bolemacke

  Det står i tidningen att Fillanverket vill elda skit för att förse 55 villor med elström och värme. Det är inget nytt. Jag har också eldat skit. Åtminstone försökt.

  Jag jobbade förr mycket med dagstidningen som utgångspunkt i undervisningen. Vid ett tillfälle, på 80- eller 90-talet, uppmärksammade vi något som hänt i Indien.
  På den tiden var det lätt att få material från ambassader och turistbyråer. Jag var ute efter en större bild, modell affisch, på Indira Gandhi. Ambassaden hade tyvärr ingen med erbjöd oss att få låna en målning, ett porträtt.
  Jag tackade nej. Efter några dagar kom ett fotografi av tavlan med posten. Snacka om att bjuda till.



  Vi arbetade med Indien ur olika vinklar, bl a fascinerades eleverna av de heliga korna på gatorna vi såg på film
och vi bestämde oss för att göra som indierna. Vi skulle ordna en häftig indisk brasa. Elda är kul.
 Några killar i klassen cyklade till kohagarna i Vivstavarv och återvände med tre proppfulla plastkassar med torra komockor.

  Vi samlades mitt ute på fotbollsplanen, travade komockorna på scoutvis och tände på. En säkerhetszon med ca två meters radie ritades i sanden. Ingenting hände, så vi hällde på tändvätska. Rikligt. När tändvätskan brunnit ut låg koskiten kvar precis som vi staplat den. Det var lögn i helsike att få den att brinna.

  Vi lärde oss massor om Indien och koskit. Att värmen är en annan och att kossor i Indien och Sverige producerar olika restprodukter.

  Klass 4B deltar i projektet "Post Pals". Nästa vecka ska vi skriva brev till våra brevvänner i just Indien. Undrar om jag ska be dem skicka med lite riktig koskit. Brännbar.
  Det vore något att visa upp. 

 

 Ovärderliga litterära verk återfunna. Våra dikthäften från slutet av 60-talet hade hamnat på fel ställe.
 Jag är inte bra på att leta och givetvis var det inte jag som hittade dem i fel bokhylla. Samma problem har jag på skolan. Jag vet att jag har det. Men var ligger det?

  Klas Suneström, Olle Jansson, Nills Lundberg och Di Funke? Känns namnen igen? Nä, jag kunde väl tänka det.
  Det var Oves, Benets, min och Öhmans pseudonymer när vi producerade tidens poesi, dyngpoem blandat med romantik.

  Häftena skrevs bara i fyra exemplar med skrivmaskin och karbonpapper. Oves illustrationer var geniala liksom några av dikterna. Över 40 år senare imponeras man av den romantiska ådra som grundlades redan under gymnasietiden.
  Om det var lärarna i Blackeberg eller bara ett överskott på testosteron som gjorde att tankarna måste ut, vet jag inte. Men kul att ha häftena kvar är det i alla fall. 
  Vad sägs om följande "mästerverk":

KVÄLL
Den sena kvällen är vacker och varm
där går flickan och pojken arm i arm
Orörd är naturen 
men inte hon och han.

DU, JAG OCH LJUSET 
Satt ensam kvar vid det lilla köksbordet,
med dikten du gav mig. Ingen skulle längre
kunna säga, att jag inte läst den många
gånger. Man kunde knappt se blyertsbokstäverna
längre på det nötta papperet. Jag har alltid
burit den på mig.
  Ljuslågan speglade sig i den smälta
stearinen. När man andades lite försiktigt
på lågan, vred och böjde den på sig, som en flicka,
som provar en ny klänning framför spegeln. Jag
blåste flera gånger, säkert flera än flickor
provar nya klänningar. Men lika vackert var det.
Stirrade på den livsglada och uppåtsträvande
lågan och tänkte på dig. På hur vi brukade
samtala och kyssa varandra, medan ljuslågan
vinkade fram och tillbaka.
  Men nu var jag ensam kvar och låtsades
att lågan var du. Jag viskade, "Jag älskar dig",
och lågan, som var du, nickade.

   Jag undrar vad alla andra har för dumheter gömda i sina byrålådor? 

  Tänk om det vore så, rent generellt, att varje människa som föds utrustas med ett antal hjärtslag per liv till sitt förfogande. Lika för alla. Någon påstår det.
  Sedan är det upp till varje person att utnyttja dessa på bästa sätt. Alltså planera för hur långt liv man vill ha.

  Rent taktiskt, för att leva så länge som möjligt, vore det kanske smartast att ligga ner hela livet. Kroppen går ju då på sparlåga med ständig vilopuls. Då räcker slagen länge.
  Personer som tränar hårt får hjärtat att pumpa för kung och fosterland, ibland nära maxpuls. Då borde ju hjärtslagen ta slut tidigare.
  Å andra sidan får en person med ett tränat hjärta lägre vilopuls och återhämtar sig fortare. Så kanske tjänar den som tränar ändå tid i slutändan. Livet kan ju ses som ganska långt och innehåller ju mest vila i alla fall.

  Nu är det ju antagligen inte så här enkelt. Sjukdomar, gener, olyckor och miljö påverkar oss i hög grad. Men visst är tanken svindlande. Att man skulle kunna planera sin livslängd, och bortgång.
  Även om man inte tänkt i de här banorna är de flesta människor införstådda med att lagom träning förlänger livet, eller åtminstone gör det liv man har lite sundare och lättare att stå ut med.

  Upplevelser av olika art kan också vara en livshöjare och pulspåverkare. Sålunda ökar ju hjärtats takt när man ser "rara" flickor. Och ser man många ... 
  Helt plötsligt ligger man jäkligt risigt till.

  Jag har tidigare nämnt att Louise och hennes gamla vänner är duktiga på att hålla kontakten. Varför de flesta killar inte har samma engagemang och behov vet jag inte.
  Efter 25 års radiotystnad hittade Ove och jag varandra igen. Ett litet brev och vips visste vi att vi mådde bra, våra snart 60 år till trots. En 25-årig sammanfattning utväxlades och allt var som om vi setts gång på gång under de senaste åren.

  Har man gått i samma klass i sex år och i samma skola i tolv, har livet gett många beröringspunkter. Samma musikintresse, samma idrottsintresse och spel i samma lag.
  Förutom bevarade foton från fritid och skola har vi många minnen av kamrater och händelser. Vi köpte begagnade LP-skivor på Skivbörsen på Kungsholmen och precis som tjejer pratade vi i telefon med varandra. Oavbrutet. Telefonapparaten fanns faktiskt redan på 60-talet.

 Jag hade 37 84 71 och Ove hade 37 48 96. Det är mer än 40 år sedan men siffrorna sitter kvar, och får sorteras in under rubriken onödigt vetande. Man måste ha slagit numren otaliga gånger på den ljusgröna kobran, telefonen med sifferskivan på undersidan.
  Idag behöver man inte lära sig telefonnumren. De har man ju lagt in på kontaktlistan på mobilen.

  Vi pratade så länge att den ena fick vänta i luren medan den andre gick på toaletten. När vi inte hade något mer att säga kunde vi svälja luft och rapa högt i luren och sedan skratta lika ljudligt.

  Så roligt hade man på 60-talet när man var 12-årsåldern. Hur gör man idag för att rapa i ett sms?

  Jag är väldigt vanlig. Ganska traditionell.
  På fredagar äter jag gärna grekisk sallad. Varje fredag. Och egentligen är det ganska skönt. Det är gott och man slipper efter arbetsveckan att fundera på vad man ska äta. Det är klart liksom.

  Vi har varit i Grekland några gånger. Som så många andra. Aten, Kos, Kreta och Zakynthos. Att äta grekisk sallad på plats är grymt. Jag skulle kunna äta den tre gånger om dagen. Som filen hemma. Och att dricka Ouzu på hemmaplan framkallar tankar på sol, semester och varma kvällar.

  Timrå och Modo spelade match i torsdags. En vänlig grannfamilj tyckte vi kunde titta på matchen på deras stora platta TV. Och i samband med detta föreslog Peter en grekisk nostalgikväll. Inte så mycket äta utan, en Ouzu för varje timråmål. Louise, Gerd och jag var inte svårövertalade.

  Resultatet 4-3 till Timrå var OK men då timråmålen dröjde i andra perioden tog vi några glas för Modo också. De kommer i alla fall från länet. Då Modo i tredje perioden inte heller lyckades prestera något nätrassel tog vi några glas för utvisningar och stolpskott.

  Att Ouzo kan smaka så olika var spännande att uppleva. Det första märket smakade finfint medan det tredje lätt kunde förväxlas med klorin. Men så där dags var det ändå intressant.
  Louise tog bara en liten för hela matchen.

  4-3 i all ära men nästa gång funderar vi på att se en handbollsmatch. Eller varför inte en basketmatch.
  Skål för idrotten. 

  Jag visste att stark kyla och hård vind kunde vara farlig. Men inte att den skulle drabba mig. Hemma. Mitt i Sörberge.
  Det var kallt i början av året. Riktigt kallt. 25 minusgrader. Och det blåste. Ordentligt.

  En dag när jag gick hem från jobbet i motvinden frös jag riktigt ordentligt om nosen. Jag försökte värma kinder och näsa med händerna utan framgång. Näsan är efter två veckor fortfarande röd och den har flagnat flera gånger.
  Men jag är i gott sällskap. Michael Jackson hade också problem med sin näsa. Och Jimmy Durante borde ha haft det. Liksom många A-lagare har det. Av olika anledningar.

  Hörde på radion om några tanter som bildade en syjunta under andra världskriget och fortfarande träffades. Numera träffas de bara och fikar och pratar. Synen är för dålig för att sy. De stickade till våra svenska soldater som vaktade den svenska gränsen. Bl a gjorde de näsvärmare eller nässkydd.

  Jag googlade en stund för att få se hur sådana tingestar såg ut och för att se om det var någonting för mig. Jag var inne på ett 30-tal sidor. De flesta undrade som jag hur de såg ut. Efterlyste beskrivningar eller var man kunde köpa dessa näsvärmare. Ingen hade sett någon. Någon efterlyste en med snoruppfångare. 
  Till slut hittade jag en bild på en bloggsida. Men inte den stickade variant jag trodde mig finna. Den här verkade vara lite mer till fest.



  Undrar om personen på bilden köpt rätt storlek. Jag funderar i alla fall om det längre är värt att lägga näsan i blöt.

  Raggare, knuttar och spättor. Sunar och mods. Brats och stekare. Och säkert en hel del människotyper däremellan. Vi har under olika tider fått olika benämningar beroende på mode, utseende och verksamhet.
  Vad sjutton är man egentligen själv? Om sex år är man i alla fall pensionär.

  Jag var nog nästan mods en gång. Men bara nästan. Sedan blev kanske "popdåre" och"sportfåne" det närmaste som andra betraktade en. Och nu försöker jag bli en "glidare".
  Det handlar inte om att glida omkring och vara läcker och undvika att engagera sig. Utan att glida lite längre på varje stavtag. Skidåkning.
  Jag springer nästan på skidorna och har nästan dubbel frekvens mot Louise. Och nog vill jag lära mig att vila lite på varje steg. Men det är det här med balansen. Skidorna är så smala.

  Skavlan hade Jens Lapidus som en av sina gäster i fredags. "Snabba cash" hade just haft premiär på biograferna och författaren beskrev vad en brat och en stekare var.
  För oss "lantisar" har det inget med korv att göra.
  Men nog föredrar jag att umgås en kväll med en bratvurst och en stekpanna än Lapidus tveksamma figurer i sina böcker.

  Men vore jag gjord av pengar skulle jag kanske stå ut med att en kväll vara en "stekare" och spruta dyr champagne på prinsessan Madeleine på någon dyr klubb på Stureplan. Hej och hå så kul? Eller ...
 
  Nej, jag tar hellre en fika på personalrummet. Och när kaffemaskinen mullrar låtsas jag att jag är i sorlet på  Cafe Opera eller klubben på Stureplan, med bakåtslickat hår, sprutar champagne och ser lite läcker ut.
  Sedan slutar maskinen att låta. Jag tar lomhörd min kopp och hoppas av Nina köpt hem något torrt litet kex från Lidl att tugga på.
  Sån´t är livet. På riktigt. 

  Jag har många gånger undrat var författare, musiker och konstnärer av alla de slag fått sina idéer ifrån. Idéer till böcker, låtar och tavlor. Nu vet jag. Och det behövs inte mycket.

  På en personalfest i höstas föddes tanken hos några på skolan att åka Wasastafetten på skidor i mars. Anders och Carina är ju nästan födda på skidor så där fanns inga tveksamheter. Det behövdes bara köras bort lite ringrost. Övriga tänkta deltagare önskade nog att de hade varit födda med samma teknik och jävlaranamma. Men med ett leende och lite känsla går det säkert lika bra.  

  Efter bara en klunk öl i första pausen i matchen på E.on-arena mellan Timrå och Rögle tycker ett annat Bölegäng att det nog är dags för en "klassiker" år 2010. Alltså inte köra den själva förstås. Så förståndiga är vi. Utan göra den som åskådare.
  Se en hockeymatch, en fotbollsmatch, en basketmatch och en bandymatch under ett och samma år. Och som sällskap självklart minst en kollega. Helst fler.
  Och gärna kombinera besöket med lite mys av något slag. Det inslaget kanske är det allra viktigaste.

  Hockeybesöket är nu avklarat för vissa. Återstår resten. Undra hur det kommer att sluta. Hur många får vi från skolan som klarar "Klassikern 2010"?
  Lena har lovat att fixa friplåtar åt oss till en Ljustorpsmatch om vi inte har möjlighet att se Giffarna. Och Söråkers bandy får duga om vi missar bussen till Gärde och en toppmatch med Selånger.

  Det gäller nu bara att få tag på en gammal läderportfölj och en rutig gammal plåttermos inför stundande bandymatch.

  "Huvudsaken är inte att deltaga och frysa, utan att titta, fika och mysa"

  Jag kan som sagt inte kasta saker. Eller rättare sagt jag har väldigt svårt att göra mig av med grejer. Ibland bär jag ut grejer, mest papper, i garaget på väg mot soptunnan, återvinningen eller Erikshjälpen.
  Sedan bär jag in det igen. För att läsa en "sista" gång.

  T ex boken från sommar-OS i Melbourne 1956. Den är alldeles sönderläst, och en riktig nostalgitripp. Vi hade ingen TV 1956 och inte kunde jag väl läsa heller. Eller var kanske OS-boken den första skrift jag ljudade mig igenom. Knappast.

  Läsningen om tävlingarna är en tröst när alla våra stora svenska friidrottare antingen lagt av eller är skadade.

  Tävlingarna blev en hyllning för Ungern med Ungernrevolten i färskt minne. Tre länder vägrade ställa upp och tävla mot invasionslandet Sovjetunionen. Spanien, Schweiz och Holland uteblev.
  Det blev diskussion om att vi skickade för många "blåbär" denna långa väg. Det var illa nog att tävlingarna gick i månadsskiftet november-december. Inte den bästa tiden för svenska idrottsmän.
  Man ifrågasatte också det rätta i att en 10-kampare bara kunde få ett guld medan en frigymnast kunde ta åtta guld(!)

  Våra friidrottare blev för första gången utan medalj på ett OS. Det hade aldrig hänt förut.
  Inte ens när den ensamme svensken Henrik Sjöberg reste till de första Olympiska Spelen i Aten 1896 blev han alldeles lottlös. Efter att ha blivit utslagen i hastighetslöpning, som det hette då, blev han nämligen trea i höjdsprång.
 
  Men förlora inte hoppet. Det kan ju alltid gå sämre.

  Jag är 50-talist. Och i Sundsvalls Tidning läser jag att min generation är den sista som säger neger utan att skämmas. För vi växte upp i ett homogent samhälle med bara etniska svenskar, och det är svårt att lära gamla hundar o s v.
  Vi gillade kola som hette "negerkyssar", vi gjorde "negerbollar" och flickorna hade "negerdockor".  I tobaksaffären på Blackebergs torg köpte vi på högstadiet negerbollar från frysboxen som vi gnagde på håltimmarna. Jättegott!

  I mina kära OS-böcker läser man från 1952 att de längdhoppande amerikanska negrerna Biffle och Gourdine var i särklass. 1956 skrivs om negergiganternas mångkampsduell. 1960 imponeras man av den 20-åriga negerflickan Wilma Rudolph.
  Men en begreppsförändring var på gång, för 1956 använder Glokar Well också orden "de färgade amerikanerna" i samma artikel.

  På 80-talet sjöng vi "I niggerland" ur sångboken "Nu ska vi sjunga" när Johanna skulle sova. Boken var tryckt 1973.
  Louise hittade en lärobok från samma år med samtalsbilder för lekisgrupper. Man tränar orden hög och låg:
  "Mammas sko har hög klack, negern har låg panna". Det finns bara bild på skon.

  Om jag idag gör chokladbollar, gör jag det fortfarande efter ett recept ur mamma Lonnys gröna lilla receptbok. Även på den tiden gav man bakverk och maträtter namn efter den man fått recepten av. Om det var Kajsa Warg eller barndomsvännen Kajsa Bergfors vet jag inte. Men "Kajsas Kulor" håller än idag.

  Tur att det inte var Kajsas make, f d brandchefen i Timrå och mammas kusin, som lämnat receptet. Det låter inte lika mysigt att tugga i sig "Kalles Kulor" till kaffet.

  Det är farligt att läsa böcker.

  I och för sig gör jag inte många handtag i vanliga fall. Men om jag får tag i en  bok som fängslar mig, då är det boken som gäller. Det mesta i övrigt blir oväsentligt. Jag skulle nästan kunna svälta ihjäl.
  Det bästa är alltså att hitta en lagom bok, som man kan lägga ifrån sig.

  Jag trodde att jag hittat en sådan bok. Jag började med den redan i somras. Jag har lagt den ifrån mig många gånger. Ibland har det gått så lång tid mellan läsningarna att jag varit tvungen att börja om från början. Nu har jag börjat om igen.

  Efter att ha läst för Maja under en veckas tid började jag så smått att längta efter att få sätta tänderna i en egen bok. En lagom bra bok.

  Louise läser varenda dag, morgon, kväll och natt. Inte jag. På kvällen sover jag, på natten och morgonen likaså.
Inte undra på att hon hinner läsa.

  Ikväll ska jag läsa några sidor i min lagom-bok igen. Bara den nu inte blir för intressant. Då är det kört.

  Jag trodde gåvan och viljan att bjuda på sig själv var något som avtog med stigande ålder. Att det är därför jag utåt håller en litet lägre profil än för några år sedan. Men det är visst bara tillfälligt.
  För nu vet jag bättre. För vid fyllda 60 år släpper alla hämningar. Då kan man göra som man vill. Och man gör det. Det är bevisat.

  Tack Lena för att du bjussade på dig själv och fick mig att inse att det inte har med ålder att göra. Och för att du höll flaggan högt för oss 50+. Självklart upptäckte "Kanske på Svensktoppen", Martin Häggström, att du var speciell. Det är inte för inte du är skolans enda riktiga specialpedagog.

  Tänk om ingen ville hjälpa till att dra. Att inte våga göra någonting för att man inte vunnit ett svenskt mästerskap i grenen. Tänk vad livet skulle bli tråkigt då. Att bara likt Northug glida med, för att strax före mållinjen spurta om och glänsa. Flera av oss måste hjälpa till att göra jobbet. 
  Men allting har sin tid och likt lantbrukets avbytarsystem låter man ofta yngre, lite kaxigare, ta vid några år. För personer, som knappt kan skicka ett sms och saknar Facebook behöver hämta ny motivation och har ju lite längre startsträcka.

  Lenas stora förråd av typen "onödig kunskap" har efter Böle skolas upptakt i Söråker skapat ett behov av en ny matris. En matris för bärare av skolkultur och förmågan att bjuda på sig själv måste snarast produceras på nästa AL-konferens. Det lär bli ett liggande A4 för att få plats med alla nivåer fram till 60+.

  All heder åt personer som bidrar och bjussar på sig själva för att hjälpa kollektivet till högre nivåer.
 
  Fast visst är det ganska skönt att ibland bara flyta med en stund. Någon gång.
  Nu, till exempel.

  Så inföll julafton igen. Louise fick tillbaka sin kära DN, Dagens Nyheter. Efter att ha varit försvunnen i en dryg vecka hittade den till slut åter till vår gröna brevlåda på Dragvägen 10.

  Vi hade gjort en tillfällig eftersändning till Borlänge en vecka under julhelgen. När vi inte återfick tidningen före nyår visade det sig att DN missuppfattat slutdatumet med en månad. Trögheten i systemet medförde att det dröjde en hel vecka att korrigera felet.
  Men nu är "dyrgripen" åter hemma. Medan Sundsvalls Tidning kostar ca 2 200 kr/år, kostar DN 3 900 kr. En skillnad på 1 700 kr(!).

  Louise har försökt blidka ansvariga på tidningen för att få någon typ av rabatt. Men utan framgång. Det är distributören som kostar.
  Men tidningen är svår att vara utan. Trots att nyheterna är gamla, bl a inga referat från kvällsmatcher, och att man på vischan inte utnyttja alla rabatter och erbjudanden tidningen har. En prenumeration i Stockholm kostar bara 2 800kr (!).
  Låt vara att transporten är längre, men det går ju inte att köpa lösnummer av tidningen i Sörberge, där vi bor. Kanske inte ens i hela Timrå.
 
  DN skickade ett antal lösnummerskuponger som plåster på såren för sin fadäs. Men vad hjälpte det. Trots att klockan inte var tolv på dagen den 5 januari gick vi bet i Birsta. Ica Maxi hade ingen, på Coop var de slut och Pressbyrån hade fått två ex men en person hade köpt "båda två"(!). Antagligen bara för att jävlas.

  Nyårsaftonens DN fick vi till all lycka tag i 2 januari i Sundsvall. Men snacka om dyrt exemplar.
  Men "Bättre en gammal DN, än en fågel i handen". Eller vad det är ordspråket säger. 

  Tjusiga Emelie Öhrstig, SVT:s duktiga expertkommentator på skidor, berättar hur viktigt det är att i loppet komma in i tekniken och sitt eget tempo.
  Det har jag aldrig gjort. Det låga tempot möjligtvis, men tekniken? Nää.

  Annars har skidsäsongen börjat bra, 6 x 7,5 km hittills denna vinter. Det är nästan så man kan lägga stavarna på hyllan nu. Det brukar inte bli så mycket mer per år.
  Men jag hänger nog i. Målet för året är Fäbodturen på sportlovet mellan Björnen i Åre och Fröå gruva. Där kan man inta en nyttig lunch bestående av en starköl och t ex en soppa eller omelett. Det är semester och det bästa med skidåkningen. Och så lätt hemfärden blir sedan.

  Att träna är annars lite överreklamerat. De flesta av oss gör det för att vi ska må bättre, och för att det är så himla skönt efteråt.
  För vissa blir det ett måste, något de inte kan vara utan. Några njuter t o m av sin träning.

  Alltid positive Lasse Gabrielsson, f d Timrå SOK-kanslist, idrottslärare på Böle skola, förbundstränare och landslagsbas i Turkiet m m, tillhör den senare kategorin.
  På väg hem efter en egen motionsrunda mötte jag Lasse på Strömgatan. Med ett ansträngt leende konstaterade jag att:
  "Haha, nu är mitt gjort. Nu är jag hemma"!

  Lasse som precis gett sig iväg svarade glatt:
  "Men jag har mitt roliga kvar"!

  OK?

   Före jul hittade jag ett exemplar av "Idrottsbladet" från 1944 i en jullåda på vinden. Svärfar Roland hade helt säkert sparat den till minne av Skutskärs SM-seger i bandy på Stadion. Västerås besegrades med 2-0 inför 20 770 åskådare. Roland var ju född i Skutskär och följde givietvis SM-finalen på plats. Säkert med något stärkande i portföljen.

  "... Frodiga Bissen och hans nio vita kamrater nekade att ge sig för dubbelmästarnas rävaktiga finter och fukter, om de så alla skulle ner i eldhålet, och den långe röde björnmjuke målvakten stod som en pelare, en oantastlig fyrbåk, utstrålande klippfast säkerhet och stolt ung krigarglädje. Det ljöd som ett tordön ur den jättelika Skutskärspubliken ... Stadion tonade som ett gigantiskt stråkinstrument av fröjd och förväntan ..."

  Vilken härlig läsning och vilket mustigt språk. Och man ser namn man idag känner igen i segrarlaget. Bl a en Henry Murén, som kanske är farfar till den Muhrén som finns i dagens bandylandslag. Och den då 19-årige målvakten Bosse Nilsson, sedermera bl a fotbollsdomare. Honom glömmer jag aldrig efter hans taffliga insats i en match jag spelade med Brommapojkarna mot Gimo 1968.
  Snacka om att jag är långsur.

  Annonser i tidningen berättar att alla spelare i finallagen spelade med "Siriusklubban", tillverkad av J W Nilssons Vagn & Karossfabrik i Uppsala och alla använde skridskor tillverkade av Östblads Skridskofabrik i Järna. Hemkört, helt igenom.

  Skutskär och Västerås är också de lag som dragit mest publik i en SM-final. 1959 kom 28 848 personer till Stadion för att se Skutskär ånyo vinna mot Västerås. Den här gången med uddamålet, 2-1.

  En liknande upplevelse fick jag på julafton när Björns pappa, Lars, fick ett exemplar av "All-Sport" från 1964. En riktigt dyrgrip för en sportnörd, bl a med härliga orienteringsfoton och initierad text i tiden. Artiklarna var ju också skrivna av landets bästa sportjournalister.

  Sporttidningarna blev så småningom mer lika herrtidningar och såväl "Rekordmagasinet" som "All-Sport" blev utkonkurrerade av nakna tanter och gick i graven på 60-talet. Synd.

  Här tar vi dock inte ställning, varken för sporttidningen eller tanterna. Visst behöver vi båda. Men inte samtidigt.
Eller ...  

   
 
  Bubbel, babbel och bubbel igen. Louise hade som vanligt  trollat med knäna och fixat fram nyårskäket. Jag irrade som vanligt runt i huset. Kanske väntade jag mig svordomar och raketutryckningar till affären, men ingenting av detta hände.

  Nyårsafton 2009 och avslut på 00-decenniet. Nu fyller man 60 år. 60 år. Det låter gammalt. Men vi orkade alla vara vakna till 12-slaget. Åtta pigga åldringar, Gerd och Peter, Gunnel och Willy, Marit och Kari, jag och Louise. Och alla kan fortfarande äta och dricka själv. Utan hjälp.

     

  När nästa decennium är över fyller jag 70. Hoppas man är lika pigg då. Men vad kommer att hända de närmaste tio åren? Hörde på TV att folket på gatan inte trodde att det skulle hända så mycket medan experterna trodde tvärtom.

  Med tanke på hur länge det dröjde innan jag skaffade dator och mobil, lär det nog inte bli någon alltför stor förändring.
  Det bästa som hänt har med barn och barnbarn att göra. Och med sikte på framtiden hoppas jag på ett lika bra 2010.

  När jag vaknade på nyårsdagen klockan 8 hade Louise redan diskat allting. Nu kan hon få ledigt någon timme.
Sedan hon skottat lite förstås.

  GOTT NYTT ÅR och GOD FORTSÄTTNING
Macke