bolemacke

 

   Ha ha! Det regnade inte på midsommarafton!

  Med en presenning under filten var det inga problem att fika efter dansen runt stången. Stången som Moa, Maja och Ebba i vanlig ordning varit med om att klä.

 

  Men sommarvädret har inte börjat så bra. Dag 11 sedan vi kom till stugan var första gången T-shirten åkte av och solstolen intogs.

  Visserligen hade Maja och Ebba redan badat i Lommaren men tempen i vattnet på 20 grader är alldeles för dålig för en pensionär.

 

  I brist på sol och bad har det mesta handlat om diska, handla och tömma dass. Efter två veckor med 9-10 personer i hushållet är vi helt plötsligt bara 6. Känns tomt och konstigt.

  Men vädret har hela tiden varit med. Åska, regn, sol, blåst, moln och häromdagen t o m hagel. Ibland undrar man om det bara är en nedisning som kvarstår.

 

  Jag har problem med min IT-utrustning. Det är i och för sig ingenting nytt. Det har jag alltid haft. Vi kommer inte riktigt överens.

  Men nya datorn och min kamera synkar inget vidare. Jag kan inte få in bilderna i datorn. Nu måste jag ta bilder med min telefon och skicka dessa till min epost och sedan ändra dessa. Det är helt OK men vad gör jag för fel?

 

  Detta var ett försök att skylla på något för att jag inte bloggat på ett tag. Man måste ju hitta andra syndabockar när man själv inte räcker till. Det gör ju andra också.

  Föräldrar skyller på skolan, skolan skyller på föräldrarna och politikerna, spelarna skyller på tränaren och en del skyller på vädret. Eller bollen, eller underlaget.

 

  Ikväll spelar Sverige final mot Portugal i U21-EM. Om vi får stryk kan vi skylla på domaren, tränaren, vädret, underlaget, ett bättre motstånd eller kanske bara otur.

  Men om vi vinner? Vad ska vi skylla på då?

  Skulle jag gå, eller skulle jag inte? Jag hade nog tänkt att låta bli. Jag hade ju slutat. Och 39 skolavslutningar, de flesta i stekande sol var i färskt minne.

  Men så var det ju det där med tårtan. Eller tårtorna. Och skulle jag likväl dit för tårtans skull kunde jag lika gärna kika på avslutningen också.

 

  Jag stod under trädet uppe vid matsalen. Perfekt utsikt, lite skuggigt lutande mot räcket och lite avskilt.

 

  Så skulle rektorn hålla sitt tal. Jäklar, tänkte jag. Nu vill hon väl att de fem pensionärerna ska komma fram...

  Då gömmer jag mig bakom räcket. Men om hon redan sett mig då?

 

  Ing-Britt höll ett kort tal och nämnde aldrig några gamlingar så jag behövde aldrig bli svettig. Men tårtan var god, och Karin likaså. Hon blev avtackad som förste pensionär då hon inte hade tid att båtluffa på fredagen.

 

  Tänk om Ing-Britt upptäckt mig där jag stod och körtränad som hon är sjungit loss som Magnus Uggla:

  "Därnere vid pilen har jag ......"

  Jag gick på Vällingby folkskola på låg- och mellanstadiet. En 6-parallellig skola med över 1 000 elever och egen tandläkarmottagning med två tandläkare.

  När jag gick i årskurs 5 läsåret 1961/62 fick jag en utmärkelse för att jag varit bussig, ett gott föredöme. Nu, 53 år senare, får jag en gratifikation i samma genre.

 

  "Flickornas pris", det finaste pris en manlig lärare kan få på Böle skola. Och det lär bara delas ut en gång. Juryn bestående av Monica och Helena delade ut priset, en folieinlindad bubbelflaska av märket "Charmant".

 

  Som mottagare av "Flickornas pris" är jag oerhört hedrad men får samtidigt dåligt samvete då ingen av de nuvarande kvinnliga pedagogerna på skolan någonsin erhöll "Pojkarnas pris".

  "Pojkarnas pris" bestod av en folieinlindad starkölsburk. Priset som delades ut under en längre period fick dock upphöra för ett antal år sedan av olika anledningar.

 

  Som mottagare av "Flickornas pris" har jag nått så långt man kan som pedagog. Karriärens höjdpunkt är nådd.

Jag har fått "Guldbollen".

 

  Vi tänker oss att fem rutinerade pedagoger går i pension efter ca 40 år. 40 gånger 5 är 200. Backar vi 200 år hamnar vi på år 1815. Det är nästan 30 år före Folkskolans införande i Sverige 1842.  Då kanske ni förstår vilket tapp det innebär för Böle skola. Eller ...

 

  Nästan hela Böle skola firade sommar och pensionärer på fredagskvällen med en båttur med "Medvind" runt Alnön. Ing-Britt bjöd på båt och mat och Helena bjussade på sig själv och talade varmt och innerligt om sina "gamla" kollegor.

 

  Fem kulturbärare försvinner och nya får ta vid. Helena visade ikväll att hon inte bara är en duktig pedagog, engagerad och snygg, hon är också en uppmärksam iakttagare, som i text och bild sammanfattade sina år med pensionärerna. Hon fick med det mesta.

 

   Efter nästan 40 år på samma skola kan jag konstatera att Böle skola varit en arbetsplats som alltid försökt  få nya personer att smälta in. Och överföra skolkulturen.

  Själv fick jag en hel termins utbildning i M5, utbildningens termin 5 av 6, på Böle skola 1974, och präglades av giganter som bl a Inga-Lill Pettersson, Gunnar Larsson, Staffan Svensson, Ann Fredbäck, Asta Meijer, Roland Persson och Rune Lund.

 

  Vid avtackningen, där jag fick vibbar av "Polarpriset" och guldbaggar tog jag tillfället i akt att tacka alla som bidragit till att vi blivit kvar så många år. Alla trevliga elever och alla fantastiska kollegor.

  Ibland undrar man hur många som kommer att orka kämpa med lärarjobbet lika länge som oss, för jag vet vilket svårt arbete ni har. Och det har inte blivit ett dugg lättare med åren.

 

  Men Böle skola kommer att fortsätta vara en populär skola för de flesta. Räknar man i antalet inbrott, fem förra sommaren, och ett redan kl 17.10 avslutningsdagen i år, är skolan populär även utanför skoldagen.

  Är det månne Anders och mina lektionsplaneringar de är ute efter?

 

 

 

 

   För 42 år sedan, på gräsmattan, på skolgården, på Lärarhögskolan, på Kastellgatan i Härnösand släcktes mina förhoppningar på en längdskidkarriär. Det hade kanske gått bra om det inte funnits en liten snövall längs skidspåret.

 

  Vi hade vinterutbildning i längdskidåkning och jag hade fått låna ett par träskidor av Thomas farfar. Jag hade bakhalt och kom inte över en liten plogvall. Kön bakom mig, närmast med superåkarna Anita och Monica, väntade tålmodigt på att jag skulle hasa mig över kanten.

 

  Jag blev trots allt godkänd men har sedan dess bara blivit aningen skickligare. Det kan jag nog tacka utrustningen för.

 

Brännaborg                    Triangeln                      Gådeåvägen

  Jag passade på att ta några nostalgipromenader när jag ändå befann mig i  Härnösand och inte fick checka in på hotellet. T ex passerade jag Brännaborg, onsdagsdansstället och Triangeln, buffématstället där vi under första terminen av snålhet nästan åt oss medvetslösa.

 

  Jag skådade fönstret till mitt första hyresrum hos en tant på Gådeåvägen, där jag hade en plastpåse hängande utanför fönstret med smör och mjukost.

  Trots förändringar på hus och vägdragningar lyckades jag lokalisera husen på Seminariegatan, Jensenvägen och Hästskogatan.

 

  Seminariegatan            Hästskogatan              Jensenvägen

  Jensenvägen passerade jag på söndagsmorgonen i samband med att jag stannade till hos Inga-Lill, Sten och Malte på Hässjevägen på Bondsjöhöjden. Inga-Lill var min handledare på Böle skola höstterminen 1974 och har lärt mig allt jag kan.

 

  P g a hög ålder blev inte firandet så häftigt, i alla fall inte så tufft som 1721 när ryssarna brände ner stan. Så man lär nog känna igen sig vid 50-årsjubileet om tio år.

 

  

Annat var det för några veckor sedan. Då var tjejerna Maja, Ebba och Moa där. Ebba och Moa firade sina födelsedagar och vi lekte sardinburken trots dåligt väder.

  Nu är det bara två veckor till Midsommar. Då blir det full rulle igen. Vore kul om det kunde likna lite värme då.

 

  Jag vaknade kallsvettig härom natten. Det var fyra dagar kvar att jobba.

  Jag brukar sällan komma ihåg vad jag drömt men det handlade om skolan och avslutningar.

 

  Det var säkert något som måste ut. Alla ng-ljud, algoritmer, glosor, lag- och rättlektioner och naturrutor skulle bara bort. Det var som ett behov att knyta ihop säcken eller kanske tömma den efter mina 40 år i katedern.

 

  När jag träffar mina gamla kurskamrater från Lärarhögskolan i Härnösand går vi alla igång när utvecklingen av den svenska skolan kommer på tal. "Mängdlära, ändrad handstil, onödiga nationella prov, luddiga och höga betygskriterier, ungdomars uppgivenhet eller flathet, konstiga skolprojekt, försämrad lärarutbildning" och på senaste tiden "betyg från 4:an och Välskött skola (??)" Det fanns hur mycket som helst att spy galla över.

 

  Men när jag vaknar morgonen efter för att skriva ner våra eminenta lösningar och skicka till Skolverket är minnet alldeles blankt. Var har nattens fina formuleringar tagit vägen?

 

  Karin Nilsson på "Samhällsnyttan" skriver en uppmärksammad artikel om dagens föräldrar som serviceinrättning för sina barn och PISA-rapportens påpekade brister i den svenska skolan. Det handlar om brist på respekt för auktoriteter, oförmåga att hålla tider, ovilja att lära sig saker och skylla ifrån sitt dåliga resultat på allt annat än sig själv.

  Enligt artikeln handlar kritiken om vårt sätt att uppfostra våra barn redan före förskoleåldern. "Vill dom inte så slipper dom".

 

  Vi som satt på Vangstagatan 34 vet att lösningen handlar om en kombination av förändringsarbete i skolan och tidig uppfostran i hemmet. För att det inte ska bli problem senare i livet måste barn få uppleva att ha tråkigt och tidigt lära sig att sitta still.

 

  Härom dagen tvättade jag bilen och det var tråkigt. Sedan satt jag still och fikade. Och det gick ju bra.

 

  Som från ingenstans kommer plötsligt tanken att det kanske är vi som sitter där i soffan och mästrar, som under våra 40 år som pedagoger bidragit till att dra ner den svenska skolan i smutsen. Det kanske var det den hemska drömmen handlade om. 

 

   Min första vardag som pensionär var inte särskilt upphetsande. Men det var ändå den första, och starten på något nytt.

 

  Jag såg ungar på väg till skolan i Fagervik men jag kände inget pedagogiskt sug. Inte ens när jag tömde skolryggsäcken.

 

  Golfrundan med grannarna fick avbrytas efter nio hål på grund av regn och tre förlorade bollar. Bilen reparerades för 3 500 kr efter oljeläckage i oljetråg och oljesticka, och städades invändigt inför tisdagens besiktning.

  Vid eftermiddagens promenad fick vi småspringa på hemvägen då himlen plötsligt färgades mörkgrå och regnet började skvala.

  Men så dök Gerd och Peter upp med en flaska bubbel för att fira min pension. På en måndag! Då kändes det lite speciellt.