in i mitt liv har rangordningen förändrats.
  I helgen fick vi träffa dem på deras hemmaplan i Borlänge. Och klart att man längtat. Det var ju hela tre veckor sedan sist.
  Maja och Ebba, den ena drygt två år, väldigt verbal och vet vad hon vill. Den andra, tre veckor, lite mer fåordig och stundtals lite högröstad.

  De är i alla fall morfars, och för all del även mormors, farfar och farmors favorittjejer utan konkurrens.
  Även om Maja än så länge är väldigt förtjust i sin lillasyster är nog ändå Pippi Långstrump nummer ett.

  Vi har alla våra favoriter.

     

  Fick skäll av frun idag för att jag klippte gräset. Flera av grannarna hade just varit ute och vår gräsmatta såg vildvuxen ut i jämförelse. Det kanske inte var knähögt direkt, bara en vecka långt, men ändå inte chipvänligt.

  Klart att det inte är bra att skämma bort växtligheten när man ska vara borta större delen av sommaren. Men det brukar ordna sig för sommarsolen brukar torka ut jorden så gräset blir brunt och torrt. I krislägen brukar vänliga grannar rycka ut.

  När jag gick där och klippte funderade jag över hur Mats H klipper gräset därhemma på Solbackavägen. Gör han som på isen i E.on-arena, börjar liksom runt om och sedan rakt över eller ...
  Det måste sitta i ryggmärgen det man gjort så många gånger. Kanske kan han t o m göra det i sömnen. För att inte tala om Kent H, kollegan, som snart måste fira 100-årsjubileum på samma isoval.

  Jag ska fråga Eva H imorgon.

  Det har varit mycket diskussion den senaste helgen kring problemet med att killar som festat, pinkar på ställen de inte borde göra det på. Polisen grep förra året nästan 5 000 personer på bar gärning, som fick böta 800 kronor för att ha urinerat på allmän plats.
  Mannheimer och Tengby kommenterade livligt uppgifterna i sitt radioprogram på söndagen och lokalradion spädde på imorse.

  Vi kommenterar ofta Facebook-fenomenet på vårt jobb. På rasten. Helt plötsligt föddes tanken på att ordna en virtuell fest.
  Då flera av oss har svårt att komma ifrån på kvällarna, behöver man ju i det här fallet inte gå hemifrån. Var och en sitter hemma i sin egen vrå framför datorn.

  Man tar fram lite chips och någonting gott att dricka framför datorn, lite fredagsmys mitt i veckan. Samtidigt pratar/skålar man med någon/några kamrater som också sitter framför datorn, via msn eller Facebook. Man kan gå på toa när man vill och behöver inte uppsöka vare sig buske eller portgång.

  Virtuellt firande kan göras ofta och kan med fördel testas nu när utvecklingssamtalen är avklarade. Det gäller ju att ofta hitta tillfällen att glädjas åt.

  Med fyndiga kollegor på banan kan sådana här idéer födas ur ingenting. Men det är egentligen ingenting nytt då kollegan i sin ungdom , på "den fasta telefonens tid", telefonfestade med en tjejkompis i andra änden av tråden. Var och en på sitt håll. Ensamma hemma.
  En del är bara före sin tid. Hur skulle världen se ut om vi saknade dylika idékläckare. Ja, mycket tråkigare i alla fall.

  Första golfrundan på Timråbanan på lördagsförmiddagen var helt OK. Peter och jag gick runt med två 20-taggare. Visserligen fick jag stryka några hål men det gav ändå mersmak.
  Mitt handikapp på 34,5 hoppas jag kunna förbättra i sommar. Oftast får jag ju mycket träning på varje hål. Bollar har jag ju hittat så det räcker. I lördags försvann bara fyra bollar i vattnet.
  Så jag ligger fortfarande på plus. (+316)

  Timrå GK fyller 25 år och jubileumsåret passar de på att erbjuda mig att bli medlem. Stiligt gjort.

 

  Semesterpryo i fyra dagar i Kristi Himmelfärdshelgen. Och det kändes helt OK. Jag tror att jag ska kunna klara av att finna mig till rätta när väl semestern är här. Göra lite nytta, motionera lite och äta gott.
  Det blev fyra 9-hålsrundor med blandat resultat i Norrtälje. Hur man ska orka en 18-hålsrunda står i stjärnorna.

  Det är konstigt att det hela tiden finns något som ska göras. Jag gillar dagar när det inte finns något att göra. När allt är gjort och man får göra vad man vill.
  Ingenting först, sedan läsa, skriva, sola, bada, blogga, golfa, jogga, fika, lyssna ...

  Oj, det låter precis som det man sysslat med hela året. Men känslan blir en annan. Inga måsten. 

  21 arbetsdagar kvar.

     

    

  Långhelg och vi varvar vårbruket med golfspel. Potatisen ska ner i lerjorden på något sätt. Snålheten hade gjort att jag väntat på något extrapris i butikerna men där fick jag tji. Några potatisar hade fått gro i lugn och ro medan några fick inhandlas i butik inför avfärden till Norrtälje.

       

  Se, jag visste att ni var lite potatisintresserade. Och jordgubbslandet grävdes om.

 

  När Louise gick på banans par på 6:e hålet och slog oss på 7:e också ville inte Andreas och jag fortsätta. Trots lite folk på banan och fina förhållanden.
  När jag sedan ser att Timråbanan inte kunde öppna i helgen kände jag mig trots alla ganska nöjd. Jag gick ändå på mitt handikapp trots att bollträffen var lika usel som ifjol.
  Imorgon ska vi ut och "hacka" igen. Både i trädgården och på golfbanan.

  

  Vilket ansvar man tar på sig när man skaffar barn. Och sedan är man orolig i 30 år.
  Så får man barnbarn. Ännu fler att vara orolig för. I 30 års tid. Ja, hela livet.

  Och det är precis som en match. Det är jobbigt att sitta vid sidan och inte kunna göra något. Inte hjälpa till. Är man på banan finns ingen tid att fundera.

  3 800 gram och 52 cm glädje. Och Maja har fått en lillasyster. 8 maj 2010. Mitt i natten. Och nu vet jag inte vem som ska ärva mitt dragspel ... 

       

  Jag gillar Grekland. Det lilla jag har sett. Aten, Kos, Zakynthos och Kreta. Sol, bad. Så mycket att se, så mycket gott att äta. Och gott att dricka.
  Men nu väntar tuffa tag för grekerna. Den ekonomiska krisen tvingar landet till kraftigt sänkta löner, höjda skatter och försämrade arbetsvillkor.

  Många demonstranter skyller krisen på bankerna och politikerna. Experterna säger att grekerna fuskat med skatten så staten inte fått in tillräckligt med pengar. Att många greker går i pension i 50-årsåldern har inneburit att få jobbar och det kommer mindre skatt in till statskassan. Regeringen har dessutom slösat, bl a har statsanställda haft för höga löner och förmåner.

  En av mina grekiska favoriter, förutom "Grekisk sallad" och "Ouzu", är Alexandra Pascalidou. Hon förstår att grekerna inte vill betala skatt.
  "De har inget förtroende för det korrupta grekiska samhället. Ett exempel på slöseri är ett sjukhus som haft 40 trädgårdsmästare anställda i 50 år. De har aldrig satt sin fot där. Det finns ingen trädgård."

  Där skulle man jobba. Eller i en skola utan matriser.

  När man ägnar större delen av helgerna till att förbereda sina utvecklingssamtal längtar man ännu mer till sommaren. Slutet av terminen är så full av utvärdering att när semestern plötsligt är där, sjunker man ihop som en tom påse.
  Efter några veckor brukar man fungera normalt igen. Förhoppningsvis har någon stoppat ner "påsen" i min golfbag och burit iväg den till golfbanan.

  Att tillbringa större delen av ledigheten på ett annat ställe än hemma är ett privilegium, ett överlägset sätt att hämta kraft. 
 
  En av mina bloggfavoriter Hanna Hellquist, lagom uppkäftig och halvsnuskig, berättar i DN om sitt sommarviste.
  Men först berättar hon om kaffekoppar som fortfarande står kvar på hotellbalkongerna i Famagusta, 40 år efter den turkiska invasionen på Cypern. Sedan drar hon paralleller med sin sommarstuga där höstens cigarettfimpar ligger kvar på spiselhällen.
  Det är liksom kusligt att det på något sätt aldrig är nutid i en sommarstuga. Det är alltid fjolåret, eller 1974.

  Det har jag aldrig riktigt tänkt på. Klart att sommarens klädsel oftast består av för länge sedan kasserade persedlar. Men några fimpar kvar på spiselhällen? 
  De skulle svärmor tagit bort innan de kommit dit.