bolemacke

Efter en fysisk och mental återhämtning på ett dygn visar sig knät så pass bra att golfspel verkar möjligt. Visserligen kan knät bara böjas framåt-bakåt, som meningen är att det ska fungera. Minsta vridning åt vänster är av det otrevliga slaget.

Min golfsving har dock anpassat sig till de nya förhållandena, så nu ser hela jag ut att vara stelopererad från tå till hjässa. Ingen skön syn men det verkar fungera någorlunda. Och äntligen börjar spelet lossna. Jag börjar närma mig mitt handikapp. Att det behövdes en meniskskada och ett pyrande diskbråck för att hitta timingen var aningen överraskande.

Eller beror det på den publik vi spela inför. Tusentals änder flankerar flera av banorna. Att slå de 130 metrarna över vattnet på hål 6 kräver sin man när hundratals Kalle Anka-kopior på tee försöker överrösta varandra. Vi skrattade själva så tårarna rann.



Efter 4 x 18 hål befinner vi oss hemma i Sörberge några dagar. Vi vilar från golf och kantarellplockning. Kvällen innan vi åkte hem festade vi med grannarna på landet, Geta och Anders, Sture och Gunilla Jonsson. Geta, Ovikens stolthet, en omtänksammare person finns inte. Och vilka bullar hon bakar. Månne kalljästa?
Och tack Anders för golflektionen.

              

Nu kan det slutligen avslöjas. Mitt högra knä har mått bättre. Min haltande gång har inte imponerat på arrangören. Inte heller mitt högra lår, som troligen lider av ett befintligt diskbråck. Definitivt har värken på något konstigt sätt gått vidare och avtrubbat orienteringscentrum i hjärnan. Någon annan förklaring till alla dumma vägval finns inte.

Inför sista etappen tog jag smärtstillande tabletter för att slippa halta. Det blev faktiskt lite lättare att ta sig fram. Min förmåga att läsa terrängen fungerade dock som vanligt. Med andra ord, inte. Jag träffar både Anders Sundberg och en pånyttfödd Bosse Andersson under resan. Det stämde någorlunda och jag förbättrade min placering till 83. Antagligen beroende på att några avstod från att springa.

Louise hostar vidare med framgång i D55K. Hon promenerar från plats 18 till 20. Tappar bara två placeringar trots att hon går. Helt otroligt. Börje plockar tre placeringar till plats 25. Andreas plockar fem och blir 68.

               

Agneta startar morgonen med en kopp te på balkongen och njuter av stadslivet under dagen. Det är shopping och latte som gäller. Louise och jag jagar en Dagens Nyheter utan att lyckas. En fredag utan DN-krysset är en halv fredag. Vi hittar dock en espresso och en cappucino på gågatan i solskenet. Vädret är äntligen härligt. Kortbyxa på.

Vi äter middag i lusthuset innan vi promenerar in till stan. Dans på fyra dansbanor men bara Andreas går in. Börje försvinner i häcken, Louise pratar med polisen, Agneta vill tjyvtitta på Barbados och jag blir stucken av en geting.
Betydligt lugnare var det på torsdagskvällen då vi i regnet såg en jättetrevlig promenadteater i Eksjös 1800-talskvarter.

Fredagens värsting var annars Louise som tappade sin mobil i en toalett i ivern att hitta en "pissmyra" i sina trosor efter duschbesöket.

Femdagars är över. Frågan är nu hur länge man måste vila sina tröttkörda kroppsdelar. Kanske ända tills nästa O-ringen i Örebro 2010? Hur konserverar man sin kalasform så länge? Nä, nu åker vi hem och putsar golfklubborna.

       

       

"Tänk på vilodagen så att du helgar den", och inte ett springsteg blev gjort.

Vilodagen på onsdagen ägnades åt sightseeing i Eksjö. Medan Andreas köper strumpbyxor till sitt "skogsknä" besöker Louise sjukvården. Hon har under natten nästan hostat sönder lungorna. Men efter en slurk Cocillana blir hon som en ny människa.

Vi ser på O-ringenspexet "Gris - mysteriet med Eksjöodjuret". Ganska kul, och Johanna hade sin hand i de flesta av låttexterna.

       

Vi fikar hos Björn och Johanna på campingen. Maja börjar nu alltmer intressera sig för olika typer av söta kexrullar. Ska bli spännande att se hur länge hon tänker nöja sig med torra dietkex.

Börje och Agneta står i femte ledet på Lena Ph och Orups konsert på Stora Torget på kvällen. Är ute och slarvar till halv tolv och Börjes ansträngningar att fotas tillsammans med läckra Lena går om intet. Han går hem med Agneta som vanligt.



Det är lätt att glömma att O-ringen är en tävling med världseliten. Dock delar vi bara skogen och målet. Vi tävlar i olika divisioner men bredvid varandra.

Louise, som sovit i eget rum i natt, är fylld till bredden av Cocillana, Clarityn och Alvedon. Hon tvingas att gå sitt lopp och spikar alla kontroller med nästan samma kilometertid som mig. Jag har sprungit och irrat på i sedvanlig stil.

Louise blir 28 på etappen, ligger 18 totalt. Hade hon fått springa hade hon garanterat fått ny nummerlapp. (de 15 bästa) Andreas blir 67 på etappen, 73 totalt.

Agneta kom igår laddad med bl a krusbärskräm, för att stötta Börje under de sista svåra etapperna. Hon var dock inte så intresserad att hon ville följa hans kamp på upploppet. En diskussion om vinprovning med en Sumpantant smällde högre. Börje blir ändå 35 på etappen och är 28 totalt.

Själv är jag äntligen någorlunda nöjd med min insats. Även om jag parkerar på ungefär samma plats som tidigare.

Men Maja tackade för sig och åkte hem, nöjd efter att ha fått titta en stund på pojkarna i herrduschen.

           

Solen skiner och stan kryllar av folk. Det är stadssprint för elitklasserna och löparna tar sig ibland knappt fram genom folkmassorna. Tyvärr hinner vi inte följa hela dramat för vi har viktigare saker för oss.

       

Vi ska äta grillbuffé på Vaxblekaregården och lyssna på Frida Öhrn (Release me - Oh Laura), som ska sjunga soul med ett 10-mannaband. Maja äter sin pannkaka med oss eftersom hennes föräldrar ser på O-ringenspexet, men hon hämtas innan konserten börjar.

När Börje efter två jätteportioner backar för tredje gången, med jordgubbar, oliver och några grillade lammkotletter anar jag hemligheten bakom hans fenomenala resultat hittills. Visserligen är vädret OK men vi fryser nästan häcken av oss där vi sitter. Jag får låna Majas fleecefilt när hon går. Övriga får låna filtar från restaurangen.

Frida, lika hes och läcker som väntat, håller ställningarna i en dryg timme innan hon tackar för sig. Då drar vi också.

Att hon skulle vänta på mig utanför entrén hade vi ingen aning om.

Hon hälsar.



       

       

Igår slutade jag med orientering. Idag började jag igen.

Orsaken är gårdagens triumftåg genom Jönköping som Lars-Peter och jag genomförde efter Giffarnas 6-4-seger mot Jönköping Södra i Superettan. 0-2 blev 2-2, 2-4 blev 4-4 som blev 4-6 och Gifffarnas avbytare gjorde de tre sista målen. Nyförvärvet från Assyriska, Aziz eller något ditåt, var bäst på plan.

Matchen hade allt och var en riktigt härlig underhållning från båda lagen på en härligt grön naturmatta på Stadsparksvallen.

Idag har jag slutat med orientering, igen.

Efter 72 minuter i bushen blev jag 92:a och är 89 totalt. Med alla andra Medelpadskamrater före, Lars-Peter, Bosse Edin och Anders Sundberg. Enda räddningsplankan, Bosse Andersson, numera Gandvik, har kastat in handduken p g a ömmande slemsäckar kring hälsenan.

En av orsakerna till mina risiga resultat kan förutom dumheter vara att de två senaste etapperna haft målområdet på ett ställe som heter "Risan".

Mina huskamrater går däremot från klarhet till klarhet. Louise förkylning är inne på tredje veckan. Men med hjälp av alvedon och clarityn sprang hon in som 7:a på etappen och är 18 totalt i D55K. Tänk om en annan hade varit lite snuvig  åtminstone.

Lätt snorige Börje gjorde ånyo ett jättelopp. Tack vare en av mina linser ligger han 23:a totalt efter att ha blivit 13 på etappen i H60K.  Andreas blev 71:a idag och är 82 totalt av sina 200 medtrafikanter i H21K.

Åke Höglund i H60K är 25 totalt, 8 på etappen. Laila Näslund i D65 är 27 totalt, 19 på etappen. Olle Näslund är 134 totalt, 112 på etappen.

Men Maja var läckrast på TC. Hennes föräldrar sprang Öppna banor.

Imorgon är det vilodag. Kanske börjar med orientering igen. På torsdag.



       

       

6 km cykel till TC, 3 km promenad till start, 4,5 km joggande, letande, irrande, 1 km till duschen och så 6 km cykel hem igen. Inte undra på att man kan känna sig lite sliten.

Etapp 2 medförde dubbelt så mycket problem som igår. Det var svårare orientering och orientering är ju som bekant inte min starka sida.

Mina huskamrater lyckades dock bättre. Börje blir 18  på etappen, Louise 19  och Andreas 113 . Själv kom jag på en blygsam 92:a  plats. Tankar på att det här inte är riktigt kul viftar Louise omedelbart bort. Kanske ser man det på ett positivare sätt när det gått bra.

Anders Sundberg, Selånger, halvskadad som vanligt, förklarar nöjd:"Det är så här bra jag är". Själv känns det så där efter ytterligare ett dåligt resultat: "Jag är nog sämre än så här.".

Men det var uppehållsväder. Och Louise påstod att kön i damduschen gick ändå upp till Tranås. Så hon åkte hem.

Ikväll blir det fotboll. Lars-Peter och jag åker till Jönköping för att se på Giffarna.

Imorgon måste jag skärpa till mig för idag kom Maja.



   

Den stolta Timrå SOK-truppen är på plats i Eksjö. Medelåldern på 5-mannastyrkan måste ligga en bra bit över 60 år. Louise och jag med våra 59 år drar ner åldern. Laila tävlar i D65, Åke i H60K och Olle i H70.

När man kommer 94 av 110 gubbar i H55 Kort, en bana på 4,3 km, borde man kanske lägga ner. Men man tror att imorgon då ... Men det brukar bli samma visa.

Men det är kul ändå. Trots regn till TC. Man får byta om under sitt eget paraply. Regn till start 2,2 km. Men väl i mål blir det uppehåll.

Louise blir 39 av 65 i D55 Kort, Börje 72 av 109 i H60 Kort. Andreas står för husets prestation då han blir 62 av 204 i H21 Kort. Trots att han numera tävlar för Selånger har han fått kontrollerna utan att leta.

Det kan man knappast säga om mig. Två kontroller förstörde min dag. Som vanligt förstår inte mina närmaste varför jag betett mig så klumpigt. Det är synd. Men å andra sidan fattar jag det inte själv heller.

Elitklasserna startar på eftermiddagen. Vi följer masstarten i långdistans på storbildsskärm i ösregn. På kvällen fortsätter regnandet.

Hoppas kläderna hinner torka till imorgon. Skorna gör det i alla fall inte.



       

       

Efter 16 år i husvagn, av de 20 år vi varit på 5-dagars, känns det helt OK att bo i en lägenhet mitt i Eksjö. Bärrulltårtan och kaffet i värdarnas lusthus i deras prunkande trädgård går inte heller av för hackor. Familjens katt kryper upp i Andreas knä när vi fikar.

När tävlingarna invigs på Stora Torget befinner vi oss på C-orten. Hämtar nummerlappar och imponeras som vanligt av mängden husvagnar och tält på Ränneslätt. Det duggregnar lätt och det känns skönt att få återvända till värmen i huset för middag.

Louise, Andreas och Börje, han med tummen, lagar middag, pasta och en pastasås med skivad chorizo medan jag cyklar runt halva Eksjö för att komma över en Dagens Nyheter och lördagskrysset.

Festligheterna på Stora torget är ännu inte avslutade. En ungdomsstafett har just avslutats och ett rockgäng spelar från ett tak intill.

Nu packar vi ryggsäckarna inför morgondagens Etapp 1. Cyklarna är pumpade. Det lär bli duggregn. Börje startar 09.09 och Andreas 13.23. Det blir en lång dag.

Sanningens ögonblick är inne. Att orka eller inte orka.  Att hitta eller inte hitta. Vem ska få mest ont? Och vem har mest att skylla på efter sitt lopp. Frågorna är många.

Imorgon kommer jag att ångra att jag inte har tränat.

     

Egentligen vill jag att varje text ska handla om Maja. Men även om man är morfar får man behärska sig.



Nu har hon åkt hem till sig och sina saker i Borlänge efter att ha varit hos oss på landet i två veckor. Jag fick i alla fall sista dansen på tisdagskvällen till Lars-Kristers på Allsång på Skansen på TV.

     

Maja pratar nästan hela tiden, på ett främmande språk. OK, ett 20-tal ord går att uppfatta  om man träffat henne ett tag.

Men snart träffas vi igen. Först ska jag vinna 5-dagars.

Jag har golfbollar. Vita. Och jag har peggar. Fantastiskt läckra. Röda. Och klubbor som duger. Men vad jag inte har är slag som går rakt. Och slag som träffar bollen som jag vill.

Nu har jag gått här och spelat i tre veckor. Nästan varje dag. Häromdagen hittade jag ett scorekort från 17 april och 1 maj. Resultaten då var bättre än de är idag.

Då tröstar  folk och säger att så här är det i golf. Men f..n, tränar man brukar man bli bättre. Och här blir det bara sämre.
En sport där man blir sämre ju mer man tränar? Grattis!

Men jag har tålamod. Det var ju som pensionär jag skulle njuta och spela. Så min tid kommer. Det är bara det att jag trodde det skulle gå snabbare.

Det är bara att nöta på.  Så länge peggarna räcker.

Hur gör man när man inte längre kommer in i förrådet? När golfbagar och golfvagnar tar sån plats att man måste backa in och hämta dem.

Antingen kör man till återvinningsstationen i Salmunge eller också ställer man upp ett bord på ett bakluckeloppis.

Vi fyllde bilen till bredden med bord, spinnrock, mattor, verktyg, dammsamlare, kläder, porslin, tavlor m m och åkte till Lohärads bygdegård. Där slogs säljarna om  de få kunderna. Det var mest säljare som köpte av varandra, redan två timmar innan försäljningen skulle börja.

Det blev bara en förtjänst på ca 500 kr sedan Johanna bl a köpt en spis till Maja med tusen saker  i. Där låg t ex en kanna från Tupperware. Ett fynd. Men vi sålde billigt och det bästa av allt  var att vi numera kommer in i förrådet. Utan att slå ihjäl oss. 



     

Oj, vad jag har längtat. Som andra trånar efter en mjukglass eller en kall öl önskar jag mig några tallrikar kall rabarberkräm. Åtminstone en gång om året. Och nu har mina drömmar besannats.

Och visst har vi läst i tidningarna att det ska bli ett fint bärår. Nu har jag sett det med egna ögon.

Mattias, barnens kusin, fyllde år och som vanligt  blev det massvis av gott käk i rask takt. Grillad marinerad kycklingfilé, potatisgratäng, sås, tonfisksallad, rabarberkräm, ciabatta, blåbärsbullar, kolakakor, jordgubbar, glass, chokladkaka, kaffe, godis m m. Och god dricka. I lite annan ordning.

Vid besöket på Vindö, på Värmdö i Stockholms skärgård hade vi också kunnat äta oss fördärvade på blåbär. Riset hängde tungt av stora mogna bär. Det gick inte att låta bli att äta. Och så fick Maja träffa några bäbä-getter.

Förhoppningsvis ser det likadant ut hemma i Timrå om några veckor.  



     

Peter Lindberg slår med drivern rakt som ett streck och enputtar på allt inom fem meter. Imponerande

Grannarna och vännerna Peter och Gerd kom på helgbesök. Efter en vecka med regn och dålig sommar i Sörberge skulle självklart golfbanan i Norrtälje få besök.

Peter, jag och Andreas tog drygt fem timmar på oss på den halvtomma 18-hålsbanan. Den mesta tiden letande efter bollar i ruffen. Det var ju alltid minst en av oss som missade fairway på varje hål.

Gerd och Louise, som inte har grönt kort än gick några vändor på 9-hålsbanan.

På söndagen var det tävling på 18-hålsbanan så hela gänget gick två varv på 9-hålsbanan, där Maja gjorde en hole-in-one på nionde hålet.

Andreas sänkte på lördagen sitt handikapp trots det hårda motståndet, från 32,5 till 29,5. Själv sänkte jag fyra bollar i vattnet på hål 7 och 8. Och det var definitivt inte sista gången.



     

Louise har gått golfkurs. Men har vägrat träna. Själv påstår hon att hon inte haft tid, bl a har hennes make inte tillräckligt stöttat i matlagningen.

Nu är hon i alla fall vardagsmedlem i Norrtälje GK med rätt att hacka och leta på 9-hålsbanan.

Det går långsamt framåt. Vissa dagar slår hon mig på flera hål. Om det nu skulle vara en bra måttstock.

Johanna däremot tycker att jag har en hyfsad sving. Så länge jag inte håller i en klubba.

Tack för det!

Vissa människor påstås födas med tummen mitt i handen. Jag känner en.

Exempel på detta berättar gärna mina närmaste om för vänner och bekanta. Den käraste snackisen är när jag skulle kapa ett överskåp i köket för att nya kylen skulle passa. 15 cm felräkning, bara.

Min svåger Börje har fått alla sina tummar på rätta stället. Med dessa som hjälp har han nu bytt diskbänk, underskåp, avlopp, flyttat varmvattenberedare m m hos oss på landet.

Att en och samma person både kan vara snickare, rörmokare och elektriker måste vara en skön känsla.

Själv har jag bara en blogg. Som ingen annan kan läsa. Så där fick ni.

  

Visst är det skönt att få skratta lite när vädret tvekar mellan högtrycken från väst och Rysslandsvärmen.

Jag tål både snuskisar och andra historier så visst är det tur att Nina har förmågan att snappa upp godbitar t o m mitt i sommaren. Man undrar var hon hämtar dom. Om hon ringer Gert eller ljuger ihop dom själv.

Frun har enligt egen utsago ingen humor. Och hon kan inte fatta när jag ligger dubbelvikt och tårögd, och garvar åt följande hit.

"Läraren frågade barnen om de kunde säga en mening med ordet förmodligen i. Lilla Lena räckte upp handen och sa:
  - Det blir förmodligen fint väder imorgon.
  - Ja, det är bra, sa fröken.
  Då räcker lille Kalle upp handen och frågar:
  - Finns det kulor i en fis?
  - Nej, säger fröken, efter ett tag. Klart att det inte finns.
  Då säger Kalle:
  - Ja, då har jag förmodligen skitit på mig.

Tack Nina. Och fortsätt producera.

En dag tömde jag dasset. Det gör jag lite då och då. Rent av varje vecka.

Men ibland tömmer man bara inte dasset. Utan man skurar väggar, tak, toapapper, dörrar, mattor, golv, lektyr ... ja allting som har med ett sommardass att göra. På 10 meters radie.

Precis som man gör efter sotarens besök á 2 000 kr. Allting ska ut, allting ska skuras och diskas. Mattor och gardiner ska bytas ut, strykas, manglas och kammas. Det ska lukta såpa ända in till Norrtälje. Minst.

Allting är inte så enkelt som man tror. Men snart så har sommaren torkat golvet. Dags att ställa in den nyskurade dassbehållaren. Ingen behöver hålla sig längre.

Och visst doftar såpa härligt fräscht.

En dag ringde Fredde, orkesterledaren och allkonstnären, från skolan. Jag låg på badbryggan vid Lommaren. 25 grader i luften och 23 grader i vattnet. Solen från en klarblå himmel och "Sommar" i P1 med Malin Åkerman.

Skränande barn i bakgrunden i mobilen. Fredrik, antagligen både fritidsarbetare och kabeldragare, har en "kanonfråga".

Kanske löste vi den. Men känslan av att ligga på en badbrygga istället för att arbeta på skolan mitt i svettiga sommaren kändes helt OK.

Efter ett sällsynt löppass en eftermiddag tar jag en öl. Istället för vatten.

Svärmor är på Stockholmssemester ett dygn. Louise tittar antagligen lite snett på mig eller så ruskar hon på huvudet.

Men man måste ju ta sig friheter för att få vara kvar i det manliga nätverket. Man måste ta ut svängarna även om pojkarna fick en reprimand i slutet av terminen.

Med tanke på hur många liter AS och BJ tänker bära till fjälls är mina vätskeåterställare rena barnkalaset. Och med tanke på förseningen av min lilla "nätbeställning" borde jag träna flera gånger om dagen så att inte bäst-före-datum ska hinna gå ut. Och mina träningskamrater här på landet har jag ingen hjälp av.

Förhoppningar om en riktigt varm och torr sommar.

Midsommar har passerats. Enligt traditionen. Känns tryggt. Louise och Kerstin klädde stången med andra tanter. Sen dans, musik, lotterier, frågesport, fika och femkamp. Själv deltog jag endast i fikat.

Grillning hos Geta och Anders med vänner. Hur mysigt som helst. Och här får Christer och jag årets första och enda spelning. Lars-Christers.

Alla låtarna i sånghäftet är som en uppvärmning, en uppladdning inför körens paradnummer "Pärleporten",
som sjungs otaliga gånger. Det ekar så att de nya grannarna dyker upp då det måste ses vilka som har så trevligt.

Men när Anders med hjälp av Spotify drar igång musikgissning med intron, då inser man att man både är osnabb och offside.

Men det bästa av allt, vi fick världens bullar!



      

Inte för att jag har något speciellt att säga, just nu men man vill ju vara som alla andra. Som de unga liksom. Hänga med typ.

Inte känna sig alltför utanför i dataköret.

Men man är ju för långsam för msn. Och lite skrajsen för Facebook. Jag har ju så svårt att säga nej. Och e-post kan jag ju skicka, men till vilka, och orkar de svara?

Kanske en blogg då? På prov. För mig själv att träna på. För kan Maja, Sigge och Gunilla med sina hundar orka med, så vore det väl...

Jag kan ju ha den som en egen dagbok och inte tala om för nån annan att den finns.

I smyg liksom. Typ.