bolemacke

   

  Rurik, Röde Orm, Harald Blåtand, Björn Styvstånde och alla andra tuffa nordiska vikingar. Håll i hjälmen och släng er i väggen.

  Nu har jag tagit mitt första sommardopp. Sol, blå himmel, 25 grader i luften och 22 grader i vattnet.

  Snacka om tuffa tag.

   
       Maja                      Ebba

  Först uppfanns Schweppes Indian Tonic. Sedan gin. Så måste det ha varit.

  Utan Schweppes är kylskåpet tomt. Empty. Det spelar ingen roll hur mycket mat och dryck källare, frys och kyl innehåller. Finns det inget Schweppes Indian Tonic ekar det. Tomt.

  "Jag tog några öl med polarna till fotbollen. Vi käka lite korv och tömde några pilsner"
  "På stranden svalkade jag mig med några bärs i solen efter badet"
  "Tog några GT på altan mellan matcherna"

  Ett härligt grabbigt tugg som inte har mycket sanning i sig. Eller ...
  Idéerna finns bara i min fantasivärld. Man vill ju låta lite ungkarlsgrabbig, lite ung så där. Ca 30. Som en halv människa liksom.

  Dessa fåniga tankar har legat och pyrt sedan vår OS-After Ski-kväll på skolan i vintras. När jag klätt mig för skoldans, som den gubbe man ju är. Skjorta och tröja. Ni vet.

  Nu försöker jag uppträda lite mer dumdumt grabbig, så får vi se om det är en framgångsrik strategi. Någon liten ungdomlig förändring blir ändå till det bättre. Men hoppas inte på för mycket.
  Håret är i alla fall kapat för ett tag framåt.

  - Louise! Har du glömt att köpa Schweppes??  Va´!

   

  Lars-Kristers avslutade en fantastisk Midsommarafton precis som ifjol. Vädret var perfekt och Maja fick undervisning i ringdans av två rutinerade pedagoger.
  Hos generösa Anders och Geta åts grillat med tusende tillbehör. Kören var ännu vassare än ifjol och favoriten "Pärleporten" fick i år hård konkurrens av "Fattig bonddräng".
  Maja och Ebba är ännu så länge bara storögda lyssnare. Men det handlar ju om prägling. Barn gör som sina föräldrar.
  Det skulle man ha tänkt på tidigare.

 

   

  Mina kvinnliga golfvänner i Timrå är inte bara tjusiga. De kan faktiskt spela riktigt bra golf också. Men deras bästa egenskap är en härlig glimt i ögat.
  I en fikapaus efter nio hål ursäktar de sig för att de vältrat sig i lite avancerat tjejsnack. Som om jag inte märkt det.
  Vid sådana tillfällen krymper jag hörselgången så flimmerhåren i snäckan kan gå i välbehövlig vila.

  Jag anar att jag missat något intressant då de nyfiket frågar mig vad killar pratar om när de träffas.
  Jag blir tvärtyst, men de hjälper mig lite grand på traven: "Raklödder eller rakgel? Deodoranter? ..."

  Jag tänker grabbigt säga att det självklart handlar om hockey, fiske, fotboll, öl, golf, fikabröd o dyl. Men i ärlighetens namn ska sägas att det mesta handlar om synpunkter på galanta damer.

  Men det tänker jag inte berätta högt.

  Ibland låter det bli att blåsa. Det är vindstilla och ofta väldigt behagligt.
  Men inte idag. Trots kortbyxväder.

  I värmen som äntligen har infunnit sig har man två val. Att vara i solen och arbeta tillsammans med flugorna eller vistas i skuggan och förföljas av myggorna. Det är sommar i Sverige.

  Andreas, som liksom jag drabbats hårt av förmiddagens flug- och myggoffensiv tycker att varje fluga borde kunna uppvisa ett CV.
  Tänk när flugan berättar att så och så många koblajor, hunddito, fågelskit m m har besökts under morgonen innan han sätter sig på dig.
  Har du otur då och drämmer till ...  får du skylla dig själv.

  Har du fått en fluga i halsen någon gång?
  Grattis! 

               

   

  Simmare rakar kroppen för att tjäna några hundradelar i vattnet. För att förbättra möjligheten att sänka mitt handikapp i golf tar jag nu till extraordinära åtgärder.
  Jag har provat stretching, uppvärmning, specialkost och ranchbesök. Nu har jag klippt av mig håret. Det är sista chansen. Går inte det, så får jag ta till nödåtgärden: Att börja träna på riktigt.

  Som barn var håret kort i nacken. Alla ungar såg likadana ut. Frisören i Råcksta kunde bara en variant. Det var att snagga.
  Som tonåring kom jag ihåg att jag smög bakom skåpen i högstadiet i Blackeberg. Jag gillade inte att vara nyklippt. 

  Bara de nu inte blir som med Simson, att man förlorar kraften. Kraften i hårtillväxten har delvis gått förlorad för länge sedan.

  Nu har jag i alla fall mindre hår på huvudet än på mycket, mycket länge. Jag tror jag hade längre hår när jag föddes.

   

 

  När jag ifjol tvingades byta klassrum hade jag lätt för att hålla mig för skratt. Bytet var visserligen ett måste, visst, men att tappa 6 kvadratmeter klassrum, 27 kvadratmeter grupprum, en toalett, 2 stora diskbänkar, kylskåp, 2 handfat och sofforna ...
  Att sedan AV-materielet med TV-antenn, kanon och allt kablage måste flyttas innebar också extrajobb för vaktmästarna.

  Men utrymningen och uppackningen av minst ett 20-tal flyttkartonger var jobbig. Och en del material är efter ett läsår inte helt uppackat än. Tiden, prioriteringen och orken har inte räckt till för det också.

  När jag idag ser hälften av kollegorna packa ner, städa, utrymma, flytta in och packa upp på nytt, tycker jag riktigt synd om dem. Jag vet vilket helsike de har och kommer att ha de närmaste dagarna eller veckorna.
  Jag tänker jättemycket på er när jag befinner mig på golfbanan eller i TV-soffan med VM-fotboll.

  Men ni ska inte se problemen, utan se möjligheterna. Möjligheterna att få städa, packa och göra några extra dagar. För det kan ju vara trevligt också.
  Man kan ju t ex alltid lyssna på radio samtidigt eller tänka på att hux flux är höstterminen här igen.

  Frun är djurgårdare. Djurgår´n har inte gått till VM på flera år. Därför sitter hon i gillestugan och stickar framför en kvalitetsfilm. Själv gör jag min femte VM-match på två dagar och det är inte helt lätt. Men jag växelvis sitter och ligger för att undvika såväl sittsår som liggsår.

  Trots få mål är det stundtals fantastisk fotboll (Argentina), fantastisk gräsmatta och en fantastisk ljudkuliss från läktarna. Månne är det därför Louise inte kan se matcherna. De sydafrikanska "phonetrattarna" låter oavbrutet och vistelsen på arenan liksom i TV-sofffan kräver egentligen hörselskydd, för att inte orsaka tinnitus.

  Fotbollsexperterna Ola Andersson, Roland Nilsson, Hasse Backe, Tony Gustavsson och Jens Fjellström sköter tänket. Men jag tittar mest på SVT:s VM-bloggare Johanna Frändén.
  Hon är bäst i VM hittills. I fredags med utslaget hår, idag uppsatt. Ännu mera Johanna och VM blir en succé.

    Div II Norra 1971

  Frun påstår att jag ibland inte engagerar mig tillräckligt i vissa saker. Men att jag kan ge 200 procent när tingen intresserar mig.
  Det är nog sant. Så det gäller att vidta åtgärder för att komma i rätt stämning.

  Därför har jag trots duggregn i veckan sett IFK Timrå spela div III-fotboll mot IFK Östersund. Nu spelade Timrå riktigt fin fotboll men glömde bort att göra mål.
  Det var nostalgi att vara på "Grytan" igen. Under hela 70-talet tillhörde jag ju dem som misshandlade gräset där.
Först i Timrå IK, sedan IFK Timrå.

  Häromdagen tycker jag mig se Sten-Åke Nordlöv, lagkapten i div II-upplagan 1971, på skolan antagligen besökande ett barnbarn. På avslutningsdagen träffar jag Sune Hammarström, gammal målspottare och en av mina timråtränare. Det är hans spelartyp dagens timrålag saknar.
  Ingen ser att jag har AIK-nålen på skjortan och manschettknapparna med BP-emblemen.

  Eleverna har sommarlov. Stämningen har infunnit sig.
  Nu kan VM starta. Nu är TV:n min, en månad framåt.
  Yiippi!!

                   Div II Norra 1971
  TIK-Sandåkern 0-2          TIK-Skellefteå 1-3         TIK-Holmsund 2-1

  Vi pratar mycket i skolan om hur det underlättar för de flesta elever att det finns struktur på verksamheten. Att skapa rutiner kan också förenkla arbetet för pedagogerna.
  Jag är inte direkt världsmästare i grenen men jag är en vanemänniska i många bitar.

  När vi är lediga, på sommaren och på helger, fikar vi alltid klockan tre.

  Utanför personalrummet på skolan har vi två toaletter. I det lilla formatet, modellen där man liksom måste backa in. Dörrarna är intill varandra så toastolarna är spegelvända.
  Jag vet inte varför men jag väljer alltid den högra. Någon enstaka gång, när den är upptagen, är jag nödsakad att besöka den vänstra.
  Då känner jag mig som en nybörjare. Jag kör nästan rumpan i toaväggen, åt det håll "stolen" sitter i den högra toan.

  Nu funderar jag över orsaken till valet av bås. Det knappast politiskt. Finns det två dörrar bredvid varandra, ligger båda till vänster i röda Timrå.
  Var det så att första besöket blev ett högervägval, och det fungerade, då kanske man bara fortsätter. Man ändrar ju inte på ett framgångsrikt koncept.
  Eller är det helt enkelt praktiskt, då man är högertorkare och river papper bäst åt vänster. Då kolliderar man ju inte med armen i pappershållaren.

  De flesta människor är ju högerhänta. Hur kommer det sig då att så många ändå använder "vänstermuggen".
  Hur som helst. Resultatet blir ungefär lika, och ombyte förnöjer. Gärna rutiner men man måste kunna bryta mönster.
  Det gjorde jag idag.

   

  35 år i kunskapens tjänst. Är det någonting att fira? Självklart!
  Att så många av oss fortfarande är kvar i yrket efter så många år, trots dålig löneutveckling, nedskärningar och förändrade arbetsuppgifter som i mångt och mycket gjort arbetet omöjligt att hinna utföra.

  Med kort varsel i en för skolan stressig tid samlades de som hade lust till en liten skvallerträff, för oss som gick ut Lärarhögskolan i Härnösand sommaren 1975. Lena hade bakat sitt legendariska salta matbröd och Thomas hade dukat med finporslinet på uteplatsen på Vangstagatan 34.

  När man som vi i AB jubilerat vid åtskilliga tillfällen under våra 35 år, är igenkänningsprocenten väldigt hög. Ändå händer det massor i våra liv mellan träffarna och alla har så mycket att berätta.
  Och med vår enorma erfarenhet av skolans värld har vi självklart mängder av synpunkter på varför skolan är som den är idag.

  De som hörsammade Åkes och Lenas mailupprop var Monika, Birran, Lisa, Ana, Macke, Lena och Thomas i AB och Åke och Monika i CD.

  Promenaden till restaurang Amenta var en liten nostalgitripp. Man besöker ju inte Härnösand alltför ofta nu för tiden. Bl a passerade vi Seminariegatan, där Thomas och jag hyrde en lägenhet. Att vi blev vräkta är inget vi pratar om idag men gärna om festerna vi hade där. Oj oj oj.

  Och visst är det kul att tänka tillbaka på år 1975, när Sveriges bästa lärare examinerades en härlig sommardag på Kastellgatan i residensstaden Härnösand.

  Om 5 år firar vi 40 år. Då är jag en glad pensionär. Skitglad.

       

  - Ta och dammsug vardagsrummet och källaren!

  Det är lördagsmorgon och dagen efter "Bölvalla". Trots att jag visar frun alla fantastiska uttalanden om mig, dikter och sångtexter går det inte att beveka henne.
  Hon är inte riktigt säker på om alla lovord handlar om samma person hon känt i 43 år och varit gift med i 30.

  Tänk vad konstigt!
  Kanske har jag drömt alltihop ...

   

  Har man varit på samma arbetsplats i nära 35 år borde det inte vara så stora problem att hitta. Så blir inte heller fallet. Men till skillnad mot en vanlig orientering har denna levande skärmar. Och inte vilka skärmar som helst.
  På varje kontroll återfinns ett antal galanta festklädda kollegor. Fantastiskt vackra. Och jag börjar så smått misstänka att jag kommer att sopa hem priset på "Bölvalla", då bara jag är klädd för jogging. Och utan klackeskor.

  När samtliga damer samlats ihop kommenderas jag till klädbyte. Vit skjorta, slips och kostym har hämtats hemma på Dragvägen.
  Jag får placera ut kollegorna vid bordet efter anställningstid. Det skålas, sjungs och jag får presenter. Jag hyllas på vers och i sångform och en stortalare från Fagervik hade rekvirerats. Ett dignande buffébord hade dukats upp.

  Hemma i duschen inför kvällen ber jag frun grilla några korvar då jag glömt att äta. Hon verkar oförstående, det är ju fest. Jag förklarar för henne att det inte äts någon mat på "Bölvalla". Hon ser mig sätta i mig maten samtidigt som hon vet att bordet står dukat på skolan.

  Det blir bara jag som får utföra övningarna på kvällen. Tycker själv att jag klarade smaker och dofter ganska hyggligt, medan jag får lite "hjälp" av Anders i en profilgren, där han verkade vara experten.

  Det händer så mycket underligheter på en skola, och framförallt i slutet av terminen när många är stressade. Jag kan i efterhand se vissa situationer som tecken på att allt inte riktigt stod rätt till. Men finns det ingen anledning att ana något så, varför bry sig om knepigheter.

  Jag är djupt rörd, överraskad och tacksam för all uppvaktning och fina ord av världens bästa kollegor. Jag som bara skulle ner på skolan och delta i "Bölvalla".

  Nästa gång fyller jag 70! Hjälp! 

            

             

  Jag vet inte vem som har gjort den största prestationen. Jag, som lyckats undvika varje form av vink av att någonting var i görningen, eller 50 personer som lyckats hålla tyst i flera veckor. Kan vara att man befinner sig i ett stadium av försenilitet, då man inte märker aktiviteterna runt omkring sig.

  Totalt ovetande blev jag huvudperson på en fest som egentligen var ämnat diverse "hästar" på skolans årliga vårfest, "Bölvalla". Då "Bölvalla" brukar innehålla en del lekinslag av karaktären "galopp och trav" hade jag valt ledig klädsel.
  Döm om min förvåning när jag träffar mina manliga kollegor på en liten förfest, alla klädda i vit skjorta, slips och mörk kostym.
  Hur kunde man vara så dum att drapera sig i mörk kostym när vi ska ut och leka? Det var min reaktion. En 60+ klär sig som han vill.
  Och fortfarande inga andra misstankar.

  När Björn ringer en grannfru för skjuts till macken för att köpa snus skakar jag bara på huvudet, samtidigt som jag "skäller ut" grannen för att hon ställer upp på en sådan skitsak.
  Och fortfarande inte en susning.

  Vi promenerar Solbackavägen till skolan. Jag går först. Vill ju vara i tid. Hade jag gått sist kanske jag skulle ha reagerat på den vandrande rad av mörka kostymer som likt "Jehovas vittnen" tog sig fram på fel sida av vägen.
  På skolparkeringen får jag ett kuvert med en karta. JAG ska besöka ett antal kontroller på skolan. Mina "Vittnen" avlägsnar sig.

  Nu anar jag oråd. Jag är så pass förståndig att jag fattar att ett inslag i "hästfesten"  är att gratulera mig till mina 60 år. Sedan skulle det bli "Bölvalla", som vanligt. Eller ...
  Gnägg.