bolemacke

       

  Vi pratar faktiskt inte bara sjukdomar och väder när vi träffas. Trots vår respektabla ålder. Alla viktiga ämnen får sin tid, som öl, elitserien och nu toastolar.

  Någon av oss, inget namn, hade tappat ned en lukta gott-flaska i toaletten. Orsaken berodde på en dumt placerad hylla bakom toastolen.

  Jag, expert på området, har funderat mycket över problemet à la "Spanarna" och propagerar för nedfällda lock av tre anledningar.
  1. Saker kan falla ner i ovigt vatten.
  2. Obehagliga överraskningar kan bli synliga för ny användare.
  3. Vatten kan hamna på ringen, vid handtvätt eller annat blaskande, vilket inte känns bra för ny sittare.

  Alltså, sitt och lock på efteråt. Enkelt. Eller föredrar du en nedtappad tandborste i grumligt vatten och risk för att halka av en blöt sittring, slå huvudet i kakelgolvet och bli medvetslös.
  Bara att välja. 

     

 

   

  Pyramiderna, Babylons hängande trädgårdar och alla andra underverk verkar få konkurrens av FN:s alla nya påfund.
  Ett av dem på Unescos Världsarvslista finns här på Korsika. Naturreservatet Scandolas höga, röda granitklippor som störtar ner i det kristallklara havet.

  Vår gratisutflykt gick hit. Vi delade båt med 200 andra nyfikna. Och gillar man olika nyanser av brunt och höga bergssidor är detta det perfekta resmålet.
  På ett ställe fanns ett hål i bergssidan som var en kopia av Korsikas silhuett. Vykortstillverkarnas favoritmotiv. Det var läckert, liksom delfinen som gjorde oss lite sällskap på hemvägen. Peter såg 20 stycken men det kan också ha varit samma delfin som hoppade många gånger.

  Det blev lite kylslaget trots solen men en Irish Coffee i hamnen värmde gott efteråt. Villy "Nansen" Persson i anorak och solbriller svepte snabbt en kopp choklad. För liten enligt honom. 

     

     

   

  60-plussare har inte riktigt samma behov som 30-åringar. Det har man insett eller fått lära sig även om det innebär att man känner sig lite tråkig ibland.
  Men att höra historiens vingslag på de platser man hamnar går inte att undvika.

  Aten var fantastiskt och Kreta i samma klass. Korsika gör allt för att hamna i samma division. Ön är nu inte bara känd för att jag varit här. Flera vänner har varit här och återvänder ofta. Och Napoleon Bonaparte föddes här, i staden Ajaccio år 1769.
  Och uppe i det fantastiska Citadellet här i Calvi föddes enligt legenden genuesaren Christofer Columbus. Calviborna vill i alla fall själva tro det. De pekar ut huset han föddes i och har rest en staty av honom nedanför Citadellet.

  Undrar om det blir någon resning här för min del?

     

   

  Det är skönt när någon annan har förslag på utflyktsmål. Och tar initiativ för det. Ibland är det skönt att bara haka på.

  Vi skulle vandra till byn Sant Antonino. Men för att inte göra vandringen alltför lång tog vi två taxibilar upp till Lumio. Därifran, bakom kyrkan startade strapatserna.

  Det var ingen lätt "resa"  men åtta timmar senare är vi tillbaka i Calvi, sista halvtimmen med tåg från Angajola.
Efter 2.20 från Lumio fikar vi i byn Cateri, kaffe, ostkaka och öl. Vi missade sedan i en stigkorsning vilket gjorde att vi fick asfalt de sista tre kilimetrarna mot Sant Antonino. Vi förlorade bara en halvtimme.

  Från toppen var det bara en dryg mil via byn Aregno ner till havet och järnvägen.
  Sant Antonino ligger på 490 meters höjd så det var en ordentlig stigning, uppför såväl som nedför. Lunchen där på toppen var efterlängtad och trivsam. Och så en Pietra. Det var vi värda.

  En tussig Macke slet mot slutet liksom en del andra. Vissa hade kunnat fortsätta några meter till. Jag säger inga namn. Troligen hade de smugglat med sig extra vätska i form av Pietra på burk. 

     

     

   

   

  Det kan blåsa här på Korsika. Ja, det kan det väl göra överallt men här pratar vi blåsa.
  Flygplatsen här på Calvi kan inte användas av större plan. Piloter måste ha en speciell licens för att få landa och flygplatsen trafikeras bara av det lokala flygbolaget. Allt på grund av de hårda och byiga vindar som figurerar i dalgångarna mellan bergen.
  I viken nedanfor Citadellet ligger en B 17, ett bombplan från andra världskriget, som inte orkade ända fram till flygplatsen. Numera fungerar planet som ett mål för dykare.

  Här steker solen på oss men promenaderna har hittills fått ske i fällknivsstil. Det blåste i söndags så att vi höll på att blåsa av klipporna när vi vandrade norr om Calvi. På måndagen i L'lle Rousse blåste det enligt tidningen 80 km/h. Det fanns ingenstans att gömma sig. Det blåste visst från alla håll.
  En någorlunda vindstilla, solig restaurang hittade vi. Tyvärr med en oförskämd kvinnlig servitör. Sådant servicefolk finns det tydligen över hela klotet. Ofta med fransk accent. Närå, jag har inga fördomar. Bara otur.

 Vi tog tåget, 42 minuter från Calvi till L'lle Rousse. Pendeln, 6 euro enkel resa och vi var inte ensamma. Gamla rälsbussar från 50-talet. Och Peter for igenom ett säte. Fantastisk utsikt hela resan mot ett skummande hav.

  Här finns inte mycket att köpa. När vi kom fram gjorde stan siesta och affärerna öppnade igen sedan vi åkt hem.
  Mest besviken var Villy som missade några läckra bakverk han sett när vi kom. 

     

       

   

   

  Man packar inte bara en ryggsäck. Man funderar också vilka saker som är lämpligt att ha med. Hellre något i reserv än glömma något som borde vara givet.

  "Pengar, nyckel, näsduk, kam". Det var mammas gamla ramsa hon drog när jag som tonåring skulle ut någon gång i början av 60-talet.
  Tiderna förändras och behoven med det. Då var det inget prat om mobiler och mp3-spelare. Snyta sig kan man göra i näven och kort hår behöver ingen kam.

  Rutinerad packare har jag aldrig varit. Lång tid tar det och ofta blir det fel grejor.

  Jag planerade dock innehållet i neccesären i god tid. Köpte liten rakgel och fyllde små tomma hotellshampoo-flaskor med rakvatten och shampoo. Då jag hade hosta garderade jag mig med en liten flaska Cocillana, hostmedicinernas King of Rock´n Roll.

  Tur att rakvattnet är grönaktigt. Flaskorna är av samma modell och det hade annars varit lätt att smeta hostmedicinen på hakan eller ännu värre, trycka rakvatten i halsen.

     

       

  Jag hade för några år sedan ett klassrum fyllt med ett tiotal donerade gamla datorer.
  En dag fick en elev för sig att flytta på tangenterna på en av dem. Det såg lite festligt ut men jag jublade inte, och han satte tillbaka dem igen. Sen ...

  I Calvi på Korsika besöker jag ett internetcafè nere vid hamnen. Tänkte i bloggform låta världen få veta att vi kommit fram.
  Fyra euro för 30 minuter måste rimligen räcka då det inte handlade om att lägga ut några bilder. Så lurad jag blev.

  Först fattade jag inte att siffror behövde shift-tangenten. Sedan satt a där q satt och m där punkten brukar bo. Och punkt behövde shift.

  Datorn varnade att fem minuter återstod och efter ytterligare fem minuter samma sak. Jag skriver tills den knäpper av tänkte jag, när jag väl börjat få in snitsen.
  Den knäppte aldrig av.

  Turligt nog sparar bloggen det man skrivit utan att man ber om det. Men det var bara 4 av de 20 frenetiskt med pekfingrarna nedplitade raderna som fanns kvar. Resten fick skrivas om för 4 euro till.

  En öl kostar 6,50 euro så det var billigt ändå. Man lär så länge man lever.
  Imorgon kanske jag flyttar på tangenterna. Bara for att jävlas lite.

   

   
 
  På Korsika ska man vandra. Nu är det gjort. Eller ...

  Trots storblåst blev det första dagen en 4-timmars vandring från Calvi till en udde med fyren Revellata. En bergsterräng med fantastisk utsikt, vegetation och vikar med klart vatten. Kortbyxor, linne och joggingskor.
  Vandringen gav mersmak trots vår höga ålder. 

  Vi passerade stigar som fick mig att tänka på Jesus och lärjungarna i Getsemane på Oljeberget.
  Som orienterare har jag flåsat på mången stig utan att få liknande tankar. Detta var speciellt, underligt.

  När vi kom ut i den vidsträckta buskterrängen, macchian, var det lätt att känna sig liten. Bergen runt ikring var mäktiga och bergen var i alla riktningar. Ett otroligt scenario, som gör att människor gärna återvänder.

  Jag längtade mest efter en öl, Pietra, en lokal historia och vår favorit. Nu kan Norrlands Guld slänga sig i väggen. 

     

     

     

   

  Fråga mig inte om menyn. Fråga mig inte vad jag åt.

  Det var gott. Mycket gott. Och elegant upplagt. På tallriksmodeller jag inte trodde fanns. Min franska förbjuder mig att berätta mer om rätterna.

  Första kvällens restaurang "U Fanale" hade tursamt en servitör som på knagglig engelska med brytning kunde snabböversätta alla franska komplicerade matkreationer.

  Restauranten hade rekommenderats av personalen på vårt Langleyhotell som till vår överraskning inte serverade middag första kvällen.
  En överraskning var också att det var dukat utomhus under ett gigantiskt talliknande träd. Trots kväll och slutet av september gick det OK. I Sundsvall var det åtta grader och duggregn.
  Känns helt OK.

  Franska har aldrig varit min bästa grej. Ett år i årskurs 1 på gymnasiet. Mina upplevelser från fransklektionerna med Monsier Oldsjö på Blackebergs Högre Allmänna Läroverk var inte angenäma. Att jag slutade så fort jag kunde var inte så konstigt.

  Möjligtvis kan man härleda en del av de knepigheter jag haft för mig genom livet till de lektioner när Oldsjö infor hela klassen försökte få mig att läspa på rätt sätt. Säkert bara välmenande men det gick inte hem hos mig.
  "Mossa-mås-monsier", fick jag upprepa gång på gång. Det lät aldrig riktigt bra i hans öron, och därav färgades min inställning tyvärr till det franska språket och Frankrike.

  Kanske dags att ändra på det? Det har i alla fall börjat bra.

     

     

   

  Vi var några stycken som umgicks. Vi fyllde 40 och 50 och när vi fyllde 60 bestämde vi oss for att resa istället för tårta. 60-åringen bestämde resmålet. Övriga fick följa med om de ville.
  Första försöket 2008 gick med Gerd till Prag. Det var så trevligt så 2009 lyckades vi alla tio fixa barnvakt för att följa med Villy till New York.

  Nu åkte vi tio personer till Korsica. Ålder 54-62 år. Inga dunungar precis.

  Här är vi nu. En månad sen sist vi sågs. Då var det surströmming. Och regn i luften. Nu var det tågresa till Arlanda och spöregn.
  Korsika väntar. Enligt SMHI med regn, eller ...

  När vi sitter på tåget och halvsover efter en full arbetsdag vet vi inte att om att om sexton timmar sitter vi och äter en fantastisk corsikanskinspirerad lunch med corsikansk öl. Och två timmar senare badar Gerd, Peter och Louise i 24-gradigt vatten på den 5 km långa stranden i Calvi. Under en klarblå himmel.

  Heja SMHI. Krya på er!

     

     

       

  Louise har nyligen hört någon klok gubbe yttra sig om höstens väder genom att studera innehållet i några abborrmagar.
  Det blir visst lite indiansommar i oktober, sedan rikligt med regn och snön som kommer tidigt ligger kvar.

  Jag jobbade på TT, Tidningarnas Telegrambyrå, i Sundsvall 1969 och några år framåt. En dag ringde en man med brytning och berättade hur sommaren skulle bli. OK, tänkte jag. Och ...?
  Vem han var och vad det hade med riksnyheter att göra fattade inte jag. Trodde det var en knäppis.

  När jag berättade för min äldre journalistkollega om samtalet fick han nästan spel. Det var ju Enok Sarri, den välkände favoritsamen som spådde väder i renmagar och abborrfenor. Det var av riksintresse och han ringde ju TT för att få riksspridning på analysen och för att få betalt för sina spådomar, gissningar som jag i förstone hade nonchalerat.

  Det blev en blänkare då. Nu funderar jag på att göra mig ett namn i branchen. Tänkte bli den förste att spå snödjupet i Bollnäsfil.

   

  Organisation, struktur och repetition. Trygghet och inlärning.

  Maja 2,5 år, bjöd i helgen in oss på samling. En samling som exakt följde mönstret hon upplever på dagis varje dag.
  Vi sjunger "Hej alla barn..." och i Majas lilla resväska ligger en tärning. Vi räknade prickar och såg efter vilka som var där. Mamma, Ebba, mormor, morfar. Pappa var bortrest. Ingen var sjuk.
  Väskan med den stora tärningen har hon med sig varje dag till dagis ifall fröken skulle ha glömt sin.

  Vi sjunger diverse sånger om djur Maja plockar upp ur sångpåsen. Hon ackompanjerar taktfast på mamma Johannas ukulele.

  Jag tror stenhårt på repetition, att göra samma sak många gånger vid inlärning. Det gör Zlatan också förresten. Annars skulle han väl inte träna dagligen och ofta göra samma övningar om och om igen.
  Och titta hur långt han har kommit. Och vad han fått vara med om.

  Heja på Maja! Och Zlatan. Nöt på bara! 

   

  Storfräsare syns ofta på golfbanan. Där umgås man med affärsbekanta, representation under gemytliga former. Att samtala kring en golfboll sänker prestigen, gör talet otvunget och antagligen affärskontakter lättare.

  I eftermiddags var vi storfräsare.
  Efter några tuffa startveckor på jobbet var det viktigt att prata ur sig och gärna utanför arbetsstället.

  Det hade kunnat vara sol och värme, det hade kunnat bli 18 hål. Men nu var det mulet och duggregn, 9 hål och drömmar om ett varmt bad och en vino caldo.

  Men vad gör regn och blåst när man har trevligt sällskap. 
  - Och ni är väl inte gjorda av socker, som en välkänd singelhandikappare uttryckte sig,

  Nä, just det. Vi var precis som storfräsare.

       

   

  Lingonkakan kan vara räddad. Det blev bär i år också.

  I en paus i pussandet på barnbarnen i Borlänge gick vi ut i skogen. Med Maja i bärstol på ryggen och Ebba i sin bilbarnstol traskade vi ut bland lingonriset.
  Louise undervisade Maja i konsten att plocka bär och Ebba såg intresserat på när hon inte sov.

  Jag och Johanna rafsade ihop några hinkar som sedan rensades med hjälp av en dammsugare och en hokus-pokusapparat.

  Här hemma i Timrå vågar man sig inte ut i skogen då älgjakten pågår för fullt. Ganska skönt att ha något att skylla på.

   

   

  Nu har jag börjat på Friskis & Svettis. Igen. Ja, inte riktigt tokbörjat, men jag har i alla fall varit där. Jag har inte direkt tokgympat heller, utan jag var bara åskådare, nyfiken tittare.

  Louise har tjatat på mig hela året att börja men det har inte blivit av. Hon påstår att det går att bota mina krämpor med lite gymping och stretchning. Jag tvivlar.
 
  Nu hade Maja barngympa på Friskis & Svettis i Borlänge. Mormor skulle vara med på banan och morfar skulle titta på. Det hade Maja själv bestämt.
  Ett 50-tal ungar och lika många föräldrar trängdes i lokalen. Och jag tittade på Maja och hennes mormor när de gjorde sina cirkuskonster. Och kikade lite på ledarfröken.

  Det får man göra på Friskis & Svettis. Och har de samma gympafröken i Sundsvall kanske jag börjar igen.

      

   
 
  Om människor vore som viner, eller om det vore tvärtom skulle det bli köprush på årgång 1950. Produkter från 1950 håller hög klass.

  Cattrin Aspholm fyllde 60 år med Öppet Hus i sitt fantastiska sommarviste i Barsviken, Häggdånger. Bland gratulanter från Böle, Bergeforsen och Söråker återfanns tre välbevarade exemplar från Böle skola, alla födda det gyllene året 1950.
  Det är tryggt att fira med Cattrin. Hon fanns på Böle skola när jag för första gången satte min fot där 1974. Trots mellanstadielärarexamen blev det musiksalen som lockade mest.

  Mången människa har yttrat att utan musik skulle livet bli osedvanligt tråkigt, på gränsen till olidligt.
  Valfrid Lindeman, en av Hasse Alfredssons karaktärer, hävdar bl a med bestämdhet att många människor skulle bli arresterade om inte musiken fanns. "För tänk hur folk beter sig på ett dansgolv". 

 - Får jag lov? 

   
                        Jag                                           C-G                           Böles representanter

  Jag har varit på en intressant kursdag i Tonhallen i Sundsvall, under rubriken "Uppfyllelse - om måluppfyllelse". Sug på den ni om ni kan. Man behöver ju fyllas på.

  Helst skulle man väl själv vilja välja vilken påfyllning man är i mest betjänt av. Men någon fortbildning i matematik, engelska, svenska eller SO är bara att glömma. Åtminstone om du arbetar i årskurs 4-6.
  Det gick lättare förr, men numera är det inte de egna behoven, de egna önskningarna som kan tillgodoses. Nu är det kommunens behov och policy som styr.

  Men även om påfyllningen inte är självvald är den oftast intressant. Den tangerar ju alltid verksamheten man arbetar i på något sätt. Skönt är också att komma ifrån den dagliga verksamheten någon gång, se något annat och träffa kollegor från andra kommuner.

  När man minst anar det möter man ansikten ur det förgångna. Måste vara minst 30 år sedan jag träffade C-G? Claes-Göran Johnsén, numera rektor i sitt kära Bräcke.
  Och vi är fortfarande lika fräscha som när vi började Lärarhögskolan i Härnösand 1972, för 38 år sedan.