bolemacke

 

  Att åka lokalbuss på Madeira är ett äventyr. Bara att ta sig med buss från Funchal till Santa Cruz vid flygplatsen var med livet som insats. Väl i Santa Cruz vandrade vi längs en vacker folktom strandpromenad.

     

  Inte förrän vi besökte en liten köpgalleria lossnade allt. Börje och jag skulle ta en "traditionell poncha" för 1,5 euro.

 

  Vi såg hur bartendern tillverkade vår poncha. Först pressade han en citron och en apelsin. Sedan satte han till ett lika stort glas vit rom. Och en skvätt till. Sedan ett par dl flytande honung. Med den manuella trävispen blandade han allt i en tillbringare innan han själv avsmakade drycken.

 

  Han satte en mössa på tillbringaren sedan han hällt upp i våra glas. Agneta kunde inte motstå en likadan. Och så bjöd han upp till dans i saluhallen.

 

  Vi köpte en ponchavisp och lite vit rom. Frågan är om det går att framkalla samma stämning med en poncha här hemma. Tror inte det. Men man kan väl försöka.

 

  Vid ett besök i den gotiska 1400-talskyrkan "fick" jag delta i en måltid med Jesus och apostlarna.

 

  Vi tog lokalbuss 81 från Funchal mot norr. Den sista biten till Eira do Serrado var smal och krokig. Resan påminde om Kalle Ankas husvagnssemester med Musse Pigg och Långben på julafton. Agneta bad för sitt liv.

  Väl i Eira do Serrado och utsiktsplatsen Miradouro på 1100 meters höjd ångrade man ingenting. Vyn ner mot Curral das Freiras var magnifik, riktigt mäktig.

  Stigen ner mot byn var stenlagd och hade 52 krökar.

 

  Curral das Freiras, nunnornas tillflyktsord, är den gömda dal dit Convento de Santa Claras nunnor flydde när sjörövarna anföll ön.

 

  Pirater var ett allvarligt hot i början av Madeiras historia. Det är därför Funchal har inte mindre än tre stora fästningar. Det värsta anfallet var 1566 när en fransk pirat med tusen man plundrade alla stadens kyrkor och palats på två veckor.

  Jag äter grillade sardiner igen men öppnar med en krämig kastanjesoppa och rostade salta kastanjer.

 

  När vi väntade på bussen hem stannade en taxi och ville ta med oss för samma pris som bussen tog. Agneta jublade och vi följde med. Hemfärden gick genom en tunnel, inte alls samma branta slingerväg som vi kom.

 

 

 

  Ett måste på Madeira och Funchal är att ta linbanan upp till Monte och åka släde nedför. Vi skippade den botaniska trädgården. Det räckte helt klart med den offentliga parken, gratis är gott.

  Efter en jobbig kortare vandring i byn blev det en god "Poncha" med magnifik utsikt.

 

  Louise och jag tog en släde de första två kilometrarna nedför mot Funchal. Släden kördes av tjusigt klädda slädförare, carreiros. Stundtals fördes släden i sidled och efter halva resan vallade förarna medarna med vax.

 

  Monte växte i slutet av 1700-talet fram som en hälsosam tillflyktsort från värmen, lukten och bullret nere i Funchal.

 

  När man firar jungru Marias Himmelsfärd 15 augusti kryper pilgrimerna på knä uppför trappan till Montes kyrka.

 

  Den siste kejsaren av Österrike-Ungern dog i landsflykt på Madeira 1922 och är begravd i Monte.

 

   Vandringar och blomprakt var orsakerna till att Louise länge velat besöka Madeira. Besvikelsen var stor när hon inte kom iväg i november med Christina och Gerd. Nu tog hon med sig ett annat gäng i april.

 

  Louise hade nog helst gått på levadavandringar varje dag men efter utflykten till Rabacal blev sällskapet lite tveksamma. Bussen klättrade mot norr och när den släppte av oss regnade det, blåste och var 5 grader. Alla kläder på.

  Det blev blött och lite jobbigt med alla smala gångvägar och trappor.

 

  Först två kilometer slingrig asfaltsväg kantad av ginst och ljung till en skogsstuga, där Börje och jag tog en kaffe. Därefter vidare längs en terrass och levada till "25 källor", en kittelliknande damm. Där åt vi matsäcken före återfärden.

  Den trevliga engelskspråkiga guiden berättade varför vattnet blev kvar i bergen och pekade på lagerbladsträd och eucalyptus. Dessa var importerade från Australien och växte 3 meter per år. Virket exporterade till Portugal.

  Lagerbladsoljan var jättedyr men tog man en matsked i 9 dagar botade det alla ens krämpor och problem, utom kärlekstrubbel.

  Bilberry, en typ av europeiska blåbär, växte i bergen. De ansågs vara bra för synen. Napoleon gav dem till sina soldater för att de skulle se och sikta bättre. 

 

  Vid buss- och kisspausen i Calheta, efter en hel dags vandring, drack jag min första poncha. Då hade vi med ficklampor avslutat vandringen med en 800 m lång tunnel.

 

 

   

  Efter en och en halv dags inledande regn spricker det upp. Vi tar en långpromenad längs kusten från Funchal (Lido) till fiskebyn Camara de Lobos. En tunnel har rasat efter vägen och vi får ta en längre omväg.

  "Lobos" betyder vargar och namnet syftar på de munksälar som förr brukade ligga och värma sig i solgasset på stenstranden. Nu används stranden som ett slags utomhusvarv.

    

  Vi äter grillade sardiner i hamnen och njuter i parken ovanför byn. På hemvägen badar vi fötterna i den svarta vulkansanden.

   

  Vi kollar in lokala bananodlingar. Ofta med blå plastsäckar kring bananstockarna för bättre tillväxt och skydd för skadliga insekter.

Bananerna här är så små att de inte får säljas i EU. De äts bara på Madeira och i Portugal. Bananplantorna importerades historiskt från Nordafrika.

 

  Madeira har ca 260 000 invånare med 110 000 i huvudstaden Funchal.

  Ön har 160 tunnlar med en sammanlagd längd på 85 kilometer. Några skojar om att ön kommer att sjunka för den har så många hål.

 

  Madeira är en ö med stora kontraster. Storstaden kontra den vilda skogen med klippor och raviner. Blomsterprakt i parker kontra karga vulkantoppar. Det stilla porlandet i öns levador kontra havets dånande vågor mot öns klippiga kust.

 

  Av platserrna i turistbokens Topp 10-lista besökte vi Funchals katedral, bondmarknaden Mercado dos Lavradores, Monte med sin linbana och slädfärd och Nunnornas dal. Mycket hann vi inte med och en del valde vi bort.

 

  Madeiravin fick vi vid nästan varje restaurangbesök och ett flertal Poncha traditional visade på olikheter här också. Lokala ölet "Coral" var helt OK.

 

  Espada, dolkfisken, testade jag stekt såväl som på spett, espetata. Fisken är något av en nationalrätt på Madeira. Den lever på ett djup mellan 200 och 1 700 m men vandrar under natten upp mot ytan för att äta.

  Efterson dolkfisken är byggd för ett liv djupt under vattenytan, där trycket är högt, närmast exploderar den när den kommer upp över vattenytan. Bl a sprängs ögonen.

  Grillade sardiner åt jag flera gånger.

 

  Maten var allmänt dåligt kryddad, precis som jag tyckte om maten i Lissabon. Avsaknaden av sås gjorde att jag ibland hade svårt att svälja. Salladerna var fina medan sopporna ibland kunde vara blaskiga eller tjockmixade.

 

  Bästa grejen var nog kakorna, pastej de Nata. De köpte vi på byn och vissa frukostar smusslade vi med oss ett antal i fickorna.

 

 

   

  Funchal betyder fänkål och fick sitt namn från den vilda fänkål som de första invånarna fann så mycket av i trakten. Stan grundades 1425 och trots att den är över 500 år gammal finns många av de finaste historiska husen kvar i ursprungligt skick, trots eld, pirater och jordskalv.

   

  Agneta lurade in oss på en körkonsert i katedralen. Dock övergick den fantastiska konserten i högmässa och nattvard, så vi fick smyga ut efter någon timme då prästen aldrig ville sluta och håvarna dök upp.

  Katedralen höll på att byggas då Columbus inför sin sista resa besökte Madeira 1498. 20 år tidigare var han också här, men då för att handla socker. En kopia av hans skepp "Santa Maria" ligger i hamnen.

 

  Bondmarknaden, Mercado dos Lavradores, i Funchal var en fantastisk syn med frukter i alla möjliga färger och former. Och på Rue de Santa Maria var varje dörr fantastiska konstverk.

 

 

  Förutom oss, Louise, jag, Börje, Agneta och Columbus har förstås andra berömdheter besökt ön. Bl a Margaret Thatcher, som firade sin smekmånad här 1951, Winston Churchill skrev 4:e delen av sina memoarer här 1949, James Cook anlöpte med sitt skepp "Endeavour" 1768 och en besegrad Napoleon köpte vin i Funchal på väg till exilen på Saint Helena.

  

  Men mest berömd är nog Cristiano Ronaldo. Född i Funchal där han har ett eget museum, CR7.