bolemacke

   

  Ibland vill man ge sig iväg i god tid. För att hinna med lite mer. Speciellt när man ska få träffa Maja och Ebba.

  Ibland blir det inte som man tänkt sig. För det är det där med vintern.

  Nära två timmar i en bilkö på E4 mellan Njutånger och Enånger. Toksnöande och totalstopp i båda riktningarna efter en seriekrock med bl a fyra långtradare. Som tur var vänder vi och tar vägen över Nianfors-Vallsta-Bollnäs-Alfta-Falun.
  6,5 timmar senare är vi i Borlänge mot vanliga 4. Och här har det inte snöat på en vecka.

  Men väl framme är Maja och Ebba fortfarande vakna. Och härligt snoriga.

   

   

  Har ni någonsin beställt en alkoholfri drink? Det har jag. Och den var jättegod. Komplicerad men god. Säkert fem olika ingredienser plus is, tonic, limeklyftor och skakad. Och sugrör.

  Men tänk vilka konstiga tallrikar det finns.
  En sopptallrik som skulle kunna vara en upp-och-nervänd tropikhjälm och en fintallrik, liksom halvskadad i diskmaskin.

  Kantarell- och något annat-soppa, lammfilé, chevrélasagne och rödvinssås. Kanelpanacotta. Espresso. Dubbel.

  Lyslördag i Sundsvall och tolv kollegor firar på resturang med Snygg-Åsa. Drink i vinkällaren på Invito och en trerätters på Innergården.

  Tänk vilka trevliga kollegor en del har.

     

     

  På de flesta arbetsplatser finns personalrum. Där finns oftast en kaffemaskin och några sittplatser. Och arbetskamrater.
  Det finns det på vårt jobb också. Men ack så svårt att hinna samtala om jobbet, bry sig och försöka lösa det som gör jobbet tungt. Ju tuffare arbetsmiljöm blivit desto större verkar dock behovet vara att behöva träffas. I civila kläder.

  Då är det tur att någon fyller år så det finns en anledning. Nu fanns det 150 anledningar, 60 + 50 + 40. Och levande musik som grädde på moset.

  Nu väntar vi på Pojkarnas Julbord, julfest och After-Ski. Det kan bli en tuff vinter. Men festlig. I alla fall på personalrummet.

 

  Ena dagen kommer 20 cm snö, dagen efter är skidspåren preparerade vid Ishallen, såväl klassiska som skate. Och solen dyker upp över Söråkerslandet när jag är på väg till jobbet.
  Undrar liksom alla ungar hur länge den får ligga kvar?

     

   

  Allhelgonahelg och Ebba och Maja på besök hos mormor och morfar. Och självklart är att vara ute. På utflykt liksom. "Smacken" visade sig från sin bästa sida även denna helg, helgen innan snön kom.

    


   

  Om ett par veckor blir det en tur till Borlänge. Gissa om man längtar.

           

  Man blir inte speciellt uppspelt av dåliga nyheter. Kanske var det därför bra att vi inte fick någon morgontidning i onsdags.
  En ambitiös undersökning av Föräldraalliansen i Sverige visar ånyo att Timrås grundskola innehar en bottenplacering.

  Radio Västernorrlands Matilda Jansson intervjuade skolchefen Birgitta Orrebo, som mest skyllde på besparingar.
  Matilda sa aldrig att hon var "gammal" timråelev, bl a med sex år på Böle skola, men numera producent och programledare på lokalradion. Några elever har tydligen inte tagit så stor skada av att gå i skolan i Timrå. Eller är detta kanske orsaken till att hon bytt tilltalsnamn från Anna till Matilda.

  Precis som hockeylaget Timrå IK har skolan alltså inte lyckats på hemmaplan. Ligger båda sist i den tabell som visar hemmastatistik.
  Däremot lyckas hockeylaget bättre på bortaplan. Är det månne därför kommunen åter profeterar på Skolforum i Stockholm.

  Kan inte vara lätt att sälja ett koncept som håller oss kvar på sista plats av landets alla kommuner.

 Förra veckan rekommenderade den kvinnliga chefredaktören för Vogue folk att se till att de fick sparken.
  - Det är det bästa som hänt mig, förklarar hon.

  Som bevis nämner hon bl a författaren JK Rowling och fotbollsmanagern Brian Clough. Deras karriärer tog också fart sedan de fått kicken.
  Fördelen att byta bana en gång i livet ska tydligen inte underskattas.

  Å andra sidan finns på arbetsmarknaden fortfarande en negativ inställning till s k "hoppjerkor" och egenskaper som lojalitet, plikttrogenhet och uthållighet har fortfarande sin legalitet.

  DN konstaterar att den 25 år gamla tesen, att många snabba och utvecklande (?) karriärskiften är nödvändiga, inte blivit verklighet. På viktiga ansökningsblanketter står det ofta "Anställd sedan år ...". Man kan undra om många år är bra eller dåligt?

  Ska man kanske fråga de miljontals friställda världen över:
  "Var detta det bästa som hänt dig?"

  Jag tvivlar. Och jobbar vidare på samma arbetsplats. Sedan 35 år.

  Gud så skönt att man inte är kändis. Och så skönt att slippa bli utsatt för offentlig kritik, som i "Idol".
  Eller som Fredrik Bremberg, hockeyspelare i HV71, bli sågad av Leif Boork i Canal+. Med en lön på 5,5 miljoner måste man prestera jämt. Eller finns det månne vissa omständigheter ...

  Bremberg är, trots att han från början är djurgårdare, en genial spelare som är van att spela mycket. Får han inte det kommer han inte riktigt rätt in i matcherna. Och det får han inte i HV.

  Jag får mycket speltid i "mitt lag". Har alltid fått. Under 35 år. Men nu måste man visst be om ursäkt för det. Det är lite Brembergstämpel över det.

  Även för rutinerade lärare är lönen faktiskt en motivationshöjare. Genererar man 3,53 % till lönepotten kan man få uppfattningen att man underpresterat om utfallet blir mycket lägre.

  Visst, jag tänkte lite annorlunda när jag var nyexad, orutinerad men ambitiös lärare. Men som de flesta äldre kollegor har jag kämpat hårt under många år för att uppnå den lönestatus jag har idag. Ibland känns det som man ska behöva be om ursäkt för det.

  Men det tänker jag inte göra. Ha ha!