bolemacke

  Frun har en förmåga som inte jag har. Ja, hon har förstås flera. Ja, massor. Men en är jag väldigt avundsjuk på. Hon håller kontakten med gamla barndomsvänner, gamla klasskamrater och forna kollegor.

  Det har jag glömt bort eller rättare sagt aldrig kunnat. Men ibland kan jag faktiskt undra vad han eller hon gör idag. Kanske är det ett ålderstecken. Ett ytterligare.

 

  Och när man talar om trollen, vips, så fick jag via bloggen kontakt med skolkamrat från mellanstadiet. En person jag inte sett på 50 år! En person jag bara skulle känt igen om han haft sin vita seglarhatt från skolresan på Gotland 1963.

 

  Arne Lind bodde på Ragundagatan i Vällingby. Gatorna i Vällingby har alla norrlandsnamn.  Jag bodde på Multrågatan en bra bit ifrån. Vi umgicks inte på fritiden vad jag kommer ihåg.

 

  Det var fantastiskt roligt att höra ifrån honom. Och läsa allt vad han varit med om. Om de intressen han odlade som skapade hans framtid inom foto, design och journalistik. För att inte tala om renoveringar av såväl en gammal skuta som ett gammalt torp.

 

  Visst blir man lite avundsjuk på personer som gjort så mycket, besökt så många olika platser och som är duktiga hantverkare. Å andra sidan, det enda jag ville var att spela fotboll och åka till farmor och mormor i Timrå på sommarlovet.

  Att Arne skulle skapa såna olika karriärer kunde jag inte se där på skolresan 1963, även om vi båda hade varsin kamera runt halsen. Att Arne till och med kom ihåg "min" Zeiss Ikon", pappas tyska småbildskamera säger allt om en mästerfotograf i vardande.

 

  Det har dock hänt en del de senaste 50 åren. Men jag är fortfarande lika dålig på att hålla kontakterna med gamla polare.

  Varför kan man bara inte bestämma att man träffas någonstans, kolla läget och ta en öl? Eller två ... Så jäkla svårt borde det inte vara.

 

 

 

  Myggorna är många den här sommaren. Inte för att det regnar särskilt mycket och vi tömmer våra vattentunnor. De verkar föröka sig ändå.

  Andra som förökar sig är mördarsniglarna. De leker vi jagis med nästan varje kväll. Vad vi gör med de hundratals vi plockar då, tänker jag inte berätta.

 

  Vi brukar inte gå ut och äta särskilt ofta. Inte ens på semestern. Jag tycker det är skönast att äta hemma där jag får fantastiskt käk. Året runt.

  "En liten smula" heter golfrestaurangen vid Sundsta Golf, någon kilometer från stugan. Frun och jag cyklade dit en torsdagskväll när det var grillafton. I solskenet bakom golfhuset, med utsikt över hål 10, 18, 1 och 9 njöt vi av trevligt sällskap och en grillad viltbuffé.

  Vildsvinskarré, vildsvinsbacon, hjortfärsbiff, fasan m m med allehanda tillbehör. Allt producerat på gården, Sundsta säteri, som också äger golfbanan. Det enda de köper in är mjölk och mjöl.

          

 

  Nu har jag dessutom badat. Utomhus i Lommaren och det var bara 21 grader i vattnet. Maja och Ebba struntar i temperaturen.

  Ebba har även visat sig vara en mästare i rimteknik. Hon startade med bil, pil och sil. När jag la till fil, fortsatte hon rimraden med yoghurt.

 

 

  Sovmorgon. Gick inte upp förrän 07.30 för stavgång och lite stretching. 08.30 dusch, frukost och läsning av Dagens Nyheter och Norrtälje Tidning. Och vips så är klockan 10.00. Tio noll noll! Något har blivit fel.

 

  Innan jag rest mig från frukostbordet är det ju dags för förmiddagsfika. Och jag har inte ens hunnit bli sugen. Och inte har jag hunnit göra något som syns. Kanske dags för nya vanor. Enklast hade nog varit att gå upp en timme tidigare. Annars strunta i motionen. Jag ska fundera på vilket som är bäst.

 

  Men det viktigaste är ju att hinna längta till förmiddagskaffet. Det är det som är det viktiga. Det är ett bra tecken på ledighet. Semester.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  Det är typ det, det handlar om. Inkomster och utgifter måste balanseras. Debet och kredit liksom.

 

  Louise har en barndomskompis, skolkamrat och scoutpolare, sedan första klass. De träffas fortfarande trots att de känt varandra i 56 år.

  Kerstin räknar numera sitt matintag kontra motion på samma sätt. Det är fler som gör det. Räknar poäng liksom. Hon äter numera inte mer än hon behöver. Och vips så försvinner onödiga kilon.

 

  Kerstin var den av dem som hälsade på när frun fyllde år.

 

  När vi var ute och gick en morgon konstaterade frun att glassen från igår nu var borta. Hur min GT, mina vinglas, 200 g Marabou, kaffebrödet m m ska kompenseras vet e´ sjutton. Plus glassen.

 

  Men igår promenerade vi nästan en timme, spelade golf två timmar och cyklade till och från Norrtälje typ en och en halv timme. Då var det nog tur att jag laddat ordentligt. Annars hade nog "utgifterna" blivit för stora. Eller är det "inkomsterna"?

  Det där med debet och kredit har aldrig varit min grej.

 

 

 

   I samband med att första delen av körbanan lyftes på plats på den nya E4-bron över Sundsvallsfjärden invigdes den nyrestaurerade "Societetsbron" i Norrtälje. Tidningarna berättar om stort intresse för att se den majestätiska holländska kranen göra jättelyftet i Sundsvall.

 

  Inte riktigt lika många deltog i invigningen av bron i Norrtälje. Flera har reagerat för kostnaden på 14 miljoner för bygget, vilket bara konstateras att "så mycket kostar det". Norrtälje har även fått ett lyft då man gjort nya utsiktsplatser och sittställen längs hela Norrtäljeån.

 

  Den "riktiga" invigningen av Societetsbron stod jag för 4 juli, under "Roslagsnatta", Norrtäljes tjosankväll med artister, loppis och motionslopp.

  Vi deltog inte i loppet. Mycket p g a att mina ljumskar krånglar. Troligen efter att ha ätit för mycket grönsaker.