bolemacke

   

  Efter en slitsam femte etapp i Mohed var bloggorken noll. Vi badade i stället flera timmar vid campingen innan vi  åt på C-orten, en buffé med chorizo och persiljestuvad potatis. Johanna hämtade sitt tredjepris i D21K innan vi åkte tillbaka till stugan och gick igenom kartorna, såg på DN-galan och tog en GT.

  Vår svårt knäskadade Louise var fyra (!) på dagens etapp och slutade 10:a i D60K. Vi trodde att hon skulle halta sig igenom etappen. Hon ska tydligen vara lite skadad så hon inte orkar springa så mycket fel.
  Björn slutade som nummer 15 i H21K efter att ha varit 21:a på sista etappen. Jag blev totalnia efter att ha kommit in på plats tio i H60M. Mycket överraskande eftersom jag inte trodde mig kunna springa alls. Nu blir det nog att ta det lilla lugna framöver.

  O-ringen är en fantastisk upplevelse, där världsstjärnor och nybörjare tävlar på samma arena samtidigt. Och alla kan om de vill känna sig som segrare. Man kan jämföra sina tider med alla andra i klassen och får reda på om man missat eller varit genial. Några bra sträckor hittar man alltid.

  I tidningarna har skrivits att blåbären i år stått att finna i Svealand p g a att blommorna frös i övriga delar av landet i våras. Det stämmer knappast. Jag nästan grät varje steg jag tog i Hälsingeskogarna för att jag trampade ihjäl drösvis med stora fina bär. Bara synd att man inte gjorde sig tid att plocka.

  Nu är i alla fall 5-dagars överstökat. Om det blir något besök i Halmstad 2012, Boden 2013, Simrishamn 2014 eller Borås 2015 tål att fundera på. Knappast sugen idag.

  
   

   

  Dagens 30 minuters cykeltur mellan stugan och Bergvik blev en trög historia. Punktering efter halva vägen på Johannas tonårscykel. Ur däcket putar en pysande bubbla av innerslagen.

  Dagen bjöd annars på en medeldistans av det enklare slaget. Självklart slarvade jag bort några minuter på banans enklaste kontroll. Louise kom som vanligt till kontroll 2 istället för ettan.
  Johanna går till sin fasa ut som tvåa i D21K, strongt gjort även om hon hellre gått ut som femma. Motionären Macke går ut när han vill. Och det kan dröja eftersom cykeln är kaputt.

  Kusinerna Svanebo är på plats med sina tjejer, Therese Sahlin och Charlotte Kalla. Charmiga Charlotte skapade stor uppståndelse i sin orienteringsdebut på O-ringen. Hundratals fans följde hennes start och tusentals hejade på henne på upploppet.
  Hon gjorde ett bra jobb. Hon sprang 10 kilometer, jag 2,5 km. Men ingen kollar på mig när jag startar. Och en, kanske två ser mig komma i mål. Det är helt OK, för det är nog ingen trevlig syn att se en utpumpad haltande gubbe stappla hem de sista metrarna.

  Dagens överraskning var i alla fall att jag vann en sträcka under etapp 4. Den ska firas varje torsdag resten av året med någonting gott.
  Torsdagsmys året runt.

   

   

  Så var ordningen återställd. Jag var 20 minuter efter segraren. Precis som vanligt. Jag tappade stigar på hällarna och hade svårt att läsa in mig. Och jag som trodde att detta skulle vara min dag.
  Arenan hette "Böle" och jag som varit på min arbetsplats Böle skola i 35 år. Där hittar jag som i min egen ficka. Men alltså inte här. Kanske för att det var varmt, soligt och svårt. För mig alltså, inte för de andra.

  Louise är inte heller nöjd efter att både ha missat en del och går med ena knät i bandage. Däremot går Johanna och Björn som vanligt, med andra ord bra.

  Väl tillbaka i stugan badas det i ån på tomten och Maja tvättar min springtröja. Det var trängre i duschen efter tävlingen. Lika trångt som det var på nätet. Det mobila bredbandet orkar knappt ladda bilderna.

   

 

   

  Det var vilodag på O-ringen efter två etapper i Glössbo. Vi åkte hem till Sörberge för att klippa gräs och rensa potatislandet. Men inget ogräs fanns att finna och gräsmattan var nyklippt. Så det tredje budet fick gälla. Vi helgade verkligen vilodagen. Vi satt i solen och läste för första gången i sommar. Det kändes riktigt konstigt. Jag kom knappt ihåg bokstäverna.

  På återfärden mot Mohed och orienteringen stannade vi vid Borka brygga i Enånger och åt stekt strömming. Det var ju ändå vår 31:a bröllopsdag.

  Både frun och jag har minnen från Enånger. Var och en för sig. Nu har vi ett gemensamt.

  När Louise spelade volleyboll med Ultra 73 i Sundsvall i slutet av 70-talet krockade de där på E 4:an, när de var på väg till Alfta för en match. När jag jobbade på TT i Sundsvall, det kan ha varit 1970, skrattade vi oss fördärvade åt Luciakandidaterna från Enånger. Vi satte upp bilderna från Hudiksvallstidningen på väggen. Omoget förstås, men så var det, och jag kommer aldrig att berätta det för någon. 

  Imorgon startar allvaret igen. Vi har kallat in en mental coach från Borlänge för att förstärka truppen. Om inte annat för att hålla kollen (Håll män kollen) på norrmännen i H60M. De viskas om att de är ute och rekar i skydd av mörkret utklädda till blåbär.

   

   

  Bäste svensk i tuffa H60M på andra etappen. En högoddsare. Bara en norrman före mig i resultatlistan bland grabbarna som är modiga nog att välja starttid själv.

  Johanna imponerar också med dagens andra plats i D21K. Hon ligger trea totalt. Men hur jag halvjoggande kunde komma tvåa idag är en gåta. Trots slatter i två knän, "lårsläppa", en dålig rygg och en löpkondis inte värd namnet. Och vi väntar fortfarande på att Maja i mini-knatet vill ta på sig sin OL-kjol i Stora Tunafärgerna.
  Louise och Björn hade också hyfsade placeringar. Björn dessutom med en halvbruten fot.

  Himlen öppnade sig när jag cyklade de 12 km tillbaka efter tävlingen. Förutom slagregnet kastade bilarna kaskader i vattenpölarna på vägen så jag höll på att köra i diket.

  Efter två tävlingsdagar slickar vi såren hemma i Sörberge med varsin kebabrulle. Imorgon är det vilodag. Vi kan konstatera att Gerd och Peter skött tomten med den äran.

  Jag vet inte vad som satt mest avtryck av den andra etappen. Kanske var det den tysta minuten för de drabbade av massakern i Norge. Speakern Pelle Forsberg fick ett surrande TC med tusentals människor att bli alldeles tyst. Det var mäktigt. 

 

   

  Frun ledde sin klass fram till tredje kontrollen. Vid fjärde låg hon 29:a. Var hon har varit vet hon inte själv men påstår att den nya snabba kompassen inte riktigt hängde med i farten. Tänk att ett enda misstag kan förstöra hela loppet.
  Samma sak hände mig, trots att jag anmält mig i motionsklass. Komma bort kan man göra ändå.

  Vi bor två kilometer från C-orten i Mohed utanför Söderhamn. I ett idylliskt sommarhus med tillhörande lillstuga, bastu och utedass. Från tomten kan man fiska i en liten å. Söndagens fångst blev en abborre och en mört. Häftigt att sitta i utemöbeln och fiska.

  Maja sprang miniknat i klänning. Johanna och Björn fick fina placeringar i D21K och H21K. Louise och jag hade av någon anledning inte samma framgångar, plats 27 resp 14.
  Jag cyklade till första etappen i Glössbo, en nätt liten tur på 50 minuter i medvind och sol. Louise fick ta cykeln tillbaka, i regn och motvind. Då hade hon gott om tid att fundera över sina förlorade 17 minuter.

  Imorgon ska vi till Glössbo igen. Kanske i sol, kanske i regn. Strunt detsamma. Imorgon tar vi dom!

     

     

  Mitt i mina ferier, eller är det semester, blir jag påmind om arbetet på bästa sändningstid. Då menar jag inte "Allsång på Skansen" utan "Almedalen".

  Nu föreslår Miljöpartiet ett antal åtgärder för att förbättra den svenska skolan. Och det är väl konstigt.
  De flesta förslag jag läser som ska göra svensk skola bättre medför alla ännu mer arbete för pedagogerna på en redan överfull arbetsvecka. Ännu mer dokumentation och planer hit och dit för de lärare som fortfarande är i stridbart skick.

  Det verkar som om ingenting i den satsning på skolan politikerna basunerat ut i de senaste svenska valen aldrig någonsin var tänkt att underlätta för läraren att utöva sin huvudsakliga uppgift, att undervisa. Och inget påtagligt händer för att förbättra lärarnas arbetsförhållanden och dåliga lön.

  Det parti som på allvar vill begränsa pedagogens uppgifter kan få många lärarröster i nästa val.

  Det är för lätt att lova.

   

  Frugan, Louise, har ett förflutet som guvernant. Guvernant låter lite häftigare än barnvakt eller barnflicka. Offren var hennes två sysslingar, Janne och Bosse. Det är visserligen 46 år sedan men Bosse minns det som igår.
  Louise är 14 år och en sommarvecka fick hon i uppdrag att lära 5-årige Bosse att simma. Enligt honom skulle hon få 50 kronor om hon lyckades. När fredagen kom var det krisläge och hon säger till Bosse:

  - Kom inte upp ur vattnet förrän du kan simma!
  En pedagogik Louise haft stor nytta av under sin lärarkarriär.

  Vi var på skärgårdsfest hos Kristina och Lennart på Vedgrundet på Ljusterö. Ett 30-tal personer, släkt och vänner, ålder från sex veckor till 90 år. Vi fikar, äter och sjunger till gitarrer, dragspel, munspel och med röster i alla möjliga och omöjliga tonarter.

  Nymålat, ny brygga, ny bastu och ny bäbis. Det händer alltid något på Vedgrundet.

  Lilla Jack , sex veckor, var snyggast av alla i sommarkvällen i vit skjorta och jeans. Och alla ville bära den vattenkammade nya stjärnan i klanen Ringdahl.

  När färjan tar oss hem igen är det bara två dagar tills Maja och Ebba återkommer. Då får vi också bära lite. 
  Det blir myspys. 

    

    

 

   

  Lärarbehovet ökar samtidigt som intresset för utbildningen minskar.
  - Det riktigt allvarliga är att jättelika reformer i skolan ska sjösättas och kraven på lärarna ökar. Reformerna riskerar att falla platt, säger Lärarförbundets ordförande i DN.

  Reformerna hon syftar på är antagligen den nya läroplanen och kursplanerna. En del menar att när skolan nu står inför den största förändringen sedan folkskolans införande 1842 förväntar man sig en ordentlig fortbildningssatsning från staten.

  Intentionerna i LpO 94, med sina dubbla mål, missförstods av hela lärarkollektivet. Vis av erfarenheterna av det katastrofala genomförandet då, är förväntningarna stora på introduktionen av de nya styrdokumenten. Stor förändring borde medföra en stor utbildningsinsats.

  Lgr 11 gäller från och med höstterminen och vi väntar på den kraftfulla satsningen, den s k implementeringen av det kanske kraftfullaste hjälpmedlet för att stärka den svenska skolan.
  Eller blir det "low budget"?

  "Läs läroplanen och kursplanerna själv och snacka sedan med några kompisar" (!)
  Heja Sverige!

  

   Kravallstaketet är monterat. I alla fall grindarna. Skönt om det skulle bli våldsamheter när Kerstin fyller 90 nästa vecka.

  I semestertider kan det vara svårt att hitta arbetskraft för att få en del arbeten utförda. Hantverkare vill ju också ha ledigt på sommaren.
  Här har vi dock hittat några svartjobbare från Dalarna.

   
Före                                                    Efter

   

  Efter 18 dagars belägring har Maja och Ebba rest hem till Borlänge för att ladda batterierna. Det känns tomt och saknaden är stor. Men de kommer tillbaka till "sommarstugan" om en dryg vecka.
  Själv försöker jag också koppla av några dagar. Frun vet dock inte hur man gör. Det ska hela tiden göras något.

  Jag har någon gång haft synpunkter på personaltätheten i olika verksamheter. Men efter att ha varit tillsammans med två barnbarn, varav den ena på 14 månader från morgon till kväll ska jag aldrig mer tvivla på delningstalen på dagis.

  Och det är då jag tänker på hur en hemmavarande förälder med småbarn har det. Som knappt hinner gå på toa. Medan den andre föräldern sitter på jobbet "i lugn och ro".

  Personalbrist har det också varit på Uppsalapendeln, som drabbats av stora förseningar. Även Norrtäljebussarna saknar förare nu i sommartid av olika anledningar.

  När Maja och Ebba kommer tillbaka 20 juli är vi sex personer uppsatta på bevakningsschemat: mamma, pappa, mormor, morfar, gammelmormor och morbror.
  Det kan gå.

   
Färsna Gård, Norrtälje

   

  När jag fyller år håller fortfarande snön på att smälta på tomten i Sörberge. Och isen ligger kvar på älven. När Louise fyller år gör värmen i Norrtälje att vi måste fika i skuggan. Vi kan bada i Lommarens 25-gradiga vatten och sitta ute i kortbyxor till klockan 22.

  Johanna fick laga mat på muurikkan till 15 personer. Muurikkan ser stor ut men när man är många skulle den ha varit dubbelt så stor. Minst.

  Louise får en ny kompass istället för den hon sabbade i våras då hon förlorade kompasshuset i ett grönområde i Roslagen. Nu kan hon utan problem ta ut riktningen mot köket. Det känns tryggt.
  Presentkortet på nyöppnade ByggMax i Norrtälje är redan tömt på slantar. Nu ska det med "lite" hjälp bli nya grindar på landet. Staket saknas visserligen men grindar ska det vara. Och vin.