bolemacke

  
   
  
  Har jag trampat på samma stenar som Julius Ceasar eller kejsar Antonius eller ... Det känns mäktigt.

  Efter tre smockfulla dagar, med promenader och upplevelser kors och tvärs, kändes det som om det var nog. Man mäktade inte ta in fler historiska minnesmärken.
  Väl på hemväg inser man hur mycket man inte hunnit med. Och då pratar vi t o m om sevärdheter på "10 i Topp-listan".

    

  Många påstår att det sista man hört eller varit med om, är det som sätter störst avtryck. Det är bara delvis rätt.
  Det höll gå att gå på tok på lördagen vid ett barbesök på Piazza Navona. Platsen i sig själv är underbar och dagen innan hade vi njutit i solen på ett annat ställe med trevlig uppassning.

  Nu blev vi i stort sett inkastade och lika fort ville de ha bort oss. Och därtill kostade det dubbla priset mot dagen före. Trots att barerna bara låg 25 meter från varandra.
  Som exempel kostade en Campari lika mycket som en helflaska i Taxfree-shopen.

  Upprättelsen kom senare på kvällen sedan vi ätit på en fin vinrestaurang på Via Flavia och skulle avsluta kvällen på en bar. Det visade sig att de flesta barerna var stängda på lördagskvällarna, då matställen däremot är smockfulla.

   

  Vi hittar ändå ett enkelt ställe "Henry Cow", där vi bjuds på flera olika viner och italienska skorpor. De drycker vi beställer in är veckans mest prisvärda.
  Vi får resans hjärtligaste bemötande. Kari ger t o m den mustaschprydde ägaren en kram när vi går ut.
  Jag hade hellre pussat den gulliga servitrisen. 

 

  Vi sitter och äter middag. Utanför köksfönstret ser jag grannens hund komma spatserande efter sin matte. Så lyfter han på ena benet och pinkar mot vår häck.

  Jag har inte tänkt på det förut, kanske för att jag inte är hundägare. Men har hanhunden ett bättre ben eller lyfter han vilket bakben som helst lika ofta i en pinksituation?

  Lyfter hunden benet beroende på om "trädet" finns till höger eller vänster i gåriktningen? Eller vänder han kroppen för att hamna i rätt läge för bästa benet? Och vilket är det bästa benet? Det han lyfter eller stödjebenet?

  Tacksam för svar.

   

  När man är ute och reser ska man sändigt ha papper och penna i fickan. För det går aldrig att till fullo beskriva en stämning i efterhand.
  Vi tog en drickapaus vid 10-tiden på Piazza Navona. Torget var fullt av tavelförsäljare. Vi slog oss ner i en bar i solen i ena änden av torget. Jag upplevde årets första riktiga värme och solskenet i kombination med en ljuvlig servitris och goda drycker var oemotståndlig. Man ville bara sitta kvar.

   

  Man ska också alltid ha kamera med sig. Problemet är bara att man ofta väljer resmål som har så mycket intressant att visa upp. Och ofta blir bilden tagen ögonblicket för sent. I de stora kyrkorna i Rom går det heller inte att få det djup som man upplever på plats, som i Pantheon och Peterskyrkan.

  

  Man bör också ha kamrater med sig. Det är roligare att uppleva saker tillsammans.

  Man ska också ha pengar i fickan så man kan slå sig ner och beställa en grappa. Eller två.

 

   

  Många söker efter anledningar för att kunna unna sig lite firande. På vårt jobb behöver vi inte leta.
  Tuffa arbetsdagar skulle kunna firas var för sig men med hänsyn till våra respektive gjorde vi ett hopkok av ett par månaders vedermödor och glädjeämnen.
  Nationella prov, utvecklingssamtal, snösmältning, sommartid, skidavslutning, våffeldag, fredag, kvalserie ... you name it.

  De tolv tuffaste pedagogerna på Böle skola trotsade mörkret och räddes inte oset från frustande våffeljärn, halvfrusna räkor och vitlöksröror.
  "Öppen skidavslutning" på Böle skola, är numera en tradition. Hade man bara sett en skidtävling på TV, hört talas om svärmorsdrömmen André Pops myströja eller rent av åkt några varv på skidor var man kvalificerad att delta.

  Förutom "langosvåfflor", lektes det innan vi gick upp i falcett i allsånger av typ, "Pedagogens glada sång" och "Just idag är jag stark". Kvällens höjdpunkt var en exotisk danserska från A-huset, som visade prov på en "tuaregbug".

  Ifjol åkte jag skidor på golfbanan i Timrå 2 april. Snön som fortfarande låg halvmeterdjup på Ishallsspåret var dock för porös och smutsig för att njuta av.
  I år, efter mina drygt 20 mil, sa vintern stopp för mig redan i mitten av mars. Säsongen blev kort men intensiv. Precis som skidavslutningen och kvällens "Loreen"-tolkning av Birgitta.

   

 

  

  Visst är trafiken i Rom stundstals mer än livlig och bilar står parkerade överallt. På båda sidor av gatorna, även på övergångsställena. Smartcars står fickparkerade på tvären i minsta lucka.
  Om Rom har över 3 miljoner invånare har de säkert dubbelt så många vespor. Det kryllar av dem.

   

  Ibland är det skönt att dra sig undan myllret av folk och trafik, som t ex på Caffé della Arti i konstmuseet i Villa Borgheses park. Vi hittade stället på väg med spårvagn 19 tipsad av en tant, något yngre än oss.
  Vårt hotell, Flavia, ligger också i en lugn del av stan.

   

  När jag tittar i guideboken och googlar på Rom inser jag hur mycket man missat. På plats vet man inte riktigt vad man ska prioritera.
  Det påminner lite grand om känslan man har på jobbet. Man har massor att göra men vet inte vad man ska ta itu med först, för allt är viktigt. Samtidigt vet man att allt kommer man inte att klara av. En del saker måste man "slarva över" eller lämna därhän.

  Men grappa och espresso kan man inte prioritera bort.

   

  "Rom Topp 10" eller vad sjutton guideböckerna heter. De som påstår att den bästa maten finns där och inte där.
  Man undrar hur mycket vissa restauranger och trattorior betalat för att få finnas med i böckerna. Författarna kan ju inte ha ätit sig igenom stans alla tiotusentals matställen.

  Den vackraste kyrkan, den äldsta kyrkan, den största kyrkan, den största kupolen, den där oljan sprutade ur golvet när Jesus föddes etc. Det är svårt att hålla reda på alla speciella Gudshus. Men många av dem är synnerligen imponerande.

    

  Jag har inte ätit någon dålig mat. Vi har t o m ätit gott på matställen som inte fanns nämnda i boken.
  Lasagnen på L`Enotecantina på Via della Croce nära Spanska Trappan var magnifik och det var inte bara för att Peter bjussade.

  Kan kockar ha bra och dåliga dagar? Kan man vara mer eller mindre hungrig? Kan stämningen och uppassningen också vara en mattrivselfaktor?

  En varmkorv på en bandymatch i kylan på Gärde kan också smaka mumma.

   

  

  Vill man se Sundsvall knallar man upp på Södra eller Norra Stadsberget.
  Rom byggdes visst på sju kullar. På en av dem, Janiculum, mellan Travestere och Vatikanen, får vi en vidsträckt utsikt över staden och känslan av vara nära frihetshjälten Garibaldi uppe på toppen.

   

  Men värsta utsikten får vi ovanför Peterskyrkans kupol 132 meter upp i höjden. Vi åker hiss en bit för att sedan gå de sista 330 trappstegen i en smal spiraltrappa. Ner går vi alla de 551 stegen.
  Peterskyrkan är enorm, liksom Pantheon och Colosseum.

  Utsikten är i klass med den jag fick i New York från Top of the Rocks vid Rockyfeller Center eller i Aten.

  Kari avstår klättringen i Peterskyrkan, skyller på ointresse. Men jag misstänker att han spanat in några käcka brunetter från orten. Han kallar dem caffé och espresso.
  Kanske gör jag honom sällskap nästa gång. 

 

   

 

   

  Det krävs list när hundra personer ska kliva på en buss gjord för 50. När alla dessutom har resväskor och bussen inte kommer. Då kommer vibbar från tidigare resor och alla börjar vässa sina armbågar.

  Sol och 20-gradig värme hälsar oss välkomna och väskvandringen från tågterminalen i Rom till hotellet var inte alltför lång.

  Jag började rita på en Romkarta var någonstans vi gick och var vi åt. Jag tänkte notera var jag hittade mina favoritställen och vilka ställen som borde undvikas om man av någon anledning skulle återvända.
  Det började bra, till första lunchen. Jag streckade vår promenadväg från hotellet till Fontana di Trevi och L´Archetto, en omtalad spaghettirestaurant med 100 pastasåser.
  Där sitter vi i skuggan i skjortärmarna och om det berodde på den avslutande grappan vet jag inte men sedan blev det inget mer ritat på kartan.
  Dels för att det hela tiden promenerades, dels för att jag inte riktigt vet vilka vägar vi tog. Mat fick vi och många fina ställen besökte vi. Men fråga mig inte var de låg.

  

  Någon har sagt att det är när man går vilse som man finner nya ställen. Ska man då gå efter resehandböcker eller tips från vänner och bekanta när man tar sig an en så gigantisk uppgift som att scanna av Rom på några få lediga dagar?

  Det var mest Kari, Peter och Louise som läste kartan. Jag, Marit och Gerd nöjde oss med att kika, Marit och Gerd på gamla kyrkor och jag efter slanka italienskor.

  Efter Colosseum hade vi för avsikt att följa en blå mindre flod på kartan. Hur vi än kryssade fram hittade vi inte vattnet. Vi funderade på om ån var nedgrävd, den gick ju t o m under Colosseum. Det tar en stund innan vi inser att det är tunnelbanan, Metrons, blå linje.
  Snacka om svajiga orienterare på barnkalas.

 

   

   

  "Don´t leave your luggage unattended at any time ..."

  Jag är ingen van flygresenär. Jag beställer aldrig resor på nätet. Det klarar andra bättre. Och checka in i små robotautomater gör mig stirrig.
  Sky City är bäst på kvällen när inga plan avgår. Lugnt och folktomt. Man skulle kunna spela 11-manna i incheckningshallen om det inte vore för marmorgolvet.

  Vi var fyra som skulle fira av Peters 60 år i Rom. Trodde vi. När vi kliver på tåget i Sundsvall sitter Kari bakvänd med ett nollställt leende. Jag konstaterar att, "jaså du ska på jobb". Då upptäcker jag Marit, och hur hon lyckats hålla tyst sedan september om att de ska göra oss sällskap är för oss alla andra en gåta.

  Nu var vi sex sörbergebor på kortsemester som skålade in Peters födelsedag på Arlanda och som i vanlig ordning sov lite halvtaskigt på Rest & Fly.

  Men när man ligger där i den sköna sängen eller tar en härlig dusch tänker jag att bättre än så här blir inte en ledighet. Jag funderade på att stanna på Arlanda.
  Men Romarriket och de gamla kejsarna väntar. "Come sta? 

 

   

  Har varit ledig några dagar. Gjorde en liten resa. Kortvecka. Fyra dagar i Rom. Peter Lindberg fyllde 60.

  Förtrupper i form av Helén Axelsson och Kim, Agneta och Petter, har breddat vägen för oss. Påven vet alltså om att vi är på G.

  Vad ska man packa ned? Hur skulle vädret bli? Tipsen från böcker, vänner och bekanta var många. Rom byggdes ju bekant inte på en dag.
  Här finns så mycket att uppleva att ett helt år inte skulle vara för mycket. Så det gällde att inte ha för stora förväntningar. Att jäkta i fyra dagar utan att hinna njuta av ledigheten vore ingen succé.

  När vi åkte till New York hade jag endast några blygsamma önskemål, typ se stora hus, äta stor hamburgare, åka taxi. Taxi hann jag inte åka men fick mängder av andra upplevelser.
  Nu hoppas jag på en god lasagne, några grappa och espresso, och några glimtar av historiska minesmärken, som Peterskyrkan, Spanska Trappan, Forum Romanum, Fontana di Trevi och Colosseum. Lite kultur skadar nog inte.

  Det mesta ska ju vara så fantastiskt. Men jag undrar om romarna har något Y att visa upp? Tveksamt!

   

  Det krävs tre tuffa grabbar för att få Jans stenar på plats. Sedan blir det täljstensstekt biff direkt på bordet, vaniljglass och varma hjortron. Vi tävlar, sjunger och talar om väsentligheter.

  Men veckans topp är kanske den avslutande måltiden, söndagens vedgrillade korvlunch i vindskyddet. Bara prestationen att ta sig dit. En mil på skidor i skog, över sjö och över myr gör att man man egentligen kan äta vad som helst. 
 
  Med tanke på alla fantastiska måltider är det inte undra på att Jan garderat sig med några extra rullar.
  Själv undrar jag om det inte räcker även till nästa år.

  Tack Jan och Helena. Vi längtar!

   

   

 

   

  Vilket var först, hönan eller ägget? Murrikkan eller  ...

  Vad kan det bero på att mat lagad utomhus smakar så himla gott? Vad är det som gör att lite kyckling och grönsaker stekta på en plåtbit kan göra så gott i magen? Är det receptet, plåtbiten, sällskapet eller är det hela konceptet?

  Man ska aldrig ändra ett vinnande lag. Därför är det samma personer som år efter år får möjligheten att våldgästa Jan och Helena i Mattmar, Jämtlands pärla.
  Programmet från ifjol drogs på karbonpapper vilket innebar att menyn låg fast. Fredagskvällen bjöd därför på Murrikkafräst "Kycklingchosan" i två olika modeller, trakterad med pinnar förstås, förstärkt med pannacotta och hallon.

  Kanske ska det vara vinter också. Och mörkt. Lite "After Ski"-stuk skadar inte heller.

  Och när Louise plockar fram sina nya leksaker ur bakfickan lockar det både till munterhet och fasa.
  Kondomen fick kastas dagen efter.

   

 

  Min fru har i sitt förra liv troligen varit björn eller möjligen björnjägare. Hennes kunskaper om hur björnar sköter sin vintersömn imponerar nämligen.
  Hon berättar att björnhonan bereder sig ett ide medan björnhannen däremot kan lägga sig under en gran eller pang bom på backen bara, för att sedan bli översnöad på plats.

  Jag ser framför mig en björnhanne som kommer hem sent efter en blöt kväll, berusad på jästa blåbär och förvägras komma in i idet, alternativt hittar han inte hem.

  Vi fann ett flertal tänkbara snöhögar i Mattmars björnland. Efter Louise berättelse vågade ingen av oss chansa att köra staven i snöhögarna för att kolla.
  Så bra skidåkare är vi inte. Och inte går det väl att locka björnen med "Jäger"?

   

  "På den trollska myren var de veckogamla skidspåren som bortblåsta. Indicierna pekade åt olika håll. Var det Snömannen, Nordanvinden, någon bekymrad älg eller de förvirrade Yr-metrologerna som varit framme?"
  För att komma sanningen närmare kallas f d skolpolisen Sten Pjäxa in för att lösa mysteriet om "Stölden av skidspåren på myren".

  Spåren återfinns, i ganska gott skick, tio meter söder om skoterleden och vi får en härlig tretimmarstur med skalade apelsiner, varm saft och Jägermeister, som tas fram för att ingen ska bli ledsen.

  Sedan vi försäkrat oss om att ingen spåravgift skulle tas ut gick det ännu lättare. Spåravgiften per dag i Åre/Björnen är 65 kronor. 

 Alla tio återrsamlades för lunch i kanten av Valsjön i skydd av en jaktstuga, då vädret helt plötsligt blev som det kan i fjälltrakterna, omväxlande sol, regn, snö och blåst.

  Men ingen blev blåst på Helenas kardemumma kaka. Smaken i munnen räckte hela vägen hem. 

   

   

   

  Lasse fyller 64 år och körs i säng av Lars för födelsedagsbarn ska gratuleras i sängen. Då vet vi inte att Lasse tänker bjuda oss på varm choklad och vispgrädde i Höglekardalen några timmar senare. Men det gjorde ingenting.

  I flera dagar har vi studerat väderrapporterna såväl på nätet som på TV. Det gällde att välja rätt dag för utförsåkning i Bydalen. På fredagsmorgonen visade alla prognoser på regn och upp till 20 m/s på kalfjället. Alltså en perfekt dag för slalom.
  Väderrapporter i fjälltrakterna måste vara något av det svåraste som finns att sia om. Visst blåste det en aning. Ja, ganska ordentligt. I alla fall så mycket att toppliftarna var stängda. Men solen tittade stundtals fram och underlaget i övriga nedfarter var ljuvligt. Det tyckte t o m jag som är den sämste åkaren i gänget. En åkare som trivs bäst i toppstugor och övriga fikaställen i backarna.

  Extra fart i backarna blev det efter gårdagskvällens dubbla portioner med Ijes ärtsoppa och den varma punchen. Lägg därtill tjockpannkakan med Jans 30 olika sylter så förstår ni att magen mådde bra av lite frisk
luft. 
  Fjällhalsens viltskavsgryta smakade som vanligt helt fantastiskt som lunch i backen. De som fick en starköl till klagade inte över den heller.

  Gårdagskvällen avslutades med lekar av barnkaraktär. "Glupska Grisen" och "Ryktet går" har dock ingen åldersgräns.

  Undrar vad SMHI tänker ljuga ihop för väder imorgon. Jag tittar nog på Pia Hultgren på Svt. Vad hon säger bryr jag mig inte om, men hon är i alla fall lite läcker att se på.

   

   

  

   

  Om strippan var från östra Europa eller västra Jämtland, får vi aldrig veta. Stripshowen i Mörsil öppnade inte förrän klockan fyra och då började vårt "After Ski" i solskenet i Mattmar.

  Tänk vad man glömmer vardagen snabbt när man har trevligt sällskap. Och det behövs bara lite ärtsoppa, punsch och lite skidåkning i skogslandskapet i den vackra Mattmarsterrängen.

  På onsdagen laddade vi Jämtlandsbatterierna med Louise favoritbakelse "Killevippen" från Törners konditori i Östersund. Varmrökt laxöring, potatis- och fänkålsgratäng och romsås på det, och vi var redo att ta oss vår årliga Mattmarsvistelse. 

  Jans lingonsylt är bara den värd entrébiljetten. Och trots att vi vistas bland pedagoger, såväl aktiva som f d aktiva, pratar ingen av de tio i församligen om bedömningsmatriser, nationella prov eller skriftliga omdömen.

  Men efter en fantastisk kväll kan man inte låta bli att undra hur de har det i Mörsil. På "Stripperiet" ...

  

  

   

  Att fotografera en vasaloppsåkare under loppet är ingen lätt procedur. Man vet inte riktigt när de ska komma. Och när de väl kommer går det så snabbt att man inte hinner få upp kameran. Och när de blåser förbi ser alla likadana ut och man står på fel sida av spåren.
  Langningspersonalen, jag, Louise och Kristin hade ingen möjlighet att bistå mer än med glada tillrop.

  Nu har jag i alla fall gjort Vasaloppet. Efter många år framför TV:n, nu i bil. Perfekt snöfri väg, solsken och några minusgrader. Och fikaväska.

  Snacka om cirkus i sporttältet i Sälen där det inte fanns en överviktig person att finna. Och i Mora var det rena rama marknadsplatsen. Där emellan några stopp före Mångsbodarna, vid sjöarna före Evertsberg och några kilometer före Oxberg.

  Andreas hade heller ingen lust att kliva av i det snabba föret och lyckades klara medaljtiden på plats 2486 i sin Vasaloppsdebut. Tid 5.26.27.

  I Sälen hann vi snabbträffa Maja och Ebba på slalomskidor i Kläppen och tillbaka i Borlänge fick vi äran att lämna dem på dagis på måndagsmorgonen.

  Idag börjar vi vårt eget sportlov. Skönt att få vila upp sig efter ett ansträngande Vasalopp.