bolemacke

 

  Det är inte alla som "slagit" två världsrekord under ett och samma år. Men det har jag.

  Ibland kan det te sig hur enkelt som helst. Ibland kan det vara tufft, och man inser vilka insatser och umbäranden personer måste utsätta sig för när de vill bli bäst.

 

  När vi i december skulle bilda en ljuskedja på den nya Sundsvallsbron fick vi köa i flera timmar utan att det hände någonting. Väl på bron är vi så nedkylda att alla nästan springer över. Och vi som sett fram emot ett minnesvärt evenemang att berätta om för barnbarnen. Kanske 15 000 personer kan ha gjort som oss och det gamla rekordet på 3 400 personer från Jakarta på Indonesien måste ha slagits med råge.

 

  I augusti sprang vi orientering på delar av den nya E4:an i Nolby och i november provgick vi Sundsvallsbron för första gången. Första bilturen över bron skedde på väg till Sälen före jul. Från 1 februari kostar det att passera. Nio kronor! Så nu gäller det att spara pengar så vi kan åka till stugan i påsk.

 

  Årets första världsrekord deltog vi i när vi snaskade på världens största chokladboll i Norrtälje i somras. Visserligen bara några delar på 80 gram av den drygt 1 ton tunga godiskakan. Men man får offra sig för att bli historisk.

  

 

 

 

  

  Det kom en tomte i år också. Ända upp till Sälen. Tomtar måste vara sjuhelsikes välinformerade om var alla snälla barn befinner sig på julen.

 

  Julveckan i Sälen bjöd på en halv meter snö, 10 grader kallt och en blå himmel i Hemfjällstangen . Nere i Transtrand och i Sälens by var det nästan snöfritt och stundtals 20-25 grader.

  Maja och Ebba åkte skidor både på längden och på tvären medan Moa nöjde sig med att sova i sin pulka medan pappa Andreas drog sig varm.

  Vi skidade till Hemfjällstugan och åt våfflor och drack varm choklad vid flera tillfällen och njöt av det vackra landskapet, förvissade om att det inte såg likadant ut hemmavid. Inte ens nere i Sälen.

 

  Nästa år får vi se om tomten hittar oss igen. Var vi nu befinner oss.

 

  Efter julhelgen passade Moa på att döpa sig i Fjällkyrkan i Sälen. Ute var det 15 grader kallt och solen sken en stund från en klarblå himmel.

  Prästen "Hemlige Bertil" såg till att det blev gjort och följde sedan med till Hemfjällstangen för gulaschsoppa och tårta.

 

  Moa Elisabeth var cool under hela evenemanget. Mamma Kristin och faster Johanna sjöng och ett antal kusiner radade upp sig på första bänk, liksom gammelmormor Kerstin, 93.

  När prästen några dagar tidigare besökte Moas föräldrar bjöds han på fika. Då kakorna innehöll såväl nötter som saffran fick gästen kasta in handduken. Han tålde varken det ena eller det andra. Det är svårt att tänka sig en präst som fikar runt i stugorna utan att våga ta något till kaffet.

 

  Å andra sidan fikar bara Moa halva smörgåsrån. Än så länge.