bolemacke

  

 

   Halv elva släckte vi lampan år 2012 och när jag vaknade var det 2013.

 

  Vi åkte från Sälen via Borlänge till sommarvistet i Sundsta, Norrtälje och ett mycket vackert och snörikt Roslagen.

  Vi skottade i två dagar för att kunna ta oss fram till husen. Louise och Kerstin eldade, vi hämtade vatten och hade det riktigt mysigt. Och mörkret kommer tidigt när det inte finns några gatlysen.

  Nyårsmaten trollade frun fram av julresterna.

 

 

  Vädret ändrades snabbt. På några dagar toksmälte snön i regnet. Vattennivån i den översvämmade källaren var 15 cm när vi kom. När vi åkte hem var vattenytan 90 cm från golvet, strax under dörrhandtaget.

 

  Månne har kåken flutit iväg vid det här laget.

  Ibland står jag där i klassrummet och försöker berätta för eleverna hur viktigt det är att satsa på skolan. Hur viktigt det är att lära sig både det ena och det andra som de kommer att behöva kunna i framtiden.

  Oftast talar jag för döva öron. Inte kan 10-åriga barn förstå vad de behöver om fem år eller om femton.

 

  Jag brydde mig säkert inte själv när jag var liten. Jag kommer inte heller ihåg att mina lärare sa något i den stilen.

  Till för några år sedan hade jag inte en tanke på att satsa på någonting annat. Idag är det lite sent.

 

  I serien "Medelålders plus" i ST och DN känner jag igen mig. Ofta beskriver den precis de tankar man har som 60-plussare. "Strippen" i dagens DN är just en sådan tankeväckare, för en pedagog med snart 40 arbetsår i skolans värld.

 

 

Januari har hittills bjudit på fint skidföre. Gott om snö även om det tidvis varit lite kallt. Det har blivit en hel del varv i Ishallsspåret, på golfbanan, Skönviksberget och i Bergeforsen.

 

 

  Men det är skillnad på att åka skidor och åka skidor. Jag föredrar nog utflyktsvarianten i jämförelse med att harva runt i ellusspår med andan i halsen.

  Tänk att få stanna lite då och då. Och rent av få sig en våffla med grädde och hjortronsylt och varm choklad med vispgrädde.

  Att man dessutom får åka i ett landskap som liknar en riktig trollskog gör inte upplevelsen sämre. Och får man göra det i trevligt sällskap av bl a Maja och Ebba är det något alldeles extra.

 

  Julåkningen i Hemfjällstangen var hänförande läcker. 

 

 

  Klockan sju på lördagsmorgonen, en halvtimme innan avresan mot julfirandet i Sälen gick vår takbox sönder. En "Packline" vi köpte 1988. Den har suttit på fyra bilar, året runt. Nu sprack ett gångjärn och boxen gapade som en gökunge.

  I mörker, 10-gradig kyla och snöfall föreslår frun att jag ska borra bort de trasiga nitarna och skruva dit nya.

  En infarkt var nära men vi lyckades få av boxen och med längdskidorna bakom Louise högra öra tog vi oss till ett snörikt och magiskt Sälen. Eller rättare sagt Hemfjällstangen i Transtrand.

 Och för första gången äter vi julbord på julafton på lokal i Kläppen. Nästan lika gott som hemma.

 

  Högst på min önskelista, "att få gå i pension", gick inte hem. Men jag fick i alla fall ett ljus som ger hopp och visar att jag är på rätt väg. Det är bara att elda på.