bolemacke

  Mindre klasser och PBS-metoden förbättrar inte skolan. Och varken lärarutbildning eller lärarens ämneskunskaper ger i sig inte heller någon påtaglig effekt.
  Orden kommer från en sundsvallsrektor, som också konstaterar att vissa pedagogiska metoder som används i kommunen ungefär ger samma effekt som att inte gå i skolan alls.

  Nu börjar skolkarusellen i media igen, där skolledare och skolpolitiker försöker bräcka varandra i präktighet.
  Medan en Ångeskola i Mittnytt får stå och skämmas för dålig måluppfyllelse i årskurs 9 blåser en sundsvallsrektor på i bästa stil i söndagens ST. Men mycket av det han säger håller vi med om.

  "Goda relationer mellan lärare och elev, liksom lugn och ro i klassrummet, ger rejält positiva effekter på elevernas kunskapsutveckling."
  Det är alltså vad lärarna gör med eleverna som spelar roll. Det är där insatser i form av bl a pedagogisk uppbackning och rimlig ekonomi i högre grad måste komma. För att lyckas med det måste samtidigt tidstjuvar och mindre effektiva åtgärder städas bort.

  När det handlar om ett eventuellt lönelyft för pedagogerna i Sundsvall blir texten väldigt tydlig.
  "De lärare som får alla elever att arbeta och utvecklas varje lektion, som ser till att varje individ utmanas och lär sig något nytt, och som samtidigt skapar lust att lära, ska få betydligt mer i lönekuvertet än andra.

  Tråkigt för den lärare som en dag råkar ut för en omotiverad elev, en enda lektion. Då är det kört i det årets lönesamtal.

  Det är tur att de flesta pedagoger arbetar i skolor i områden som saknar sociala problem. Där alla föräldrar har all tid för sina barn och är goda modeller, som visar hur viktig läsning är, och skolan, där eleverna gör allt de kan för att tillsammans med pedagogen fylla arbetsmiljön med lust att lära och arbetsro för alla.

  Jag måste erkänna att en elev i min klass jobbade dåligt under en lektion idag.
  Hoppsan, där sket sig löneförhöjningen. Igen!

                                               

 

  I Lärartidningen läser jag om en lärarutbildare i Kalmar som i 15 år följt ett 90-tal lärare som gick ut 1993.

  De utbildades för en 1-7-skola som inte fanns och fick därmed som klasslärare undervisa i ämnen de inte fått med sig från utbildningen.
  Och det blev ett svettigt jobb.

  Utmaningen att kunna individualisera. ha gedigna ämneskunskaper och att kunna hjälpa elever som behövde stöd var också stor. Och jobbet blev inte lättare.

  Att samtidigt hantera konflikter och disciplinproblem ...  Nu blev det tungt, och här konstaterar de flesta att grundutbildningen borde haft mer att erbjuda för möjligheten att bli en framgångsrik ledare.
  Jobbet blev övermäktigt.

  Men hon påstår också med bestämdhet att det är allt som tillhör kategorin "icke undervisning" som tar kål på läraren. De som valde läraryrket för att de verkligen ville göra skillnad för eleverna, idealisterna, superpedagogerna, därför inte orkar vara kvar i yrket. 

  Hon är ändå optimistisk och tror på legitimationen, introduktionsåret och högre löner som statushöjare. Nu hoppas hon att fortsatta studier av materialet, bl a också ska ge besked om vad det är som gör att somliga jobbar kvar i sin klasslärartjänst i 20 år och tycks trivas med det?
  Är de något i personligheten eller i omgivningen?

  Undrar om någon vill undersöka vad det är för fel på de klasslärare som snart knegat på i 40 år ...

  Att bara presentera 2 av 3 sätt att stava ng-ljudet, skippa division och bara lära ut presens i engelska, kan det fungera som protest för dåliga löner?
  Kanske inte, men en ganska intressant idé. 

   

  Ingen saknade Björns säckiga malajlångkalsonger från fjolåret. Men osäkert funderade man på hur riktig "After Ski"-klädsel ska vara. Ska man trippa runt i understället á la Nurejev eller svettas ihjäl? Här fanns utrymme för alla modeller, men det gällde att hålla sig varm inför Henriks krävande intellektuella tävlingar senare på kvällen.
  "After Ski" är en konst i sig och vi verkar börja behärska den.

  Vi skålade för väl uträttat skidarbete med lite mouserande och lite musicerande innan de närande matransonerna anlände. Klockan var halv nio och jag skulle få vara uppe en stund till.

  Ledighet och avkoppling har stor påverkan på hur maten smakar. Den smakar bäst när stämningen är bra. Det vet alla som varit utomlands eller fått äta i vänkretsen. En grekisk sallad i Grekland eller en lasagne i Italien blir sällan fel.
  Min första kebabrulle på flera år smakade jättebra. Alltså måste stämningen och sällskapet varit helt perfekt. Men när jag äter upp en hel kebabrulle kan man undra om kebabrullarna blivit mindre med åren eller var jag helt enkelt utsvulten efter mina saftiga 2,5 km i stundtals promenadtakt.

  I Henriks välregisserade 5-kamp imponerar de flesta. Ballonger, spaghetti, pingisbollar, gummisnoddar och sugrör är avancerade instrument som vi visade oss behärska till fullo. Några dock bättre än andra.

  Allsången var lika vass. Hoppas hesheten går över tills på måndag. Eller åtminstone till nästa "After Ski". Det är ju bara ett år kvar till nästa. Vi längtar. 

   

   

  Man kan inte vara bäst på allt. Vi kanske inte är svenska mästare i matristillverkning, men "After Ski", det är våran grej.

  Frågorna var många. Skulle det gå att arrangera ett "After Ski" under perfekta förhållanden? Vi är ju vana att jobba i motvind. Förra året var det 25 minusgrader och inte var det mildare 2010.

   

  16 "fästesugna" skidfantaster varav 13 med skidor på fötterna fanns vid startlinjen vid Korpstugan. Trots att chefen för vätskekontrollen befann sig på husmorssemester i främmande land klarade deltagarna hela det tuffa 2,5 km varvet glänsande. Vikarierande "saftchef" Ingela, med Anna B och Andreas skötte utspisningen som om de inte gjort något annat.
  Skidåkarna å sin sida verkade ha skött sina förberedelser med den äran. Dock körde Carina så bindningen gick sönder, Per sträcker ut som aldrig förr på lånat material, Thomas kommer i fartdräkt och Henrik i sprillans utrustning i "Kalla"-klass.

  Varvtiderna i år måste ha slagits med hästlängder. En blyg 60-plussare och kökarl höll på att få hjärtstillestånd efter Eriks tjurrusning i starten. Den stoppades som tur var upp efter 300 meter. Orsaken var antagligen att snabbt få upp värmen efter gruppfotograferingen, eller för att framkallad svett skulle få understället att fästa bättre på överkroppen, för bättre passform.

  Choklad och punch efter 2 000 meter gjorde att vi mäktade de sista 500 metrarna.

  På altantrappan hos Appelby-Stridh på Renvägen lyste lyktor och marschaller. Sedvanliga geléhallon och stora kastrullen med glywein tömdes i torra, trötta strupar. Stadigast på handen, Rebecca, fick servera.

  Vilken suverän start på ett efterlängtat "After Ski".

   

  Efter att ha varit lärarhandledare i snart 30 år har jag tagit en "kandidatpaus" i några år. Blev något utbränd eller snarare bränd efter några riktiga "stolpskott" och behövde vila för att bl a fundera över vad jag och lärarutbildningen höll på med.
  Höstterminen 2011 sjösattes en ny lärarutbildning som förhoppningsvis ställer lite högre krav vid antagning.

  Utan att jag direkt satt mig in i alla utbildningsturer de senaste 20 åren verkar det som om det mesta skett på distans. Man har visst knappt behövt vara på plats mer än någon vecka då och då. De kunskaper och metodik som många studenter haft med sig till praktiken har ibland varit lika med noll. 
  De flesta av oss har vetat att lärarutbildningen de senaste åren varit en "räddningsplanka", den enda möjligheten, för många studenter som inte haft betyg nog för att komma in någon annanstans.

  Min lärarutbildning 1972-1975 bestod av lärarledda lektioner från 8 till 16.30 i såväl ämneskunskap, som pedagogik och metodik. Varje dag! Och en hel praktiktermin där de flesta av oss minnsann lärde oss att bli både lärare och ledare.

  Min förhoppning med den nya lärarutbildningen är att det inte ska gå att välja bort kunskapen att lära eleverna att läsa, skriva och räkna. Och att det blir lärarledda lektioner och inte bara "hemläxor". Då kan handledarna koncentrera sig på att förfina lärarkompetensen i praktiken.

  Höstterminen 2013 inför utbildningen lämplighetsprov vid antagningen. Det är nog bra med tanke på den senaste debatten om att ledarskapet kanske är en av de vikligaste bristerna i den svenska skolan.

  Ingalill, min handledare på Böle skola, lärde mig vad läreri var för något. Flera timmar varje eftermiddag satt vi, planerade och reflekterade. Fortfarande efter 38 år ringer hon och kollar upp mig, lusläser min blogg och håller oftast med mig. Konstigt vore det väl annars eftersom det är hon som lärt upp mig.

  Frun, Louise,  är också lärare. Hennes handledare i början på 70-talet, Hasse i Upplands-Bro, han ringer aldrig.

 

   

  Nu verkar julfriden vara över. Tidningarna har en tid i stort sett varit befriade från debattinlägg och insändare om lärarnas försämrade status, dåliga lön och höga arbetsbelastning.
  Men inför avtalsrörelsen för lärarna fyller Lärarförbundets ordförande en debattsida i DN med oro. Oro för att ingen längre vill bli lärare p g a lön och stressiga arbetsvillkor. Oro för att duktiga lärare hoppar av och oro för att tusentals elever till följd av detta ska lämnas i sticket.
  Liknande åsikter har vi läst förut, bl a i varenda valrörelse. "Nu måste vi satsa på skolan och lärarna". Jo hej du.

  Allt verkar upplagt för en riktig depparblogg. Vi har ju dessutom det eviga regnandet och den färska hockeyförlusten mot Modo. Allvarligt är också att personalen på Böle skola inte kommer igång med skidträningen inför sitt "After ski".

  Då vinner Småkronorna JVM-guld i ishockey i Kanada och gårdagens snömängd och minusgrader räcker alldeles lagom för att göra hyfsade skidspår.
  Elof Höglund hade preparerat alla slingor på Skönviksberget och det kryllade av skidsugna människor i spåren. Så nu har jag gjort säsongsdebut i vackra omgivningar och i klarblå himmel.

  Hoppas snön ligger kvar till imorgon. Kanske t o m pölarna på Ishallsspåret i torsdags täckts av eftermiddagens nysnö.

   

   

  Fullt med folk under jul- och nyårshelgerna. Tolv dagar med mat och samvaro med barn, barnbarn och vänner. Och man tror att det bara blir skönt när alla åker till sitt, men ack vad tomt det blir.
  Inget läsa Pinoböcker. Inget klä på Barbie. Inget spela spel och bygga Lego.

  Inte heller väder för skidåkning. Bara på TV. Det går att promenera trots allt. Med broddar efter gårdagens spöregn.

  Då får frun för sig att det skulle göras gympa, när vi ändå var uppvärmda. Och jag fick onda aningar om fjolårets "Core"-pass på 45 minuter framför DVD-n med värkande rygg och kordinationsproblem.
  Tack och lov har hon hittat en annan modell, "Crossfit", i MåBra-tidningen, superträning på en kvart.

  Man ska köra hela serien av övningar så fort man kan. Utan att fuska.
  Det var där det blev fel för mig. När jag rest mig efter mina 21 knäböj var frun redan på situp nummer fem. Så var det mellan varje övning.

  Nu måste jag visst fuska mig igenom tre pass i veckan. Vi får se hur det går. Jag får väl göra som många elever inför sina föräldrar när de kommer hem. Säga att man redan gjort läxan.

      

 

   2012 inleddes med en stor finne vid högra näsroten. Varför den satt sig just i mitt nylle har jag inte en susning om. Frun säger att det har att göra med min stora förbrukning av choklad. Jag brukar kontra med för mycket grönsaker. 
  Men med tanke på alla sjukdomar som passerat revy i Borlänge i julas och hos några av våra nyårsdeltagare ska man inte klaga.

  Jag slapp i alla fall kasta in handduken och kunde i sedvanlig ordning äta god mat och skåla in det nya året. Mellan maträtterna gick lekarna i "Sinnenas tecken" men några nyårslöften blev aldrig sagda. Lika bra det då jag behöver skärpa till mig på de flesta områden.

  Nu hoppas vi på ett nytt friskt år med mycket träna, mycket läsa och mycket trevlig samvaro. Och att den där finnen vid min högra näsrot ska hitta någon annanstans att leka.