bolemacke

  I januari var vi i Stockholm några dagar. På kalas, besök hos svärmor och på sommarstället, men framförallt har vi tränat på att åka buss.

  Buss 676 till Norrtälje. Buss 653 från Norrtälje till Sundsta går bara på vardagar och bara två gånger per dag. Vi åkte klockan 08.45 och tillbaka klockan 12.53. Dock var vägen som en isbana efter förmiddagens regn och var en halvtimme försenad.

  Väl i Norrtälje besökte vi kommunen och pratade bygglov. På hemvägen klev vi av buss 676 vid Danderyds sjukhus. Där tänkte vi ta buss 176 mot Brommaplan, sedan ångrade vi oss till buss 509. Men det blev buss 177. Alla tre gick mot Brommaplan.

  Vid lördagens kalas hemma hos Bosse tog vi buss 54 från Sergels torg mot Östermalm. SL-appen talar om precis lämplig färdväg och tider. Och som pensionär åker man till stan för 15 kronor.

  I Sundsvall kan bussåkande pensionärer köpa ett månadskort  för 100 kronor. I Stockholm åker pensionären till stan för 15 kronor mot 40 kronor i Timrå.

  Ska man ofta åka kommunalt ska man inte göra det i Timrå. 

   

 

   Pensionärslivet och fruns halvtidsjobb har medfört att vi tillbringat några extradagar i stugan i Norrtälje kring påsk och en aprilhelg. Kul att få följa naturen på tomten från det vinterkala till det gröna. Och skönt att få möjlighet att småjobba med saker som annars det blir jäkt med eller inte alls hinns med.

 

  Bl a laga vildsvinens framfart på tomten. Fjolårets hallonris klippas bort. Höstens rester från avverkningen kunde eldas upp. Groparna i gräsmattan efter grävaren i december kunde fyllas ut och grässås. Då tömdes komposten på två fack. Äppelträden kunde klippas. Gräsmattorna krattas. Stugorna städas. Lillstugans tak befrias från mossa. Vardagsrummet i storstugan målades i tak och på väggar. Och några 9-hålsrundor spelades.

   

  Under påskveckan var Kerstin ute och under aprilhelgen kom Johanna, Maja och Ebba.

  Sundsta Samfällighet hade en välbesökt årsstämma i Skederids församligsgård där frågor som slitageersättning, fiskeförbud och en förlängning av Vårbrisvägen engagerade en del.

  Åtminstone oss. 

  

  När man själv jobbade var det nästan omöjligt att besöka barnen i skolan. Dagis gick de inte på. Man fick vänta tills man blev pensionär och då besöka barnbarnen på deras arbetsplatser i Borlänge.

 

  En måndag i april tillbringade jag med Ebba och hennes 20-tal kompisar på förskolan Skräddaren. Tisdagen var jag i klass 1A hos Maja på Skräddarbacksskolan. Torsdagsmorgonen fick jag vara med i Johannas förskoleklass, 6-års. Dessutom fick jag vara med på Majas fiollektioner.

 

  Jag blev uppvaktad på min födelsedag med middag, tårta och presenter på Lapp-Anders väg tillsammans med barn och barnbarn. Frun jobbade hemma i  Medelpad. Och på onsdagen åt jag laxmiddag med Moa i Djurmo.

  Det är inte så dumt i Dalarna faktiskt.

 

  Man får vara tacksam att såväl Maja som Ebba går i fina grupper med rutinerade pedagoger. Och på gångavstånd från hemmet.

 

  Att en del påstår att jag besökte barnens skolor bara för att kika på skolfröknarna är inte sant. Tror jag ...

 

 

 

  Vi åker till samma kurort varje vinter. Samma vecka, med samma människor på samma "hotell". Samma frukost, samma mat och samma program. Samma skidspår, samma utflykter och samma "after ski".

 

  Men efter mer än tio års fjällsamvaro kryper det fram nya fakta kring deltagarna, bl a att Hasse startade en karriär som dragspelare.

  Han hade som ung kommit över ett pianodragspel. I lönndom repade han in en låt som han stolt spelade upp för sin mamma. Modern lyssnade klokt men tyckte att det såg lite udda ut och undrade om inte pojken höll dragspelet upp och ner.

  Det var där dragspelskarriären tog slut.

   

  Att äta med kinesiska pinnar gör att man tar det lite lugnare vid matbordet. Det brukar magen tacka för.

  Lars vägrar pinnarna av något skäl, kan vara motoriska eller religiösa. En annan "fuskare" upptäcktes äta med sina pinnar upp och ner.

  Helena blir helt oförstående avslöjad med tom tallrik. Riset hade lättare att stanna kvar på den bredare, fyrkantiga änden av pinnen.

 

  Ibland kan instruktioner vara bra.

 

 

   Årets skidsemester i Mattmar i början på mars bjöd på vinterns finaste dagar. Rikligt med snö, sol och kallgrader på morgonen. En daglig skiddos på mellan 10 och 20 km möjliggjordes tack  vare gofika och Jäger.

  Klart att milen satte sina spår, bl a i en skadad tumme på Lasse och ett elakt skavsår på Agneta.

   

   Att vädret i fjällen kan ändras snabbt det vet vi om. Men att skidföret på några timmar kan förvandlas från kanonglid till sandpapper var en upplevelse.

  Utförslöporna från vindskyddet fick vi staka nedför och de sex kilometrarna på myren blev en pärs. Bara för lite värme och duggregn.

 

  Men det kan man stå ut med när de fyra dagarna dessförinnan bjudit på kanonföre. Eller berodde problemen på att vi ätit för många grillade korvar, druckit för mycket öl och kaffe?

  Eller känner kroppen på sig att det var sista skidturen den här gången. Eller var man för sliten av all "After ski"?