"Right, is the right side . . . 16 augusti 2019
En kortvecka i Dublin blir ganska späckad och mycket som man vill
hinns inte med. Vi orkade inte dricka öl på alla pubar i Temple Bar vi
planerat. Inte heller fylla på med Irish Stew så ofta.
Kulturupplevelserna blev väl få, då vi inte besökte vissa muséer vi
tänkt och det blev för lite irländsk live musik. Lite statykoll på berömda
Dublinbor räknas inte, såsom Molly Malone och Oscar Wilde.
Vi var en vecka för tidiga för att kunna se riverdance live.
Och Guinness låter nog gott, men tacka vet jag en hederlig lager.
Det enda jag köpte var en irländsk tin-pipe och en CD med irländsk
folkmusik.
Ett par månader efter besöket inser man att googlandet före
avresan inte var så dumt. I efterhand vet man att förboka måste-besöket
på Kilmainham Gaol, det historiskt intressanta fängelset. Och man får
inte missa Guinness Storehouse.
Inte heller irländsk live-musik på pub, olika pubbesök, bl a "The Brazen
Head", landets äldsta. Och inte missa Irish Stew. Irish coffee kan man
dricka hemma.
Men framför allt köpa ett smart busskort, ett som tar dig ända ut till
Howth och kusten. På många av stadsbussarna kan man t o m
ladda sig mobil.
Efter fyra dagar trodde vi att vi kunde bussarna. Men när vi på
söndagen skulle ta buss 4 till Pearse Station för att ansluta till
Airlink-bussen mot flygplatsen, då visar displayen 53 minuter till
nästa buss. Vi måste ta en taxi.
Taxin, liksom alla andra fordon har ratten till höger. Och de kör på
fel sida gatan. Vi tyckte det var tokigt men taxichauffören påstod att
"right is the right side"!
Kilmainham gaol . . . 15 augusti 2019
Nordiska vikingar härjade på Irland från 800-talet och anlade egna riken
i bl a Dublin. Vikingarnas makt krossades av kung Brian 1014. Sedan 1172
styrde England i 700 år innan kampen för frihet startade med påskupproret
1916. Upproret slogs ner efter sex dagar.
Med 1 600 upprorsmän mot 20 000 engelska soldater var protesten dömd
att misslyckas. Upprorsledarna fängslades och arkebuserades i fängelset
"Kilmainham Gaol".
Vi hade inte förbokat vårt besök i det gamla fängelset men efter några dagar
lyckades vi få några restplatser på lördagen. En stressad guide rabblade fakta
i en timme.
Fängelset byggdes 1796 och stängdes 1924. Det stod tillbommat tills det
renoverades och gjordes om till museum på 1960-talet.
Förmiddagen tillbringades i Tempel Bar med förmiddagskaffe på Costa Coffée
och besök på matmarknaden. Lunchen på puben "The Norsman" bestående
av grönsakssoppa och öl ackompanjerades av irländsk live-misik av bästa märke.
Från fängelset tar vi en proppfull spårvagn "Luas" till centrum. Besökets enda
"fish´n chips" avåts, och dracks, på "The Bad Ass Café" med live-musik. Men
det är inte utan att man längtar efter en Irish stew istället.
Var är gin-glassen? . . . 14 augusti 2019
När jag före resan googlade påstod någon att man måste smaka
gin-glassen som serverades på Murphy´s på Wicklow Street.
Handgjord glass från Dingle.
Vi hittade till slut en oansenlig skylt vid en liten lokal där det visade sig
att de slutat med gin-smaken. Vi fick nöja oss med två minikulor av
smaken Irish Cream. Det var dyrt och smått, och bättre hemma.
Men vi var i alla fall där.
Vi fick istället trösta oss med ett besök på Irlands äldsta pub "The Brazen Head",
med anor från 1198. Det var fredag eftermiddag och smockat med folk i den
stora pubens olika avdelningar. Andreas råkade i villervallan beställa en
cider istället för öl, men den gick också ner.
Vi äter ännu en "Irish Stew". Den här gången på "Internationel Bar" på
Wicklow Street i Tempel Bar-området. Även denna gång klart god och
mättande. Eller beror det på ölen?
Pubarna i Tempel Bar är smockfulla på fredagseftermiddagen och det
är ett otroligt drag där det spelas live-musik.
På hemvägen promenerar vi längs "Grand Canal" där vi ser slussar och
passerar en flodbåt.
Innan jag somnar funderar jag på varför de slutat tillverka gin-glassen,
eller var den bara slut? Finns det kanske en glass med Guinness-smak?
Blää!
Tjäna pengar i Dublin och Molly . . . 13 augusti 2019
Man kan tjäna mycket pengar i Dublin. De historiska stora katedralerna
ligger tätt. Genom att undvika att betala entré och nöja oss med att beundra
dem utifrån sparar vi mycket pengar.
Christ Church 10 euro
St Patricks Church 8 euro
Dublin Castle 12 euro
Efter att ha tjänat 30 euro var kunde vi unna oss en tomatsoppa och några
öl på "The Bad Ass Café" i Tempel bar-området. Jag hade läst på nätet att
stället var prisvärt och trevligt.
Nu blev det lageröl, Rockshore och Harp, för att slippa Guinness "svarta
soppa".
St Michans Church med sina mumier vi tänkte besöka var stängd och
vi passerar Molly Malone-statyn på Grafton Street. Molly var en ung
fiskförsäljerska i Dublin, som dog ung i feber på 1700-talet. Visan om henne
har blivit Dublins inofficiella sång och sjungs bl a av irländska rugbysupporters
på matcherna.
Dagligen passerar vi "The Spire of Dublin", som är ett 120 m högt monument
på O´Donnell Street. Den ersatte 2003 den Lord Nelson-staty som 1966
sprängdes av IRA. "The Spire" är en symbol för det moderna Dublin.
Andreas plockar ånyo åt sig ett antal plagg på "Pennyes". Han hinner inte
prova hälften innan han hals över huvud behöver fly till en toalett i angränsande
Tervis galleria. Kvar blir jag med kläderna i famnen.
Konstigt att en så stor butik inte har en kundtoa. Ska man göra sina behov i
provhytterna månne?
A Guinness a day .... . . . 12 augusti 2019
Efter en snabblunch på Big Burger på O´Connell Street tar vi buss 123 från
D´Olier Street mot Guinness Storehouse. Besöket var nog vårt mest önskade.
Man påstår att Guinness är synonymt med Irland och inget besök i Dublin är
komplett utan ett besök på Guinness Storehouse.
Över 1 miljon människor besöker "Öl-templet" årligen, som är ett påkostat
museum i sju våningar, med egen skybar med 360 graders utsikt över Dublin.
Guinness är ett irländskt öl av typen stout. Guinness logotyp föreställer en harpa
som i sig är identisk med Irlands statsvapen men vänd åt motsatt håll.
Bryggeriet startade redan 1759 i St James Gate uranför Dublin. I Guinness
Storehouse får vi följa Guinness historia från starten och tillverkningen av
"det svarta ölet", som sägs passa till det mesta.
Vi får en pint i skybaren efter visningen stående bland massor av öldrickare.
Det var omöjligt att att ta sig fram till panoramafönstren för att njuta ordentligt
av utsikten över Dublin.
Innan vi tar oss hem från stan tar vi en kaffe och donut på O´Donnell Street.
Demonstrationer på gatorna gör att ingen busstrafik fungerar. Vi får gå i
duggregnet till hotellet. Inga problem.
Våra mobiler visar att vi gått ca 1,5 mil varje dag.
Ballbridge och Howth . . . 11 augusti 2019
Första frukosten på Ballbridge hotel var riklig - men nästan som en nära
döden upplevelse, för det skulle smakas på allt.
Bacon - äggröra - stekt potatis - vita bönor - grillad tomat - champinjoner
Black pudding, som smakade blodpudding
White pudding, som smakade pölsa
Juice, fruktyoghurt, irish yoghurt med mysli, frukttallrik
Kaffe, smörgås med dubbla pepparsalami och två små wienerbröd
Hotellet har 400 rum och vårt 458 på våning 4 har en utsikt bestående av ett
skitigt tak med smutsiga ventilationstrummor.
Vi tar buss 31 till Howth, på en halvö 14 km öster om Dublin. På dit-och hemvägen
ser vi effekterna av tidvattnet, liksom vi gjorde i stan och floden Liffy.
Vi promenerar längs den branta kusten några timmar i sol och blå himmel över
Irländska sjön. Vi kikar ner på fyren på Howth Head. Det var här Leopold Bloom
friade till Molly Bloom i James Joyce roman "Ulysses". Och Molly sa ja sju gånger.
Kanske ska man läsa boken nu.
Andra berömda författare från Dublin är bl a George Bernhard Shaw (Nobelpris
1925), Jonathan Swift med "Gullivers resor" (1726), Oscar Wilde och Samuel Beckett
med "I väntan på Godot" (Nobelpris 1969).
Statyn av Oscar Wilde i Merrion Square Park såg vi från bussen flera gånger om
dagen. Delar av parken var dock under renovering så det gick inte att ta sig fram
och lägga sig bredvid.
Irish stew - bästa kalopsen 10 augusti 2019
Kommer man till en ny plats tar det ett tag innan man hittar. Hur ska man åka?
Var ska man äta? Vad är värt att kika på? Och var har de ölen vi längtat efter i 18 år?
När Andreas var tonåring lovade jag tydligen vid ett tillfälle att vi skule åka till
Dublin och dricka öl när han fyllde 18 år. Det tog dubbla tiden, 18 år ytterligare.
Han hann bli 36 år innan redan blev av.
Vi hade båda gjort önskelistor på vad vi hoppades få uppleva. Och det blev många
steg och många bussar.
"Irish stew" stod på äta-listan och vi ramlar in på den lilla puben "O´Malleys" på Aston Quay i Tempel bar. En skylt utanför rekommenderar Irish Stew och vi ser chansen att omedelbart pricka av något på vår göra-lista.
Vi trodde innan resan att det nog bara skulle smakas på, men vi rensade tallriken ren.
Fantastiskt smakligt med vår första Guinness därtill. En bra början på resan.
Vi besöker varuhuset "Pennies", som heter Primark i London, och ett antal turistbyråer
för kartor och information om bussar och andra hemligheter. Vi köper lite skaffning på
Tesco på Pembroke Road innan vi återvänder till hotellet och fotboll på TV.
Andreas fungerade väl som ledsagare, såväl med karta som mobil. Tur var nog det.
Annars hade jag nog stått kvar än på Terminal 1 på Dublins flygplats.
