bolemacke

  Gert Fylking sa en gång i radio någonting i stil med "Dagens elever förstår en massa, men kan ingenting".

Nu pågår debatter i riksdagen till följd av PISA-resultaten och Sveriges nedgång förklaras i spaltmeter efter spaltmeter.

 

  "Skolproffs och politiker skyller bl a på friskolor, kommunaliseringen, integrering, inkluderingen, lärarutbildningen, dåliga lärarlöner, ordning och reda, tvära reformkast och svensk kunskapskultur ... you name it.

  I en del kommuner konstaterar skolpolitikerna att dålig måluppfyllelse inte blir bättre med ökade resurser. Den beror på felaktiga arbetssätt, dåliga lärare och inkompetent skolledning. Det är alltid organisationens fel att elever inte orkar prestera.

 

  Det finns ingen mirakelpedagogik. En synpunkt som inte getts tillräckligt utrymme i debatten är tanken på att svenska elever inte längre vill "skita ner händerna". Eller som Ola Nordebo på Västerbottens-Kuriren formulerar sig:

  "Den som vill lära sig något måste vara beredd att slita arslet av sig". 

 

  "Det finns ingen väg till kunskap, färdigheter och kompetens, att kunna något, att behärska något, som leder förbi hård ansträngning, tydliga prioriteringar och många uppoffringar under läroprocessen. Det är tufft att lära sig saker. Allt tal om det enbart lustfyllda lärandet är ett bedrägeri".

 

  Nordebo är utled på försvaret i den svenska debatten, där vi visserligen är sämre på att läsa, räkna och svara, men är mer skapande och självständiga.  "Och ju sämre vi blir på att läsa, desto mer kreativa kommer vi att utmåla oss.

 

  "Skulle kreativitet vara skilt från skicklighet, förmåga, handgrepp och färdigheter? Att ifrågasättanden och kritiskt tänkande inte har något samband med vilken kunskap man besitter? Att nyskapande forskning och ingenjörsskap i framtidsfrågor kring energi, miljö och medicin går att åstadkomma utan plugg och fackkunskaper tills ögonen blöder?"

 

  Försöker vi lura i ungdomarna något annat, curlar vi bort dem, i stället för att förbereda dem för livet.

 

  Man undrar om det bara är Ola Nordebo som vågar "sticka upp snaggen" och tala klarspråk?

  "Svensk uppfostran har skapat en nation av snorungar". Så skriver brittiska "The Telegraph" i en recension av David Eberhards bok  "Hur barnen tog makten" och oj, vilken uppmärksamhet den fått.

 

  Boken handlar om ett samhälle där föräldrarna låter barnen avbryta vuxna och bestämma nästan allt, vad som ska ätas, vart semestern ska gå, läggtider, datatid m m. Vi anpassar oss efter barnen, barnen behöver inte anpassa sig till föräldrarna.

 

  Eberhard menar att man inte ska lyssna så mycket på s k "uppfostringsexperter". En normalförälder är "good enough". Han efterlyser lite vanlig hederlig uppfostran, att man lär sina barn de sociala koderna. Då klarar de sig bättre i livet.

 

  Han tycker sig också se ett samband med de dalande skolresultaten mellan normlösheten i skolan och föräldrarnas oförmåga att säga nej. I skolan är det lätt att hitta paralleller till "curlandet". Elever som inte vill, slipper och får göra något annat.

 

  Han ser också en koppling till den höga arbetslösheten. "Om man har förväntningar på livet om att man alltid ska vara i centrum riskerar man att bli besviken när man blir stor. Man vill inte ta vilka jobb som helst."

  Förr längtade barn efter att bli vuxna och de fördelar det innebar. Nu, när barnen får allt de vill, är det ingen som vill bli vuxen.

 

  "Kombinationen av att varken föräldrar eller skola ställer krav blir ödesdiger. Det leder till att många unga mår dåligt i högre utsträckning än tidigare. Särskilt pojkarna är dåligt rustade för verkligheten.

 

  Vi har tappat vårt ledarskap.

 

  På TV ondgör sig Wikegård och Boork över ofoget med spelarnas filmningar för att beveka domarna.

  Jag var också på hockey häromdagen. Slår en spelare sönder sin klubba i vredesmod, eller blir utvisad efter ett slagsmål, vem är det som får plocka upp hjälmen och den sönderslagna klubban?