bolemacke

  För över 20 år sedan, kanske var det i samband med kommunaliseringen på 90-talet, målade vi en tegelvägg på spännpapper. På varje tegelsten skrev vi in olika uppgifter vi utförde som vi inte tyckte hörde till vårt jobb, undervisningen. Vi tyckte självklart att arbetsgivaren skulle plocka bort arbetsuppgifter när den kom med nya.

  Det blev många tegelstenar och tid, som vi ansåg tog kraft från vår huvuduppgift, d v s att undervisa.  Och det var 20 år sedan. Mycket mer har hänt sedan dess.

 

  När en professor vid Handelshögskolan synar alla föreslagna lösningar på "PISA-katastrofen"  framträder en tydlig bild. Alla direkta insatser hamnar till sist i lärarens knä.

  "Till syvende och sist blir debattens avstjälpningsplats för förändringskrav därför lärarna. Det är på dem som samhällets förväntningar nu läggs, i lager på lager."

 

  Idén med att ha lärare anställda är att de skall undervisa, men denna aktivitet har blivit till en av många. Och väl i klassrummet är det den bristande disciplinen som hackar upp undervisningen. Då är det lärarnas ansvar att förändra samhällskulturen och många hems bristande insikt av social fostran och respekt för auktoriteter.

 

  Ska lärarna plötsligt få fortbildning, och den ska handla om hur man skapar ordning och reda, blir ånyo mindre fokus på kunskaper.

 

  Lars Strannegård påpekar dock att det inte går att vrida klockan tillbaka. Efter PISA-knocken är det arbetsspecialisering som gäller. Skolan måste söka nya organisatoriska lösningar som möjliggör för lärare att utöva sin profession, nämligen att undervisa.

 

  I Frankrike har varje skola en elevvårdsenhet som ser till att alla elever som inte fungerar inte faller mellan stolarna. Enheten hanterar det som lärare i svenska skolor har som uppgift utöver ordinarie undervisning.

 

  Det är långt kvar till valet i september men partierna tävlar redan nu om att svartmåla varandra. Man skyller skolans kris på dåliga politiska beslut när någon annan hade makten. Men som vanligt lär det inte bli mycket resurser kvar efter valet.

  I höstas träffades jag och några kollegor för After Work på restaurang Delicerano i Sundsvall. Birgitta och Ulrica hade bytt arbetsplats och några av oss ville veta hur sjutton de kunde klara sig utan oss.

  Efter en italiensk buffé och ett antal intelligenta lösningar av skolutvecklingskaraktär var det dags för senioren att dra sig hemåt.

 

  Det är inte bara samtalen med de fantastiska kollegorna som gör att restaurangbesöket blev minnesvärt. Det är istället minnet av att jag tömde baren. Det var när jag betalade för en gångare, en GT, strax innan hemgång som bartendern upptäckte att det var tji gin kvar i baren. Besöket på lagret visade samma resultat. Och sedan stod vi där, jag och bartendern, som två frågetecken.

  Vad gör man när man har betalt för något som inte finns, och ingenting annat är lockande?

 

  Nu läser jag i tidningen att ägarna för restaurangen tackar för sig. Hoppas eventuella efterträdare fyller på lagret, för vi som var där har mycket nya tokigheter att ventilera.