bolemacke

   

  Vi tog en bussåkarkväll för att se på stan "by night". Tänkte promenera över Themsen, se Big Ben och Parlamentet.

  Men bussarna denna helg har inte varit att leka med. De har levt sitt eget liv.
  Vid Westminster Abbey reser vi oss för att gå av vid Parlamentet. Två kilometer senare stannar bussen i en bilkö. I 20 minuter sitter vi kvar i bussen innan vi kan gå av. Den har hoppat över ett antal hållplatser p g a vägarbeten.

  Och buss 24 från Camden slutade helt plötsligt köra efter halva resan och alla fick gå av och söka sig nya bussmöjligheter bäst man kunde.
  Tur att man är ledig och inte har några tider att passa.

  Det mest spännande som hänt var när Åsa var tvungen att "planka in" på kvällsbussen. Föraren kom på henne men efter några konstigheter håller hon en riktig biljett i sin hand. Men inte hennes egen. Den har Börje i sin ficka i en annan buss.

  Har man inte giltig biljett i tunnelbanan får man böta 50 pund. Det får man många goda öl för.

   

   

   

  Nu är det färdigshoppat. Lite skor på Lillywhites vid Piccadilly Circus, T-shirts och strumpor på Primark på Oxford Street. Men det blev inget krims krams köpt på marknaderna vare sig i Camdon Town eller Covent Garden.

  Snart är det också färdigätet. Det har inte varit det lättaste när nio personer ska enas om matställe. Men härligt käk har vi fått. Idag en fantastisk lasagne på en italiensk krog i Soho. Och Kerstin bjöd på 90-årsmiddagen.

  Men luncher och middagar i alla ära. Frukosten på hotellet slår ut allting.

   

   

   

   

  Det finns en engelsk bok som heter "The 39 steps". Hyfsat många, men vi fick gå 193 trappsteg för att ta oss ner till T-baneperrongen vid Covent Garden. OK, det fanns hiss. Men vi är ju fortfarande pigga i benen. Åtminstone utför.

  Nästan lika många trappssteg var det upp till balkongen på Lyseum Theatre där vi såg musikalen "Lion King". Så klättrat har vi gjort. Även uppför. Kerstin (90) tyckte det var i mesta laget.

  Så visst har vi gjort London. Till fots, i buss och i tunnelbana. Och provat på hotellets alla faciliteter.
  Morgonens simtur i den fantastiska hotellpoolen klockan 06.20 var uppfriskande.

  Nu har jag kollat överallt tycker jag. Men var sjutton är Paris Hilton?

   

   

  Mattefortbildning i Luleå, 1 x 3 veckor. Någon gång i slutet av 80-talet. Olika veckor, olika hotell. Stadt, SAS och Max Hotell.

 Det jag mest kommer ihåg var frukortbuffe'n på Stadt. Jag var ju inte direkt bortskämd med typ bacon-wienerbrödsmodellen, sa jag åt. Och åt. Och åt.

  Den magsjuka jag drabbades av efter första dagen medförde att det blev te och skorpor resten av veckan.
  Om det berodde på frukorsten vet jag inte.

  Men vad jag nu vet är att frukosten i Luleå var blaha blaha.

  Jag säger bara Hilton London Metropole. Obeskrivligt. De steker en egenkomponerad omelett medan man väntar. Och vilka mängder, vilka sorter. Det sinar aldrig på faten trots hotellets 1 600 gäster.

  På onsdag blir det Bollnäsfil igen. Det känns ändå tryggt att veta.

   

   

  Vi lämnade Arlanda i sol och klarblå himmel. I London var tanken att vi skulle utnyttja vårt "travelcard" och åka lite dubbeldäckare och kika på stan. Andreas hade ju aldrig varit här.
  Regnet kommer dock i skurar på eftermiddagen och gör bussarnas rutor immiga. Så värst mycket ser man alltså inte.

  Vi hinner dock rusa runt en del. Och pricka av från "måste-listan".

  Fish'n chips intas på en mysig pub. Maten var ingen höjdare och dessutom fick jag kramp i magmunnen. Fick äta en halvkall mat en halvtimme efter de andra.

  Efter en promenad på Tower Bridge kunde jag också pricka av ett besök på "Starbuck''s". Samma goda dubbla espresso och Granulat Bar.
  Det har går ju som på räls.


   

   

   

  Det känns ungefär som om jag ena stunden är en vanlig grundskollärare, och andra stunden blivit lektor. Helt plötsligt blivit väldigt betydande, uppgraderad liksom.

  Mattias är en s k diamantmedlem på Hilton till följd av alla sina resor, privat och i jobbet. Eftersom han bokat för oss alla nio har några av oss "uppgraderats" till nå'nting och några till nå'nting. Fråga mig inte hur.
  Men det innebär att han kan släpa in hela gänget på "Executive Lounge". Det är likt en privat klubb där man kan koppla av, äta och dricka när och hur mycket man vill.

  Igår kväll åt vi kvällsmat där. Lite smårätter, bl a en suverän tomatsoppa. Ett par GT satt heller inte fel. Ännu godare eftersom det var GRATIS.

  Det är inte alla som får tillhöra "Diamond League". Även om det bara är för några dagar.

   

  London har ett väl utbyggt tunnelbanenät. För att riktigt förstå detta är det bästa sättet att åka på det. Det har vi gjort. Ordentligt.
  Det är bara det att det förekommer en hel del förbättringsarbeten, framförallt under helgerna.
  Från Heathrow fick vi kliva av tunnelbanan av någon anledning och klämma in oss i nästa tåg. Vissa stationer körs förbi och vissa sträckor är helt avstängda.

  På väg hem fick vi massutrymma ett tåg och blev ensamma kvar på perrongen. Vi fick lirka oss runt på olika linjer för att slutligen nå var destination, Edgware Road.

  Det är tur att det finns folk att fråga. De flesta av dem kan av någon anledning engelska.

  "Mind the gap between the train and the platform".

   

 

  Fem gånger måste vi visa passet innan vi sitter på flygplanet mot London, en Boeing 737. Och varje gång påminns jag om Willy och Gunnels "gamla" pass när vi åkte till New York.
  Louise har sovit dåligt. Och om sanningen ska fram har jag ocksa legat lite på aga, trots två väckarklockor. Man vill ju inte missa flyget. Men det heter ju bara "Rest and fly" och inte "Sleep ..."
  Agneta gillar inte att flyga. När hon kliver på flygplanet  måste hon alltid kika på piloterna för att se att de ser förtroendeingivande ut. Själv kikar jag gärna på flygvärdinnorna. Men inte så mycket denna resa.

  Det jag mest oroar mig för är om det kommer en kostymklädd kille med röd hatt och vill bära min väska eller öppna rumsdörren. Vad gör jag om han räcker fram handen?
  Ger jag honom 20 pund? Handhälsar jag? Eller gör jag "High 5"?
  Hur beter man sig på ett Hiltonhotell? 

  Det är svårt att upprepa en succé. Senaste besöket i London 2008 infriade alla mina förväntningar. I kubik. Låt vara att jag oftast ligger ganska lågt för att inte bli besviken.

  Får jag nu bara besöka några pubar, äta fish´n chips, se en musical och njuta av en dubbel espresso på Starbuck´s på Regent Street är jag nöjd.
  En GT i baren på Hilton Hotell, lite bussåkning och sightseeing blir det säkert också.

  Men först ska det sovas på "Rest and Fly" på Arlanda. I fyrkupé. Nog så intressant.
  Undrar om de andra kan sova? 

   

  Nu har jag klarat av matklassikern inom ett år. Eller ...

 Julskinkan i december, äggen i påskas, sillen i midsomras, surströmmingen i augusti och nu var det kräftornas tur.

  Jag antar att det här är de viktigaste matnedslagen eller borde raggmunk och kålsoppa vara med?
Kräftorna var sista russinet i kakan och det klarades galant av inne hos generösa vänner, iklädda töntiga hattar och haklapp.
 
  Jag älskar strömming, stekt eller inlagd, klargravad. Även sur. Men surströmming kan faktiskt räcka att äta en gång om året. Det blir liksom festligare då.
  Oftast blir det Oscars, Tynderös stolthet. I år fick vi även stifta bekantskap med Borkbo-suringen från Enånger hemma hos mandelpotatiskokarexperterna på Färjvägen.

  Lite kul att smaka "Borkaburken" då frun och jag firade vår 31:a bröllopsdag på restaurangen vid Borka brygga 26 juli i år. Då med stekt strömming förstås.