bolemacke

 

  En av Louise lärarkollegor från förr och numera hundexpert jämför elever med hundar. Med glimten i ögat har hon har utvecklat ett sätt att känna igen elevtyperna och upptäckt att vi människor och djuren är ganska lika.

  Hon har utvecklat sin skicklighet efter en lång lärargärning, hundägande och vikariat.

 

  Hon hävdar med bestämdhet att man kan se likheter i beteende mellan hunden och människan. Det finns såväl pudlar som foxterrriers, mopsar, bordercollies och pitbullterriers i våra klassrum.

 

  Jag tänker undersöka teorierna själv. Kanske ska jag börja studera mina kollegor i personalrummet. Vi är många så här finns säkert flera varianter.

  Det skulle förvåna mig om det finns någon som viftar på svansen i dessa tider av sparkrav, nationella prov, utvecklingssamtal, IUP, åtgärdsprogram och skriftliga omdömen. Säkert flera som går och hänger med huvudet  med ledsna ögon som en cocker spaniel. Undrar om jag hittar någon som skäller, klänger lite lustigt på kollegans smalben eller nosar runt på lite konstiga ställen. Finns det kanske någon som vill apportera?

  Jag skulle själv vilja vara en "Bordercollie" eller en "Golden Retriever" men jag är nog en blandning av olika raser. Hemmavid en "New Foundland" men för tillfället mycket av en "Gråhund" i klassrummet.

  VOFF!

 

 

 

  Jag hade bl a geografi som tillvalsämne på Lärarhögskolan i Härnösand. Jag ville egentligen ha svenska och engelska men fick av någon anledning geografi och samhällskunskap.

  Jag har fortfarande efter 40 år några halvtaskiga stenciler i mina pärmar om horstar och platåberg, och lärde mig jordens olika åldrar utantill, som "kambrium, ordovicium, silur ..."

 

  Kalkstenen bildades visst under "kambrosilur"-tiden. Ursprunget var de koraller som levde för 520 miljoner år sedan i de varma hav som täckte Jämtland.

  Kalken är bra för växtligheten. Av landets 50 orkidéarter växer 29 i Jämtland. Kalkrika betesängar sägs vara bra för hästarnas benstomme och kalken ger Jämtlands älgar deras ståtliga kronor.

 

  Det kunde ta upp till en vecka innan kalken var genombränd i kalkbruket. Veden måste vara torr för att få upp temperaturen till de 800-900 grader som behövdes. Den färdiga kalken användes mest till murbruk.

 

  Med utgångspunkt skylten "Mattmars kalkbruk"  finns otroliga möjligheter att göra undervisningen intressant för eleverna på platsen.

  Vad är kalk? Hur fungerade kalkbruket? Besöka kalkbrotten i skogen. Göra murbruk. Jordens åldrar, orkideér, jordbruk, älgar, lokalhistoria... Ja, listan kan göras hur lång som helst.

  Problemet är nog bara att lärarna i Mattmar inte heller har tid att reflektera och planera nog. Dokumentations-hysterin har säkert även drabbat landets norra delar. Å andra sidan har Mattmar ingen skola kvar. Även småputtar måste ta bussen till Mörsil, grannbyn. 

  Där finns det viktigaste, såväl skola, som affär och strippklubb. 

  

  Under våra skidturer i Mattmarsterrängen har vi ofta passerat en gammal skylt som visat vägen till "Mattmars kalkbruk". Den har väl aldrig bekymrat mig direkt. Inte förrän i år.

 

  Jag ramlade över en bok "Bär mig över bron" skriven av en Håkan Toresson 2007. När jag läser baksidestexten ser jag att handlingen är förlagd till Mattmar, där någonting händer när tre ungdomar befinner sig i kalkbruket, som brinner ner.

  Det är då jag kommer ihåg den gamla vägvisaren och blir lite nyfiken. Väl i Mattmar får jag tillfälle att förhöra mig lite om lokalhistorien.

   

  Mycket riktigt finns inte kalkbruket längre. Det brann dock inte ner i slutet av 30-talet som boken fantiserar om. Kalkbränningen startade 1903 och upphörde i slutet av 50-talet. 1938 sysselsattes ett 40-tal man året runt vid de bägge ugnarna.

  Nu när snön täckte området sågs inga spår av det gamla bruket. Inte heller de industrispår som fraktade kalken till ordinarie järnväg för vidare transport till industrin och jordbruken.

 

  Författaren Håkan Toresson är en mångsysslare. På bilder böljar håret långt ner på axlarna. Han är idag präst i Östersund och hårdrocksnörd, samtidigt som han driver verkstadsföretag och föreläser om bl a individutveckling.

  Både i boken och i sin blogg konstaterar han att de största och viktigaste frågorna i livet aldrig kan besvaras nöjaktigt. Det är skönt att slippa förstå allting.

 

  Jag förstår inte heller riktigt allting.

   

Vi har firat några vinterdagar kring sportlovet i Jämtland under många år. Först delat tiden mellan Åre och Mattmar, numera mest bara Mattmar.

  Tillsammans med Louise tidigare lärarkollegor från Olovslund i Järfälla på 70-talet och tillhörande herrar blev vi i år tio stycken fräscha vintervurmare mellan 60 och 78 år.

  Boendet är kungligt, liksom maten och allting runt omkring.

 

  Jan med sin spårmaskin hade preparerat spår på såväl skogsvägar som lägdor och på myrar. Han hade t o m byggt en rastplats vid sjön i förväg. Ett perfekt ställe att inta Jannes "Jäger" på. Och den traditionella söndagslunchen med lokala korvar i vindskyddet smakade lika bra som vanligt.

  Den dagliga after-skin i solen hemmavid efter dagens vedermödor var bara för bra.

   

  Fyra dagars skidåkning på mellan 15 och 20 km per dag, ständig sol och massor med snö ... Vad kan man mer önska sig av ett sportlov. Lägg därtill trevligt umgänge från morgon till kväll, där alla bjuder på sig själva. Det är mixen av människor som gör det.

 

  Att stanna i solen och äta apelsinklyftor och några chokladrutor är det bästa med all skidåkning. Och "Jäger".

 

  När vi på sportlovet åkte från Sörberge mot Jämtland blåste det ordentligt redan när vi startade. Väl i Jämtland varnades i radion om snödrev och avstängda småvägar. T o m E14 vid Duved var avstängd. Då tyckte vi det var skönt att vi bara skulle till Mattmar.

  Vid avfarten från E14 i Mattmar hade två bilar kolliderat och 100 meter från Jans hus hade en bil fastnat i snödrevet och vägen var oframkomlig. Vi vände om och tog E14 mot Mörsil och nästa avfart, bakvägen. 50 meter från Jans hus blev det stopp igen. En buss spärrade vägen i väntan på att bilen som fastnat i snön skulle plogas fri.

  Bussen kunde dock backa så vi kunde passera och ta fart in på Jans gårdsplan.

 

  Vid lunchtid hade vi stannat till i Östersund bl a för att Louise skulle få inhandla fikabröd på Törners konditori. Hon hade längtat. Hon skulle absolut ha "Killevippen", bakelsernas bakelse.

  Jag är definitivt ingen konditori- eller cafékille. Visst kommer jag ihåg kondiset i Råcksta och Pallas i Vällingby på 50- och 60-talet. Men det var få gånger jag var där. Däremot blev det många besök på Sten Sture i Blackeberg under högstadietiden och gymnasiet.

 

  Idag är favoritfikat "äppelsnittarna" från Tösses i Norrtälje och "wienerkransen" från Charm i Sundsvall.

 

  I blåsten i Östersund genljöd stundtals en hög upphetsad mansröst i en högtalare någonstans ifrån. Louise påstod med bestämdhet att det säkert handlade om någon sportlovsaktivitet. Väl i Mattmar berättade Jan att staden skulle hylla VM-medaljörerna Johan Olsson, Ida Ingmarsdotter och den kvinnliga Vasaloppssegraren Laila Kveli.

  Det hade vi missat ett kvarter ifrån. Men å andra sidan hade vi sluppit frysa ihjäl.

 

  Jag sökte jobb i Östersund hösten 1969. Med några gymnasieuppsatser i näven klev jag in på ÖP:s redaktion och erbjöds arbete. Två månader på redaktionen i Östersund, sedan placering på lokalredaktionen i Hammarstrand.

  Hammarstrand var bara en rodelbana i obygden för mig på den tiden. Om det var lappsjukan som gjorde mig tveksam eller om det var den bitande blåsten från Storsjön som påverkade mig mest vet jag inte. Någon jämtländsk tidningsmurvel  blev jag i alla fall inte.