bolemacke

 

   Födelsedagsbarnen Kari och Anders enades om ett Sicilien och ville man bli bjuden på middag kunde man hänga med.

       

  Vi hängde på och fick uppleva både berg och dal, regn och bad, birra Moretti och birra Messina, grappa och espresso, bruschetta och lasagna, vin och vatten, trappor och åter trappor.

 

  Nu väntar vi bara på Marits beslut om resmål 2016.

Säffle??

 

  När jag för ett antal år sedan var i Italien med en elevgrupp från Timrå fick pedagogerna besöka en vingård. Det var bara det kruxet att eleverna med sina italienska vänner samtidigt skulle besöka ett miniflygfält och få skjuta pilbåge.

  Av någon underlig anledning fick Per Larsson och jag skjuta pilar medan fröknarna Helena Appleby, Nina Franzén, Kerstin Tegeback och Birgitta Edlund fick åka till vingården och prova vin.

  I år på Sicilien fick jag min revansch. Efter den tuffa vandringen på Etna landade vi på vingården Gambino, på en av vulkanens sluttningar.

  I samband med lunchen fick vi provdricka ett antal av gårdens viner, såväl röda som vita. Själva lunchen bestod bl a av olika ostar, korv, soltorkade tomater, diverse oliver och bönröror.

 

  Allt var fantastiskt välsmakande men det bästa var att de inte med ett ord förväntade sig att vi borde köpa något. Detta trots att en av ägarna tog sig tid att visa hela vinfabriken för vår lilla grupp.

  Å andra sidan hade vi betalat 20 euro för lunchen. Så vi hade nog gjort rätt för oss ändå.

 

 

  I början av 60-talet hade vi en Eddie i vår mellanstadieklass. Det var han som var snabbast ut från klassrummet på rasten. Det gällde att vara först att ta en av "King-rutorna" på skolgården. Det hette dock inte "King" på vår tid, utan något helt annat som man inte får säga idag.  Antagligen var det Eddie, Ove, "Benet" och jag som spelade.

  Annars har jag inte träffat på så många Eddie.

  Nu har en Eddie tagit mig och några av mina vänner upp på Etna, vulkanen på Sicilien. En vandring på norra sidan runt ett antal kratrar upp till ca 2 300 meter. Toppen på 3 330 meter får vara till en annan gång.

  Här upplever vi hisnande scenarier och bevis på mäktiga naturkrafter man inte trodde fanns. Som tjocka, knöliga lakritsmattor, som svarta snölaviner, ligger lavafårorna. De både imponerar och skrämmer oss till ödmjukhet. Det här berget är inte att leka med.

  Men det är mest Marit som tycker att vandringen är otäck.

  Etna-Eddie gjorde sin första färd på Etna när han var 3 år gammal. Numera är Etna hans arbetsplats och han försöker lära oss allt om vulkanens historiska utbrott och lavakvalitet.

 

  Jag blundar och önskar att den svarta lavan från det senaste utbrottet egentligen består av mjuk saltlakrits.

Då känns det tryggare. Och godare.

 

 

  Att en liten rostad brödbit med lite hackade tomater kan smaka så gott. En bruschetta.

  Å andra sidan åt vi bruschetta vid flera tillfällen och det smakade olika varje gång. Var det brödet eller var det tomatmixen? Eller berodde det på stämningen, ölet eller vinet, sällskapet, strapatserna eller ...

 

  Den i särklass bästa bruschettan serverades i bergsbyn Castelmola, nära en timmes "klättring" från hotellet i Taormina, på baren "Gallo Cedrone", med utsikt över Etna. Två tjocka gubbar bjöd på en magisk bruschetta. Och den var GRATIS!

 

  Trots byns avlägsna läge hade den turiststatus. Förutom den fantastiska utsikten såldes bl a vågade förkläden och där fanns "Bar Turrisi", där inredningen präglades av penisutsmyckningar. I övervåningen fanns bl a en penis i jätteformat, stor som en kanon upptagen från Wasaskeppet.

 

  Trots alla mäktiga penisar var det ändå gratisbruschettan från "Gallo Cedrone" som gjorde det största intrycket.

 

  Vår lilla turistgrupp från Timrå har alltid haft en förkärlek att vandra till avlägsna mål på höga höjder. Att köpa ett sexigt förkläde efter att ha kämpat sig uppför ett berg i hettan är inte det första man tänker på. Däremot är en kall öl och en bruschetta inte helt fel.

 

  Med lokalbussen, med livet som insats tog vi oss på serpentinvägar nedför berget från centrum av Taormina via Giardini Naxos till Gola Alcantara. Den halvgalne busschauffören fick vid hållplatserna hela vägen mota ut folk som inte förstod vart bussen, trots skyltning var på väg.

  "No Catania! No Catania!" lät det vid varje stopp. Två engelska turister visste inte riktigt var de skulle stiga av. När de till slut frågade blev busschaffisen högröd och skrek. Turisterna tvingades av bussen för att ta en annan tillbaka. Snacka om att man var lite spänd på vår avstigning.

  Louise hade läst om en intressant flodravin. Några av oss reser dit, medan några andra bussas till en bergsby norrut där scener ur en Gudfadernfilm lär ha spelats in.

  Passet i Alcantara är en positiv överraskning. Vi vadar in i passet i 9-gradigt starkt strömmande vatten. Våra steg på stenbottnen känns inte efter en stund då det iskalla vattnet kylt ner fötterna. Tittade man uppåt mellan basaltväggarna fick man nästan vibbar av Korintkanalen.

  Vi lunchar på stenstranden, panini och friterade risbollar med ost, spenat och skinka, innan vi går runt i den botaniska trädgården och kikar på passet uppifrån.

  Det mäktiga passet, den isande känslan i flodfåran och den överhettade busschauffören var tre fantastiska upplevelser var för sig.

  "No Catania"!

 

  Om det är någonting i matlagning jag kan så är det att koka ägg. Jag vill ha löskokta om de ska ätas direkt, drygt 4 minuter. Ska de skivas på lunchmackan kokas de några minuter till, ca 7.

  Hotell Condor i Taormina tror mer på långkok, iskalla ägg antagligen kokade någon gång på Romartiden. Vitan var nästan hårdare än skalet och inuti fanns en beige "stenkula" med svart kant, en ersättning för äggulan.

  En morgon måste det ha gått en propp till spisen för Gunnel fick ett ägg där gulan var åt det gulare hållet.

  Visst kan man bli besviken på maten när man äter ute, men oftast hittar man rätt, rätt matställe och rätt käk. Pastarätterna, lasagnen och pizzan blev sällan fel. Inte heller ölen och vinet, även om vi inte drack dyrt. Förutom vid ett tillfälle då "Husets vin" troligtvis var tänkt för något annat ändamål än förtäring.

  "Buongiorno" och sedan "ham and cheese". Morgonhälsningen från mattant Maria vid frukosten på hotellet. Skinkskivan var tunnare än gladpack och ostskivan inte långt därefter. Kanske bra om man tillämpade en 5:2-diet. Men det gjorde inte jag. Efter några dagar med te i de små kaffekopparna lyckades vi få använda temuggarna som var undanstoppade i en hylla. Sanningen var nog att de tyckte att vi åt lite för mycket på morgonen.

  Det blev jättetrångt på frukostbordet när tio personer skulle få egen te- eller kaffekanna. Ett otal olika marmelader på bordet tog också plats. Lägg därtill ett antal brödkorgar, "ham and cheese"-tallrikar och några skräpburkar så blev det ganska trångt. Man såg nästan inte duken.

 

  Kanske ingen dum idé att ha en sopkorg på bordet när man äter?

 

  

  Kari och Anders valde Sicilien för att fira sina gemensamma födelsedagar med "trevligt" sällskap. Vi blev tio personer, samma gäng som tidigare intagit New York, Corsica och Peking tillsammans.

 

  Veckan startade med regn och paraply men avslutades i strålande sol och badshorts. Till skillnad från oss mådde ortsborna gott i regnet, som var de första dropparna på fem månader.

  Regnet hindrade dock inte oss från att utnyttja dagarna, därför tog det sedan ett par dygn att torka joggingskor och ryggsäckar.

  På vårt hotell Condor, bodde vi på varandra. Alltså inte trångt, utan några i rum 34 och 35, några i rum 44 och 45 och frun och jag i rum 54. Rum 34, 44, 54 låg ovanpå varandra, med vårt rum 54 längt ner, fyra halvtrappor ner från receptionen.

 

  De ca 40 trappstegen kan låta mycket men i jämförelse med de trappor vi under veckan skulle besegra kunde räknas i 1 000-tal varje dag. Bara ner till stranden var det  ca 500 trappsteg. Och sedan skulle man ju hem igen.

  Inte undra på att det fanns så mycket bilar på de trånga gatorna. Inte ville ortsborna så gärna lägga tid och ork att gå. Trapporna var nog mest för tokiga turister. Bara mjukisar tog linbanan.